Etikettarkiv: silversmide

Slut på ledigheten

Publicerat av
Svara

Nu har jag varit ledig i fem veckor, och det känns som en evighet! Jag har orkat mer än på åratal, och jag kan verkligen säga att det är den bästa sommarledighet jag haft på mycket länge.

En av de saker jag saknat mest under åren som sjuk i utmattningssyndrom och depression är att träffa vänner. Jag bestämde mig för att höra av mig till några som jag längtat efter, för att se om vi kunde ses. Och det kunde vi! Vi har träffats på en filt på Långholmen, hemma hos mig och i en lånad lägenhet. Så otroligt fint att kunna ha kvar vänner och bara fortsätta där vi var! Nu ser jag fram emot att träffa arbetskamraterna också!

Jag och min man har cyklat en hel del på de många fina cykelvägarna i min kommun, i skogen, i bostadsområden och vid beteshagar. Nu har jag också en hållare för mobilen till cykeln så att jag kan cykla efter kartan, så att jag inte tappar bort mig …

Det har blivit en hel del bad också: hemmavid i Norrvikensjön bland änder och näckrosor, i Mullsjön i Västergötland och i Midsommarfjärden i Söderhamns skärgård. Nu är det tyvärr algblomning så det blir inget för tillfället.

Vi gjorde en utflykt till Mariefred också, och bodde en natt på värdshuset där. Ett mycket fint besök på Gripsholms slott var höjdpunkten. Till detta fogas sommarkursen i silversmide på Mullsjö folkhögskola, samt några dagar med gasolspis, utedass och disk utomhus i Söderhamns skärgård.

Nu ser jag fram emot att börja jobba igen, även om det känns lite väl spännande att se hur vår arbetsgrupp kommer att se ut när allt är klart med ”omlokalisering av resurser” och omorganisation.

Sommarkursen

Publicerat av
Svara

Jag är hemma igen efter en vecka på sommarkurs på Mullsjö folkhögskola. Det är femte gången jag är där, och det är så härligt med igenkänningen. Att hitta överallt på området och till badplatsen, att känna till verkstaden och alla verktygen, och inte minst att känna igen flera kursdeltagare som jag mött tidigare år.

Det var en särdeles fin grupp i år. Alla utom en var i min ålder. Vi hade så fina samtal vid pauserna för fika och lunch, och jag orkade med bättre än jag brukar. Som vanligt tog jag en extra lång lunch för att vila, och några dagar sov jag middag. Varje dag inleddes med ett morgondopp i Mullsjön – en fin tradition. Jag trodde att det skulle bli en regnig vecka, men det var fint väder hela tiden.

Det är lätt att bli uppstressad i början av kursveckan, av att vilja hinna göra så mycket. Men jag tog det ovanligt lugnt och hade siktet inställt på att testa en del saker, och att lära mig nytt när jag nu hade hjälp av vår kursledare. Men ambitionsnivån sänktes direkt, jag prioriterade en lugn vecka utan alltför mycket nervpåfrestande finlir!

Här är det jag gjorde:

Örhängen som är mattpolerade
En ring med en karneol, kanske inte helt lätt att bära!
Här testade jag för att se vad det skulle kunna bli. Jag tror att det är halssmycken som ska hänga på band av gummi eller läder. Hamrat silver är inte min grej egentligen.
Samma med den här ringen som är hamrad på från olika håll.
En ring till min dotter
Ett infall efter att ha valsat ut en silvertråd lite väl tunt
Ännu en något spårburen ring, men kul och snygg tycker jag. Det är en kula av onyx på.

Som vanligt är jag inspirerad när jag kommer hem, och har skrivit upp några saker som jag ska beställa. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag kommer med på kursen nästa sommar också! Första tisdagen i december kl 8 släpps platserna …

Som en ny människa

Publicerat av
Svara

Jag har gjort saker som jag inte gjort på länge, i alla fall inte utan kostnad. Vi tog oss en liten resa till Mariefred, min man M och jag. Vi bodde över en natt på Sveriges äldsta värdshus, där vi också åt middag. På eftermiddagen var vi på visning på Gripsholms slott, där vi fick oss en genomgång av Sveriges historia från Gustav Vasa till och med Gustaf IV Adolf. ”Du kan redan det här, eller hur?” viskade M. Joråsåatt.

