Misstag

Jag fock besked i söndags morse och jag har inte covid-19 – så skönt! Sonen fick ett likadant besked, men min mans besked dröjer av någon anledning. Alla mår alldeles utmärkt i alla fall.

Idag är sista dagen som jag är sjukskriven på 50 % (peppar, peppar). I morgon börjar jag jobba 75 %, och det känns bra. Men jag gjorde – för vilken gång i ordningen – det stora misstaget att både göra för mycket, och stressa upp mig för det jag inte hann idag. Jag fick betala och det blev dyrt!

Jag hade en längre paus mitt på dagen på grund av ett möte på eftermiddagen. Då låg jag i sängen, sov lite till och med, trött. Efter mötet på eftermiddagen fick jag gå och lägga mig igen, helt utpumpad. Jag orkade inte laga middag, och fortfarande nu, strax före kl. 21, är jag helt slut i både kroppen och huvudet. Att jag inte lär mig, eller rättare sagt: att jag inte agerar efter det jag ju VET! Det funkar inte att göra så här!

Det är inte bara jobbet, det är intensivt hemma nu och det måste jag också förhålla mig till. Jag måste pratat med familjen om att vi måste hjälpas åt så att jag kan jobba mer nu. Ett stort kliv tillbaka och is i magen alltså!

 

 

Drömtydning

I oktober skrev jag om en dröm jag hade för en tid sedan. En vän till mig som har erfarenhet av att tyda drömmar skrev en försynt fråga om hon fick dela sina tankar om den med mig. Jag blev väldigt glad för det, och tackade ja. Det var väldigt intressant att ta del av hennes funderingar om det jag beskrivit, och det gav mig mycket att tänka på. Den lilla erfarenhet jag har av drömtydning är att man precis som min vän ställer frågor och föreslår olika tänkbara innebörder i drömmar, snarare än påstår vad drömmen står för. Det är ett ödmjukt och utforskande anslag, som jag tycker om.

Min vän undrade om det kan vara så att vargen i drömmen, som jag är rädd ska slita mig i stycken, är en symbol för den styrka jag har inom mig. Vargen som den vilda, starka med förmåga att försvara sig. Och att flyktingarna som jag släpper in och som inte hjälper till att städa utan sprider sig i lägenheten trots att jag försöker hindra dem – kan det vara mina rädslor som jag försöka mota undan men som tar över?

Både min styrka och mina rädslor är teman som jag återkommer till, och har arbetat mycket med. Jag VET att jag är starkt, och mina rädslor som varit så många är färre nu än för några år sedan. Den största rädslan numera är nog att min situation aldrig ska bli bättre än så här, eller – och hit orkar jag nästan inte gå – bli ännu värre. De andra rädslorna – köra bil eller åka buss på motorväg (att inte kunna stanna när jag vill), spindlar, övernaturliga fenomen, tankarna om vad andra tycker om mig, giljotiner mm – har jag bearbetat med hjälp av egen-KBT (exponering) men också kommit över med stigande ålder. De finns kvar men i hanterbar form, och det gör hela skillnaden.

Rädslorna och styrkan utgör en stor del av vem jag är. Känsligheten finns i det också. Jag är som ett läskpapper som suger upp det mesta omkring mig. Hur andra människor mår till exempel, och vilken stämning som finns i ett sammanhang. Jag har en ryggmärgsreflex att vilja lösa det mesta också, in i absurdum! Jag kommer inte på något bra exempel just nu men ofta är det helt knäppt! Som att jag bara vill att allt ska fixas, och gör ingen annan det så ska jag göra det! Den reflexen måste jag jobba på.

Äntligen en Pia-dag värd namnet!

Min sista (förhoppningsvis) medicinska återhämtningsdag, aka Pia-dag, blev äntligen just det. Tack vare att familjen är i karantän kunde jag ju inte åka iväg på ärenden som fyllt mina andra onsdagar. Jag ville göra två saker: läsa länge utan avbrott och brodera. Och så blev det! Jag läste ut den ungerska författaren Magda Szabos bok Dörren (mycket läsvärd) och hann sitta i verkstan länge och brodera. Fint!

