”Vila i det som är!”

Det var psykolog-J som sa det där, när hon insåg att jag försökte prestera rehabilitering! ”Du behöver inte redovisa för mig allt du gör. Vila i det som är, koncentrera dig på att MÅ bättre och inte på att BLI bättre!” Hon är så klok. Det är lite trist att bara träffa henne en gång i veckan nu. Under hösten var hon den jag pratade med mest näst efter min man. Men det passar bra med en gång i veckan nu när jag har BK-pass och massage inbokade också.

Jag är sjukskriven på 75 % till och med sista mars, och har börjat tänka allt mer på hur det blir efter det. Min chef tror att det bästa är att jag fortsätter så här terminen ut. Ännu en klok och empatisk person. Jag frågade psykolog-J och hon höll absolut med. Hon tycker att vi ska göra en utvärdering efter semestern. Det känns bra. Det har hänt mycket med mig, men när jag utan att tänka mig för jobbade för länge häromdagen tog jag helt slut. Det var ett bra stresstest av situationen att hänvisa till.

Det går ett program på SVT som heter Den svenska konsten att döstäda. Jag fick tips om det och efter att ha sett några avsnitt känner jag mig så berörd av människorna det handlar om. Jag kommer att tänka på vad som är viktigt i livet, om nära och kära, om att stödja och få stöd, att finnas där för varandra och om tillit. Så vackert!

Det händer mycket nu

Jag mår helt klart bättre nu, och orkar mer. Jag är gladare som jag skrev i förra inlägget. Det känns riktigt riktigt bra, och känslan av att ha startat ett nytt kapitel i mitt liv, som jag fick i höstas, hänger kvar.

Jag har träffat fysioterapeut-J tre gånger på egen hand nu, och har ytterligare ett besök inbokat. Det är så uppenbart att jag behöver få hjälp med min andning och muskelspänningarna i främst axelpartiet.

Jag pratade med psykolog-J om att de känslor som jag så framgångsrikt stängt inne, och som började titta fram så smått i höstas, har krupit tillbaka in igen. Jag önskar dem ju tillbaka, även de jobbiga! Nu i samband med ettårsdagen efter pappas död skulle jag vilja ha bättre tillgång till min sorg, till tårar. Frustrerande! Psykolog-J sa att jag skulle berätta det här för fysioterapeut-J, för den här kopplingen mellan kropp och huvud är något man arbetar med inom basal kroppskännedom.

Fysioterapeut-J ställde sig genast upp när jag berättat det, och ritade en bild på ett gammaldags hästekipage, där hästen står för fysiologin (andningen, signalsubstanserna och annat jag kan påverka själv), vagnen för det fysiska (skelettet mm), kusken för psykologin (tankar, känslor) och resenären för det existentiella, jaget. Jag tyckte att det var hjälpsamt att dela upp det så här när vi resonerade om det. När hon pratade om det existentiella kände jag hur det brände bakom ögonen. Jag vet inte riktigt vad det stod för, men det träffade något viktigt uppenbarligen! Något som fått stå tillbaka kanske? Jag går bara hos psykolog-J en dag i veckan nu, och jag ska ta upp det med henne på måndag.

Idag började gruppen med basal kroppskännedom, något jag sett mycket fram emot. Vi är åtta kvinnor (givetvis!) med olika bakgrund till varför vi är där. Ett par av dem är så unga, och jag hoppas verkligen att de får verktyg att bli friska. De har så många år framför sig i arbetslivet och eventuell familj! De här grupptillfällena kommer att vara 12 gånger under våren.

Vi gjorde en del övningar sittandes och gåendes omkring i rummet. Det kändes bra, och efteråt när vi skulle säga något kort om hur vi upplevt övningarna, insåg jag att jag inte tänkt på en massa andra saker. Jag hade varit medveten i stunden och det är riktigt bra! Dessutom tänkte jag inte på vad alla de andra tyckte om mig, och DET är ett stort framsteg! Till nästa vecka ska vi öva på någon eller några rörelser som vi upplevde som speciellt bra.

Jag är med i Broderihjälpen som likt Musikhjälpen samlar in pengar. Det är ett stafettbroderi och jag har gjort nedre högra hörnet. Det ska bli en nåldyna.

