Trött men bra besked

Idag blev min hemfärd från jobbet försenad på grund av en olycka i pendeltågstrafiken. Förfärligt för den drabbade förstås – det är den första tanken. För min del innebar det att jag fick gå tillbaka till jobbet och vänta tills trafiken var igång igen. Det blev en försening på omkring en timme, och jag var helt slut när jag kom hem. Jag stängde av ljudet på mobilen och la mig under kedjetäcket.

När jag vilat och satte på mobilljudet igen visade det sig att Stressmottagningen hade hört av sig! Jag ringde dem och fick prata med en mycket trevlig man som bokade in mig på tre samtal. Med en psykolog redan nu på tisdag, med en läkare i veckan därpå liksom ett samtal med en fysioterapeut. Efter det blir det ett teamsamtal för att se vad de kan göra för mig. Det låter för bra för att vara sant att jag får komma så här snabbt, och jag vet ju varken om de kommer att ta sig an mig eller om det är väntetid. Men just nu ska jag njuta av ljuset i tunneln!

Jag fick en länk till ett frågeformulär som jag fyllde i. Det innehöll flera av de tester jag gjort tidigare, bland annat HAD om ångest och depression, och KEDS om utmattning. Intressant nog frågade de också om sådant som är symtom på WED/RLS – det verkar lovande! Min neurolog och jag är ju ense om att stress är en försvårande faktor, och jag har vissa förhoppningar om att även denna del av mitt helvete kan mildras.  Läs mer

Stark oro i kroppen

Idag har jag haft ganska stark ångest mer eller mindre hela dagen. Dessutom har känningarna av WED/RLS varit värre de senaste dagarna, i synnerhet i fötterna. Jag har spänt musklerna i fötterna och smalbenen så mycket att jag nog får träningsvärk i morgon! Summa summarum en stark oro i kroppen med andra ord. Fy fasen.

Nu har jag semester i två dagar och reser med dottern till min pappa i Jämtland igen. Jag har med mig filmer från min barndom, vårt bröllop och från när barnen är små. Det ska bli roligt att titta på tillsammans!

Jag tog slut

Återigen har jag använt upp den lilla energi jag hade och så en del extra som jag trollade fram på ren vilja. Återigen har jag fått betala dyrt för slöseri av både de egna resurserna och de på kredit. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte göra ingenting jämt! Vi håller på med små renoveringsprojekt här hemma, och även om det mesta görs av hantverkare så blir det en del arbete. Och jag kan inte sätta stopp utan kör på trots att jag vet att det inte håller i längden. Till slut är det kroppen som säger ifrån på det enda sätt den vet: genom att bli helt orkeslös. Då måste jag stanna upp.

Idag hamnade jag i en kaffekö på jobbet med ett intensivt sorl omkring mig. Jag kände att min hjärna höll på att koka över av alla ljud, och när så en man med genomträngande röst hamnade bredvid mig fick jag panik. Jag flydde fältet och genast var flera av mina fina arbetskamrater framme och frågade om jag behövde hjälp! Det slutade med att jag gick till vilrummet ett tag. Så ljuvligt med tystnaden!

Väl hemma gick jag raka vägen och la mig under kedjetäcket. Jag sov lite av och till i någon timme, men resten av dagen och kvällen har jag varit väldigt trött i kroppen.

Mer ork

Jag tror att remissen till Stressmottagningen betydde mycket för min känsla av hopp och framtidstro. Jag hade i alla fall mer ork igår än under hela resten av veckan! Vi påbörjade höststädningen av vår lilla trädgård, och fick en hel del gjort inomhus också. Nu på morgonen har jag suttit i verkstan och vid lödstationen för första gången på länge. Både lust och ork fanns plötsligen!

Min man träffade en vän häromdagen som berättade om en behandling han går på, där man bland annat omprogrammerar sina triggers så att de inte betyder fara längre. Det låter ju fantastiskt! Om det tar lång tid innan jag får komma till Stressmottagningen så ska jag kolla upp den här behandlingen. Ni som känner mig väl vet hur viktigt det här är för mig, och ni andra förstår säkert också. Att varken jag eller alla jag träffat inom vården tänkt på det här tidigare!

