Etikettarkiv: övervikt

Viktväktar

Publicerat av
Svara

Jag har stått stilla i vikten väldigt länge nu och tog beslutet att gå med i Viktväktarna från och med i måndags. Det kanske är så att jag bara kan gå ner tio kilo utan att ha en metod? En stor fördel med Viktväktarna är att man skriver ner allt man äter, och på så sätt lurar man inte sig själv att det man stoppar i sig sammantaget blir för mycket, även om det känns lite i stunden. Om dessa stunder blir för många så blir det för mycket för att jag ska kunna gå ner mer helt enkelt.

Jag har viktväktat förut med framgång och vet både att metoden passar mig och att det funkar. Skillnaden mot den gången är att nu har jag en app som jag antecknar i, och tillgång till recept, tips och pepp.

Som sagt, jag började i måndags och när jag vägde mig nu på morgonen fem dagar senare har jag gått ner 4 hekto. Det känns bra! Jag har också tagit en halvtimmes promenad i stort sett varje morgon de senaste två veckorna, helt eller delvis i skogen, och det känns verkligen som en bra start på dagen! Jag gläds åt känslan av att orka rent fysiskt. Det är inte så länge sedan som jag inte hade den orken.

Som om inte detta vore nog har jag också börjat styrketräna med ett gummiband, framför allt armar och rygg. Det är riktigt roligt och väldigt enkelt att göra. Det finns alltid tid till det, till skillnad från om jag skulle ta mig iväg till ett gym eller simhall. Helt oberoende av vädret dessutom! Låter det inte bra?! Ett nytt hälsosammare liv, med syfte att orka mer och må bättre både fysiskt och psykiskt.

Vid sidan av detta positiva har det varit en tuff vecka här hemma. Jag har varit extra trött sedan stadsturen i början av veckan, och det har varit en del incidenter i familjen också så jag har inte orkat göra en del som jag tänkt. Men det är bara att försöka hålla huvudet kallt (som en favoritfigur bland barnböckerna sa: Viveca Sundvalls Eddie) och ta ett steg tillbaka.

Tio kilo

Publicerat av
Svara

Jag har gått ner 10 kg sedan i mitten av januari. Det är förstås jättebra, men jag är lite frustrerad eftersom jag stått still i några veckor nu. Det gäller att fortsätta att hålla i och hålla ut (igenkänning på den!) så lär det komma igång igen. Det är ju vanligt att hamna på platåer och kanske behöver kroppen det för att vänja sig vid den nya vikten.

Tio kilo låter kanske mycket men för mig är det bara början. Jag behöver gå ner mycket mer, men det kommer att ta tid och det BÖR ta lång tid. För någon vecka sedan slog man fast att övervikt är en riskfaktor vid covid-19. BMI över 40 nämndes men ibland även 30. Mitt ligger nu på 34. En läkare från IVA sa häromdagen att många av de personer som ligger i respirator är män med fetma.

På jobbet har vi som vill gått med i en hälsoutmaning. Vi samlar gemensamt in poäng för den motion vi gör och en del andra utmaningar. Det kan vara att äta en näve nötter varje dag, att ta trapporna istället för hissen, att göra ett träningsprogram för fem veckor framåt eller att berömma en kollega, Jag har nu stegräknare på mig och det funkar. Det har blivit några extra promenader bara för att få ihop poäng! Jag känner mig så glad över att min fysiska ork är betydligt bättre än i höstas!

Igår tog jag en kort promenad under en av mina pauser på förmiddagen. Tjugo minuter i skogen på arbetstid! Jag har varit dålig på att ta ut min friskvårdstimme under åren men nu tog jag ut en del av en timme i alla fall. Heja mig!

Nytt år och ny arbetstid

Publicerat av
Svara

Så blev det 2020, och jag har gått ner till arbetstid på 25 %, det vill säga 2 timmar om dagen. De här två dagarna jobbar jag hemifrån. De flesta på jobbet är antingen lediga eller jobbar hemma så det är ingen vits med att åka till jobbet. Det har varit så skönt att slippa kollektivtrafiken de här två veckorna! Jag har ännu inte fått beslut från Försäkringskassan om sjukskrivningen går igenom, men hoppas att det kommer snart.

Jag har äntligen börjat skriva i min nya dagbok, och jag hoppas att det kan bli hjälpsamt. Vi har pratat en del om värderad riktning på Stressmottagningen, och att identifiera och göra saker som går i den riktningen, och inte sådant som går emot den. En sak som jag verkligen känner mig motiverad att ta tag i nu är vikten. Jag måste det. Jag väger för tok för mycket för min hälsa och känner mig jättestor. Jag har en plan och den sätts i verket efter min resa. Det känns bra och är verkligen i värderad riktning.