Det händer alltså mycket nu, som det står i rubriken. Jag vänder mig också mer utåt. Jag har umgåtts med ett par vänner, och varit med på ett möte på kontoret. Under hösten hade jag en avgränsad arbetsuppgift, men nu gör jag fler om än mindre saker vilket också innebär mer kontakt med andra. Jag har i enlighet med psykolog-J försökt komma på saker som jag VILL göra för MIG, som skulle öka min välmåga. Jag bokade in mitt livs första manikyr, men det var urtråkigt! Däremot var den ansiktsbehandling jag var på förra helgen alldeles underbar! Jag somnade flera gånger. Jag har också anmält mig till en kör, en sån där som alla får vara med i utan uppsjungning! Det ser jag verkligen fram emot, men den har inte börjat ännu. På gångavstånd hemifrån dessutom.

Jag brukar gå på massage en gång i månaden, för att underhålla det stela axelpartiet. Men igår när jag var där (hade bokat en hel timme inklusive skön ansiktsmassage) hade dels muskelknutorna blivit värre, dels hade de blivit fler även i resten av ryggen! Inte bra, jag bokade en timme nästa vecka på hennes inrådan.

Igår fick min stresstålighet utstå en rejäl prövning. Jag satt i digitalt möte med en kollega, när det ringde på dörren. Det visade sig vara den installatör som skulle uppgradera vårt larm, som kom drygt två timmar för tidigt. Jag fick en lättare kortslutning i hjärnan, och insåg att jag pratade utan att andas med axlarna strax under örsnibben. ”Ta det lugnt, vi löser det här” sa han, som måste ha sett min reaktion. Jag avslutade jobbmötet och försökte lugna ner mig. Mitt i detta inre kaos skulle jag ladda ner deras app, men givetvis lyckades jag inte logga in och fick varning om att jag snart gjort för många försök. Jag återställde lösenordet två gånger, och till slut ordnade det sig. Puh. Jag behövde fatta ett par beslut angående frågor han ställde, och det ganska bra ändå. När han var klar efter ett par timmar, satt jag som en trasa i fåtöljen. Jag tänkte INTE laga middag! Det inträffade en incident av privat karaktär, som hänger ihop med varför jag är sjuk, och vid det laget hade jag glömt alla strategier jag lärt mig av psykolog-J! Allt gick egentligen bra den här dagen, det var bara jag som inte funkade.

Summa summarum så tror jag att allting — från muskelknutor till stresskänsligheten — hänger ihop med att det helt enkelt är mer som händer i mitt liv nu. Jag testar att steppa upp och det är lite vingligt i början bara. Jag både hoppas och tror det.

Glad!

Under julen hade vi uppehåll, psykolog J och jag. Under två veckor träffades vi inte, och det kändes ovant efter att ha samtalat två gånger i veckan hela hösten. I måndags var det dags igen, och jag hade lite dåligt samvete för att inte ha jobbat med strategierna och verktygen hon gett mig. Men när vi pratade om julen så skrattade hon och sa att det hade jag ju visst! Kanske en del av dem blivit automatiserade, och kommit av sig själva? Som att jag inte svarar på alla impulser i samma stund de ploppar upp, och omedelbart rycker ut och hjälper till/lägger mig i när någon letar efter något, eller bara ska göra någonting överhuvudtaget.

I torsdags besökte jag fysioterapeuten (som också heter J!) och hade ett mycket bra inledande samtal med henne. Jag fick berätta om bakgrunden till min ohälsa, och vad jag själv tycker att jag behöver hjälp med. Hon var väldigt bra på att lyssna och förstå, och hon hade också haft kontakt med psykologen. Tanken är att de ska kunna samarbeta och det känns fantastiskt! Tänk om det var så inom vården överhuvudtaget, att olika yrkesgrupper satt ner och diskuterade patienter utifrån sina yrkeskunskaper, för att få en helhetsbild och sätta in rätt behandling! Det har jag önskat i olika sammanhang, inte bara för mig själv. I slutänden skulle nog pengarna som det skulle kosta tjänas in.

Jag ska gå hos henne dels enskilt ibland, dels i en grupp Basal kroppskännedom. Den gruppen sätter igång om ett par veckor, och jag ska träffa J redan på måndag.

