Berg-och-dal-bane-vecka

I måndags tog jag tåget till Borås med en god lunchbaguette i bagaget. Väl framme gick jag genom den välbekanta staden med ett varmt leende inom mig. Solen sken, det var många människor i rörelse. På Stora torget stod alla riksdagspartierna och kampanjade. Rådhusvinet klädde rådhuset i vars källare finns en pub där min då blivande man och jag tillsammans med några andra nya klasskompisar tog en öl för trettio år sedan. Jag gick till mitt hotell och efter en stund i vågrät position, gick jag till stadsbiblioteket för att ta en titt på barnavdelningen. Kom i samspråk med en barnbibliotekarie och berömde deras nyss omgjorda ungdomsavdelning.

Promenerade tillbaka till hotellet med ett kort stopp för att köpa med mig lite middagsmat, och höll mig inne resten av kvällen. Vilade och förberedde mig för nästa dags föreläsning på högskolan.

Nästa dag träffade jag en god vän som flyttat till denna del av landet varför vi sällan ses numera. Det var fint att hinna prata och skratta, det finns nog ingen jag skrattar så mycket tillsammans med!

Föreläsningen gick bra och jag kände mig nöjd. När jag åkte hemåt med tåget — helt utan missöden — njöt jag av att ha haft en fantastisk dag! Jag insåg att jag skulle bli väldigt trött dagarna efter, men den påfyllning jag fått av både självförtroende och social samvaro var värd så mycket.

Och mycket riktigt har onsdag och torsdag varit tunga. På onsdag morgon var det dags att träffa min husläkare för förnyat läkarintyg samt diverse provtagningar. Han sjukskrev mig i tre månader till, och skriver att det är oklart om, och i så fall när,  jag kommer att kunna återgå till arbete på 100 %.

Jag har jobbat hemifrån onsdag och torsdag, och det har funkat men jag har varit väldigt trött och ångestfull. Tillsammans med vardagen i familjen har det dessutom resulterat i att spänningen i axlar och nacke kommit tillbaka. Jag har fått avstå en surströmmingsmiddag hos en jobbarkompis och en fortbildningsdag på universitetet nu i slutet av veckan, men sånt är jag van vid. Istället ska jag vila ut hos min goda vän i Roslagen hela helgen.

Nu när jag vaknade hade jag fått sms med beslut om fortsatt sjukskrivning i tre månader till. Skönt.

Ett snäpp upp

Från en sekund till en annan, mitt i ett steg i hallen, känner jag hur depressionsbarometern tar ett hopp. Uppåt. Bara ett snäpp, men det räcker. Jag känner mig lättare, som att jag svävar. Bara lite, men så avgörande. En lycka i kroppen. Det finns en möjlig vändning.

Det hände för några dagar sedan och håller i sig. Ångesten är på en betydligt mer hanterlig nivå. Hopplöshetskänslan har inte somnat men är lagd till vila. Kanske gjorde den ovanligt vilsamma påsken sitt till?

Jag har bokat in massage varje vecka en tid framöver. Spänningarna sitter som parkerade i axlarna. Men värst är det på sidan av halsen och upp i huvudet. Där har hon mycket att jobba med.

Nu har jag tagit ledigt från vardagen och är hos min vän T i hennes stuga i Roslagen. Vi känner igen oss i varandra. Det är verkligen skönt att höra någon annan uttrycka det som är nästan obegripligt hos mig själv. Hur trött jag kan bli, och hur oöverstigliga vissa små ansträngningar kan vara. Att det är en särskild ork som måste till för det kreativa. Och hur vilsamt det är att fly in i en tv-serie eller en ljudbok.

Med risk för att vara tjatig: jag mår inte bra. Det kanske mest beror på att fjällresan blev för intensiv för mig. Jag var nog för dålig på att ta hand om mig, och tillbringade för mycket tid med de andra. Det var ju så trevligt! Även om jag drog mig undan till mitt rum så blev det för lite. Resan gav mycket energi och glädje, men dränerade ännu mer tyvärr.

