Jag hade förberett mig inför läkarbesöket i förra veckan. Doktorn skrev ut formuläret för ansökan om sjukersättning (sjukpension) förra gången jag var där, och jag hade fyllt i det hemma. Men doktorn sa att han tänkt om, eftersom han på sistone sett så många fall där ansökningarna nekats. Det kan ta lång tid och mycket arbete med att överklaga, och då blir det troligen avslag ändå. Dessutom undrade han varför jag är så angelägen om sjukersättning som ger så mycket mindre i bidrag än sjukpenning. Jag förklarade att jag skulle vilja slippa att gå till vårdcentralen var tredje månad för att få läkarintyg, och därefter vänta och se vad försäkringskassan behagar fatta för beslut. Det finns alltid en risk att de säger nej till slut.

Vi pratade en stund och så kom vi överens om att han skulle testa att sjukskriva mig i sex månader, så att det blir lite längre tid att vila mellan varven. Sagt och gjort, jag åkte hem och beslutet kom inte inom några timmar som det gjort de senaste gångerna, men efter ett par dagar fick jag godkänt! Så skönt, nu är jag sjukskriven september ut!

Den andra delen av mitt liv, de 25 procent som jag jobbar, är riktigt turbulent nu. Vi fick häromveckan veta att vi ska gå samman med en annan enhet, och att några av oss blir övertaliga! Hur många fick vi veta i fredags, och det blev en chock för oss alla. Vi har varit tio personer inklusive chef. Nu ska vi bli fem! Fyra av dessa fem ska arbeta med barn och unga, vilket jag gör och har gjort i stort sett hela mitt bibliotekarieliv. Det är tre av mina kollegor som också gör det, så kanske vi vågar hoppas på att det blir vi fyra som får stanna kvar. Men det är ändå så mycket oro, även om jag har svårt att ta in det. Det är så overkligt. Som att slå sönder en fin verksamhet. (För dig som inte vet så arbetar jag på Region Stockholms kulturförvaltning med stöd till folkbibliotekens verksamhetsutveckling i regionen.)

Nu sätter processen igång med riskanalys, och så ska kompetensprofiler presenteras. Kanske, men inte säkert får vi veta innan sommaren vilka som får stanna respektive gå. Från 1 september ska verksamhetsförändringen gälla, och från årsskiftet organisationsförändringen. Så mycket mer vet vi inte just nu. Det är inte helt enkelt att bara jobba på, och hur ska vi kunna planera hösten?

Till detta lades att jag fick i uppdrag att korrekturläsa en lång rapport med en kort deadline (jag ska ju inte ha såna!) och jobbade för mycket den här veckan. Det resulterade i matthet i kroppen och försämrad hjärntrötthet, vilket i sin tur ledde till att jag inte orkade träna på min motionscykel den här veckan. Jag som hade kommit igång så bra med motion flera dagar i rad! Men jag ska ta ut en hel del tid nu under påsklovsveckan, även om det egentligen inte går att spara återhämtning till senare.

Idag har jag tagit en lång promenad tillsammans med en nära vän i det vackra vädret, utan att känna av min före detta onda ländrygg! Det är en befrielse. Troligen beroende på att jag varit mycket mer rörlig på sistone, och kanske för att jag tappat några kilo. Nästa gång ska jag nog gå ett varv i motionsspåret i skogen, det var längesedan.