Psykologen och jag konstaterade att jag har tagit ett helt trappsteg upp den sista tiden. Jag är gladare och piggare, och jag behöver nog inte säga hur glad jag är över det! Att jag dessutom ska få denna rehab under våren — det blev till att lägga den flaska champagne vi hade hemma på kylning!

Igår hade jag en dag som jag inte orkat med överhuvudtaget i höstas. Den inleddes med en timme hos psykologen. Därefter åkte jag in till jobbet och anslöt till det möte de hade. En jättefin stund med mina fina kollegor! Därefter gick jag hem till min mamma som bor helt nära, och på vägen dit handlade jag mat till henne. Jag var hos henne hela eftermiddagen och kom inte hem förrän halv sex på kvällen! (Jag sov två kortare stunder hos mamma, så jag fick en del vila också.) Min man hade maten färdig, och det var bara att korka upp champagnen. Jag hade befarat att jag inte skulle orka sitta till bords och äta, men det gjorde jag. Jag var trött, men inte mer än att jag orkade sitta och prata en stund. Men jag somnade klockan åtta i fåtöljen, släpade mig upp för att borsta tänderna klockan nio, la mig och somnade omedelbums.

Och så lite covid på det!

Som om att jag inte hade nog av allting annat så har jag nu också fått covid för andra gången! Min man hade varit förkyld i några dagar så jag trodde att det var det jag smittats av, därefter trodde jag att det var influensa men det visade sig alltså vara covid. Bara en mening med gnäll: ont överallt i kroppen inklusive huvudet, urlakad, hostade ända nere från diafragman och 39,3 i feber. Du fattar! Men den höga febern varade bara i två dagar, och bäst som jag var dödssjuk så var jag feberfri. Hostan är kvar liksom den extra tröttheten (den sitter som en smäck!) så jag tar det lugnt med närkontakt ett par dagar till. Jag vill ju inte smitta någon, i synnerhet inte inför julen.

Visst är de fina! Glaset Samba från Reijmyre glasbruk gjordes under 1960~talet. De är små och passar utmärkt att till exempel dricka dessertvin ur. Jag ropade in dem på Tradera (foto från annonsen).

Jag messade min psykolog om att jag var sjuk, och frågade vad det var jag skulle tänka på till nästa gång. Jag hade glömt vad vi pratade om. Hon svarade med en road emoji att det jag skulle tänka på var att VILA och bli frisk! Hon tyckte väl att jag kunde släppa ”läxan” när jag var så sjuk, men jag är ju ivrig. Hon påminde mig dock om en sak vi pratat om: att släppa projektledarrollen under julaftonen.

Det är ju så att de få gäster vi har är mina allra närmaste: mamma, syster och svåger. Alla hjälper till med allt som ska göras — det är inte det. Jag skulle bara önska att jag kunde sitta ner och åh så trevligt, nu serveras det visst glögg! Att inte vara den som tänker på alla moment. Håller koll på klockan för att se till att fika, glögg och julklappsspel inträffar vid lämpliga tidpunkter i förhållande till den enda fasta punkten, Kalle Anka.

Det psykolog J och jag kommit fram till är att fördela inte bara uppgifterna utan även initiativet till de andra. J tyckte att jag bara skulle sitta tungt i soffan och se vad som hände om inte jag gjorde det, men så drastisk tänker jag inte vara! Dessutom är det inte bara jag som tänker på alla sakerna, men de passerar mig: är det dags att göra kaffe? brukar vi inte dricka glögg till Kalle Anka? när är det nu vi brukar spela julklappsspelet?

Det jag ser för mig är att alla har sina uppgifter där även initiativet ingår. Jag ska alltså kunna sitta tungt (psykologens uttryck: inte vara i beredskapsläge) i soffan och knäppa nötter medan saker bara sker! Visst är det en bra plan!