Den här veckan har jag varit väldigt trött, haft mer känningar av RLS (fått lov att bita mig i läppen för att häva känningar där!) och haft mer ångest och känsla av uppgivenhet än vanligt. Det är tungt tungt tungt. Det går bra att jobba men det blev bara en dag på kontoret istället för två som jag tänkt. Det fanns ingen ork. Jag tänkte på att psykiatern på öppenpsykiatrin sa, när han återremitterade mig till husläkaren, att jag alltid är välkommen tillbaka om jag behöver. Det känns bra.

Jag lyssnar på en ljudbok där uttrycket att kunna andas under vattnet stod. Det tänker jag är snäppet under att ha näsan över vattenytan. Ibland känns det så.

Ljudböcker är mitt trygga rum, mitt safe haven, dit jag går för lugn och ro. Jag har lyssnat på fyra fem böcker i veckan de senaste månaderna. Det ger mig mycket av den litterära upplevelsen också. Jag tar in varje ord mer när jag lyssnar inser jag. Men då måste det vara ett bra språk och en bra uppläsare.

Jag hämtade keramiken jag gjorde på kursen för ett par helger sedan. Det blev inte mer än fem grejer eftersom jag inte orkade mer än halva kursen. Kursledaren Helena fick glasera mina saker. Jag är riktigt nöjd även om den breda skålen sprack i ugnen.

Nu ser jag fram emot en helg utan någonting planerat, och en kort arbetsvecka och så den långa kravlösa påskhelgen.

Fjällsemester

Igår kväll kom jag hem efter en vecka i Edsåsdalen, en mindre skidort ett par mil från Åre i Jämtland. Jag hade hakat på när min syster, hennes man och en gemensam vän bokat en stuga där. En jättefin stuga alldeles vid skidbacken så vi kunde sätta på oss skidorna och åka direkt ut. Jag hade ett eget rum dit jag kunde dra mig undan när jag behövde – så skönt.

För det är ju så med trevliga sällskap att jag blir så trött av att umgås, prata och skratta tillsammans med andra. Men det var inte så många tillfällen då jag gick så där i baklås som jag gör ibland. Då jag ”tappar allt” och drabbas av Den Totala Tröttheten. Det var främst en gång: jag skulle laga lammragu med pasta till middag, och resten av sällskapet satt i samma rum och pratade. Jag deltog inte i samtalet men kunde ändå inte undgå att lyssna. Ingredienserna var förberedda och låg upphackade i olika skålar, precis som tv-kockarna gör. Allt för att underlätta när jag skulle laga maten, väl medveten om att jag annars inte skulle orka.

Jag tappade räkningen på hur många gånger jag tittade på receptet. Arbetsminnet hade också tagit semester, liksom simultankapaciteten. Jag fick ihop maten till slut, men det kostade på. Jag fick lägga mig att vila när den puttrade klart på spisen. Det tog tid innan jag hämtat mig ordentligt, och jag förklarade vad som hänt mig för de andra runt bordet. Det är till och med smått plågsamt att skriva om det nu, så jag tar en paus.



Två dagar senare:
Vi hade fantastiska skiddagar med perfekt snö (jag hade varit lite orolig för att det varit för varmt så att snön blivit mjuk och trög att åka i), och vi var ofta helt ensamma i backarna! Vi tolkade efter skoter högst upp på kalfjället, där vi åkte i en superfin lång backe. Högst upp i backen såg vi ut över fjällvärlden – en fantastisk syn av toppar som visade sig vara svåra att fånga på bild med mobilkameran.