På promenaden igår eftermiddag lyckades jag precis pricka in en helt makalös himmel.

 

Att stå emot

Publicerat av
6

Nu ska jag skriva något pinsamt om min vikt igen. Jag gick alltså ner 10 kg i vikt under hösten, fram till julen. Jag hade bestämt att jag skulle tillåta mig att äta utan tanke på viktnedgång under själva julafton och nyårsafton, men annars hålla på min diet. Målet var att hålla vikten över julhelgerna, inte att gå ner. Visst låter det som en bra plan!

Nu kan jag berätta att det inte höll. Det började med att jag tog någon enstaka pepparkaka och smakade ett par bitar julgodis under veckan innan jul. Inte så farligt kanske, men jag hamnade snabbt på ett sluttande plan och under juldagarna blev det mycket julgodis.

Så var det dags för resan till Agadir. Här hade jag inte heller tänkt att jag skulle behöva tänka på mathållningen, men det får ju vara någon måtta i alla fall! Men nejdå, det fanns ingen måtta. De serverade en av mina stora favoriter till efterrrät både lunch och middag VARJE DAG: brylépudding. Åt jag det efter lunch och middag varje dag? JAJAMENSAN!

Och så slutligen var jag på konferens i Varberg under veckan som gick. Där fanns ett ganska överdådigt fika både för- och eftermiddag. Åt jag en liten kaka kanske? Eller höll jag mig till det stora utbud av god frukt som serverades? Nej, jag åt så mycket jag kunde utan att skämmas inför mina kollegor. Kanske lite mer än så. Jag smugglade också med mig några biscottiskorpor i en servett för att ha till mitt kvällste på rummet, och några kakor att ha med på tåget hem.

Det här är så pinsamt och skamligt att berätta! Vad är det med mig??

De tio kg jag gick ner under hösten är rejält knaprade på, men det är dags att glömma det och ta nya tag. Jag ångrar djupt att jag släppte det taget för ett år sedan, och tillät mig att gå upp allt jag gått ner under hösten 2017 och mer därtill.

Jag såg hibiskus blomma i Agadir, och vi har en hemma också. Så vackra med sina djupt gröna blanka blad och röda blommor!

På konferensen var det en deltagare som sa till mig att jag är så fin, och måste ha gått ner rejält sedan vi sågs senast i september. Jag blev lite överraskad över att jag blev så odelat glad för den kommentaren. Lite plumpt var det allt, jag skulle inte säga det själv till någon. Men jag tänker att den skulle kunna hjälpa mig lite nu, att jag ska kunna motiveras av den.

I mitt jobb formulerar vi ofta mål och syften med olika insatser och projekt. Syftet med min viktnedgång är att jag ska få en bättre hälsa och att jag vill se finare ut. Målet är att gå ner ca 3 kg i månaden fram till sommaren, och hålla vikten någorlunda under sommaren för att fortsätta viktnedgången under hösten. Det är inte orealistiskt, men jag måste vara tillräckligt motiverad för att det ska funka. Jag har lyckats med många saker genom att helt enkelt bestämma mig för det, så som att sluta röka och att bli av med starka rädslor.

Heja mig!

Det händer bra saker, också

Publicerat av
1

Mitt i allt elände med krypningarna i kroppen har det hänt bra saker också. Jag har anmält mig till en sommarkurs i silversmide på Mullsjö folkhögskola! Jag har funderat lite av och till på om jag ska prova på silversmide, och nu var det dags. De släppte platserna i tisdags morse klockan 8, och 8.01 hade jag anmält mig så jag hoppas att jag kommer med.

En annan uppmuntrande sak är att jag gått ner 10 kg i vikt på tre månader. Inte illa, och det känns väldigt bra. Det är extra viktigt nu när livet känns så motigt.

Ännu en bra sak är att det nu bara är fyra veckor tills jag åker till Agadir i Marocko tillsammans med en fin vän i en vecka! Det ska bli underbart! Vilsamt och avkopplande, och förhoppningsvis har jag fått hjälp med WED/RLS tills då. Åtminstone så det är mer dämpat.

Jag gned så mycket på hudvecket mellan fingrarna igår att huden ömmar. När jag tänker efter så borde jag gå ner några hekto av alla skakande på benen.

