Etikettarkiv: läkare

Frisk och lite trött

Publicerat av
1

I förra inlägget skrev jag om alla undersökningar och sjukvårdskontakter jag hade haft och skulle ha, och hur tröttande det var. Nu när jag genomlevt dem alla kan jag konstatera att jag i alla fall är relativt frisk. Min tjocktarm är undersökt och befunnen finfin, jag har inte bröstcancer, mina värden efter gastric bypassoperationen såg bra ut, tandläkaren var mycket nöjd med mig och jag har kunnat ta bort en av mina blodtrycksmediciner. Dessutom är min sjukskrivning förlängd ett halvår till och godkänd av försäkringskassan.

Men jag känner fortfarande att det frestat på. Jag har inte varit orolig att jag har någon allvarlig sjukdom, men bara att gå på alla undersökningar och framför allt förbereda sig inför dem (koloskopi med fasta och vidrig dryck att få i sig innan!) har tagit på krafterna. Jag har avbokat två saker jag tänkt göra i vår. Jag kände tydligt hur kroppen satte sig på bakhasorna bara jag tänkte på en resa jag hade tänkt göra i Kristi himmelfärds-helgen. Det var en fysisk förnimmelse i kroppen, och sådana lyssnar jag på numera.

En annan sådan är att jag sedan ett par månader lätt får ont i övre delen av kroppen, mitt emellan skulderbladen. Ibland är musklerna domnade också, och jag gissade att det är en muskelspänning. Det är så pass mycket att jag kan behöva sätta mig en stund och slappna av efter att jag lagat mat innan jag kan sätta mig till bords.

Jag bokade tid hos den naprapat jag gick hos för drygt ett år sedan, och hon bekräftade mitt antagande om muskelspänning. Det gäller hela ryggen, och hennes massage var inte att leka med. Det brukar göra skönt ont att få massage tycker jag, men det här var verkligen inte skönt! Hon körde med laser över ryggen också för att försöka mjuka upp den. Jag fick ett par övningar att göra för att öka blodgenomströmningen i musklerna, och rekommenderade mig att köra roddmaskinen på gymmet. Jag har bokat en tid hos henne i nästa vecka för uppföljning. Jag vet inte om det blivit så mycket bättre.

Något som försvårar avslappningsövningar för mig är RLS. Jag spänner och stretchar olika delar av kroppen mest jämt, utan att jag tänker på det, för att häva de värsta symtomen. Jag sitter numera med i RLS-förbundets redaktion för tidskriften Rastlös. Min uppgift är främst att korrläsa texterna. I senaste numret finns flera patientberättelser, och jag är intervjuad.

Jag har inte gjort så mycket i verkstan men i huvudet händer desto mer! Jag tänker väldigt mycket på sådant jag vill göra och det är härligt! Sonen har fått låna ett av mina arbetsbord till bygge av radiostyrd båt, men sedan han fick flickvän har han inte tid att vara där, så nu har jag packat ihop hans saker. Jag behöver platsen till framtida projekt! Jag har flera plagg som jag ska sy in och ändra så att de passar min nya kropp. Dessutom ska jag ge mig på att sy sommarklänningar. Mina nära vän Å har lånat mig ett enkelt mönster och jag har flera tyger som passar bra. Mest först ska jag sy en toile — ett provplagg — i lakansväv för att se så att storleken blir rätt. Det ska bli så kul! Jag har flera tyger som passar bra att sy klänning av.

Det tar på krafterna

Publicerat av
Svara

Helgen efter min vistelse på Danderyds sjukhus med tarmvred, trodde jag att det kommit tillbaka. 112 skickade ambulans igen, men efter ännu en skiktröntgen visade det sig inte vara tarmvred denna gång, och jag kunde åka hem mitt i natten med förhållningsregler om flytande kost i några dagar. Så skönt att det var falskt alarm! Jag blev inbokad på uppföljning på tisdagen, och då såg blodproverna bra ut. Läkaren konsulterade en kirurg som bestämde sig för att avvakta med eventuell operation. Det visade sig nämligen att jag har ett ovanligt tillstånd som kallas Chilaiditis syndrom: tjocktarmen har hamnat mellan levern och diafragman. Det är förmodligen detta som ställer till det för mig, och gör att jag lätt blir förstoppad. De har också remitterat mig till koloskopi för att fotografera tarmen inifrån.