Jag hade oturen att fastna med en skida och göra en praktvurpa. Jag flög genom luften och landade på höften och kindbenet. Jag låg en stund och försökte känna efter om jag var hel, men kände mig framför allt väldigt konstig. Jag förstod efteråt att jag på grund av blodtrycksfall och chock var yr och mådde illa. Jag hade svårt att prata, det var som att tungan inte lydde. Att det gjorde ont här och där kände jag inte förrän senare. Liftkillen kom fram med liggunderlag och filt, och efter en stund kunde jag ta mig upp. Jag fick åka i vagn efter skotern på vägen ner från fjället den dagen, och dagen därpå höll jag mig till backen vid vårt hus där jag fick åka utan stavar eftersom jag hade stukat vänster tumme så att jag inte kunde hålla i något. Men på det stora hela klarade jag mig bra ändå! Några rejäla blåmärken och ont här och där, men ingenting brutet. Den sista skiddagen åkte jag upp på fjället igen, och liftkillen blev så glad att se mig!

Sämre

Jag mår inget vidare nu. Har svårt att sätta fingret på vad det beror på, men jag gissar att det inte är något särskilt utan flera mindre saker som samverkar. Kanske att kriget i Ukraina också bidrar. Förutom att krig alltid är fruktansvärt så har det skapat en oro för hur det ska påverka oss själva också. Inte så mycket att vi ska dras med i kriget utan hur det påverkar vår egen ekonomi. Om räntan skjuter i höjden, om allt blir mycket dyrare, om jag inte orkar jobba – såna saker.

Jag har haft mer ångest än på länge på sista tiden. Inte mer än jag kan hantera, men det påverkar förstås. I förrgår lagade jag middag till familjen men orkade inte äta själv, utan gick och la mig att vila. Igår orkade jag inte ens laga mat. Det går ganska bra under dagen då jag jobbar, men det är som att all energi går åt till det, för att helt ta slut senare på eftermiddagen. Bara tanken på att åka in till stan och jobba på kontoret känns oöverstiglig.

Nu är klockan snart 4 på morgonen, och jag har haft en urkass sömn. Glömde förstås att ta min nattmedicin, oxascand, och det straffar sig direkt. Jag har vaknat många gånger och vid 3-tiden gav jag till slut upp. Med starka känningar av RLS i främst låren, var det ingen idé att ligga kvar i sängen. 

Jag ska till min husläkare idag eftersom min sjukskrivning tar slut i och med den här veckan. Det är inte riktigt samma oro för det som det varit tidvis förut. Inte för att min läkare ska fortsätta att sjukskriva mig, det vet jag att han kommer att göra. Men det finns förstås alltid en osäkerhet om huruvida försäkringskassan ska godkänna sjukskrivningen. På sistone har de fattat beslut snabbt, inom ett par dagar, men jag vet inte när de kommer att sätta ner foten igen.

Jag kommer på mig själv då och då med tanken att jag skulle behöva vila länge. Från allt. Inte behöva bry mig eller ta hand om någon annan än mig själv. Men hur skulle det gå till?

En rejäl dipp

Just som jag skrivit ett inlägg med rubriken Harmoni så vände det. Eller inte riktigt så, det finns en förklaring till varför den här veckan slutade så dåligt, och jag har goda förhoppningar om att det är en tillfällig dipp.

Veckan inleddes på bästa tänkbara sätt. Efter en avkopplande helg hos min goda vän T, åkte min man och jag iväg för att fira att vi varit tillsammans i 30 år. Vi hade en allt igenom härlig vistelse på ett spahotell med ljuvlig mat och en flaska bubbel på rummet. Men som vanligt när jag varit bortrest finns en viss mammaabstinens här hemma, och det blev intensiva dagar när jag samtidigt som jag skulle försöka beta av två dagars e-post, även skulle ta hand om alla bollar som kastades i min riktning här hemma.

Som om inte detta var nog så var det en mycket kär och viktig arbetskamrats sista arbetsdagar tillsammans med mig, och jag sörjer verkligen att hon ska sluta. Jag tror att det också påverkade hur jag mådde den här veckan. Jag känner mig lite ensam utan henne.