Det är just det här jag jobbar mycket med hos J. Att inte sitta längst fram i fåtöljen med händerna längst ut på på armstöden, redo att störta upp och fixa, hindra och hjälpa. Det har varit mitt läge i åratal, och har slitit ut mig. Men utan att få syn på sådana beteendemönster är det hopplöst att få dem ur automatläget. De är en del av min personlighet också, och förstärktes av nödvändigheten i att fixa, hindra och hjälpa. Nu när det behovet inte finns på samma sätt, så sitter ändå reflexen kvar och framför allt beredskapen. Så nu ska jag sitta tungt, med axlarna nere och händerna verkningslösa några gånger om dagen, för att lära om.

Det låter enkelt, det är enkelt men ändå så svårt att lära om.

Jag dansar

Ja, jag dansar. Min psykolog J berättade att det finns studier som tyder på att man kan hjälpa hot-systemet att förstå att stresspåslagen kan vara kortvariga. Ungefär som när vi i människans begynnelse blev varse ett lejon som lurpassade på oss, och snabbt mobiliserade allt i kroppen för att maximera flykt. Flykten var kortvarig, antingen blev vi uppätna eller så undkom vi lejonet. När jag då gör den här övningen under kontrollerade former så kan jag intala hjärnan att ta det lite lugnare så småningom, att hotet försvinner. Eftersom min hjärna är van vid konstant hot, så är det en utmaning.

Men dansen då? Jag kommer till det nu.
Jag fick i uppdrag att testa att utsätta mig för något fysiskt som gjorde att jag fick upp pulsen ordentligt. Jag tänkte direkt på dans. Ett roligt sätt att röra på mig som lätt skapar flåsande. Så här går det till: jag sätter på en bra danslåt (två som funkat bra är Pink – Raise your glass och Pointer Sisters – I’m so excited) och dansar allt jag orkar i en tredjedel av låten. Därefter sätter jag mig att vila tills pulsen gått ner igen. Upp och dansa igen, och vila. Upprepas ännu en gång. Låten är slut. Det räcker alltså med 30 sekunders pulshöjande aktivitet, vilket är tur för mig som är så otränad.

Det bästa är att det känns så skönt att röra på mig. Det kan få som en bra sidoeffekt att jag blir mer rörlig överhuvudtaget. Dessutom höjer dansen humöret, livsandarna vaknar till!

Den här kudden har jag gett till psykologen. Jag hade tänkt att hon skulle få den när vi avslutar terapin, men varför vänta?

Jag har skrivit om basal kroppskännedom här förut, och nu har jag äntligen fått tid hos den fysioterapeut som J rekommenderat. 11 januari ska jag dit för ett första samtal, och sedan kommer jag att hamna i en grupp. Som jag skrivit flera gånger tidigare så är det så viktigt att ha en behandling eller annat framför mig, som ger hopp om bättring. Jag ser verkligen fram emot det här!

Mynt trillar ner

Jag har genom åren med utmattningssyndrom lärt mig mycket om både sjukdomen och mig själv. Somt har varit mycket hjälpsamt, somt har inte gått in. Hösten 2023 kommer att gå till min historia som när jag befäste kunskaper och mynt trillade ner. Den slitna frasen är väldigt bra, det är som ett pling! och NU FATTAR JAG!

Det jag främst tänker på är att jag levt med kronisk stress i minst 15 år, och under tiden som stressen är kvar går det inte att bli frisk. Jag har kämpat på med olika rehabiliteringsförsök, och fått flera bra verktyg. Ändå har det inte räckt till. Och det är ju inte så konstigt egentligen, men jag har inte förstått det. Eller snarare: jag har inte VETAT det.

Jag har precis lyssnat på boken Man dör inte av stress, man slutar bara att leva — om utmattningssyndrom av Selene Cortes (som berättar sin historia om utmattningssyndrom) och professor i psykiatri Marie Åsberg. Den senare beskriver sjukdomen och forskningen om den. Det är flera saker som slog an hos mig. Till att börja med så säger hon att det är en SJUKDOM. Jag har varit med så länge att jag minns misstron mot detta fenomen inom sjukvården, hos försäkringskassan och allmänheten. Men nu är sjukdomen mer etablerad och kunskapen växer om utmattningssyndrom; vad som händer rent fysiskt i kroppen och om rehabilitering.

