Låg, lägre, lägst

Jag mår verkligen pyton nu. Troligen mest beroende på det som doktorn varnade mig för: att ökningen av den antidepressiva medicinen inledningsvis kan leda till ökad ångest och depp.

Jag känner mig ledsen och är så trött i hela systemet. Har svårt med den fysiska orken och rör mig långsamt. Jobbar hemma, men i korta pass med långa pauser. Spelar frisk.

Då och då, men inte lika ofta som förr, faller en sorg över mig. En sorg över att det blivit så här, att jag aldrig verkar bli frisk. I förra veckan kom det där grå täcket över mig, och jag grät utan tårar. Sedan jag började med antidepressiva gråter jag mer eller mindre aldrig. Jag som annars haft nära till tårar. Jag grät utan tårar men allt det andra fanns där. Ledsenheten. Hopplösheten. Klumpen i bröstet.

Och som en efterhängsen lillebror kommer RLS:en skuttande efter i nedförsbacken. Blir allmäntillståndet värre så hänger den på. Det ena triggar det andra, och så är vi i den djävulska spiralen nedåt. Spänningarna i axlar och nacke är tillbaka, och det har börjat ila i tänderna igen som ett tecken på att jag biter ihop käkarna dagtid.

Det går så snabbt att hamna i dåliga spinn medan den goda spiralen uppåt kräver något alldeles extra att komma in i. Jag hoppas att medicinen ska bli det där extra som gör att jag får något att grabba ta i, och dra mig uppåt mot det ljusa.

Ökad dos

Jag ringde vårdcentralen i fredags och sa att jag ville öka min dos antidepressiv medicin. Sjuksköterskan jag pratade med fick genast en varm och omtänksam röst och sa att jag kunde få ett videosamtal med min husläkare samma dag! Kanske var det just för att det handlade om depression som det gick snabbt, men det var hursomhelst skönt. Läkaren skrev ut en högre dos av samma medicin som jag har nu, Venlafaxin. Det tar ett tag innan det ger verkan sa han, och under tiden kan man få ökad ångest tyvärr. Men han sa att jag kan ta en extra Oxascand om det blir för tungt.

Jag återhämtade mig från konferensen fredag till måndag, och jobbade helt stillsamt på tisdagen. La in kortare arbetspass än vanligt och längre pauser. Det gick bra. Det finns alltid en oro att jag knäckt mig och är på väg in i en hel sjukskrivning igen. Då är det helt fantastiskt att kunna få jobba hemifrån! Det underlättar enormt. Jag skulle visserligen kunna åka in till jobbet och jobba stillsamt med många pauser, men då har jag den tröttande resan, och vilrummet är inte alltid ledigt.

Ikväll ska vi träffas i broderikursen och prata om den första uppgiften. Jag har inte orkat göra så mycket, men en del skisser har jag åtminstone åstadkommit och jag ska brodera den också. Meningen är att hitta några linjer som vi vill få med, inte att teckna av exakt. Det ska bli väldigt intressant att se vad de andra gjort! På tisdag får vi en ny uppgift utifrån samma bild.

Ursprungsbilden

… ner som en pannkaka

Det gick inget vidare för Pia på konferens den här gången. Formen för konferensen var open space, vilket innebär samtal i grupper utifrån ämnesval vi väljer själva inom den ram som konferensen angett, i detta fall Agenda 2030. En väldigt fri form av konferens som kan resultera i att många intressanta tankar kommer igång.

Det surrade i varje hörn av konferensanläggningen med andra ord, och första dagen tyckte jag gick ganska bra, eftersom jag tillbringade en stor del av eftermiddagen på hotellrummet. När det var dags för middag på kvällen såg jag raskt och rutinerat till att få ett bord längst ner i ett hörn för att få ljud från så få håll som möjligt, och med ryggen mot resten av rummet för att minimera synintryck. Strategi strategi! Dessutom gick jag därifrån direkt efter maten.

Norrköping by night



Men det räckte inte. På natten vaknade jag med ett starkt illamående och gick upp och kräktes. Undrade om det var matförgiftning och om alla andra skulle ha blivit sjuka också. Men innerst inne visste jag att det inte var så, utan en stressreaktion. Nästa morgon kände jag mig trött och eländig, men åt försiktigt av frukosten. De samtal vi påbörjat dagen innan skulle fortsätta under förmiddagen, men jag insåg snabbt att det inte skulle gå. En känsla av panik smög sig på, och innan den tog överhanden försökte jag byta tågbiljetten för att åka hem direkt. Min omtänksamma kollega såg mitt fumlande och hjälpte mig. Som tur är så är det många avgångar mellan Norrköping och Stockholm så jag kom hem snabbt. Skakig och trött med spänningar i nacken och starka känningar av RLS under resten av dagen men HEMMA!

Idag ska jag ringa vårdcentralen och be om kontakt med min husläkare för ökad dos antidepressiv medicin. Jag har skjutit upp det i någon vecka men nu ska jag ringa. Jag känner mig orolig och måste ta hjälp där hjälp gives.