Utsikt över Mälaren från hotellets 18:e våning

Resultatet blev hur som helst att jag fick tillbaka den Totala Tröttheten i form av orkeslöshet i kroppen och extra mycket hjärntrötthet. Jag gick låååångsamt och hade svårt att få saker gjorda. Det ökade på stressen eftersom jag hade saker som ”måste” bli klara, men framför allt så blir jag alltid rädd att en sån här dipp ska vara början på en ny krasch då jag blir sjukskriven på heltid igen.

Nu tror jag inte alls att det är det som hände nu, men rädslan finns alltid i bakhuvudet. Arbetsveckan avslutades med att jag avslutade jobbet lite tidigare för att gå på min svägerskas begravning. Märkligt nog blev det en positiv sak som fick min uppmärksamhet bort ifrån mig själv. Dessutom är begravningar ett tillfälle att träffa nära och kära, vilket också var fint. Nu ser jag fram emot en stillsam helg utan någonting inplanerat. Vila är nyckelordet.

 

Tar några dagar ledigt

Några fina dagar hos min pappa är både mysigt och tröttande. Mest påtagligt var avsaknaden av vila i ensamhet. Till detta så bilade vi 51 mil på torsdagen, och lika många mil hem på söndagen.

Lunchpaus i Stöde i Medelpad

I det här läget finns bara en sak att göra, och det är att tvärnita och backa. Jag mejlade min nya chef och sa att jag tar ut tre dagar semester för att vila, och han tyckte att det var klokt när jag beskrev situationen. Jag beskrev också vad jag tror ligger bakom bakslaget. Att jag skrev den där texten med en tydlig deadline, och att jag fått en ny fin arbetskamrat som jag lagt mycket tid på att introducera i arbetet. Något som försvåras av att vi jobbar hemma fortfarande.

Jag har fortsatt att mäta blodtrycket och det är fortsatt högt. Jag har en del huvudvärk också vilket kan bero på det. Det är dags att höra av mig till vårdcentralen.

Utmattningens skuld

Att drabbas av utmattningssyndrom innebär mycket skuldkänslor.

Skuld över att inte orka vara den mamma jag skulle vilja, och som jag tycker att barnen borde ha.
Skuld över att barnen har en mamma att oroas över.
Skuld över att inte vara den livskamrat jag vill vara, och att behöva lämna över saker jag borde göra.
Skuld över att inte kunna göra den arbetsinsats på jobbet jag vill, och som förväntades av mig en gång, men inte längre.

All denna skuld blir till en stor sorg över Det som inte blev och Det som blev istället.

Det blir en vana också. Nu blev det så här. Barnen kommer att minnas sin barndoms mamma som satt och grät, som var Trött, som inte Orkade. De begränsningar det innebar. Men de kommer också att minnas roliga saker vi gjort tillsammans, det måste jag komma ihåg. Jag var inte trött jämt.

Jag ser människor prata och skratta i högljudda miljöer. Människor som springer. Människor med flera barn på pendeltåget. Hur orkar dom? Jag minns inte hur det var att orka så mycket. Hur går det ens? Jag kan inte föreställa mig det.

Eller som förra veckan när jag jobbade flera dagar på kontoret. Trots att det knappt var någon annan där och det var lugnt och tyst, så vacklade jag hem med öronpropparna i för att stänga larmet ute. Hur orkar människor jobba hela dagar i ända i mer röriga kontorsmiljöer, med möte efter möte, övertid och sen rusa hem för att hämta barn, laga mat, läsa läxor …? Obegripligt.

 

Ok att vara trött

Det tog ett tag men sen kom jag på det: det är helt ”normalt” att vara trött så här efter semestern när höstens arbete drar igång. Jag har tänkt göra klart några silvergrejer jag inte hann klart på kursen, men orken har inte funnits. Den här helgen hade jag ingenting inbokat och jag såg fram emot lite tid i verkstan. Jag kanske rent av skulle läsa något?