Ett nytt aber har dock dykt upp: jag har fått ett nytt slags eksem bakom ena örat och ner på halsen, ca 20×15 cm, och även ett område på ena axeln/ryggen ca 10×10 cm. Det är annorlunda än mina vanliga eksem, liksom små kullar som kliar. Jag har smörjt med kortisonsalva, och det har minskat en aning bakom örat men på ryggen har området blivit lite större. Jag ska prata med min läkare om det när jag har videomöte med honom på tisdag. Jag ska inte låta det gå för länge innan jag får hjälp den här gången!

I förra veckan fick jag helt oväntat ett blomsterbud med en bukett från förvaltningschefen på jobbet! Det var ett tack till alla inom förvaltningen för ”ett fantastiskt arbete under en extraordinär tid”. En jättefin gest, och inte mer än rätt. Tänk bara på vilken besparing det är att vi alla jobbar hemma: vi får ordna med eget kaffe, toalettpapper, utskrifter, lussebullar och pepparkakor! Jag kommer inte ihåg om vi brukar ha julkalas av något slag, jag har inte varit med på det i så fall. Men även den kostnaden sparas i så fall in i år.

Jag hade hoppats att jag skulle gå ner mycket mer i vikt under hösten än jag har. Jag vet inte varför det går så långsamt, men kanske beror det på mina mediciner, för jag följer min diet noggrant. Å andra sidan så är det ju ett jättebra resultat att ha gått ner 20 kg på 10 månader! Jag blir glad när jag ser en bild där det verkligen syns en skillnad. Det är bara att fortsätta, för jag har en hel del mer att gå ner innan jag är nöjd.

 

Bekräftat

Dottern fick besked redan ett dygn efter testet: hon har covid-19. Det var väntat och bra att få veta så snabbt ändå. Men det innebär att vår familj är satt i karantän. För mig innebär det mest att jag ska avstå att handla mat, och göra andra ärenden i butiker. Jag jobbar redan hemma och mitt sociala liv i den fysiska verkligheten är nästan obefintligt.

Min man kom hem från jobbet och ska jobba hemma även han tills han vet om han blivit smittad, och sonen får också hålla sig hemma. Det vanligaste är att man insjuknar 5-6 dagar efter det att man blivit smittad, och det är idag sex dagar sedan dottern fick symptom. Vi ska också testa oss enligt instruktioner från Folkhälsomyndigheten.

Vi får gå ut och promenera i alla fall, så länge vi håller avstånd till andra. Det är inte svårt där jag bor, och jag ska strax bege mig ut på en morgonpromenad med min syster i andra änden av telefonledningen.

Idag är min sista Pia-dag och kanske den enda som gör skäl för namnet. Jag ska verkligen försöka freda mig så att jag får vila, och det ska nog gå bra. Jag vill fortsätta på yllebroderiet som jag håller på med. Här kommer en ny glimt.Jag älskar verkligen yllebroderi! Det är så härligt att komponera i grova drag innan jag sätter igång. En enkel skiss på helheten eller en detalj att börja med. Och så testa och repa upp tills jag är nöjd – en långsamhet och kreativitet som känns tillfredsställande.

Äntligen är hemmakontoret på plats!

Rumsrockaden här hemma stötte på patrull då dottern plötsligt visade på symptom på covid-19. Hon isolerade sig i sitt rum och som tur är har vi två badrum, så hon använder det ena. Vi hann i alla fall måla klart hennes rum så hon kan bo där, även om det inte är klart i övrigt. Jag hängde upp en ljusslinga över byrån så det blir en någorlunda mysig stämning i rummet.

Hon beställde ett coronatest i fredags och igår kom en taxi med provröret. Under stor vånda lyckades hon genomföra testet och en halvtimme senare kom taxin tillbaka och hämtade det. Så smidigt ordnat och så bra att taxiförare får jobb under pandemin! Nu är det bara att vänta och hoppas på det bästa. Det kunde inte vara sämre tajmat – hon har dels en intensiv period i skolan (och med det här knäppa betygssystemet så straffas den som är sjuk!) och dels uppkörning på gång med behov av mycket övningskörning både hemma och i körskolan.

För min del innebär det att jag (och min man när han inte jobbar) måste fixa all mat till henne, och annat hon vill ha. Varje gång jag fyller på hennes vattenflaska eller hämtar disk i hennes rum måste jag tvätta händerna noga. Hon försöker plugga hemma också – hon mår egentligen ganska bra som tur är – och det är svårt att hjälpa henne nu när vi inte ska vara nära. Vi måste alltid komma till henne, när inte hon kan komma till oss.

