Etikettarkiv: vänner

Med snö under skidorna

Publicerat av
Svara

Jag har precis haft en nära nog magisk långhelg. Tillsammans med tre barndomsvänner som jag känt i bra precis 55 år ägnade jag fyra dagar åt skidåkning, god mat, champagne och fina samtal i Romme Alpin. Det kunde inte ha varit bättre om jag så fått önska helt fritt. Vi bodde precis vid backen och jag kunde enkelt gå till rummet och vila när jag behövde. Själva skidåkningen var inte tröttande, men alla ljud och andra intryck vid pauserna på matställena fick min hjärna att ladda ur mellan varven.

Skidåkningen ja, dottern och jag åkte till Romme i två dagar strax innan nyår. Underlaget i backarna var tyvärr enbart konstsnö som låg i drivor, vilket gjorde det svåråkt för mig som inte åkt på så länge. Jag blev både förvånad och knäckt av att det gick så dåligt. Men nu hade det kommit massor med natursnö som pistats hårt, och den var ljuvlig att åka på! Efter nyår har M och jag gått till gymmet var och varannan dag, och det har också gett resultat förstås. En underbar känsla att känna mig starkare!

Men framför allt var det förstås sällskapet som var allra bäst! Vi har känt varandra så länge, och även om jag inte träffat dem så ofta de senaste åren, så finns vi där och det är hur lätt som helst att återta samtalet. Jag har ju längtat så mycket efter att orka vara social, och även om jag fick gå undan och vila då och då, så orkade jag betydligt mer än för ett par år sedan. Jag sov mer än vanligt, även på dagarna, så kroppen tog igen sig ordentligt på egen hand. Jag hade också bett om ett undanskymt bord i matsalen, och det hade de hörsammat vilket gjorde det betydligt lättare för mig att vistas där.

Det var så vackert med alla granar med snö på, här speglade i mina skidglasögon.

Vad gäller vikten så har jag nu hamnat inom normalspannet på BMI. Även om det är ett trubbigt mått så säger det mig mycket, och det känns riktigt riktigt bra! Det är knappt tre veckor kvar till årsdagen för operationen och ett återbesök på Ersta sjukhus för uppföljning. Inför det ska jag ta en del prover för att se hur mina värden ser ut, och jag har svårt att tänka mig att de är dåliga med tanke på hur bra jag mår. Vi får se.

Vilket år!

Publicerat av
4

När det bara är en vecka kvar av 2025 summerar jag året och konstaterar att jag har haft ett fantastiskt år! I februari är det tio år sedan jag startade bloggen och utropade 2016 till mitt år. Jag kallade den Tid för mig eftersom jag tänkte att det var just det. Att kaoset jag levt i skulle vara över, och att jag skulle påbörja tillfrisknandet och bli starkare. Så blev det inte, vilket läsare av bloggen känner till.

Men tillbaka till 2025. I februari gjorde jag en gastric bypass-operation som visade sig vara ett mycket bra beslut. Jag mår toppen, och har orkat ta itu med att träna. Under hösten har jag och min man till och med börjat gå på gym ett par gånger i veckan. Jag märker att jag är starkare, och det är en enorm tillfredsställelse! Målet på kort sikt är att öka på benstyrkan så att det blir roligare att åka slalom, vilket jag tänkt göra så mycket som möjligt denna vinter. Och till helgen ska dottern och jag till Romme för två dagars skidåkning! Senast jag åkte var 2022. Jag har till och med köpt egna pjäxor och hjälm, vilket jag annars brukat hyra. I slutet av januari ska jag till Romme igen, denna gång tillsammans med fyra barndomsvänner som ska åka skidor och prata prata prata i fyra dagar!

Som om allt detta inte vore nog så kröntes mitt arbetsliv med den finaste utmärkelse jag kan tänka mig: Bengt Hjelmqvists pris! Det är så oerhört stort för mig, och nu sitter diplomet inom glas och ram ovanför min arbetsplats i sovrummet. Jag tittar på det varje dag och är oerhört stolt. Prisutdelningen ägde rum i november, och jag är extra glad att det var i år jag fick det. Förra året och året innan det hade jag inte orkat delta. Det var en ljuvlig känsla att under minglet efteråt glida omkring och motta gratulationer från höger och vänster!