Och nu när halva helgen gått så kan jag i alla fall konstatera att jag gjorde några smågrejer med silvret, bland annat lödde jag klart den berlock jag gjort till dotterns armband, och lödde på en förlängningskedja på ett halsband som blivit för trångt. Men efter det var jag så trött, så trött. Benen var som spagetti och jag tänkte att så här skulle benen kunna kännas efter ett maratonlopp. Hjärnan fylldes av den välbekanta känslan av att alla viktiga beståndsdelar trängdes ut mot kanterna av en säck blöt sand.

Frustrerande när jag ville vara åtminstone liiite pigg och orka göra åtminstone liiite mer. Jag tog fram en bok jag tänkt på en tid, Bomullsängeln av Susanna Alakoski. Läste elva sidor innan ögonen föll igen. Det var kanske den där sandsäcken som låg i vägen.

Försökte sova middag, jag var ju så sömnig, men det pirrade så mycket i benen att det inte gick att ens ligga ner.

Till slut trillade myntet ner: enligt arbetsterapeuten på Stressmottagningen så är det ju helt normalt, och till och med väntat, att jag ska bli så här trött på höstkanten. Det är bara att ta ett steg tillbaka, ta det lugnt och låta det ha sin gång. Det tog några veckor förra hösten, innan jag var tillbaka på samma energinivå som innan. Så släpp frustrationen och följ känslan i kroppen!

Jag åkte och badade igår morse. Det var tretton grader i luften och sjutton i vattnet. Kallt men jätteskönt. Jag flöt på rygg och kisade mot solen. Sothönorna syntes inte till, men plötsligt kom det ett helt gäng simmande från baksidan av udden. De är så vackra! 

 

Det funkar inte

Jag har fått en ny jättefin arbetskamrat och det känns verkligen toppenbra! Vi har jobbat tillsammans en hel del under veckan. Det är mycket för henne att sätta sig in i, och det är jag som gör det eftersom vi ska jobba tillsammans. Jag var på kontoret tre dagar, men som tur var så ställde jag in att vara där även en fjärde dag. Jag kände att jag höll på att passera min gräns med råge, och på fredagen låg jag hela eftermiddagen. Som tur är har jag några timmar sparade då jag jobbat för mycket i våras, så jag hade inte alltför dåligt samvete. Men hjälp så trött jag var! Jag släpade fram min kropp och hjärnan hade gått i strejk.

Rudbeckia!


Vi skulle till mina svägerskors sommarställe på födelsedagsmiddag på kvällen, och jag hade tänkt ställa in mitt deltagande. Men eftersom vi skulle sova över och ha ett eget rum högst upp i huset så tänkte jag att jag ju alltid kunde ligga där och vila. Kvällen gick bättre än väntat, men jag mådde inte riktigt bra och ville helst åka hem. Men hur det var så stannade vi, och det kändes mycket bättre nästa morgon. Min man och jag tog ett morgondopp i det kalla skärgårdsvattnet.

Vi åkte hem före lunch och jag sov lite på eftermiddagen. Jag tänkte att jag måste göra något åt den här tröttheten, och inse att min nya kollega klarar sig även om jag jobbar hemma! Annars kommer jag inte att vara till mycket hjälp för henne.

I tisdags hade jag och min chef ett digitalt samtal med en handläggare på Försäkringskassan. Vi visste inte så mycket om samtalet i förväg och jag var egentligen inte så orolig. Hon frågade om hur jag mår, hur det fungerar att jobba nu, vad som är svårt och hur arbetsgivaren anpassat arbetet så det funkar. Inga saker de inte redan vet egentligen, men det är förstås bra att de följer upp och även pratar med min chef.

Rovfjärilarna gillar anisisopen precis som humlorna och jag – doften!

Jag hade en pytteliten oro för att hon skulle säga att efter den här sjukskrivningsperioden så är det slut. Att de inte längre kommer att godkänna läkarintygen eller ersätta mig för utebliven inkomst. Men det sa hon förstås inte. Hon undrade om vi hade frågor, och jag frågade om det fanns någon tanke framåt från deras håll, men hon sa bara att det beror på läkarintygen. Det är snart dags att ringa min husläkare angående det, nuvarande intyg går ut vid månadsskiftet.