För att fortsätta dagen baklänges så åt vi lunch på ett kafé. Det var första gången jag var ute och åt sedan operationen, och jag frågade om jag kunde få en halv portion med hänvisning till min lilla magsäck. Javisst, det gick bra. Jag är billig i drift numera!

När vi skulle beställa mat till middag frågade jag igen, och servitrisen kollade med köket och återkom med vilka rätter som passade bra att dela på. Jag beställde fiskgryta som var oerhört god. Vi satt utomhus i den ljumma kvällen, och det kändes som att vara utomlands!

Den här dagen var jag på kafé, gick på visning på museum och åt middag på restaurang! Allt sådant jag inte orkat på många år. Sist jag var på museum blev jag så trött att jag allvarligt övervägde att ta taxi hem. Det är några år sedan och gav inte direkt mersmak.

Men nu orkade jag! Det underlättade att Mariefred är så litet, och det är korta gångavstånd till allt. Men det var ganska mycket folk överallt, vilket är väldigt tröttande för mig med alla intryck av framför allt ljud.

En annan rolig sak: de hade sådana där små fällbara museistolar som man kunde ta med sig runt på visningen för att vila benen. Jag tog med en sån eftersom jag kände att korsryggen protesterade lite. Så slog det mig att stolen kanske inte klarar min tyngd! Men inte nog med att den gjorde det – jag rymdes också i den!

Hittills har jag mest tagit det lugnt på semestern. Badat lite, cyklat ganska mycket, läst massor. Njutit av trädgården som jag ägnat mig lite åt. Snart ska jag emellertid till Mullsjö folkhögskola på kurs i silversmide för femte gången. Det ser jag verkligen fram emot! Jag har skrivit ner några saker som jag vill lära mig eller åtminstone bli bättre på. Det gäller att passa på när man har en så bra lärare! Sånt jag redan kan kan jag ju göra hemma.

Läget så här långt

Publicerat av
Svara

Nu har det gått lite mer än tre månader sedan operationen. Efter den första ganska jobbiga månaden då jag var illamående och inte tyckte om att äta, så har det gått utmärkt. Jag mår jättebra! Jag har verkligen kommit igång med träningen, och lägger märke till en helt annan styrka i benen när jag går i trappor till exempel. Träningscykeln var ett mycket bra köp, och jag har också ett träningsprogram med gummiband som jag fått av fysioterapeuten på sjukhuset.

En ny ring som jag kom på! Den är inte helt klar ännu, men jag är väldigt nöjd!

Till detta läggs också att jag mår bättre psykiskt nu, och att utmattningen inte gör kroppen så tung lika ofta. Sammantaget bildar allt en mycket fin spiral åt rätt håll: det ena hjälper det andra och så vidare. Hjärntröttheten är dock densamma. Igår var jag på kontoret i två timmar för veckans enhetsmöte, och väl hemma fick jag lägga mig att sova en stund.

Men frågan alla ställer sig är väl HUR HAR DET GÅTT MED VIKTEN? Tackar som frågar, jag har gått ner 20 kg allt som allt, 15 kg sedan operationen, vilket innebär att jag går ner drygt ett kilo i veckan. Jag har gått igenom mina kläder och hittat några plagg som jag växt i. Jag fotograferade mig innan operationen, både i underkläder och med kläder på. Jag gjorde om det nu och där ser jag verkligen skillnad!

Hittade det här örngottet hemma hos mamma. Det gjorde jag på fritt valt arbete på högstadiet — färg och form. Batik med vax.

Idag åker jag till min kära vän T uppe i Roslagen, där jag stannar över helgen. Tidigare var det ett andningshål i vardagen att åka dit och vila. Numera har jag inte det behovet, så nu kan jag njuta av sällskapet och tystnaden på ett annat sätt.