Den största förtjänsten till att jag mår så bra är ändå den psykoterapi jag gått i under två år, och som avslutades i juni. Den har gett mig så många saker, bland annat en behandling mot PTSD. Genom den har jag äntligen kommit till ro med hur mitt liv blivit, och en lugn känsla av att acceptera att jag bara kan jobba 25 procent under resten av mitt arbetsliv. Att jag måste se till att orka med HELA mitt liv, inte enbart den tid jag arbetar. Tidigare har detta varit en intellektuell process, men nu både VET och KÄNNER jag att det är helt rätt för mig. Jag är oändligt tacksam över att jag hittade psykolog-J!

Häromdagen skjutsade jag sonen till Arlanda för vidare befordran till flickvännen i Haag, och hämtade dottern vid pendeln, på väg till oss för julfirande. Tänk att Normalt kan kännas så alldeles alldeles underbart – som en bal på slottet!

God jul och Gott nytt år! ❤️

Slut på ledigheten

Publicerat av
Svara

Nu har jag varit ledig i fem veckor, och det känns som en evighet! Jag har orkat mer än på åratal, och jag kan verkligen säga att det är den bästa sommarledighet jag haft på mycket länge.

En av de saker jag saknat mest under åren som sjuk i utmattningssyndrom och depression är att träffa vänner. Jag bestämde mig för att höra av mig till några som jag längtat efter, för att se om vi kunde ses. Och det kunde vi! Vi har träffats på en filt på Långholmen, hemma hos mig och i en lånad lägenhet. Så otroligt fint att kunna ha kvar vänner och bara fortsätta där vi var! Nu ser jag fram emot att träffa arbetskamraterna också!

Jag och min man har cyklat en hel del på de många fina cykelvägarna i min kommun, i skogen, i bostadsområden och vid beteshagar. Nu har jag också en hållare för mobilen till cykeln så att jag kan cykla efter kartan, så att jag inte tappar bort mig …

Det har blivit en hel del bad också: hemmavid i Norrvikensjön bland änder och näckrosor, i Mullsjön i Västergötland och i Midsommarfjärden i Söderhamns skärgård. Nu är det tyvärr algblomning så det blir inget för tillfället.

Vi gjorde en utflykt till Mariefred också, och bodde en natt på värdshuset där. Ett mycket fint besök på Gripsholms slott var höjdpunkten. Till detta fogas sommarkursen i silversmide på Mullsjö folkhögskola, samt några dagar med gasolspis, utedass och disk utomhus i Söderhamns skärgård.

Nu ser jag fram emot att börja jobba igen, även om det känns lite väl spännande att se hur vår arbetsgrupp kommer att se ut när allt är klart med ”omlokalisering av resurser” och omorganisation.

Sommarkursen

Publicerat av
Svara

Jag är hemma igen efter en vecka på sommarkurs på Mullsjö folkhögskola. Det är femte gången jag är där, och det är så härligt med igenkänningen. Att hitta överallt på området och till badplatsen, att känna till verkstaden och alla verktygen, och inte minst att känna igen flera kursdeltagare som jag mött tidigare år.

Det var en särdeles fin grupp i år. Alla utom en var i min ålder. Vi hade så fina samtal vid pauserna för fika och lunch, och jag orkade med bättre än jag brukar. Som vanligt tog jag en extra lång lunch för att vila, och några dagar sov jag middag. Varje dag inleddes med ett morgondopp i Mullsjön – en fin tradition. Jag trodde att det skulle bli en regnig vecka, men det var fint väder hela tiden.

Det är lätt att bli uppstressad i början av kursveckan, av att vilja hinna göra så mycket. Men jag tog det ovanligt lugnt och hade siktet inställt på att testa en del saker, och att lära mig nytt när jag nu hade hjälp av vår kursledare. Men ambitionsnivån sänktes direkt, jag prioriterade en lugn vecka utan alltför mycket nervpåfrestande finlir!

Här är det jag gjorde:

Örhängen som är mattpolerade
En ring med en karneol, kanske inte helt lätt att bära!
Här testade jag för att se vad det skulle kunna bli. Jag tror att det är halssmycken som ska hänga på band av gummi eller läder. Hamrat silver är inte min grej egentligen.
Samma med den här ringen som är hamrad på från olika håll.
En ring till min dotter
Ett infall efter att ha valsat ut en silvertråd lite väl tunt
Ännu en något spårburen ring, men kul och snygg tycker jag. Det är en kula av onyx på.