Jag fick en julklapp av WED-förbundet med posten igår. Boken Livskvalitet trots rastlösa ben och dålig sömn. Den är så illa formgiven (med undantag för omslaget) att mitt grafiska sinne vrider sig i plågor, men den verkar intressant. Den samlar det mesta vetande som finns på området. Om behandlingar, olika mediciner, diagnosskalor och en massa annat. Jag tar nog med den till neurologen på fredag, men jag hoppas verkligen att han är kunnig på det här området. Jag ska anstränga mig att inte vara så ”duktig” som jag lätt blir i kontakt med sjukvården. ”Nä, men det är nog ganska ok ändå, tackar som frågar!” Jag måste säga som det är: att jag håller på att bli vansinnig!

 

 

Glad över ork

Publicerat av
Svara

Min kondition har verkligen förbättrats de senaste veckorna, och det är jag väldigt glad för. Även om den gått från en etta till en trea på en tiogradig skala så är det åt rätt håll i alla fall. Jag har också gått ner ett par kilo – heja mig!

Jag tycker att jag i största allmänhet har mer ork, och det känns inte bara bra utan smått overkligt och fantastiskt! Min delvis förändrade arbetsuppgifter har gjort sitt till, även om det blir en övergångsperiod innan det är helt klart. Men jag tror verkligen att vetskapen om anpassningen gör att jag får mer energi och inte känner mig lika rädd för att inte orka.

Idag skulle jag ta ner utställningen på Blackebergs bibliotek men jag hörde av mig och frågade om jag möjligen kan gå komma någon dag i veckan, då jag jobbar och ändå är i stan, och det gick finfint. Jätteskönt att få ta det lugnt hemma idag. E på biblioteket sa att många besökare uppskattat och kommenterat utställningen och det är ju jättekul att höra!

En detalj av det jag broderat på idag.

Det har blivit lite dåligt med tid i verkstan på sistone men idag röjde jag bort på arbetsbordet och satte igång med att brodera på de stycken jag tovade för ett par veckor sedan. Och så lyssnade jag på P1 – suverän kombo för avkoppling!

RLS/WED är fortsatt sämre, men ingen direkt förändring de senaste dagarna. Ikväll är det som att det kryllar inne i fötterna. Jag gnider dem hårt mot varandra för att lindra. Sån skit detta är!

 

 

Trött och tjock

Publicerat av
2

Många har sagt till mig att jag är modig som skriver om psykisk ohälsa. En del känner igen sig och säger att de blivit hjälpta av att läsa bloggen. Jag förstår vad de menar men jag behöver inget mod för att prata om min ångest, utmattning och depression. Däremot begränsar jag mig lite med hänsyn till mina närmast anhöriga och deras oro.

Det som jag behöver mod för att skriva om är övervikten. Jag såg mig själv på bild i förra veckan, och även om jag vet att jag är rejält överviktig så blev jag helt ställd när jag såg bilden. Jag vill inte skriva vad jag väger men enligt BMI-tabellen är jag inte bara överviktig utan lider av fetma. Smaka på det ordet! Jag som alltid var så smal oavsett vad jag åt och utan att träna. Upp till 27-årsåldern var det så. Efter det har jag pendlat mellan mer eller mindre övervikt och att vara smal (jag viktväktade en gång med lyckat resultat).

Det är långt ifrån enbart utseendet det handlar om. Jag känner mig verkligen tung. Jag tar plats. Jag går in i saker eftersom jag har dålig koll på var min kropp tar slut! Jag får inte plats i en del stolar (oerhört förnedrande!). Jag satt på en buss häromveckan där fästet för säkerhetsbältet skar in i mig – jag bredde ut mig där man inte ”ska”. Jag når dåligt med armarna. Magen är i vägen när jag ska äta. Magen är i vägen när jag ska yoga. Magen är i vägen när jag ska hitta en bra sovställning. När jag ska böja mig ner och ta upp något på golvet. Jag flåsar efter minsta ansträngning men försöker dölja det.

Det är något så patetiskt över tjockheten, fetman. En karaktärslöshet. Jag vill vara kroppspositivist och bejaka min kropp, men det finns inte på kartan. Jag skäms, tror att jag kan dölja det tjocka med kläder men vet samtidigt att det inte går. Det är som att mina inre kvaliteter och min karaktär har med min kroppshydda att göra – det är ju helt bisarrt!

Jag har svårt att köpa kläder. De flesta butiker har inte min storlek. Nu har jag en liten uppsättning kläder som jag varvar och kombinerar bäst jag kan. Egentligen inte min klädstil men det har fått bli det. Jag känner mig enorm, gammal och ful ful ful.