Träning känns bra

Publicerat av
2

Jag mår fortfarande väldigt bra efter operationen. Maten funkar bra nu och jag har fortsatt att träna. Jag träffade fysioterapeuten på Ersta sjukhus i torsdags för att få övningar med gummiband. Vi har pratat i videosamtal tidigare, och det var fint att träffas på riktigt. Hon är väldigt peppande och inspirerande! Hon berömde mig för det jag redan gör, och bekräftade att det är helt tillräckligt. Det betydde extra mycket, eftersom jag av någon anledning har dåligt samvete för att jag gör för lite. Cyklar på träningscykeln för sällan och tränar med gummibanden för lite. Men faktum är att jag cyklar tre-fyra gånger i veckan, och kör med gummibanden var och varannan dag. Dessutom har jag promenerat lite och haft några ansträngande pass i trädgården. Nu ska jag släppa den där pressen som jag lagt på mig själv! Själv är bäste skuldpåläggare! Jag märker redan att jag är både lättare och starkare. Det är en riktigt riktigt bra känsla!

Det som inte är bra just nu är den stress som den så kallade verksamhetsförändringen på jobbet lagt som ett nyponpulver innanför kläderna. Ännu vet vi inte vilka som blir övertaliga, även om jag inte tror att jag kommer att höra till dem. Och hur skulle jag kunna få nytt jobb? 61-åring med lång sjukskrivning i bagaget, hjärntrött och lättstressad, och som bara kan jobba 25 procent! Den oro jag främst känner är dels för verksamheten som kommer att lida stor skada av detta, dels för att de kollegor som jag håller högst ska skaffa nytt jobb under den här jobbiga processen. Men en viss oro känner jag också för min egen del. Kanske de vill stoppa in mig någon annanstans i organisationen? Då kan de få någon som kan arbeta heltid till arbetsgruppen istället. Jag kan säkert hjälpa till med allt möjligt på förvaltningen: jag kan exempelvis ekonomisystemet hyfsat, och är en fena på korrläsning. Men jag VILL förstås inte det!

Oron har tagit sig fysiska uttryck i form av ökad aktivitet av perioral dermatit (röda prickar runt munnen) och spänning i kroppen — det var ganska länge sedan jag senast kände av båda två.

Avslutningsvis något roligare. Jag gjorde ett smycke till min svägerska på silverkursen i somras. Hon fyllde 80 år under påskhelgen och jag fick äntligen överlämna det. Det är en matt onyx-kula inuti, och ett mönster på insidan.


Jag har länge velat ha ett uthuggarset för att kunna ta ut rundlar, men de kostar så mycket att jag inte unnat mig det. Men så såg jag att det fanns ett mindre för 900 kr och slog till på det. Tyvärr har jag inte lyckats få till några rundlar, stansarna går inte igenom silverplåten. Det finns nog en anledning till att det kostar så pass mycket mindre än de andra, så jag ska returnera det. Jag får passa på att göra rundlar när jag är på kursen i sommar istället.

Svältkost!

Publicerat av
Svara

Det ska erkännas, jag är väldigt hungrig! Dessutom yr och svag i benen, men det är bättre nu den femte dagen. Det har gått över förväntan ändå, jag trodde att jag skulle vara mer påverkad av hunger än jag är. Nu är det bara tio dagar tills operationen! Det känns jättebra.

Jag har gjort klart mitt halssmycke. Det tog sin tid att få det stuk på det som jag ville, men till slut blev jag nöjd. Det hänger fritt på ett snöre av gummi.

Jag har sett vintergäck men glömde att ta en bild.

Tiden är inne!

Publicerat av
Svara

Nu är det lördag kväll och på måndag inleder jag perioden då jag enbart ska livnära mig på lågkaloridiet i två veckor. Det är pulver som jag blandar med vatten till en så kallad shake. De flesta jag har smakar choklad enligt förpackningen. Smaken är helt ok, men jag skulle inte missta den för oboy! Jag har också köpt ett par andra sorter men de smakar verkligen inget vidare. Nåväl, det är i två veckor jag ska stå ut. Jag är mer orolig för att jag ska vara konstant hungrig som jag hört är vanligt.