Som vanligt är jag inspirerad när jag kommer hem, och har skrivit upp några saker som jag ska beställa. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag kommer med på kursen nästa sommar också! Första tisdagen i december kl 8 släpps platserna …

Läget så här långt

Publicerat av
Svara

Nu har det gått lite mer än tre månader sedan operationen. Efter den första ganska jobbiga månaden då jag var illamående och inte tyckte om att äta, så har det gått utmärkt. Jag mår jättebra! Jag har verkligen kommit igång med träningen, och lägger märke till en helt annan styrka i benen när jag går i trappor till exempel. Träningscykeln var ett mycket bra köp, och jag har också ett träningsprogram med gummiband som jag fått av fysioterapeuten på sjukhuset.

En ny ring som jag kom på! Den är inte helt klar ännu, men jag är väldigt nöjd!

Till detta läggs också att jag mår bättre psykiskt nu, och att utmattningen inte gör kroppen så tung lika ofta. Sammantaget bildar allt en mycket fin spiral åt rätt håll: det ena hjälper det andra och så vidare. Hjärntröttheten är dock densamma. Igår var jag på kontoret i två timmar för veckans enhetsmöte, och väl hemma fick jag lägga mig att sova en stund.

Men frågan alla ställer sig är väl HUR HAR DET GÅTT MED VIKTEN? Tackar som frågar, jag har gått ner 20 kg allt som allt, 15 kg sedan operationen, vilket innebär att jag går ner drygt ett kilo i veckan. Jag har gått igenom mina kläder och hittat några plagg som jag växt i. Jag fotograferade mig innan operationen, både i underkläder och med kläder på. Jag gjorde om det nu och där ser jag verkligen skillnad!

Hittade det här örngottet hemma hos mamma. Det gjorde jag på fritt valt arbete på högstadiet — färg och form. Batik med vax.

Idag åker jag till min kära vän T uppe i Roslagen, där jag stannar över helgen. Tidigare var det ett andningshål i vardagen att åka dit och vila. Numera har jag inte det behovet, så nu kan jag njuta av sällskapet och tystnaden på ett annat sätt.

Here we go again

Publicerat av
Svara

Jag brukar oftast få be besked huruvida försäkringskassan godkänt mitt nya läkarintyg inom två dagar. Sålunda har jag blivit allt mer orolig i takt med att dagarna gått utan besked. (Eller BESLUT som det heter på försäkringskassiska. Det innebär GODKÄNT, men det begriper enbart de insatta, det vill säga handläggare på sagda myndighet, samt så småningom även vi långtidssjukskrivna. Vem kom på det?) På den sjätte dagen ringde min handläggare och sa att hon vill få in en komplettering av intyget av min läkare. Det är inte första gången, och jag måste säga att jag förstår dem. Han skriver som en kratta som tappat pinnarna. Bygger på föregående intyg som han byggt på intyget före det. Blandar egenpåhittade med vedertagna förkortningar. Missar att ta bort gamla uppgifter som inte är relevanta längre.

Jag satte några frön blomsterkrasse vid vildvinet

Samtalet med handläggaren var mycket trevligt. Det är lätt att glömma att försäkringskassan inte enbart är en myndighet som får i uppdrag i det årliga regleringsbrevet från regeringen att sänka antalet sjukskrivna, utan att handläggarna är tämligen vanliga människor med funderingar över vad sjutton de ska laga till middag och oro för räntehöjningar och inflation. Hon ville förvarna om att de bett min läkare om kompletterande uppgifter, men att hon godkänt intyget preliminärt så att det inte blir stopp i utbetalningen av sjukpenning. Det måste ju innebära att hon redan vet att jag ska få BESLUT men att läkaren måste formulera bakgrunden.

Jag har ju varit med om detta några gånger under alla år som sjukskriven, så jag känner mig lugn nu. Handläggaren sa att läkaren kryssat för att det är osäkert om jag kommer tillbaka till heltidsarbete, och hon frågade hur jag själv tänker om det, och hur jag vill göra. Att få sjukersättning på deltid vore ju det bästa, att inte behöva ansöka om sjukskrivning var tredje månad, det höll hon med om. Men det är oerhört svårt att få innan man är 61 eller 62 år, och dit är det ett par år kvar. Jag sa att jag inte heller kan se att jag kommer tillbaka på heltid, men att jag hoppas kunna jobba 75 % i alla fall, och få sjukpenning för resten. Jag sa att jag lovat mig själv att inte krascha helt igen, för det är så jobbigt att kravla sig upp igen. Det var nära nu och därför tar jag ett rejält steg bakåt, och tar det långsamt. Jag är sjukskriven på 75 % hela oktober och jobbar enbart hemifrån, och sedan ska jag (OM JAG KÄNNER ATT JAG ORKAR!) jobba 50 % en tid. Summa summarum så kände jag att hon stod på min sida, för att jag ska må bra. Det är lätt att tänka att det är tvärtom.