Det tangerar det andra som var viktigt för mig. För några månader sedan skrev Hanne Kjöller en artikel på ledarsidan i Dagens Nyheter som i stort sett gick ut på att att ta mer ansvar själv: gå ner några pinnhål på karriärstegen, sluta curla barnen och ge upp tanken på det perfekta livet med utlandssemestrar, så ska ni se att det löser sig av sig självt. Kjöller menar att det bara är de sjuka själva som påstår att hjärnan påverkas och att diagnosen inte finns i andra länder.

  1. Forskningen visar att hypofysen, amygdala och framlobsbarken — som är de överordnade systemen för stress — påverkas av kronisk stress, men detta går helt eller delvis tillbaka hos de allra flesta sedan man blivit frisk. Detta visar försök på råttor. Jag har också fått två amerikanska forskningsartiklar av psykologen (på min begäran!) — som jag verkligen inte läst mer än sammanfattningen av! — som också beskriver att kronisk stress påverkar hjärnan.
  2. Diagnosen har en egen kod i det svenska systemet för diagnoskoder för psykiska sjukdomar, ICD-10. Dessutom är det fel att sjukdomen inte finns i andra länder enligt Marie Åsberg. Symptomen finns men sjukdomen kan ha andra namn.


Nog om artikeln som retade upp mig och många andra. Marie Åsberg skriver också att man kan se att patienter med utmattningssyndrom ofta har en lägre känslighet i sitt stressystem, vilket gör att de inte känner av stressignaler lika bra som andra, utan kan utsätta sig för mer stress än vad de egentligen klarar av, vilket påverkar hjärnan och leder till utmattningssyndrom. Det grundas tidigt i livet, och det nämns också i någon av de amerikanska artiklarna.

Det är ju sedan länge konstaterat att det inte är själva stressen som är boven i dramat, utan bristen på återhämtning. Men för mig har det inte fungerat. Även om jag rest bort ett par dagar för att få lugn och ro, har stresspåslaget och oron varit där hela tiden. Jag är mer eller mindre alltid spänd i kroppen. Marie Åsberg menar att vid utmattningssyndrom tar vi med oss stress och oro in i sömnen och när vi försöker vila.

Jag har under några veckor känt en oro för att inte orka gå upp i tid efter nyår. Den arbetsterapeut jag träffade på Stressmottagningen svarade på min fråga om när man bör gå upp i arbetstid, att när vardagen fungerar stabilt hemmavid, så är det dags — inte förr. Jag kan inte tänka mig att det kommer att kännas så om en dryg månad.

När jag träffade psykologen i måndags tog jag upp det, och hon sa att hon såg på mig att det fanns en stark oro i hela kroppen. Vi pratade om det och hon sa att om jag ska kunna rehabiliteras, så bör jag fortsätta att jobba 25 procent några månader till, mars månad ut. Vi har en plan för rehabiliteringen som förutom fortsatta samtal hos henne, inbegriper en behandling hos fysioterapeut och kallas basal kroppskännedom. Om jag ska ha en chans — och det är NU jag har den! — att bli frisk så måste jag fortsätta på 25 procents arbetstid. Då kommer jag att orka även rehabiliteringen.

Som sagt, tillförsikt är ordet för dagen!

Tillförsikt

Jag pratade med psykologen J om det förra inlägget, om MOD, TÅLMOD och TILLIT. Jag sa också att jag känner ett hopp om att må bättre som jag sällan känner. Då la hon till ett ord: TILLFÖRSIKT. För mig är ord väldigt viktiga. För andra kanske det är bilder, musik eller något annat som betyder samma sak. Någonting stadigt att hålla sig i.

Vi är klara med exponeringen för tillfället i alla fall, och börjar titta på de olika systemen som bör vara i balans: driv, belöning och utforskande; lugn och trygghet; samt hot och skydd. Jag har en uppenbar tendens att hamna i hot- och skyddsystemet. Det ska bli väldigt spännande att prata om det här!

Jag fick en bild av min vän T . Den är tagen sommaren 2022, då de plötsligt kom seglande till min syster och svågers sommarparadis.