Med andra ord en del extra fix och spring, och en del dagar känner jag mig som ett tjänstehjon! Men självklart inget martyrskap – det är klart att jag hjälper henne när hon är sjuk. Det är bara det att hon inte är den enda som behöver handpåläggning om jag så säger!

Vårt sovrum är i det närmaste klart. Det blev väldigt mysigt utan alla saker som vi fått lov att ha i vårt förra stora sovrum, i brist på annat förvaringsutrymme. Hörnet med min arbetsplats i sovrummet är också klar. Den blev så bra, och nu saknar jag bara en bra arbetsbelysning.

I slutet av förra veckan funderade jag på att ta semester idag, tisdag. Jag har inget inbokat i kalendern så det skulle passa bra, och framför allt kände jag ett behov av en ledig dag. Men igår tänkte jag om. Behovet kändes inte lika starkt, och det skulle inte bli så mycket ledigt ändå. Det kan vara skönt att skylla på jobbet när jag vill vara upptagen! Och i morgon har jag min sista (?) Pia-dag! Kanske kanske blir det en ledig dag den här gången … (peppar, peppar!) I så fall vill jag läsa och brodera. Mitt pågående yllebroderi artar sig riktigt väl, och snart kommer bild.

 

Gå upp i arbetstid

Jag har funderat en tid och kommit fram till att jag ska gå upp i arbetstid nu när min sjukskrivning går ut sista november. Jag har jobbat fem timmar om dagen fyra dagar i veckan nu, och min medicinska återhämtningsdag – aka Pia-dag – har varit ganska fullspäckad av annat än vila. Dessutom har det varit ovanligt turbulent här hemma de senaste veckorna, och jag har stått pall. Det gör att jag tror med stor visshet att det kommer att funka att jobba 75 %, det vill säga sex timmar alla dagar i veckan.

Något säger mig att det är strategiskt viktigt också gentemot Försäkringskassan, men det är inte det huvudsakliga syftet. Jag tror verkligen att det går att genomföra. Det är också en bra tid att göra det, med en del ledighet kring jul- och nyårshelgerna.

En sak som talar för att det ska gå bra är att min chef och jag har ett möte inbokat med arbetsterapeuten på Stressmottagningen i veckan innan. Då ska vi gå igenom hur vi långsamt ska trappa upp mina arbetsuppgifter, något som min chef redan är medveten om. Att inte direkt lägga på fler arbetsuppgifter utan att se det som att det är flera små steg inuti trappsteget mellan 50 och 75 %.

Det känns bra, inte minst ekonomiskt, att gå upp i arbetstid. Det är också en fin känsla att känna att jag orkar mer förstås, och den känslan är den viktigaste.

Som stadsministern

Jag kom att tänka på hur det måste vara för stadsministern, hur han måste hålla sig väl med olika viljor. Gulla med Vänsterpartiet så att de inte blir alltför missnöjda. Balansera Centern och Liberalerna så att han hedrar januariöverenskommelsen utan att göra alltför mycket våld på sitt eget partis värderingar. Se till att Miljöpartiet får igenom åtminstone en del av sina hjärtefrågor, och säkerligen dutta med alla statsråd så att de blir nöjda också. Mitt i allt detta, med tryck från alla håll, ska han stå och försöka hålla sig på rätt köl. Det kan inte vara lätt.

Anledningen till att jag tänker på Stefan är att jag känner igen mig i känslan, hur jag jonglerar, fixar och trixar så att det ska fungera någorlunda utan katastrofer här hemma. Vi är långt ifrån en situation där ömsesidig förståelse och hänsyn kan skapas för ens eget bästa. Avundsjuka med ofrånkomlig missunnsamhet är alltings moder. Kvar finns Mamman som ska hålla alla om än inte på gott humör så åtminstone på en nivå som är möjlig att stå ut med. Jag har tagit på mig min gamla medlarroll igen!