Jag träffade psykologen JB i måndags och vi fick jättebra kontakt direkt! Hon var mycket lyhörd, ställde bra frågor och föreslog hur vi ska jobba tillsammans. Det kändes klockrent! Jag har en tid hos henne nu på måndag igen, men hoppas få komma lite mer ofta. Det här känns så rätt och bra! Tur att jag har råd, för det kostar en del att gå privat.

De senaste dagarna har jag blivit sämre. Jag är så oerhört trött, och hela kroppen går som i ultra rapid och RLS är och värre. Jag hade tänkt hälsa på min syster och mamma igår, men jag ställde in det. Jag orkar inte med några sociala kontakter. Inte ens ett kortare samtal i fredags med en arbetskamrat som jag hade bokat in. Jag hoppas att jag känner mig bättre i tid till nästa helg då jag tänkt tillbringa helgen uppe i Roslagen hos min kära vän T. Det är nästan ett halvår sedan vi sågs senast, eftersom jag haft fullt upp med allt fix med pappas dödsbo och mammas flytt. Vi kanske får skjuta på det, men snart kommer jag ett par dagar med (lagom mycket) samtal, mys med hundarna, skogen, vattnet och tystnaden!

Bakåt igen

Publicerat av
Svara

Det är ett tag sedan jag skrev. Tänker på det ibland, vet vad jag ska skriva men sen har orken inte funnits. Eller snarare så är det den där kombinationen av lust och ork, kanske är det bristen på mening? Det är mitt värsta tillstånd. Meningslösheten, hopplösheten.

Jag har unnat mig ett par riktiga roligheter. Sådana som riskerar att bita mig i svansen efteråt, men som är omöjliga att motstå. Den ena var när tre av mina arbetskamrater kom hem till mig för jobbmöte med efterföljande middag och bubbelvin. Det var helt fantastiskt, och hade varit det även om jag kunde göra sånt var och varannan vecka.

Den andra roligheten var ett bröllop där en kär vän gifte sig. Jag hade fått lov att avstå från möhippan, men skulle baske mig gå på bröllopet! Resan dit kändes som det största hindret, men jag fick skjuts ända fram av sonen. Det var nog det finaste bröllop jag varit på, och jag är så lycklig över att ha varit med! Jag åkte hem innan efterrätten, och kände mig mer än nöjd.

För en tid sedan såg jag en inbjudan till en kombinerad forskningsstudie och behandling, en ”exponeringsbaserad behandling för dig som besväras mycket av kroppsliga symtom” som drivs av Region Stockholm och Karolinska Institutet. Jag tyckte att det lät intressant för mig och anmälde mig. I förra veckan fick jag en tid för videosamtal med en psykolog, och vi ska prata denna vecka igen. De ska bedöma om jag passar för studien. Jag fick en känsla av att jag kanske har lite för stora och framför allt många symptom för att få delta. Vi får se.

Nu är mamma på plats i sin nya lägenhet, och i stort sett allt är klart med det vi ägnat drygt ett halvår åt. Det känns otroligt skönt, men samtidigt är det tid att släppa fram det som hållits inne. Inte enbart sorgen över pappa och mammas man, utan även det att jag gått på över min förmåga under lång tid.

Igår pratade mamma och jag om hur det var när hennes man somnade in med henne tätt intill sig, och när min syster och jag satt med pappas händer i våra när han gick bort. Vi har berättat om det för varandra förut också, men det kändes bra att prata igenom det. Jag kände hur sorgen letade sig fram i mitt av antidepressiv medicin dämpade känsloregister. Det kändes så fint, och ett par tårar kom.

Jag vet när det hände. Strax efter lunch i onsdags var det som att någon dimrade min inre lampa. Jag åkte hem och stöp i säng. Jobbade hemifrån på torsdagen men det tog hela dagen att jobba mina sex timmar med alla pauser jag behövde. På fredagen var det mötesdag på kontoret, vilket kändes omöjligt för mig. Efter kontakt med min chef sjukskrev jag mig den dagen. Idag är det måndag och jag är fortfarande inte i form. Kanske att jag provar att jobba på hemmakontoret i morgon.