Det är en ganska konstig tid nu, egentligen har hela hösten varit så. Jag är nästan enbart hemma. Jobbar mina två timmar, utspridda över dagen efter hur jag orkar. Tyvärr hamnar jag lätt i drivsystemet och slutar inte i tid, utan när jag känner av hjärntröttheten och bokstavligen vinglar iväg till fåtöljen. Jag minns arbetsterapeuten på Stressmottagningen som sa att jag ska ta paus och vila INNAN jag kommit så långt. Det ska jag försöka göra hädanefter, ställa mobilen på 40 minuter och testa.

Jag har i stort sett inget socialt liv. De få gånger jag ska ha det planerar jag mycket noga hur det ska gå till utan att jag ska ta slut. Jag har ett sånt sug efter att träffa vänner att jag lätt förhastar mig. Häromhelgen var jag hos min mamma på förmiddagen, min syster (som bor granne) kom över på lunch och sedan var jag hos henne på eftermiddagen, innan jag åkte hem. Jag låg och sov en bra stund både hos mamma och min syster. På så sätt gick det bra.

Min psykolog säger att jag är så klok och att jag kan så mycket om mig själv. Det sistnämnda är ju något jag lärt mig med åren. I samtalsterapi, det jag läst och sådant jag lärt av hur jag mått och vad som funkat respektive försvårat för mig. Hon tycker också att jag är känslig men modig och stark. Jag håller med helt frankt! Ord är viktiga som sagt.

PS. Nu är jag sjukskriven på 75 % året ut, och 1 januari börjar jag jobba 50 %. Jag hoppas i alla fall det, innerligt.

Ett samtal som band ihop allt

Fredagens besök hos psykologen J blev ingen exponering. Jag hade med mig en fråga som hela samtalet kom att handla om. Jag hade kommit att tänka på att jag skulle vilja höra vad hon tänker om min barndoms mardröm. Den var återkommande och jag minns ingen annan dröm, varför jag tror att det enbart var den mardrömmen jag hade. Jag har beskrivit den förut tror jag. Det var en ren ångestdröm som gick ut på att göra något ogjort. Inte ställa tillbaka något på sin plats igen, eller sudda ut ett blyertsstreck. Jag skulle aldrig ha tagit saken eller ritat det där strecket ÖVER HUVUD TAGET! En omöjlighet helt enkelt, och jag har tänkt mycket på drömmen genom åren.

Jag passade alltså på att fråga J om den, och så blev det ett samtal som kom att knyta ihop den drömmen med min psykiska ohälsa genom hela livet! Jag vill inte bli för specifik här för att inte hänga ut personer, men det handlar i stort om att vara rädd att göra fel och för de konsekvenser det får. Att jag inte sett min mardröm så förut kan jag tänka nu, men jag har bara sett ångesten i den. Känslan den framkallat.

Vi fortsatte samtalet och jag tänkte efter en stund att det här skulle kunna vara ett sånt där samtal man har inför publik. Jag frågar och berättar, och hon förklarar utifrån psykologisk forskning och biologiska fakta om hjärnan, samtidigt som hon bekräftar mig som person. Det var så klargörande. Jag har ju en mängd tankar om varför jag mått och mår som jag mått och mår. Kunskaper jag samlat på mig genom åren och insikter jag fått. Det var som att hon byggde på de kunskaperna och insikterna, och vecklade ut dem framför mig. Jag såg det som en bild:

En del saker har jag kommit längre med och andra är bara ett frö till något. J förklarade och gjorde att allt kom i ett sammanhang. Hon sa också att det jag varit med om hade varit utmattande för vem som helst, och med mitt bagage blev det än värre.

– Nu blev det ingen exponering idag, sa hon. Kanske lite ångerfullt eftersom hon är rädd om mina pengar. Men det här blev ett av mitt livs viktigaste samtal istället! Värt en och annan krona.

Små små steg

Jag ser att det är två veckor sedan jag skrev sist, troligen rekord. Det beror dels på att jag inte orkat, dels på att det inte hänt så mycket av det som jag kan berätta. Terapin rullar på och jag träffar oftast psykologen J två gånger i veckan. Vi gör stora framsteg och det är fascinerande. Nya tankar och insikter. Trådar knyts ihop, ibland över lång tid.