För alternativet, att jag låter allt bara hända utan att gripa in, skulle på kort sikt vara helt förödande för mig själv också. Jag har inga marginaler för att hantera stora utbrott och hot om att ställa till det ännu värre. Jag vill bara få det att fungera så att jag kan bli frisk någon gång. Men frågan är om jag långsiktigt förlorar på den här strategin?

Som jag skrev om i tidigare inlägg så gör jag ett schema för min arbetsdag innan jag börjar jobba. Men en del dagar kan jag inte hålla mig till schemat eftersom det blir en massa avbrott av olika anledningar – frågor att ta ställning till, saker som ska fixas, skjutsningar hit och dit – och till slut vet jag inte hur länge jag har jobbat den dagen. Som igår till exempel: jag slutade inte jobba förrän sent på eftermiddagen eftersom jag hade en känsla av att jag inte fått ihop mina timmar. Och då hade flera saker kvar att göra hemma som jag lovat av anledningar som jag beskrev ovan.

Frågan jag ställer mig är om jag ska orka med detta i längden, och det givna svaret är förstås nej. Samtidigt kan jag fascineras av hur mycket jag ändå orkat med! Om det varit på det här sättet förra hösten så hade jag blivit sjukskriven på heltid, helt säkert. Då kämpade jag hårt för att orka jobba 50 %, utan att lyckas riktigt. Läkaren på Stressmottagningen sa att jag jobbade för mycket och ändrade sjukskrivningen så att jag bara jobbade 25 %. Jag var skörare och betydligt tröttare i både kropp och hjärna. Min goda vän T sa häromdagen att jag den hösten inte orkade gå mer än en mycket kort promenad när jag besökte henne, men nu går jag gärna en längre stund.

Så ja, jag har orkat mer än jag trodde möjligt. Men jag vet också att det inte funkar att jag får spänningshuvudvärk och totalstopp i maskineriet varje kväll. Något måste ändras, och jag tror benhårt på att när rumsrockaden är helt klar (kanske redan ikväll …) så kommer det att bli bättre. Det måste det bli.

Föreläsning om hjärntrötthet

Häromkvällen lyssnade jag på en föreläsning om hjärntrötthet som Neurologförbundet arrangerade. Det var neuropsykologen och forskaren Birgitta Johansson som talade, en av de ledande forskarna i Sverige inom detta område.

Det mesta hon sa visste jag redan efter att ha läst på Göteborgs universitets hemsida och den sida som hon och professor emeritus Lars Rönnbäck har, men som jag konstigt nog inte hittar just nu.

Hon inledde med att citera en patient som sagt att ordet trötthet räcker inte till, det är mycket mer än så. Hon menade att det finns behov av ett nytt begrepp för den här tröttheten. Alla är ju trötta ibland, och kan känna igen sig i att vara enormt trötta efter en arbetsdag, en motionsrunda eller en vaknatt med spädbarn. För att få en förståelse av omgivningen behövs ett ord som inte ger svaret att ”jag är också trött”.

Det centrala är att orka över tid. Det räcker oftast inte att vila en stund, eller sova en natt för att hämta igen när man gått över gränsen för vad man egentligen orkar. Ett restaurangbesök med goda vänner till exempel.

Å andra sidan menade hon att det är viktigt att göra roliga saker för att må bra, och att man får planera noggrant och spara energi till det. Det roliga får ta lite energi.

En annan viktig sak hon sa är just det här att hjärnan ofta sätter stopp väldigt plötsligt, och att det inte är förhandlingsbart. Det är som om att hjärnan slutar att fungera, och det är bara att avbryta det man håller på med och lägga sig helt utan intryck. Jag brukar lägga mig med en kudde över huvudet, eller med öronproppar och ögonbindel.

Hon pratade också om aktivitetsreglering, det jag lärt mig på Stressmottagningen att kalla randiga dagar – att varva aktivitet med vila, och att pausa ofta. Hon sa också att det kan vara viktigt med mellandagar, och det är väl detsamma som medicinska återhämtningsdagar som jag använder.

Då här ser min planering för en arbetsdag ut:

Just den här dagen hade jag tre möten, men i vanliga fall försöker jag begränsa möten till ett enda. Det första mötet behövde jag bara lyssna på, och då såg jag till att inte titta för mycket på skärmen. Jag hade också rejäla pauser förutom de kortare, och på så sätt funkade det. Det sista mötet hade jag bokat in med reservation för att jag inte skulle orka, och då skulle vi boka om det. Men jag lyckades få ihop dagen utan att vara helt slut efteråt. Det är verkligen hjälpsamt att planera dagen noggrant i förväg!