Som om detta inte vore nog med vårdkontakter så är det dags för ettårsuppföljning efter min gastric bypass-operation. Det innebär att vårdcentralen har tagit en hel del prover för att se att alla värden ser bra ut avseende bland annat protein, folat, järn och B12. Sådant jag tar tillskott för att tillgodogöra mig. Igår var jag på vårdcentralen för att prata med en läkare om det. Till detta har Ersta sjukhus, där operationen ägde rum, kallat till uppföljning med dietist. Inför det mötet ska jag ta ytterligare rör med blod.

En narkosläkare på Ersta ringde i förra veckan och sa att han också vill att jag tar ett blodprov för en uppföljning efter operationen. Under operationen hade nämligen mitt blodtryck behövt ovanligt mycket push, vilken KAN tyda på en slags allergisk reaktion som de vill undersöka närmare.

Så varför inte fylla på med ännu mer när jag ändå är igång? Min sjukskrivning går ut 1 april så jag har också en läkartid inbokad för förlängning av sjukskrivningen. Och så var det visst dags att kontrollera sköldkörteln så att den medicinering jag tar för hypotyreos fortfarande ligger bra. Och jag ska mäta blodtrycket hemma två gånger om dagen i sju dagar för att se om den medicineringen kanske bör dras ner. Och …

Jag har lärt mig ett nytt sätt att virka.

Igår blev jag plötsligt trött. Benen blev sega på ett bekant sätt, och jag kom strax på vad det berodde på. Tarmvred, sjukhus, prover, behandling, uppföljning, läkarbesök … Inte konstigt att jag är trött! De två senaste helgerna har jag varit på sjukhus istället för att stillsamt återhämta mig hemmavid.

Jag gjorde som jag numera brukar — tog ett steg tillbaka. Bestämde mig för att inte åka in till kontoret idag, och att eventuellt sjukskriva mig torsdag och fredag. När jag vaknade i morse kände jag mig fortfarande trött, men inte värre än att jag kunde jobba hemifrån. Ta ett djupt andetag och ta alla vårdinsatser som jag fortfarande har framför mig en tugga i taget. Som när man ska äta en elefant.

Skov

Publicerat av
Svara

Jag mår så mycket bättre på flera sätt, men det förbaskade RLS är sig likt (restless legs syndrome). Symtomens intensitet går lite upp och ner, och just nu är jag inne i ett skov. Det innebär att jag har svårare att återhämta mig, och det gör mig tröttare. Men framför allt påverkar det min mentala hälsa. Det är verkligen psykande med den här obehagliga känslan i kroppen! Jag känner av den jämt jämt jämt, även om den inte är lika stark hela tiden. I värsta fall har jag känningar i hela kroppen, till och med i tandköttet och under naglarna.

Jag hjälper RLS-förbundet med korrläsning av deras medlemstidning, och kommer att bli intervjuad i nästa nummer. När jag läst intervjuer med andra patienter börjar jag undra om jag inte borde byta medicin igen. Jag ska prata med den neurolog jag kontaktar vid behov. Nästa nivå är opioider och det är inget man sätter in lättvindigt. Men eftersom det påverkar min livskvalitet så pass mycket kanske det är nödvändigt. Han har tidigare tröstat mig med att det finns starkare medicin att ta till, och den vetskapen har varit viktig för mig när det känts som värst.