Jag har börjat få lite ont i knäna, i synnerhet när jag går i trappor. Jag har halsbränna. Mina smalben, vrister och fötter är svullna. Jag får ofta ont i smalbenen när jag går, och ska fråga min läkare. Jag tror att det är kärlkramp i benen, vilket ironiskt nog botas med promenader! Jag har en så dålig kondition som jag aldrig haft någonsin tidigare. Fatta vad det tar emot att börja träna! Men samtidigt är jag väldigt motiverad. Det viktiga är förstås att börja i liten skala men ofta, och sedan öka på lite i taget. Simning är ju skonsam träning men jag är inte så sugen på att visa mig i baddräkt.

Igår inledde jag mitt nya matliv, och gjorde helt slut med godis och andra farligheter. Jag ska äta på samma sätt som förra hösten då jag gick ner 15 kg fram till jul. Det blir mycket pasta gjord på bönor och vegetariska såser till det. Lite enahanda men gott, nyttigt och mättande. Jag hoppas att det kommer att gå lika lätt den här hösten och att jag kommer att hålla i det även under våren. Den här kosten gör det också lättare att avstå socker eftersom det är långsammare kolhydrater än i vanlig pasta. Dubbel effekt alltså.

Idag gick jag hem lite tidigare och tog med jobb hem. Hade också tänkt fortsätta jobba lite i verkstan men det blev ingenting av varken det ena eller det andra – jag la mig att sova istället. Jag var så trött, och ställde om klockan två gånger för att jag ville sova mer. Ibland glömmer jag att unna mig att bara göra ingenting. Att strunta i det jag vill eller borde göra, och bara vara. Men så kommer jag på att jag kan ligga i soffan och slösurfa en kväll – ibland är det precis det jag vill och borde!

Så, nu kastar jag mig ut och skriver om detta skämmiga – min stora kropp. Min övervikt. Min fetma. Fan, vilket fult ord!

 

Besök hos doktorn

Publicerat av
Svara

Idag var jag hos min gulddoktor, min husläkare som jag haft i bra många år nu. Drygt tio år måste det vara. Jag har inte alltid gått så regelbundet som de senaste åren, men periodvis har vi haft mycket med varandra att göra. Som när jag fick ett galet utbrott av eksem över hela kroppen som bara blev värre och värre till en början. Jag tror att det är 11 år sedan nu.

Han minns det också, och frågade mig idag om hur det är med eksemen. Det är sällan nu som jag får några, och när det händer är det mycket begränsat. Han tittade igenom min imponerande medicinlista och vi konstaterade att han kunde stryka en del kortisonsalvor för olika användningsområden.

Han lyssnade på hjärta och lungor, kollade pulsen och blodtrycket – allt var helt ok. Det var skönt. Jag ska inte säga att jag oroat mig men jag har ändå tänkt att det känns skönt att jag skulle till doktorn på koll. Eftersom jag väger alldeles på tok för mycket, har högt blodtryck och har urusel kondition så vet man ju aldrig. Jag ska gå och ta prover också. Dels är det dags att kolla sköldkörteln och se om medicinen ska justeras, dels olika järnvärden som är viktiga för RLS/WED och så ska de kolla blodsocker också. Det känns bra.

Vad gäller vikten så påpekade han just den biverkningen som Mirtazapin har, om ökad aptit och viktuppgång. Jag har ju skyllt viktuppgången på den medicinen men det är givetvis bara en del av sanningen.

Men han uttryckte förstås också en glädje över att jag verkar må så bra nu! När jag gick från bilen över parkeringen in till vårdcentralen idag mindes jag alla gånger jag gått samma sträcka i ultrarapid när jag varit riktigt sjuk i utmattningssyndrom. När det inte funnits någonting som skulle kunna få mig att gå fortare. När jag liksom dränerats på all energi som runnit ut någonstans. Kvar är bara en trasa. Jag hade först lite svårt att föreställa mig den känslan, men strax kom den över mig. Tänk att jag är frisk nu, typ!

Om vikt och övervikt

Publicerat av
Svara

Jag ser en kvinna som bär på en redbullburk. Hon är rejält överviktig, mer än jag. Jag tar trappan och hon tar hissen. Jag inser att jag genast ”vet” saker om henne och dömer henne. Jag ”vet” till exempel att hon äter mycket skräpmat och på så sätt slarvar både med sin hälsa och sin ekonomi. Men det kan lika gärna vara så att det är en kvinna som är överviktig av andra anledningar, och det faktum att hon dricker redbull just när jag ser henne behöver inte betyda någonting egentligen.