Hjärntrötthet går inte heller att träna bort sa Birgitta Johansson. Att till exempel utsätta sig för lite mer och mer av det som tröttar. Viktigt att tänka på. Det finns inga mirakelkurer, och tyvärr så är det så att ju längre man är sjuk desto längre tar hela tillfrisknandet. Det låter som en självklarhet men poängen är att ju tidigare man inser att man inte kan köra på med livet som om man vore frisk – och köra i diket gång på gång – desto snabbare kan tillfrisknandet bli.

En intressant sak som avslutning. Många upplever problem med minnet som ett symptom på hjärntrötthet. Men hon sa att det ofta är problem med uppmärksamhet. Man kan inte riktigt ta in det någon säger och då finns ju inget att minnas! Hon liknande det vid att ha ett tomt dokument i Word och trycka på Spara. Om man inte skrivit något finns ju inget där att spara! Jag upplever ofta att jag liksom inte riktigt lyssnat under delar av samtal, och tycker att det är pinsamt. Jag är ju intresserad av vad andra säger! Men det kanske kan förklaras med hjärntröttheten, att uppmärksamheten inte alltid fungerar tillfyllest.

 

Pia-kväll

Så gick veckan och så kom onsdagen och vad bidde det då då? Hur blev Pia-dagen den här veckan? Den blev ganska bra faktiskt, men framför allt så blev kvällen en oväntad Pia-kväll! Ett barn är tillsammans med min man på kurs för att börja övningsköra, och det andra barnet är på ridning.

När jag insåg att jag skulle få vara hemma ENSAM i flera timmar (!) började jag att fundera på vad jag vill göra för att ta vara på de här timmarna. Det blev ungefär det jag brukar göra, med den viktiga skillnaden att jag visste att jag inte skulle bli avbruten. Jag satt i verkstan och broderade på en ny kudde och lyssnade på USA-podden. Och just i detta nu njuter jag av tystnaden.

Här är en tjuvtitt på den nya kudden:

Jag tror att jag skrev att vi håller på att göra en rockad med sovrummen så att vi förhoppningsvis ska få det lite lugnare här hemma. Beroende på att det fortfarande inte är helt avgjort vilket rum dottern och vi ska ha, så är det saker utspridda i hela huset nu. Det kliade i fingrarna på mig att ägna en del av min lediga kväll till att röja upp lite, men jag behärskade mig och lät bli.

Ohållbart

I fredags skulle jag jobba till kl 14, och sedan åka till min vän T där jag skulle tillbringa helgen. Men stöket hemma och behovet av mig som medlare och som behållare för diverse invektiv, gjorde att jag åkte redan strax efter kl 10. Jag skulle egentligen spela in en film tillsammans med tre kollegor, där vi skulle presentera en digital konferens vi anordnat. Vi skulle alla fyra sitta hemma och spela in filmen i Teams, ett digitalt program för bland annat videosamtal. Men jag stod inte ut, och överlade snabbt med mig själv: de andra tre klarar detta utan mig och jag MÅSTE härifrån NU! Det kändes så bra att stå upp för mig själv! Jag är så plikttrogen i vanliga fall, men nu fick mitt välmående komma i första hand. Jag rafsade snabbt ihop min packning, sa hej då till de förvånade barnen och åkte iväg. Bra beslut!!

T:s hundar var som vanligt överlyckliga över att se mig, och det var så härligt att komma fram till tystnaden vid hennes stuga i Roslagen. Goda samtal, god mat, det obligatoriska bubbelvinet och så detta att ingen behöver mig. Jag kunde slappna av.

Det blev ett par sköna långa promenader ner till havet också, så härligt att tänka på de varma sommardagarna då vi badade där. Jag ser fram emot det igen, nästa sommar.


Väl hemma dröjde det inte länge innan konflikter blossade upp igen. Vi ska snabbt byta sovrum så att vårt hamnar mellan barnens. Det kommer att lösa en del av problemen i alla fall.

Axlarna hamnade lite väl snabbt uppe under öronen igen så det får jag jobba på nu.