Efter dessa två veckor är det då dags för OPERATIONEN! Den är jag inte orolig för, men jag känner nu – när det verkligen är dags att sätta mig in i hur jag ska äta veckorna efter – att det är så mycket att hålla reda på! Jag satte mig ner idag och skrev menyer för de sju minimåltider jag ska få i mig i extremt långsam takt varje dag, och fick en släng av ångest. Samtidigt så vet jag att det kommer att funka hur bra som helst, när jag väl är igång.

Allt kommer att kretsa kring maten, i synnerhet de första veckorna efter operationen. Jag träffade en oerhört trevlig sjuksköterska för inskrivning i tisdags, och han sa att jag ska vara sjukskriven i minst en vecka. De sjukskriver alla i två veckor, så får man se hur lång tid man behöver. Samma dag träffade jag narkosläkaren och hon var nästan övertrevlig! Hon berättade allt möjligt, som att hon skulle ut i dejtingdjungeln nu efter att ett förhållande tagit slut! ”Jag gillar att prata, jag är från Göteborg” sa hon! Ersta sjukhus har verkligen gett ett intryck av hög kvalitet, och jag känner mig omhuldad av alla där: sjuksköterskor, fysioterapeuter, dietister, narkosläkare och kirurg. Det känns toppen att det är dags!

Jag har köpt en motionscykel för att komma igång med träning hemma. Då slipper jag gå ut i regn, rusk och halka. Dessutom får jag ont i korsryggen när jag promenerar, så det här blir en bra start på mitt nya starka liv! Den har en hållare för iPad så att man kan titta på film samtidigt som man cyklar – vad kan man mer begära!

Jag håller på med ett halssmycke i silver, inspirerat av Torun Bülow-Hübe. Jag satt en god stund och klippte papper för att få till en mall. Det var inte helt lätt, tredimensionella objekt drar mer material så man måste vara säker på att inte såga till en för liten bit. Silverplåt kostar en hel del. Bild kommer senare!

Nytt år med förhoppningar

Publicerat av
Svara

Så blev det 2025, ett kvarts sekel har gått sedan vi stod vid Slussen och räknande ned sekunder som tickade på Katarinahissen, tillsammans med tusentals andra. Under de 25 åren har jag främst varit förälder, och även om jag fortsätter att vara det så har barnen lämnat boet och flugit iväg på egna vingar nu. Igår på nyårsafton var dottern med pojkvän hos oss innan de stack iväg på fest, och vid tolvslaget kom sonen med kompis hit för att räkna ned tillsammans med oss. Så härligt!

Nyårsafton till ära lägger jag upp ett riktigt festsmycke som jag gjorde häromåret.

Häromdagen damp det ned ett tjockt brev i brevlådan, som visade sig vara från Ersta sjukhus och innehöll en KALLELSE TILL OPERATION! Redan 17 februari ska jag opereras, och det känns väldigt bra. Jag har suttit och lusläst all information om hur jag ska äta veckorna inför ingreppet, hur jag ska förbereda mig dagen för operation och hur jag ska äta veckorna efter. Det är mycket att tänka på, men så småningom blir det lättare och jag kommer att kunna äta som vanligt, om än betydligt mindre portioner och med mindre kaloriinnehåll.

Det som jag gruvar mig mest för är de två veckorna innan operationen då jag ska leva på kostersättning. Jag kommer att vara så hungrig! Men jag har tänkt byta ut enstaka måltider mot kostersättning en vecka i förväg så att jag trappar ner. Förhoppningsvis går det hyfsat bra ändå.

Det är förresten en annan sak som oroar mig, och det är att jag inte ska ta någon medicin på morgonen den dag jag ska opereras. Hur ska det då gå med RLS? Jag ska höra av mig och fråga om jag åtminstone kan ta kapseln med Gabapentin så att jag inte blir helt spattig.