På onsdag har min chef bett någon från HR-avdelningen vara med på ett möte med oss, så att vi får prata igenom min situation. Det känns bra, min chef är mån om att det ska fungera bra för mig. Regeln som gäller är minst tre arbetsdagar på kontoret per vecka, men jag kan i bästa fall jobba två, ibland bara en. Om jag tvingas att jobba mer så måste jag sjukskriva mig på högre omfattning, och på min höjd jobba 50 procent. Dessutom tror jag att försäkringskassan skulle vilja ha ett ord med här, om arbetsgivaren inte gör sitt för att möjliggöra för mig att arbeta så mycket som möjligt. Jag kommer att kontakta dem i så fall.

Jag känner mig många saker på en gång. Jag är glad över att ha kunnat göra de roligheter jag beskrev. Men jag är orolig för hur det ska gå med mitt mående, och ledsen. Och sorgsen. Och lycklig över min man som gör så mycket för att underlätta för mig! ❤️

Här är bröllopspresenten jag gav brudparet!

Lite kul också!

Publicerat av
2

Allt är inte enbart elände i mitt liv – förstås! I torsdags träffade jag en mycket kär vän när vi båda var på väg till jobbet. Jag hade sedan två fina samtal: ett med en som jobbar på samma kontor och som jag precis lärt känna, och ett med en fin arbetskamrat som gör att arbetsglädjen bubblar igen.

Efter det stötte jag ihop med ännu en arbetskamrat vid kaffemaskinen på kontoret. Hon sa att hon tycker att jag liknar Plupp! Åtminstone att jag påminner om ett naturväsen och står stadigt med båda fötterna på jorden! Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag förstod på henne att det var något positivt. Hursomhelst så blev jag glad!

Jag åkte hem, urtrött efter dagens alla intryck och möten, men med en varm känsla i bröstet. Dessutom hade jag tagit semester dagen efter för att orka med helgens åtaganden; framför allt göra i ordning i mammas lägenhet inför mäklarens fotografering på måndag. Jag känner mig så smart och välplanerad!

En arbetskamrat från ett annat jobb hörde av sig och frågade om jag vill ställa ut några alster i ett vitrinskåp som hon har i sitt hus. Det blev jag väldigt glad över, och det blir efter sommaren.

Igår kväll påbörjade jag en sak jag länge tänkt göra. Jag vill ha en liten necessär när jag bara ska sova över hos någon och inte behöver min stora. I morse gjorde jag den klar. Jag köpte en stuvbit av vaxduk från Marimekko för ett par år sedan, som fick bli utsidan. Vårt gamla duschdraperi fick bli foder med en liten ficka. En metallring från upphängningen blev en fin detalj! Och så en röd dragkedja som jag köpt på loppis.

Ikväll ska vi till en av mina svägerskor på middag. Det ska bli väldigt trevligt och vi stannar väl så länge jag orkar. Vi har gångavstånd hem!

Rekord?

Publicerat av
2

På söndag kväll kände jag att jag höll på att bli sjuk. Lite ont i kroppen som när man får influensa, hängigare än vanligt och lätt bomullskänsla i huvudet. På måndag morgon hade jag feber och var helt klart sjuk. När kvällen kom dagen därpå var jag i stort sett frisk! Rekord? Jag hostar rejält fortfarande men de andra symptomen är borta. Jag kunde börja jobba på onsdagen, och det kändes väldigt bra.

Det är ju det där med SAMMANHANG som är så viktigt. Att höra till, att höra hemma. Om man har tur, som jag har, så arbetar man med personer som man tycker om och som betyder något för en. Det kan rent av vara så att man har en del av sina vänner på arbetsplatsen. Dessutom är arbetet något som är FRISKT i min tillvaro som annars begränsas starkt av att jag är sjuk. På jobbet är jag kompetent, driver frågor, åstadkommer saker och efterfrågas för just detta. Det är en sådan livsviktig kontrast mot mitt sjuka jag. Jag vill inte säga att det präglas av att jag är inkompetent och inte får någonting gjort. Men jag känner mig i stort sett alltid otillräcklig som framför allt mamma, och stoppas många gånger varje dag av ”Jag ORKAR inte!” Påminns ständigt om mina begränsningar att göra saker, träffa vänner och att leva ett vardagsliv som jag gjorde förr. Då, för länge sedan. Då jag inte behövde kalkylera och planera för att sprida ut orken på ett hållbart sätt – över dagen och över veckan. Skapa ränder.

