En bra dag

Igår var en dag då mina energidepåer fylldes på rejält, trots en pendeltågsresa till stan. Det började med att jag fick besked om att silversmideskursen på Mullsjö folkhögskola i augusti blir av! De har väntat med att ge besked av förklarliga skäl. Jag gick denna kurs för två år sedan och hade anmält mig till den igen förra sommaren, men så satte pandemin P för den. Jag fick behålla min plats till i år, men det har inte blivit klart förrän nu att den blir av. Det känns så otroligt kul att ha den att se fram emot, och att avsluta semestern med en vecka med silversmide! Det är ganska länge sedan jag gjorde något av silver hemma, men är väldigt sugen. Jag ska se till att göra lite hemma innan kursen så jag inte är alltför ringrostig när jag kommer dit.

Det andra fina som hände igår var att vi var några arbetskamrater som träffades i en park och fikade tillsammans igår eftermiddag. Främst berodde det på att en av oss ska sluta, och vi ville ses av den anledningen. Men det är också länge sedan vi satt tillsammans och småpratade på grund av att vi jobbar hemifrån.

Jag kände mig så upplyft och glad efteråt! Digitala möten i all ära, men möten i det verkliga livet är något helt annat. Förhoppningsvis är vi tillbaka på jobbet åtminstone delvis någon gång i höst. Vi får försöka komma ihåg den här känslan då.

 

Helg i Hälsingeskärgården

I fredags tog min syster och jag bilen de knappa 25 milen upp till hennes sommarstuga i Söderhamns skärgård. Ni som följt bloggen vet att det är en av mina käraste platser på jorden, och jag är så glad att min syster och hennes man har den kvar så att jag kan få komma hit. Den köptes av våra morföräldrar 1948 så här finns en historia och vi ser deras avtryck överallt, även om mycket är förändrat och förbättrar sedan deras tid här. Trots att det är så kallat omodernt utan vatten, avlopp och el, så är det precis så pass funktionellt man kan behöva på semestern med gasolkylskåp, gasolspis och vedkamin. Vatten tas med i dunkar från fastlandet, och diskar gör man utomhus men under tak.

Bottenhavet med Hällgrunds fyr långt där ute

Vi kom fram vid halv 5-tiden och efter att ha ställt undan maten, satte vi oss på bryggan med bubbelvin i glasen och njöt i solen och den ljumma kvällsluften. Jag tog ett dopp för att få av mig den klibbiga känslan på kroppen.

I sedvanlig ordning hade vi lagt ner en del jobb på att hitta recept på god mat att laga, och den här kvällen åt vi en variant av vit pizza med champinjoner, grönkål, salsicca, hasselnötter och mozzarella på. På bryggan förstås! En sån där kväll jag drömt om!

Jag kände mig märkligt påverkad av vinet, framför allt var jag lite yr och vinglade när jag gick. Somnade en stund i kvällsolen och gick vacklade i säng vid 21-tiden. Sov i 10-11 timmar men kände mig pigg och inte alls bakis. Insåg att jag helt enkelt varit toktrött kvällen innan!

Liljekonvaljerna doftade var man gick!

På lördagen gjorde vi inte så mycket, helt enligt plan. Läste lite, pratade. Det hade ösregnat på natten men det var uppehåll under dagen. Solen tittade fram allt mer, så ä även om det blåste lite väl mycket för att äta middag ute så blev det ännu en fin dag.

Det har inte varit några stora problem med RLS när jag varit här, men typiskt nog satte det igång när jag precis skulle ta en tupplur på eftermiddagen, och satte p för den planen. Jag ställde mig i vattnet upp till knäna för att lindra symptomen, hemma duschar jag benen med kallt vatten ibland. Det lindrar.

Strax innan solnedgången på bryggan

Idag, söndag, lyser solen men det blåser ordentligt så vi kommer att få kämpa en del för att få ut båten. Men innan vi åker hem ska vi äta surströmming till lunch! Det kan visst bli brist på den delikatessen i år, så alla fjolårsburkar kommer nog att ta slut i affärerna. Vi fick tag på en burk i den andra butiken vi kollade i, sån tur.

Hos neurologen

Igår åkte jag till Danderyds sjukhus för ett återbesök hos neurologen Anders. För några veckor sedan kände jag hur oron över att inte kunna uttrycka allt jag ville inför honom steg. Jag skrev ett inlägg om det då, och sedan pratade jag med min syster. Hon peppade mig att trycka på hur jag tillfogar mig själv smärta ibland för att slippa det obehag i kroppen som RLS ger.