 

Remitterad

Jag gick på yogan igår kväll. Yogaläraren sa att vi skulle tänka på med vilken intention vi gick in i yogapasset, vad vi ville uppnå. Min första tanke var avslappning, men så tänkte jag också att det här gör jag för bara mig – för att må bra. Det känns fint att göra saker för mig själv, att jag tar hand om mig!

Idag var jag hos min psykiater. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne annat än att det känns hopplöst och att jag är så in i baljan trött. Jag är riktigt trött på att prata om det. Hon blev lite förvånad över att de blodprover jag tagit regelbundet inte inbegripit d-vitamin. Brist på d-vitamin kan ju ge trötthet. Så nu ska jag gå och ta ett blodprov för att kolla upp det.

Men hon frågade också om jag varit i kontakt med Stressmottagningen. Det har jag inte, men det är dem jag bett om tips på psykolog som kan utmattningssyndrom, och jag har läst böcker skrivna av Alexander Perski och Georgio Grossi som arbetar och forskar där. På deras hemsida står att de tar sig an svåra fall av utmattningssyndrom. ”Det innebär att de som remitteras till oss redan ska ha tagit emot primärvården eller företagshälsovårdens insatser för sin ohälsa, och att vi kan ta över i de fall där detta inte varit tillräckligt utan ohälsan kvarstår.” Det låter ju som jag det! Min psykiater skulle skicka remiss dit redan idag. Det är säkert lång kö dit, men det känns väldigt bra ändå. Det är så himla viktigt att se en liten ljusning i tunneln, och den ljusningen innebär HOPP!

Jag är lite tagen av höstens färger och undrar om de är extra intensiva i år? Rönnarna i vårt område är helt otroliga! Deras olika färger lyckas nästan skära sig mot varandra! Och så vildvinet. Och de mäktiga  björkarna. Och massor av buskar i alla nyanser av rött, orange, gult och grönt som jag ser genom bussfönstret på hemvägen.

 

 

Puttas lätt omkull


Jag var så trött i söndagskväll att jag knappt kunde röra mig. Det var med en ansträngning som jag ens orkade prata, och jag insåg att jag måste vara hemma någon dag i alla fall. Måndagen kändes lite bättre och på tisdagen åkte jag till jobbet för ett kort möte, och tog sedan med mig datorn hem. Idag har jag jobbat hemma och det har funkat bra.

Så fort det blir det minsta lilla motstånd så blir jag som fylld med bly. Kroppen orkar knappt bära sig själv, och tankarna blir en klibbig gröt. Mina värsta triggers är på tå och uppfattar varje oförsiktigt stängd dörr eller höjt röstläge som fara.

Jag har ingen ork för vardagliga sysslor, och att ha saker inbokade känns som ytterligare en blytyngd. Idag skulle jag laga tidig middag eftersom barnen skulle iväg på aktiviteter, jag ska hämta dottern lite senare ikväll och jag ska på yoga. På grund av tidigare nämnda trigger gick jag och la mig med en kudde över huvudet och somnade. Min man var snäll och lät mig sova. Han gjorde middagen och jag vaknade inte förrän de redan satt och åt. Jag får se om jag orkar med yogan ikväll, men jag ska verkligen försöka komma iväg.

Jag har inte hört något från min husläkare angående kompletteringen av läkarintyget. Det har gått två veckor nu så jag hoppas att jag hör något snart. I morgon ska jag till psykiatern och får höra vad hon tänker om medicinering och mående.

Lugn

I fredags eftermiddag åkte jag och T till hennes stuga i Roslagen. Hon håller fortfarande på att flytta in i stugan, och vi ägnade en del tid åt att packa upp och fundera på var saker och möbler ska vara. Jag kände mig hyfsat pigg ända fram tills mitt på dagen igår, men då dippade jag. Jag har mest legat och löst korsord eller sovit. Pratat mycket, ätit god mat och så myst med hennes lurviga hundar. Inga måsten, inga krav, inga önskemål. Så befriande skönt.