Jag har äntligen orkar åka till min kära vän T i Roslagen! Förra helgen var jag där och vi gjorde som vanligt nästan ingenting. Pratade förstås, men även det med måtta. Jag orkar inte så mycket umgänge. Hon fick en kudde som jag gjort speciellt till henne, eftersom hon älskar koltrastar.

Den senaste veckan har varit hård. Den inleddes med ett särdeles tungt besök hos psykologen. Jag har varit lite orolig att den antidepressiva medicinen ska göra att behandlingen inte riktigt förmår tränga igenom, men det gjorde den! Tufft men väldigt bra. Jag är så otroligt glad över att jag hittade J, för hon är en fantastisk psykolog!

Veckan fortsatte med en dag i stan, först hos min mamma och därefter på jobbet. Jag behövde komma in för att fotograferas för byte av tjänstekortet, och givetvis passade jag på att prata med två av mina närmaste arbetskamrater. Jag kan inte LÅTA BLI, trots att jag vet att jag inte orkar. Min hjärna varnade mig, men jag lyssnade inte. Till slut hade det gått två timmar! och jag vinglade till pendeln. Jag såg att jag vinglade eftersom det ofta finns streck i marken där det ligger markplattor.

Jag fick också så lov att köra vår bil till verkstad eftersom min man var sjuk. Det var en helvetesfärd i rusningstrafik på motorvägen, flera filbyten, en GPS som ville att jag skulle åka på annat sätt än jag tänkt — men till slut var jag framme! Till detta ett telefonsamtal med en stackars människa som måste fråga sina kollegor flera gånger, och varje gång fick jag lyssna på helt VIDRIG musik!! Du fattar att jag blev trött! Veckan avslutades med att jag fick min mans förkylning, och sedan i fredags kväll är jag sjuk.

Det får räcka för stunden, jag måste vila nu.

Ett nytt kapitel

För ett par veckor sedan kom det till mig: det här är ett nytt kapitel i mitt liv. Jag är inte helt säker på vad ”det här” är, men jag vet att min nya psykolog är en stor del av det. Jag tänkte först lägga till ett frågetecken i rubriken, men så tänkte jag om. Det är något som hänt och som händer. Någonting bra, och som kan innebära mycket för mig, i synnerhet för min psykiska hälsa.

Jag frågade psykologen (som härmed kommer att kallas J) om det här att hon säger PTSD. Hon svarade att det finns en skala av PTSD från enklare till mer komplex, och utan att ställa en mer definitiv diagnos så befinner jag mig inom den. Det är märkligt hur fyra bokstäver kan vara viktiga, men det är en bekräftelse på vad jag varit med om och hur jag mår. Kanske för att det är svårt att få andra att förstå. Då är en diagnos och något att vifta med. Kolla! Jag ÄR sjuk!

Jag har träffat J fyra gånger, och idag ska jag dit igen. Det är dags för exponering, det vill säga att jag ska exponeras för de situationer och händelser som är jobbigast att tänka tillbaka på. Syftet är att göra dem mer ofarliga genom att koppla ihop dem med en känsla av att jag är trygg nu, och att jag gjorde allt jag kunde. Det känns både helt rätt och oerhört skrämmande, vilket tagit sig uttryck i att jag är superspänd i kroppen, och att andningen kommit av sig igen.

En tjuvtitt på min nya kudde

Jag har haft så ont i framför allt höger axel och nacke i veckan att jag fått ta smärtstillande. Som tur är hade min massör tid så jag var där på en riktig omgång. Hon kände också att jag var mer spänd än vanligt, och hittade en ny knuta att ge sig på.

Beslut om sjukskrivningen den här omgången tog tid. Min husläkare fick bakläxa och fick skriva en komplettering, men jag fick lov att påminna honom om det. När det dessutom tog flera dagar innan jag fick besked från försäkringskassan, så ringde jag min handläggare igår och påminde även henne, och i morse såg jag att jag har fått beslut! Och på onsdag ska jag till läkaren igen för ny sjukskrivning. Jag kommer att be om ännu en månad på 75 %. Även om jag åtminstone ibland känner mig lite piggare, så är det långt kvar till att jobba mer än två timmar om dagen hemifrån. Behandlingen hos psykologen lär också ta på krafterna. Men jag känner förtröstan — ett skakigt men nytt kapitel börjar skrivas nu!