En anledning till att jag reflekterar över det är att jag själv gått upp mycket i vikt. Det beror på flera saker: två av de mediciner jag har viktökning som biverkan, jag har pga utmattning varit periodvis väldigt stillasittande, och jag tycker mycket om mat och äter mer än jag behöver. Däremot äter jag bra mat. Nyttigt och välbalanserat, och gott.

Men jag kan få den där kommentaren, mer eller mindre förtäckt, om hur jag kan göra något åt det. Den tydligaste ”ta och köp några kokböcker, du och maken, och hitta några nyttiga recept så ska du se”. Vad svarar man?

Jag tycker verkligen att det är urtrist. Jag känner verkligen kilona, det är en väldigt stor förändring. Armarna hänger liksom längre ut, de når inte lika långt på ryggen. Jag blir svettigare i alla nya veck. Kläderna jag kan ha i garderoben blir allt färre och jag får köpa nya, större. Jag har varit på två kaféer där stolarna varit för trånga för mig! Det känns förnedrande. Men samtidigt orkar jag inte riktigt ta tag i att gå ner i vikt just nu, även om jag vet att det skulle fungera peppande om det ger resultat. Just nu koncentrerar jag mig på att inte gå upp i vikt så får jag ta itu med det andra senare.

Min vikthistoria: smal redan som bebis, riktigt smal men åt som en häst fram till ungefär 27-årsåldern då det sakta smög sig på några kilon. Viktväktade vid 37 års ålder och gick ner 13 kg, jättenöjd. Det höll sig i flera år, men på senare år har det sakta men säkert gått uppåt på vågen.

Jag vet exakt vad jag måste göra. Jag tror på Stefan Rössners enkla tips: inte mer energi in än man gör av med. Ändå går jag och tänker på hur mycket jag skulle vara beredd på att betala om vikten skulle bli den jag vill som genom ett trollslag!

Ovanstående skrev jag för nästan 1,5 år sedan, utan att lägga ut på bloggen. Det finns mycket skam kring övervikt. Sedan dess har en hel del hänt angående min vikt. Jag bestämde mig för att gå ner i vikt, att viktväkta på egen hand. Starten gick i början av september i höstas och jag var taggad och motiverad. Inget trolleri – jag skulle se över min mathållning. Jag läste att bönor, potatis och ägg ger mycket mättnad per kalori och tog fasta på det. Jag gjorde egen mat till mig och annan till resten av familjen. Min bestod mycket av pasta gjord på bönor och så vegetariska pastasåser mer eller mindre utan fett. Det blev mycket tomatsås med lök och spenatsås. Lite ensidigt men nyttigt och gott. Och jag var aldrig hungrig, det tror jag är en viktig nyckel till framgång. Det, och så min förmåga att bestämma mig för att genomföra saker. Den har jag använt förut som till exempel när jag slutade röka.

Lagom till jul hade jag gått ner 15 kg. På mindre än fyra månader – inte illa, va? Och det var inte ens svårt eftersom jag var så motiverad. Jag fick ganska snart effekt som jag tyckte om: jag kom i kläder som jag växt ur och armarna kom närmare kroppen.

Julen gick bra. Jag låtsades inte om att den fanns, så frestelserna med julgodis och annat gott gick mig förbi. Under resan till Kanarieöarna var jag återhållsam med kalorierna utan att överdriva. Däremot hände något efter resan. Jag gick ner ytterligare ett kilo, men sen tappade jag liksom sugen. Jag slarvade alltmer och köpte godis ibland. Inget frosseri och jag tycker inte att det borde resultera i så mycket, men kilo lades till kilo och jag gick stadigt upp alla kilon jag gått ner under hösten. Jag kände mig orättvist behandlad men hade ingen att skylla på.

Så pratade jag med en god vän som också börjat med Mirtazapin i vintras. Hon sa att hon hade gått upp mycket i vikt av medicinen, och när jag läste på om biverkningarna så var det klockrent. Ökad aptit OCH viktuppgång är vanliga biverkningar!

Men vad gör jag med den informationen? Kilona är där de är, även om det inte bara är mitt eget fel. Det finns ingen instans att överklaga eller reklamera till.

Det är tveklöst så att jag värderar dämpningen av depressionen högre än att vara smal. Jag mår bättre psykiskt än på flera år och gläds väldigt åt det. Det kanske kan räcka ett tag.