Just nu är T och hundarna på långpromenad och jag sitter på verandan i solen. Jag hade hoppats orka gå med, och skulle velat ta höstbilder att lägga upp här, men det finns ingen ork i kroppen.
På vägen hit åkte vi igenom odlingslandskap och skogar i Uppland, och det var så fantastiskt vackert med alla höstfärger! Tänk att man slås av det varje år, och det är ju tur att man inte blir blasé på det vackra och på årstidsväxlingarna.
De ljud som hörs just nu är några enstaka fåglar, en gnällig mamma med gnälligt barn hos grannarna, en sågmaskin (?) i fjärran och trädens sus. Inga bilar, inget bakgrundssus från motorvägen. Bara ljud som var för sig går att urskilja. Nu gick gnällspikarna inomhus och sågen har tystnat. Vinden friskar i och de kvarvarande asplöven darrar högljutt. En bildörr stängs, motorn går igång och bilen försvinner iväg. En fluga viner förbi. Ett sällsamt fågelläte som jag inte känner igen.
Jag ska göra mig en kopp kaffe.
Här en bild från förra helgen.

Jag förstår inte

Hur ska det gå för mig? Jag förstår inte. Jag är så himla trött. Orkar jobba någorlunda men sen finns ingen energi, annat än mycket korta stunder. Idag har jag jobbat hemma, och efter ett par timmars vila på eftermiddagen kände jag en liten gnista lust att fortsätta med ett silverarmband som jag påbörjade i förra veckan. Jag höll på i tio minuter och sedan blev det soffan igen.

Det är till och med så att jag ångrar att jag betalat yoga för hela terminen. Jag vill inte ha någonting mer än nödvändigt inbokat, men jag vet ju att jag mår bra av yogan så jag ska gå dit. Förra veckan sa jag till yogaläraren att jag hade ångest och kanske måste gå hem mitt under passet, men jag blev så avslappnad så att det inte blev nödvändigt.

Något jag har inbokat är helgen då jag ska åka till min vän T:s stuga på landet. Det ska bli riktigt skönt att göra ingenting, att ingen vill ha någonting av mig. Bara vara, sova och vila.

Höstsol

Igår fick jag lite oväntad energi och den promenad som jag trodde skulle bli både kort och långsam, blev en förvisso inte helt rask men desto längre stund i höstsolen tillsammans med min goda vän E. Samtalet med henne har pågått i många år under miltals promenader, och är viktigt för mig.

Det är galet vackert nu och så många stora träd i alla nyanser av gult, orange och rött. 

I Upplands Väsby där jag bor finns rester av en park från slutet av 1600-talet som restaurerats av kommunen på senare år. Barockparken kallas den och hörde ursprungligen till godset Stora Wäsby men delades från byggnaderna när järnvägen drogs fram. Här är väldigt vackert, inte minst på hösten. Det var härikring vi promenerade.

Idag har jag varit desto tröttare, och en rekognosceringstur till Bauhaus gjorde det inte bättre. Det var hemskt med alla ljud och människor. När kom hem la jag mig att sova i ett par timmar, och resten av kvällen blev det soffan.

Och apropå ljud: när jag åkte hem från Södra station i fredags var jag väldigt trött, och oerhört ljudkänslig. En rullväska över golvet, metall mot metall, ett barnskrik. Jag fick nästan panik och försökte skynda därifrån.

Jag hade hoppats orka och hinna med tid i verkstan den här helgen, men det har bara blivit nån timme. Jag har inte varit riktigt sugen på sistone, och det hänger förstås ihop med att jag varit så trött och nere. Men igår kände jag lite lust och fick en idé om ett silverarmband som jag påbörjade i alla fall.

 

Sjukskrivningen och kurs

Jag fick ett meddelande idag att Försäkringskassan vill ha in kompletterande uppgifter från min läkare, men meddelar samtidigt att de fattat beslut om att godkänna sjukskrivningen. Lite dubbla budskap men ändå positivt. Oerhört skönt att veta att jag är sjukskriven på halvtid till årsskiftet!

I våras skrev jag ett inlägg om självmedkänsla och bloggen Bli mera du. Marie Bengtsson som driver bloggen har en kurs i självmedkänsla och jag ska nu gå den. Det känns jättebra, och jag ska lägga mig på en nivå som jag orkar. Jag kommer att ha tillgång till kursmaterialet även efter de tio veckorna, om jag vill gå tillbaka och fördjupa mig. Det handlar mycket om att hitta nya förhållningssätt och sätt att agera och tänka på. Läs gärna mitt inlägg från i maj, och kolla även in Bli mera du!

Den här bilden från lokaltidningen för två år sedan påminner mig om att ta en promenad i Barockparken här i Väsby! Det kanske blir målet för helgens promenad med min vän E.