Tungt och fint samtidigt

Jag och min syster är hos vår pappa i Jämtland sedan nästan en vecka. Pappa är svårt sjuk i lungfibros och är helt sängliggande. Vi har velat vara hos honom eftersom det är så osäkert hur långt han har kvar. Men det är också massor att styra upp med all den hjälp han behöver av hemtjänsten. Den personalen är helt fantastisk – varma och vänliga, och så professionella i sitt arbete.

Men i morgon åker vi hem för att fira jul med vår familj. Pappa känns stabil, men vi är beredda att åka hit igen om det behövs. Det ska bli oerhört skönt att komma hem. Vi är så in i Norden trötta, framför allt mentalt. Både för att han kanske inte har så långt kvar, och med allt som behövt fixas med.

Med detta korta inlägg skrivet i min telefon vill jag önska er alla en rofylld och kravlös julhelg.

Och fk sa ja!

Jag skulle precis gå och lägga mig igår kväll när jag hörde att det plingade till i min telefon. Klockan var 21.58 och jag hade fått ett sms från försäkringskassan om att de godkänt min sjukskrivning! Så skönt, men jag har faktiskt varken haft tid eller sinnesro att oroa mig för hur de skulle besluta den här gången. Men nu är jag alltså sjukskriven på heltid under december, och börjar jobba 75 % igen i januari.

Jag är lucia december 1975, 11 år.

Nästa steg är att planera hur jag ska kunna jobba mer hållbart nästa år. Jag hade stora förhoppningar om att en tidigare kollega skulle komma tillbaka för att jobba tillsammans med mig igen, men det visade sig inte vara så enkelt från hennes arbetsgivares håll. Då måste vi tänka om, min chef och jag så att det funkar både för mig och jobbet. Men nu ska jag först vara hemma och återhämta mig; titta på hur dotter och make gör julgodis medan jag avsagt mig mer eller mindre alla julförberedelser. Heja mig.


Orkar inte men måste

Min syster och jag skulle åka till vår pappa i Jämtland i torsdags morse, men hon vaknade med hög feber och kunde följaktligen inte resa. Jag fick helt enkelt så lov att åka utan henne, och trots att det kändes närmast oöverstigligt så fanns ingen annan lösning. Om jag vetat hur det skulle bli kanske jag valt att avstå och försökt flytta på resan. Men å andra sidan var det väldig viktigt att jag åkte så summa summarum är jag glad att jag gjorde det, även om det kostar på mycket för mig själv.

Utsikt från tågfönstret

Pappa är betydligt sämre än vi förstått, eller rättare sagt så är hans förmåga att klara sig själv obefintlig. Tack vare min fantastiska kusin så kunde vi se till att han fick en del hjälp under tiden vi var där. Vi hade möte med biståndshandläggaren och bestämde om betydligt mer stöd än han har idag. Men det var fruktansvärt svårt att lämna honom när jag skulle åka hem.

Jag satte mig själv och mina behov på vänt under de här dagarna, och någon randighet fanns inte tid för. Jag förstod att jag skulle få betala dyrt i efterhand, men det fanns inget annat sätt. Jag har ju den superkraften att jag kan göra så, sätta en parentes runt den tillfälliga krissituationen och skjuta upp reaktionen – i alla fall till en viss gräns och under en mycket begränsad period. Men det är en mycket dålig förmåga för den sätter alltid krokben för mig.
Jag vilade vid några tillfällen, och låg och sov på soffan. Men det var alldeles för lite.

Östersunds station

Jag kom hem sent på lördagskvällen och lyxade på med taxi sista biten. Då var jag ganska uppvarvad och kände inte av tröttheten så mycket. Men under söndagen kom den krypande, och kulminerande i att jag grät på ett sätt jag aldrig gjort under tiden jag tagit antidepressiv medicin. ”Jag är så trött, jag orkar inte med det här, vem ska ta hand om mig?” var de tankar som gick på repeat i huvudet.

Jag ska ringa en rad samtal idag för att fråga om medicinsk uppföljning, om än mer utökad hemtjänst och en del andra saker rörande min pappa. Det är tur att jag är sjukskriven. Eller åtminstone hoppas jag att jag är det, jag har ännu inte fått något svar från försäkringskassan angående det senaste läkarintyget.

Nu är klockan 04:09 och jag ska somna om i fåtöljen.

Hemma i december

Jag tog mig själv på orden och har nu bestämt mig för att vara sjukskriven hela december. Det är inte förrän i morgon som jag ska till min husläkare, men jag vet att han kommer att lyssna till mig. Han vet att jag känner min kropp och dess signaler. Jag kommer att få tid att varva ner och vila i några veckor. Det är ju ändå så mycket den här månaden, och även om julen firas stillsamt så är den en del extra att göra.

Dessutom ska jag och min syster till vår pappa i slutet av denna vecka. Han är hemkommen från sjukhuset men i behov av mycket stöd och hjälp, och vi har ordnat så att biståndshandläggaren och sjuksköterskan från sjukhuset kommer hem till honom när vi är där.

Jag ska försöka att vila mycket under besöket, men jag är inte lika orolig för det nu när jag vet att jag kommer hem och är sjukskriven. Vi bestämde redan när vi bokade biljetterna att vi skulle åka hem på lördag kväll, så att vi skulle få söndagen att vila inför arbetsveckan. Det var min omtänksamma systers idé och givetvis bra för henne själv också.

Jag sitter i fåtöljen och broderar, som jag gjort en tid nu. Jag tar olika tyglappar som jag kombinerar ihop och broderar fast med huvudsakligen förstygn på en bit vitt tygåt olika håll.
Jag har så många fina tyger och en ask där jag sparar alla småbitar. De kommer väl till pass nu! Det är ofta så, jag sparar något som blivit över, och två veckor eller två år senare behöver jag just det.

Den som jag påbörjat idag är med enbart tyger från Frösö handtryck, och jag minns att jag tänkt att de aldrig kommer att komma till användning, att de är för små! Jag har ingen aning om vad de kan användas till, men jag fortsätter så länge det är roligt.

Alla mätare står på rött

Nu är det dag för dag som gäller. Som jag beskrivit tidigare inleder jag arbetsdagen med att göra ett schema för mig, med syftet att se till att dagen blir randig. Att lagom långa pauser läggs in med jämna mellanrum, och att möten får en inramning av vila. Det mer övergripande syftet är att jag ska orka över tid, och helst orka mer än att bara jobba. Det som är förändrat nu är tidsperspektivet. Jag måste se till att ta mig igenom dagen utan att klappa ihop helt. Det vill säga att jag befinner mig så nära gränsen för vad jag klarar av att jag är allvarligt orolig för att bli helt sjukskriven igen.

När jag läser vad jag precis skrivit kommer jag att tänka på vad jag lovat mig själv: att aldrig låta det gå så långt att jag blir heltidssjuk igen. Att sätta ner foten, dra i bromsen, slå back och rita upp en gräns för mig själv innan det händer. För om jag låter det gå så långt tar det så mycket längre tid att komma tillbaka. Då måste jag börja från början igen. En sådan process gör inte att påskynda, det ligger liksom inbyggt att ’skynda’ inte är kompatibelt med stabilt tillfrisknande.

Vad kan jag göra då? Som vanligt tänker jag bäst när jag skriver. Hoppa av nu, säger min inre röst till mig. Låt det ta tid att hejda den här utvecklingen. För det TAR tid. Jag ska till min husläkare på onsdag i nästa vecka för att förlänga sjukskrivningen. Tänk om jag ska be honom sjukskriva mig på heltid under december? Det vore att ta ett rejält nackgrepp på utvecklingen i nedförsbacke.


Det som är för mycket är

att jag alltför länge arbetat ensam med en arbetsuppgift där vi borde vara två

att min mammas man gått bort (begravning idag)

att min pappa plötsligt blivit betydligt sämre i sin sjukdom och ligger på sjukhus, alla de kontakter jag ringt den senaste vecka för att förstå vad som händer med honom och vad som planeras för honom

att jag har svårt att slappna av när hela familjen är hemma


Det som händer i mig är

att jag allt oftare får ganska stark ångest

att jag på senaste tiden haft starkare symptom av utmattningssyndrom än vanligt

att mindre påfrestning än vanligt behövs för att hjärntröttheten ska sätta in

att jag återigen är spänd i axlar och nacke, och biter ihop käkarna dagtid

att RLS är sämre än under bra perioder


Det resulterar i

att jag inte orkar en del som jag vanligtvis orkar

att jag känner mig uppgiven

att varje dag är en kamp för att få det nödvändigaste gjort

att jag fuskar för att få till allting

att jag befinner mig på ett sluttande plan och blir allt tröttare

Att dra i bromsen nu är att ta hand om mig själv. Att ta mig själv på det allvar som anstår mig. Som jag är värd inför mig själv.