Läkarbesöket blev uppskjutet en gång på grund av att läkaren var sjuk, men igår var det alltså dags. När jag väl satt i besöksstolen hos Anders kände jag mig inte så orolig längre. Han är ju en snäll och förstående person. Dessutom ägnar han mitt besök rejält med tid och stressar inte igenom allting.

Jag trodde att han skulle byta min medicin mot någonting starkare. Han har sagt att det finns mer verkningsfulla mediciner, men då är det beroendeframkallande narkotikaklassade preparat som man inte tar till i brådrasket. Men han vill istället testa att skruva lite försiktigt på den medicin jag redan har, och det tycker jag är jättebra förstås. Han sa också att eftersom jag redan har en diger medicinlista så vill han inte gärna lägga till fler som kan ”stöka till det”. Det är redan så många substanser som påverkar hjärnan, och risken är att symptomen blir värre. Jag ska ringa och boka en telefontid i slutet av sommaren för avstämning.

Men det vi främst pratade om är den psykologiska påverkan på mitt tillstånd. Han kollade mina reflexer med den klassiska hammaren under knät, och mina ben spratt iväg väldeliga. Han sa att det tyder på att jag, som han redan förstått, är väldigt spänd i kroppen. Det är den stora boven till mina starka symptom. Det förklarar hur mycket bättre jag mår när jag är på semester hemifrån, till exempel hos min goda vän T eller på hennes och mina solresor mitt i vintern. Då är jag avslappnad, och känningarna mildras rejält.

Med respekt för att det inte är så enkelt med tanke på min situation, tyckte han att jag ska försöka hitta sätt att få så mycket av detta avslappnade tillstånd i vardagen också. Betydligt lättare sagt än gjort men jag ska verkligen fundera på hur  det skulle kunna gå till. Det vore alldeles, alldeles underbart. Nästan som en bal på slottet.

Äntligen!

Masserad

Jag hade inte lika ont i axel/nacke/rygg idag, som skönt var. Men jäklars vad det kändes när massören tryckte på muskelknutarna! Det var de vanliga musklerna som knutit sig, men nu var det också en muskel på vänster sida av halsen som hon sa var spänd som en fiolsträng. Jag har en tid i nästa vecka också, men sedan ska hon opereras. Jag får se om jag behöver fler behandlingar innan hon är tillbaka. Då får jag väl boka med någon annan massör.
Jag känner mig lite låg ikväll också, men inte lika som igår. Skulle vilja ha ork att göra någonting, men känner mig trött. Behöver nog semester.

En sak jag vill göra är att köpa jord och gödsel och fylla på i rabatterna. Jag ska köpa några nya plantor också. Det är inte så bråttom egentligen; det är mer att jag skulle vilja känna orken att åka iväg en eftermiddag och bara fixa det.

På fredag och över helgen ska jag och min syster till hennes sommarställe i Söderhamns skärgård, bara vi två. Det ska bli superskönt och mysigt!

I ensamhet

Min man är bortrest i fem dagar, på semesterkurs som han sett fram emot länge. Jag är verkligen glad för hans skull. Vi behöver semester och vi behöver vila, båda två. Men jag känner mig verkligen ensam. Det är inget farligt förstås, men det slår mig verkligen redan idag, den första dagen som han är borta. Vi har varit ifrån varandra många gånger, och det är desto mysigare när vi ses igen. Vi har något att berätta för varandra, och längtan ger en extra dimension åt återseendet.

Den här ensamhetskänslan är inte bara en längtan, det finns en ångest-aning i den. Kanske mer en rädsla för att få ångest än den verkliga varan. Jag har ingen att gömma mig hos, som fredar mig. Kanske är det den känslan som det handlar om?

Maskros efter regnet

Jag fick en ptsd-upplevelse igår.  Blev snabbt och obarmhärtigt tillbakakastad i en gammal upplevelse, och pang så kom smärtan i axeln tillbaka. Den jag gått hos en massör hela våren för att få bort. Spänningen i axeln, övre ryggen och nacken gav en smärta som var nästan outhärdlig, tills jag kom på att boka tid för massage, och det blev långsamt men säkert bättre för varje session. Så på ett ögonblick var jag tillbaka på ruta ett! Som tur var fick jag tid hos henne redan i morgon så då får hon knåda på mina knutar.

När jag ser det så här nedskrivet så är det kanske inte så konstigt att jag känner mig ensam och lite otrygg. Men det är bara en känsla, inget riktigt hot. Det är det jag jobbat mycket med att få min kropp att förstå, och det ska jag övertyga den om även denna gång.