Rosenskära

Härom morgonen satte det igång i vänster ben så att jag höll på att bli tokig. Jag hade min vana trogen klivit upp i arla morgonstund, och efter ett tag skulle jag som vanligt somna om i fåtöljen. Men benet satte stopp för det. Jag stretchade och rullade kruskaveln över benet, men det hjälpte bara på marginalen. Så kom jag ihåg det tunga och kylande täcke — avsett för hundar en varm sommardag — som jag köpt. Jag lindade in benet i det och fick tillräcklig ro för att kunna somna om!

Taklöken brukar övervintra ganska bra i krukorna, men jag fick byta ut några. De blommar så vackert!

Jag har äntligen köpt plantor till trädgården, och satt en del i krukor och andra har fått fylla ut i rabatten. Jag har beställt en del plantor också som kommer i nästa vecka. Det är verkligen ljuvligt att kunna ha dörren till trädgården öppen, och få ett extra rum!

Förändringar

Publicerat av
Svara

Jag hade förberett mig inför läkarbesöket i förra veckan. Doktorn skrev ut formuläret för ansökan om sjukersättning (sjukpension) förra gången jag var där, och jag hade fyllt i det hemma. Men doktorn sa att han tänkt om, eftersom han på sistone sett så många fall där ansökningarna nekats. Det kan ta lång tid och mycket arbete med att överklaga, och då blir det troligen avslag ändå. Dessutom undrade han varför jag är så angelägen om sjukersättning som ger så mycket mindre i bidrag än sjukpenning. Jag förklarade att jag skulle vilja slippa att gå till vårdcentralen var tredje månad för att få läkarintyg, och därefter vänta och se vad försäkringskassan behagar fatta för beslut. Det finns alltid en risk att de säger nej till slut.

Vi pratade en stund och så kom vi överens om att han skulle testa att sjukskriva mig i sex månader, så att det blir lite längre tid att vila mellan varven. Sagt och gjort, jag åkte hem och beslutet kom inte inom några timmar som det gjort de senaste gångerna, men efter ett par dagar fick jag godkänt! Så skönt, nu är jag sjukskriven september ut!

Forsythian blommar på bar kvist

Den andra delen av mitt liv, de 25 procent som jag jobbar, är riktigt turbulent nu. Vi fick häromveckan veta att vi ska gå samman med en annan enhet, och att några av oss blir övertaliga! Hur många fick vi veta i fredags, och det blev en chock för oss alla. Vi har varit tio personer inklusive chef. Nu ska vi bli fem! Fyra av dessa fem ska arbeta med barn och unga, vilket jag gör och har gjort i stort sett hela mitt bibliotekarieliv. Det är tre av mina kollegor som också gör det, så kanske vi vågar hoppas på att det blir vi fyra som får stanna kvar. Men det är ändå så mycket oro, även om jag har svårt att ta in det. Det är så overkligt. Som att slå sönder en fin verksamhet. (För dig som inte vet så arbetar jag på Region Stockholms kulturförvaltning med stöd till folkbibliotekens verksamhetsutveckling i regionen.)

Nu sätter processen igång med riskanalys, och så ska kompetensprofiler presenteras. Kanske, men inte säkert får vi veta innan sommaren vilka som får stanna respektive gå. Från 1 september ska verksamhetsförändringen gälla, och från årsskiftet organisationsförändringen. Så mycket mer vet vi inte just nu. Det är inte helt enkelt att bara jobba på, och hur ska vi kunna planera hösten?

Till detta lades att jag fick i uppdrag att korrekturläsa en lång rapport med en kort deadline (jag ska ju inte ha såna!) och jobbade för mycket den här veckan. Det resulterade i matthet i kroppen och försämrad hjärntrötthet, vilket i sin tur ledde till att jag inte orkade träna på min motionscykel den här veckan. Jag som hade kommit igång så bra med motion flera dagar i rad! Men jag ska ta ut en hel del tid nu under påsklovsveckan, även om det egentligen inte går att spara återhämtning till senare.

Idag har jag tagit en lång promenad tillsammans med en nära vän i det vackra vädret, utan att känna av min före detta onda ländrygg! Det är en befrielse. Troligen beroende på att jag varit mycket mer rörlig på sistone, och kanske för att jag tappat några kilo. Nästa gång ska jag nog gå ett varv i motionsspåret i skogen, det var längesedan.