Ett exempel: på måndag ska jag jobba mina två arbetstimmar på kontoret, och det är möte i arbetsgruppen de två timmarna. Jag hade tänkt passa på att hälsa på min mamma efteråt, som bor nära jobbet. Vila där och umgås en stund. Men jag vet hur trött jag kommer att vara när jag kommer till henne, och har sedan en timmes resa hem att orka med också. Tiden då vi ska umgås kan bli båda kort och trött. Så sa min syster att hon ska till mamma på lördag, och då kom min inre kalkylator fram. Jag ska inte göra någonting annat i helgen, så att åka in till stan för att träffa dem borde vara bättre, och så kan jag åka raka vägen hem på måndag istället. Men jag ska å andra sidan laga middag på lördag. Det kommer att bli svårt att orka, och framför allt är risken stor att jag går och lägger mig att vila och kanske till och med sova en stund när maten är klar. Att jag inte orkar sitta med och äta. I dessa lägen tar jag fram min inre plus- och minuslista. För- och nackdelar med olika scenarier läggs i kolumner och summeras längst ner, vägs mot varandra varvid utvärderingen tar vid och en handlingsplan läggs på bordet. Den skulle i detta fall kunna innebära att jag ber min man att laga middag, trots att han arbetar denna lördag, eller att vi köper hem mat. För summeringen har visat att jag ska besöka min mamma på lördagen då jag ju är piggast. Det väger tyngst.


Igår när telefonen ringde var min första tanke att det inte var pappa. Det är bara några veckor sedan det ofta var han när ringsignalen ljöd. Korta samtal präglade av hur vi mår, hur vädret ser ut och eventuellt även ett ärende som han allt oftare hade glömt när vi kommit så långt. Puss och kram, hälsa en kram till alla och så hej då. Aldrig mer.

Min syster skickade en bild på oss tre igår. En selfie vi tog när vi skulle åka tillbaka till Stockholm efter ett besök hos honom för ett par år sedan. Redan på flygplatsen gjorde vi ett vykort av bilden och skickade till honom. När jag såg den igår brast det.

Berg-och-dal-bane-vecka

Publicerat av
4

I måndags tog jag tåget till Borås med en god lunchbaguette i bagaget. Väl framme gick jag genom den välbekanta staden med ett varmt leende inom mig. Solen sken, det var många människor i rörelse. På Stora torget stod alla riksdagspartierna och kampanjade. Rådhusvinet klädde rådhuset i vars källare finns en pub där min då blivande man och jag tillsammans med några andra nya klasskompisar tog en öl för trettio år sedan. Jag gick till mitt hotell och efter en stund i vågrät position, gick jag till stadsbiblioteket för att ta en titt på barnavdelningen. Kom i samspråk med en barnbibliotekarie och berömde deras nyss omgjorda ungdomsavdelning.

Promenerade tillbaka till hotellet med ett kort stopp för att köpa med mig lite middagsmat, och höll mig inne resten av kvällen. Vilade och förberedde mig för nästa dags föreläsning på högskolan.

Nästa dag träffade jag en god vän som flyttat till denna del av landet varför vi sällan ses numera. Det var fint att hinna prata och skratta, det finns nog ingen jag skrattar så mycket tillsammans med!

Föreläsningen gick bra och jag kände mig nöjd. När jag åkte hemåt med tåget — helt utan missöden — njöt jag av att ha haft en fantastisk dag! Jag insåg att jag skulle bli väldigt trött dagarna efter, men den påfyllning jag fått av både självförtroende och social samvaro var värd så mycket.

Och mycket riktigt har onsdag och torsdag varit tunga. På onsdag morgon var det dags att träffa min husläkare för förnyat läkarintyg samt diverse provtagningar. Han sjukskrev mig i tre månader till, och skriver att det är oklart om, och i så fall när,  jag kommer att kunna återgå till arbete på 100 %.

Jag har jobbat hemifrån onsdag och torsdag, och det har funkat men jag har varit väldigt trött och ångestfull. Tillsammans med vardagen i familjen har det dessutom resulterat i att spänningen i axlar och nacke kommit tillbaka. Jag har fått avstå en surströmmingsmiddag hos en jobbarkompis och en fortbildningsdag på universitetet nu i slutet av veckan, men sånt är jag van vid. Istället ska jag vila ut hos min goda vän i Roslagen hela helgen.

Nu när jag vaknade hade jag fått sms med beslut om fortsatt sjukskrivning i tre månader till. Skönt.