Nytt läkarintyg

Jag träffade min husläkare i veckan, och fick ett nytt läkarintyg på sjukskrivning till och med sista augusti. På frågan om han tror att jag kommer tillbaka till heltidsarbete inom tolv månader, svarade han nej. Vi konstaterade att försäkringskassan inte krånglat på ett tag, och jag sa att det enda som varit genom åren är att läkarintyget fått kompletteras några gånger. (Om man undantar den gången då de ”hotade” med att deras egen så kallade förtroendeläkare skulle göra en bedömning. Då skrämdes jag upp till att jobba heltid, vilket funkade i några månader för att sluta i hel sjukskrivning och att börja om från början igen.) Min husläkare sa att eftersom jag har flera diagnoser så tycker han att det egentligen inte är så konstigt att de godkänner att jag är sjukskriven år ut och år in, och nu jobbar jag ju i alla fall 75 %.

Jag hade lämnat blodprov inför besöket och vi gick igenom alla värden. Det såg huvudsakligen bra ut, och det är ju skönt att inget nytt tillstött! Ett par värden såg lite så där ut, men han ska hålla koll på dem. Ett av dem handlar förmodligen om min vikt, men han är imponerad över att jag gått ner 24 kg!

Jag hade hoppats på att min hypotyreos skulle ha förvärrats en aning så att medicinen skulle behöva justeras. Jag har sett en liten svullnad vid ögonen, vilket var det sätt jag upptäckte det på från början. Förhoppningen var att det skulle försvinna med en ökad dos, men proverna såg finfina ut och jag får finna mig i att den lilla svullnaden nog bara handlar om åldersförändringar!

Vi har äntligen fått ordning på vår lilla trädgård och uteplats efter en del snickeriarbeten, så igår kunde jag ställa ut soffan och lägga mig att läsa i den. Och somna. Att sova utomhus är verkligen ljuvligt! Fåglarna försöker överrösta varandra och jag har fortfarande en känsla av förundran över växtligheten. Den där förundran som hör våren till, och som övergår i att ta sommaren för given.

Rabattens växter har kommit igång med varierande framgång. En och annan planta får jag byta ut, men mycket är på gång. De lökar jag satte i höstas har verkligen levererat och tulpanerna är långa, vackra och livskraftiga. De står så länge och för mig som är van vid köpta buketter är det helt fantastiskt! De sorter vi har är djupt vinröda ’Palmyra’, vita flikiga ’Sapporo’, lysande röda anemontulpanen ’Zwanenburg variety’ och ljust gulvita ’City of Vancouver’. I höst ska jag köpa ännu fler tulpanlökar, och jag ska se till att vara ute i god tid så att jag får fatt i snödroppar också. De var slut i höstas när jag äntligen kom mig för att köpa lökar.

Kungsängliljelökarna tycks inte ha tagit sig och inte heller neapellöken (en slags allium). Däremot lyser nu den ståtliga purputlöken ’Purple sensation’ (allium) i den mindre rabatten!
Nu väntar jag bara besked från Mullsjö folkhögskola om huruvida silversmideskursen blir av. Och nu lutar ju alla nyheter om pandemin åt rätt håll, så jag har förhoppningar om att det ska gå i lås.

 

Min viktnedgång

Ja, inte går viktnedgången så snabbt som jag hoppades inte! Men den går åtminstone åt rätt håll. Lite siffror för den som är intresserad: jag har gått ner nästan 24 kg sedan januari 2020. Det gick undan i början, ca 10 kg på fyra månader. Därefter har det gått trögare och det senaste halvåret har jag bara gått ner fyra kg. Men jag kämpar på! Jag tänker inte ge mig förrän jag gått ner 15 kg till.

Jag började med ett BMI på 37,8 och har nu 29,7! Om jag går ner 15 kg till når jag gränsen för ett hälsosamt BMI.

Jag tänker inte sätta upp en tidsgräns för när jag ska ha uppnått det, men visst vore det fint om jag vore där till nästa sommar! Ett dilemma jag har är att flera av de mediciner jag tar har viktuppgång eller ökad aptit som biverkan. Det tröstar jag mig med när det inte går så fort som jag vill. För jag är noggrann med vad jag äter, och om jag syndar till julen eller en helg någon gång och äter lite utanför ramen, så kalkylerar jag med det och vet att det påverkar. Jag kanske inte går upp några hekton av lite slarv, men viktnedgången avstannar i alla fall.

Jag har en bild på mig själv på näthinnan, från då jag vägde som mest. Jag minns också hur jag kände mig då, inte bara hur jag såg ut. Det är en bra sporre!