Illamående med konsekvenser

Publicerat av
Svara

Jag har varit lätt illamående de flesta dagar sedan operationen, men det var inte förrän det blev värre i helgen som jag hörde av mig till Ersta. Jag hoppades att de skulle skriva ut någon medicin som dämpar illamående. Jag fick en akuttid på måndag morgon, och träffade en kirurg som sa att illamåendet kan hålla i sig ett tag om man har otur. Han skrev ut en medicin som jag skulle ta, och en som jag skulle lägga till ifall den första inte räckte.

När jag en stund senare hämtade ut medicinen sa apotekaren att min ena medicin mot restless legs inte funkar ihop med den. De tar ut varandra ömsesidigt. Men jag min dåre tänkte att jag får väl prova. Det skulle jag inte ha gjort kan jag säga så här efter en sömnlös natt! Jag sov sammanlagt omkring en halvtimme under hela natten! En gång somnade jag stående till och med, men vaknade innan jag dråsade i golvet. Jag ömsom låg på golvet och kravlade, ömsom stod och stretchade allt vad jag kunde. Det är inte helt enkelt att stretcha knävecket, det liksom ligger i knäets natur att gå åt ett håll, men jag ville böja det åt andra hållet. Det var där, i underbenet och fötterna det satt.

Jag har en kruskavel avsedd för Kritiska Situationer, och den rullade jag hårt över knäveck och vader, och jag slog mig med den emellanåt. Det är ett sådant fruktansvärt SKIT med RLS! Jag är så tacksam för de mediciner jag har! Intensiteten går i vågor men jag är aldrig symptomfri. De senaste veckorna har det varit sämre. En del patienter med RLS tycker att de mår bättre utan socker, kaffe och alkohol. Men socker och alkohol har jag försakat de fyra veckorna innan operationen, och jag drack betydligt mindre kaffe än jag brukar också. Det verkar inte gälla mig med andra ord, snarare tvärtom, även om jag inte alls tror att det beror på det förstås.

Jag har försökt sova på förmiddagen idag. Till slut somnade jag och vaknade efter en timme. Mer har det inte blivit. Som tur var hade jag inga möten idag, utan kunde jobba mina två timmar under eftermiddagen. Jag känner mig lite konstig men det är ju inte att undra på.

För övrigt har allt gått bra. Jag har tagit bort agrafferna (hämtklamrarna som höll ihop såren) på vårdcentralen, och börjat äta mosad mat. Det är riktigt härligt för det blir som riktiga måltider! Jag har gjort asiatiska laxbiffar (mixade ingredienser) och potatismos med blomkålspuré hittills, serverat på en assiett. Det låter väl inte så dumt!

Tiden är inne!

Publicerat av
Svara

Nu är det lördag kväll och på måndag inleder jag perioden då jag enbart ska livnära mig på lågkaloridiet i två veckor. Det är pulver som jag blandar med vatten till en så kallad shake. De flesta jag har smakar choklad enligt förpackningen. Smaken är helt ok, men jag skulle inte missta den för oboy! Jag har också köpt ett par andra sorter men de smakar verkligen inget vidare. Nåväl, det är i två veckor jag ska stå ut. Jag är mer orolig för att jag ska vara konstant hungrig som jag hört är vanligt.

Efter dessa två veckor är det då dags för OPERATIONEN! Den är jag inte orolig för, men jag känner nu – när det verkligen är dags att sätta mig in i hur jag ska äta veckorna efter – att det är så mycket att hålla reda på! Jag satte mig ner idag och skrev menyer för de sju minimåltider jag ska få i mig i extremt långsam takt varje dag, och fick en släng av ångest. Samtidigt så vet jag att det kommer att funka hur bra som helst, när jag väl är igång.

Allt kommer att kretsa kring maten, i synnerhet de första veckorna efter operationen. Jag träffade en oerhört trevlig sjuksköterska för inskrivning i tisdags, och han sa att jag ska vara sjukskriven i minst en vecka. De sjukskriver alla i två veckor, så får man se hur lång tid man behöver. Samma dag träffade jag narkosläkaren och hon var nästan övertrevlig! Hon berättade allt möjligt, som att hon skulle ut i dejtingdjungeln nu efter att ett förhållande tagit slut! ”Jag gillar att prata, jag är från Göteborg” sa hon! Ersta sjukhus har verkligen gett ett intryck av hög kvalitet, och jag känner mig omhuldad av alla där: sjuksköterskor, fysioterapeuter, dietister, narkosläkare och kirurg. Det känns toppen att det är dags!

Jag har köpt en motionscykel för att komma igång med träning hemma. Då slipper jag gå ut i regn, rusk och halka. Dessutom får jag ont i korsryggen när jag promenerar, så det här blir en bra start på mitt nya starka liv! Den har en hållare för iPad så att man kan titta på film samtidigt som man cyklar – vad kan man mer begära!

Jag håller på med ett halssmycke i silver, inspirerat av Torun Bülow-Hübe. Jag satt en god stund och klippte papper för att få till en mall. Det var inte helt lätt, tredimensionella objekt drar mer material så man måste vara säker på att inte såga till en för liten bit. Silverplåt kostar en hel del. Bild kommer senare!

Många tankar

Publicerat av
Svara

Häromdagen gjorde vi en övning på jobbet som incheckning till ett möte. Vi brukar turas om att hålla i incheckningen, och det är alltid intressant att se vad det blir. Den här gången skulle vi först tänka oss in i att vara sig själv som barn, ålder valde vi själva. Vi skulle skriva ett meddelande till vårt vuxenjag med vänster hand, och sedan svara barnjaget som sig själv idag, skrivet med höger hand. Tanken med att växla hand var att använda de olika hjärnhalvorna, men effekten blev också en barnsligare handstil med vänster hand.

Jag tänkte inte utan skrev direkt ”Jag är rädd, kan du hjälpa mig?” Jag svarade ”Du kommer att klara av så mycket mer än du kan föreställa dig, du är så stark, men det kommer att ta tid innan du inser det. ❤️ Det kommer att bli bra! ❤️”

Det blev en stark upplevelse, och jag tänkte på rädsla en god stund. Jag var rädd, ängslig och känslig som barn, och jag har med mig mycket av det fortfarande. Det är lättare att vara rädd som vuxen så till vida att jag kan säga att jag är rädd, att jag inte vill göra saker jag är rädd för och stå för det. Som barn kunde jag inte det, och jag kan minnas många episoder då jag på olika sätt försökt komma undan situationen jag skrämts av. Tricket var att ingen skulle förstå att jag var rädd. Som när det fanns en spökhistoria i Kamratposten som ledarna läste högt på scouterna. Eller när vår mellanstadielärare började på en ny högläsningsbok som var så otäck att jag helt skräckslagen smög iväg till toaletten. Fröken mötte mig när jag kom ut och frågade vad det var, och jag förnekade att det var något särskilt. Mamma fick ringa till fröken och de kom överens om att hon skulle låtsas tappa bort boken, medan mamma skulle läsa den hemma för mig. Men jag satte händerna för öronen och skrek. Klassen var besviken men det var ingenting att göra.

Det som var värst var ändå inte rädslan i stunden, även om den var stor nog. Det var att livet var så fyllt av skrämmande saker som kunde komma i min väg när som helst. Jag var inte säker, inte trygg. Det är nog det jag har med mig fortfarande när jag tänker på det. Jag känner mig inte riktigt trygg, och det tar på krafterna.

Lingarn

I veckan var jag på Ersta sjukhus för informationsmöte med dietist och fysioterapeut inför operationen. Nu är det bara tre veckor kvar! Det var bra information om hur vi ska tänka om mat veckorna efter operationen, innan vi ska börja äta vanlig mat igen. Så mycket att tänka på! Fysioterapeuten pratade mest om hur vi ska komma igång och röra på oss efter operationen, och vad vi inte får göra i början – bära tungt och springa till exempel. Jag träffade två kvinnor där som ska opereras samma dag som jag, och det kändes kul att ha träffat dem redan nu.

Mera lingarn

I veckan som kommer ska jag träffa narkosläkaren och dessutom en sjuksköterska som ska skriva in mig. Det blir väl en del information då också. Jag kommer också att vägas, och får inte ha gått upp sedan jag vägdes i november. Det har jag inte, och kanske jag rent av gått ner något kilo. Jag har nämligen börjat byta ut en del måltider mot lågkalorimaten redan nu, för att vänja mig inför de två veckor innan operationen då jag enbart ska livnära mig på det. Det är det enda som oroar mig – att jag ska vara vrålhungrig och sur de två veckorna!

Jag håller på med ett självmedkänslebroderi! Ännu så länge är det ord som är peppande: Släpp kampen! Orka, Acceptans osv. Det är inte särdeles snyggt, men kul. Kanske det blir bilder också så småningom.


Det närmar sig!

Publicerat av
Svara

Gastric bypassoperationen är först om fem veckor, men jag har flera saker inbokade innan dess, så tiden känns kortare. I fredags hade jag en telefontid med en kirurg (inte min) eftersom jag ville fråga om det jag hört glunkas: att om man gått upp i vikt på grund av läkemedel, så kan viktnedgången efter operationen begränsas. Eftersom det gäller för mig, och jag är helt beroende av de läkemedlen, så kunde det vara en avgörande faktor för om jag skulle genomgå ingreppet. Han kände inte till någonting om detta, men sa att det kanske kan inverka på marginalen. Med det lät jag mig nöja.

Jag har också blivit kallad till gruppmöte med dietist, och det ser jag mycket fram emot. Vi har fått mycket information om hur vi ska tänka kring maten både innan operationen, direkt efter och även på sikt. Men jag antar att denna information blir mer djupgående.

Kallelse har också kommit till narkosläkare, och jag ska samtidigt som det besöket även skrivas in. Det innebär bland annat vägning, antagligen främst för att se om jag gått upp i vikt sedan mötet med kirurgen i november. Det får man inte, och om jag förstått det rätt är det ok med något enstaka kilo, men om man gått upp för mycket får man skjuta upp operationen eller ha fler veckor med dietpulversoppor. Jag har nog fortfarande ett extra kilo sedan julexcesserna, men det är förhoppningsvis ok.

Jag fick remiss till de fysioterapeuter som de har på Ersta sjukhus, och som kan hjälpa en att komma igång med träning. De kan också hjälpa till om man har besvär i kroppen beroende på övervikten. I morgon ska jag ha ett första videomöte med en av dem. Det ser jag fram emot! Jag hoppas först och främst få hjälp med smärtan jag har i ländryggen, eftersom den hindrar mig från att promenera och röra på mig.

Så ni ser att jag har fullt upp! Från och med nästa vecka får jag inte dricka alkohol under minst åtta veckor. Om tre veckor ska jag enbart livnära mig på dietpulversoppor fram till operationen. Det känns bra att jag har saker att göra och förhålla mig till redan nu, för det är ju ändå så att en gastric bypassoperation enbart är ett verktyg — om än ett effektivt sådant. Resten är upp till en själv: äta rätt och träna.

Jag älskar att brodera med merceriserat bomullsgarn. Det har en lyster som är så vacker, och är tåligt och följsamt. Dessutom består garnet av sex trådar, och man väljer hur många av dem man vill använda till ett visst arbete. Jag broderar ofta med tre trådar på yllebotten. Garnet finns i ett nästan oändligt antal färger, och jag har dem liggande i såna tråg som man köper romatica-tomater i, sorterade på färg. Många är i fina dockor, men många finns i liten mängd och det har varit ganska svårt att få en överblick. Nu har jag emellertid köpt bobiner i papp att vira upp garnet på, och det har blivit sååå prydligt! (Se bilderna i inlägget.)

Allt är på plats

Publicerat av
Svara

Sist jag skrev här hade jag precis bestämt mig för att inte gå upp i arbetstid från 1 oktober. Jag tänkte då att 1 december kunde vara ett bra datum att prova att jobba 50 procent, eftersom jobbets verksamhet går ner i fart då och det är en del ledigt vid jul.

Men när jag insåg att jag inte var så lugn i kroppen som jag först trodde, tänkte jag om. Jag vill inte ha något datum alls. Ingen deadline bestämd i förväg! Det är ju det som förstört för mig nu. Jag känner verkligen så, att stressen inför att gå upp i arbetstid gjorde att jag backade i den här fina utvecklingen jag haft, då jag känt mig bättre. Men trots att jag bestämde mig för att skjuta fram datumet så har jag fortsatt att klia mig på armarna, haft spänningshuvudvärk och varit väldigt matt i kroppen.

En nytagen bild på mig

Jag var hos min husläkare i tisdags och det räckte att jag sa som det var, med en mening, så skrev han om läkarintyget så att det står att jag ska vara sjukskriven på 75 procent året ut. Förra gången jag var hos honom var vårt första samtal, och jag blev ganska besviken då. Nu var han betydligt trevligare och lättare att prata med. Det känns bra.

Jag var hos läkaren halv elva på förmiddagen och strax innan klockan två fick jag ett sms från försäkringskassan att de godkänt intyget! Rekordsnabbt beslutsfattande! Det kanske är som psykolog-J säger att de nog kommer att godkänna mina intyg i väntan på att jag ska bli 62 år och kan få sjukersättning? Varför skulle de börja bråka nu och få mig att söka annat arbete efter alla dessa år? Jag kommer inte att klara något annat arbete för den delen.

Nu är alltså allt på plats: jag ska jobba två timmar om dagen året ut, jag fortsätter med alla rehabinsatserna och ska nu i förstone främst fokusera på lugn och ro så att den senaste tidens stress lägger sig.

Jag håller långsamt på att höstfixa i vår lilla trädgård. Det blir inte långa stunder i taget, men det är inte heller någon brådska. Det är främst några växter i kruka som ska grävas ner i rabatten för att klara kylan i vinter. Jag vet redan vad jag ska köpa till nästa år: fler alunrot som var årets succé och så ska jag köpa fler höga höstanemoner och ersätta gråmalva med, eftersom den sistnämnda inte verkar trivas hos oss. Men redan nu i höst ska jag köpa en massa lökar och sätta ner. Det blev ju en besvikelse i våras när det blev så få tulpaner.

Lugnare nu

Publicerat av
Svara

Tänk att jag har så svårt att ta den platsen, det utrymmet för mig själv att säga att jag ska backa! Jag grunnade i ett par veckor på hur jag skulle göra. Kroppen sa sitt: stress i kroppen, spänningar i övre ryggen så att jag fick ont igen, gick med en känsla av att det här kan gå åt skogen. Till slut bestämde jag mig. Jag sa det högt till min man: jag ska inte gå upp i arbetstid. Så, då var det ute och inte enbart i min grubblande hjärna. Bra sa han. Bra sa psykolog-J. Bra sa massage-L. Bra sa dans-S.

”Måste du gå upp i tid då”, frågade min närmaste kollega. ”Jag vill ju”, sa jag.

Psykolog-J sa att om jag inte så gärna velat jobba mer så hade hon avrått mig från att jobba dubbelt så mycket som nu. Hon sa att det inte behöver innebära att jag inte kommer att kunna jobba mer så småningom, men det kan å andra sidan också vara så att 25 procent är det jag kommer att orka även framöver.

Jag har inte pratat med min nya husläkare ännu, jag har tid den 17 september. Men han sa senast vi sågs någonting om att vi får se hur jag mår i september. