Dagens inköp

Jag tog en sväng förbi Ohlssons tyger på Sveavägen idag. Väl där kunde jag inte riktigt hejda mig, det blev en del band, snoddar, garn och tyg. Jag kanske inte var dagens mest populära kund hos vare sig personal eller de andra kunderna när jag kom fram till kassan och ville ha 2 dm av tre olika organzatyger, 1/2 meter av två olika band, 2 meter spets, en meter av två olika snoddar (silver och guld – måste ha!), en docka garn, resten av rullen av resårband (4,45 m) och fem meter svart bomullstyg. För att inte tala om alla jag höll på att slå omkull där jag släpade omkring allting i butiken i hungrig spaning efter mer. Tyvärr glömde jag att visa mitt medlemskort i föreningen Skapande broderi så jag missade medlemsrabatten.image

Det hade sitt pris, jag var väldigt trött när jag väl kom hem. Men ingenting kunde få mig piggare än lunch, kaffe och så ett par timmar i verkstan med alla nya grejer! Här är ett armband eller möjligen en pulsvärmare (men då måste jag göra en till) jag gjorde idag. Vadmal, nya spetsen, nya bandet och pärlor (som syns dåligt på bilden). Och så en fin gammal pärlemoknapp.

image
image

Pia vaknar tidigt tidigt igen

Jag klev upp vid halv 5-tiden, gav de pockande katterna mat och satte mig i verkstan. Medan jag tittade på det fantastiska tv-programmet Känn dig som hemma om flyktingförläggningen i Grytan i Jämtland broderade jag ännu ett armband i vadmal och spets från ett gammalt örngott.

Tack pappa för tipset om tv-programmet, det var verkligen sevärt och det kommer två avsnitt till. Om att vara människa bland människor.

image

Armband i beredskapsvadmal

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag köpte en vapenrock från beredskapstiden för att komma över billig vadmal. Jag har funderat en hel del på vad jag ska använda den till. Den är tjockare än den filt jag brukar använda men tunnare än den tjocka filt jag gör till exempel glasögonfodral av.

Idag var det dags! Jag klippte en remsa och provade att brodera. Det var ganska svårt, tyget är så kompakt. Jag repade upp flera försök, men till slut testade jag att sy fast en bit spets och sedan göra blå franska knutar med lingarn. En knapp och ett knapphål och voilà!

image image

Att lära om och sluta kämpa

Häromdagen skulle jag precis skriva något om att ”kämpa på” i ett mejl, när det slog mig att det är ju just det jag INTE ska göra! Men det är det jag och många med mig är programmerade att göra. Kämpa på när det tar emot, när omgivningen inte fattar vilken hjälp familjen behöver, när det känns som att allt rasar om inte jag kämpar mer än jag orkar. Kämpa emot känslan att jag bara vill lägga mig ner och inte resa mig igen.

För några år sedan upptäckte min husläkare att jag hade alldeles för högt blodtryck. Det tog tid att hitta rätt medicinering innan trycket hamnade på en bra nivå. Under den tiden var jag på ett akutbesök på vårdcentralen hos en annan läkare. Jag bad då att få ta ett blodtryck när jag ändå var där och läkaren bad en sjuksköterska göra det. Det visade sig ligga väldig högt och sjuksköterskan blev orolig och sa att hon skulle gå och prata med doktorn. När hon gått satt jag och fantiserade om att det skulle komma några snälla människor med en bår, lägga mig på den och säga med milda röster att ”nu ska du få följa med oss till ett vilohem för mammor som kämpat för länge”. Jag var helt slut, men kunde ändå inte säga det. Inte sätta ner foten för mig själv och säga att nu orkar jag inte mer. Jag ville att någon annan skulle göra det, men ingen gjorde det så jag kämpade på.

cropped-FullSizeRender-1-2.jpgEn vän skickade den här artikeln till mig. ”Utmattning drabbar de starka och omtänksamma säger forskare”. Min källkritiska inre bibliotekarie undrar lite över vilka ”experterna” och ”forskarna” är, men å andra sidan känner jag igen detta bara alltför väl från annat jag läst och från mitt eget liv.

Några citat från artikeln: ”Det krävs en stark person för att pressa sig så hårt så länge.”  ”Man tar inte hänsyn till sina egna problem, behov eller känslor och blir helt utmattad psykiskt.” ”Har inte kunna säga nej till andra.” ”Medan deprimerade människor ger upp helt när de känner sig övermannade, så brukar de med utmattningssyndrom bara bli frustrerade och arga på livet – och försöka fortsätta kämpa sig förbi det, även fast deras kropp egentligen inte orkar.”

Och slutligen: ”Lösningen är att fokusera på sig själv. Det kan låta enkelt för en frisk person, men att lägga sin energi på att ta hand om sig själv är både väldigt svårt och väldigt viktigt om du har utmattningssyndrom. Prioritera ditt eget välmående och fyll på dina inre resurser. Lär dig att sätta gränser, att säga nej, och att våga be om hjälp. Och jobba på att sova ordentligt – det är det viktigaste för att kunna påbörja en avstressning.”

Det här sista lärde mig en psykolog i somras. Att det är tid för mig nu. Och med välkänd kämpaglöd har jag tagit mig an det! Ironiskt men faktiskt mår jag superbra av att skriva, brodera, göra smycken och skriva kalligrafi. Det är ju ingen som helst press eller prestation inför någon annan, bara inför mig själv och jag är snäll – Heja mig!

DSC_0044

Läsa om utmattning

När jag första gången insjuknade i utmattningssyndrom, hösten 2005, läste jag mycket om det. Inte i början givetvis, då orkade jag inte läsa, men när jag var på väg tillbaka. Jag läste framför allt faktaböcker av forskare som Alexander Perski och Georgio Grossi från Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet. Det har hänt mycket på de tio åren. Jag minns ett ifrågasättande av diagnosen (som jag inte minst märkte i kontakt med min husläkare) och en avgrundsdjup okunskap hos arbetsgivare.

Mycket har säkert hänt sedan dess. Forskare vet mer och kunskapen har spritt sig. Märkligt nog verkar det förebyggande arbetet gå i otakt med den ökade kunskapen. Och i medierna talas fortfarande om oss som drabbas som om allt har att göra med en osund arbetsmiljö. Visst är det bra om det läggs mer ansvar på arbetsgivare som det talas om allt mer. Men då måste det också finnas en medvetenhet om att vi är många som inte alls blivit sjuka av arbetet. Jag tillhör dem som gärna betalar en rejäl del av min inkomst i skatt, om det innebär att det offentliga och allmänna skyddsnätet blir finmaskigare. Mer professionellt stöd i skolan, stödfunktioner till familjer och tidiga insatser baserat på behov och inte hur mycket pengar de kostar samhället. Det vet ju alla att det lönar sig i slutänden, både mänskligt och ekonomiskt.

imageMen tillbaka till läsningen. Jag har knappt läst någonting på flera månader. Dagens nyheter bläddrar jag igenom varje dag på iPaden, men läser mycket lite annat än rubriker och ingresser i den. Några böcker har det inte heller blivit. Jag orkar inte riktigt och har inget intresse egentligen heller just nu. Böcker om utmattning och annat som ligger för nära mig själv har jag instinktivt hållit ifrån mig. Undantaget är Pia Dellsons fina lilla bok som jag skrivit om flera gånger.

Men igår dök en bok upp i mitt Facebookflöde. Våga vara rädd  – en bok om utmattningssyndrom av Emma Holmgren. Det är en personlig berättelse varvad med den senaste forskningen. Den vill jag läsa! hör jag mig själv tänka, och i nästa stund har jag ställt mig i kö på bibblan. Jag återkommer med recension! Läs mer

Vilodag

Så skönt att inte ha några måsten eller inbokade saker att göra! Jag är jättetrött och har inte gjort många knop idag. Jag är ju en inbiten tv-serie-knarkare men sedan broderiet och smyckestillverkningen kom in i mitt liv har jag inte ro att titta i timmar i sträck längre. Men idag har jag faktiskt legat och slötittat på en film eftersom jag fick ont armarna (båda!), troligen efter 5 timmars broderande igår. Jag hann göra en burk i morse i alla fall.

image

 

Broderikurs

Idag har jag varit på broderikurs. Det är föreningen Skapande broderi som arrangerar tillsammans med ABF och kursledare var Asta Levinson-Persson. Det hinns inte mycket på 5 timmar men jag blev väldigt inspirerad, och kan drabbas av lyckokänslor när jag tänker på allt jag har framför mig i broderivärlden – så mycket jag inte kan ännu eller ens känner till!

Vi gjorde broscher i lintyg, trästomme och lintråd.

image

Asta hade också med sig massor med små tyglappar i olika material, pärlor, paljetter och tråd som vi kunde gå loss med. Jag gick loss lite stillsamt med några bitar tyll som jag gjorde till blommor, och broderade stjälkar med blad till. Det broderiet är inte färdigt ännu, och jag vet ännu inte säkert vad det ska bli i slutändan. Men visst är det kul med tyll!

image

Jag var osäker på om jag skulle orka hela dagen, men plötsligt var kursen slut – dagen gick fort! Det här med broderi är verkligen en del av min återhämtning!

Ett steg tillbaka

Jag tog ett tillfälligt steg tillbaka idag. Skulle egentligen på en intressant fortbildnings- och nätverksdag tillsammans med min fina kollega S men kände igårkväll att jag inte orkade tänka tanken. Då kändes det bra att kunna besluta mig för att stanna hemma. Jag hade tänkt jobba hemma men jag är så trött idag så jag tar det som en kompledig dag. Jag ligger på plus sedan förr.

Två gånger idag har jag gått och lagt mig för att vila, men får ge upp eftersom det rycker och pirrar så i benen. Jag har ännu en period med RLS/WED hela dagarna, inte bara på kvällarna, och det är förjävligt.

Följde min man och handlade lite mat idag för att komma ut. En sorgsen känsla kom över mig när jag letade efter tunnbröd och insåg hur långsamt jag gick och hur svårt jag hade att fokusera på var tunnbrödet fanns i affären. Min självbild är att jag är snabb i både tanke och handling.

Flotte Bonnorn sommaren 2015

Flotte Bonnorn sommaren 2015

Jag hittar en anteckning jag gjorde för några år sedan. Den är troligen skriven efter ett besök hos terapeuten, och handlar om att låta känslorna av sorg, ilska och hopplöshet få ta plats. Inte tränga undan dem för de kommer förr eller senare att komma ikapp mig. Det viktiga är att inte fastna i känslorna, utan också kunna se det som är bra. Även det som VARIT bra, även under den jobbiga tiden. ”Kunna ta till vara NÄR det är bra” står det. Även när jag stod mitt i stormen och kaoset fanns bra saker, men det är inte helt lätt att vare sig se dem eller orka ta dem tillvara.

 

Efter en och en halv vecka

Nu har jag jobbat 50 % i en och en halv vecka. Jag säger hela tiden att det går bra, och det gör det ju så tillvida att jag orkar vara igång på halvtid. Men jag blir alltmer frustrerad över att jag är så långsam och inte får så mycket gjort som jag brukar när jag är frisk.

Ja, det var bra att skriva ner det där, för det är ju absurt. Jag ser det nu. Om jag kunde göra lika mycket när jag är sjuk som när jag är frisk så vore jag väl inte sjuk? Det är den där luriga acceptansen igen. Acceptera att det inte blir lika mycket gjort. Att jag inte kan göra allting. Att det får vänta. Att det kan vara gott nog att vara på jobbet och göra en del i alla fall. Jag märker ju att mina fina arbetskamrater är glada att jag överhuvudtaget är där, och flera har sagt det till mig. De kanske har större tålamod med mig än jag har!

image

Bonnorn i Söderhamns skärgård

Jag pratade med min goda vän E idag igen. Hon hade fått en träspatel av sin terapeut för att ha i fickan som en påminnelse. Hon har en tendens att så fort hon samlat på sig lite energi och så att säga kommit en bit in på spateln, bort från kanten hon brukar trilla över, så gör hon en massa saker för att förbruka den energin och så ramlar hon igen. Nu ska hon med spateln som en tankemodell försöka hushålla med sig själv. Låta sig vila i känslan av att ha lite uppsamlad energi. Tids nog kommer en dag då den behövs.

Det hon behöver är att kunna tillåta sig själv att inte vara sitt bästa arbets-jag under sin rehabilitering. Just den delen ska jag ta till mig. Vara snäll mot mig.

Jag har sedan några år en lapp vid min arbetsplats som jag skrivit till mig själv: Tänk så mycket jag hinner! står det på den. En uppmaning att se glaset som halvfullt, att inte bara se det jag INTE gör.

Min företrädare på tjänsten brukade säga att ”allt återstår att göra”. Men det är ju inte sant! Vi gör ju massor av bra saker hela tiden! Saker som betyder något, saker som gör skillnad. Vi måste se dem!