Och ännu ett festsmycke. Jag för ofta frågan om jag inte får pinnen mot halsen, men det kan jag lugna alla och envar med att jag inte får!

Jag ska ringa till fysioterapeuten på Ersta också, för att komma dit och komma igång med träning. Kanske de kan hjälpa mig med mina smärtor i korsryggen och höften också. Det känns verkligen som början på något nytt och riktigt bra!

Backar

Publicerat av
Svara

Jag var tjänstledig förra veckan och gjorde i stort sett ingenting. Det var lite tråkigt men nödvändigt tror jag. När veckan närmaste sig sitt slut, fick jag ett rejält stresspåslag i kroppen och mådde pyton. Min man hade två klockslag att passa den dagen, men det var som om att jag tänkte att det var MINA tider, och kunde inte slappna av. Dessutom blandade jag ihop vilka dagar vi skulle vaccinera oss, och trodde att det var ytterligare en tid att förhålla mig till den dagen. Jag som hade avbokat allt utom psykologen den här lediga veckan för att bara kunna vara! När jag insåg hur galet jag tänkt blev jag både lite rädd och sur. Jag som hade kunnat ha en lugn dag i fåtöljen med min ljudbok, utan att tänka på någonting alls!

Jag smsade till psykolog-J – min klippa – och beskrev hur jag mådde, och att jag funderade på att be doktorn sjukskriva mig ett par veckor. Hon tyckte att det lät klokt, och jag kunde långsamt gå ner i varv. Just nu funderar jag på om det kanske räcker att jag sjukskriver mig denna vecka. Jag tror inte alls att jag är på väg att krascha och bli helt sjukskriven en längre tid, utan behöver bara backa lite och ta det lugnt. Kanske är det fortfarande efterdyningarna av stressen tidigare i höst, när jag tänkte gå upp i arbetstid, som spökar?

Jag har gjort små försök att komma igång med saker i verkstan, men det blir bara kortare stunder för tillfället. Jag har några idéer till smycken, bland annat av material som jag skulle vilja kombinera med silver, till exempel plexiglas som jag verkligen gillar. Det går givetvis inte att löda fast, men limma eller sätta ihop som på de här örhängena och halsbandet som jag gjorde för en del år sedan.


Jag har också börjat på en kudde i yllebroderi som jag tycker att så kul att göra. Det blir i en teknik som jag inte kommer ihåg vad den heter. Så här, som på en kudde jag gjort tidigare, kan den se ut:


Det får ta den tid det vill, jag gör det ju inte för att producera utan för att jag tycker om och mår bra av det. Och yllebroderi passar att göra när årstiden blir kallare.

Skalar ner

Publicerat av
Svara

Jag har svårt att komma till rätta med stressen i kroppen. I kväll har den gett mig spänningshuvudvärk av tredje graden, men den varade inte så länge som tur var. I måndags bad jag psykolog-J att hjälpa mig att bena ut och se vad jag kan ta bort. Det slutade med att jag ska pausa både mindfulnessdans och basal kroppskännedom. Ironiskt nog kan rehabinsatserna bli för mycket och skapa stress. Nu känns det klart lugnare, och jag hoppas att ron i kroppen från i våras kommer tillbaka.

Om tre veckor ska jag vara tjänstledig i en vecka. Jag tror att det blir bra att ta en paus under hösten, och inte ha så mycket planerat den veckan. Jag har ändå funderat på om jag inte ska passa på att fylla på det sociala kontot den veckan. Det jag saknar mest och har svårast för. Jag får se.

Vår dotter och hennes pojkvän fyllde år nu i september och åtminstone dottern hade önskat sig smycken. Jag blev så glad när jag kände ork och inspiration att göra ett armband och två ringar till henne, och en ring till honom. Hon hade visat en bild på ett armband som hon ville ha, och det visade sig vara min idol Torun Hübe Bülow som gjort den! Känn ingen press … Nåväl, den blev i samma stil i alla fall!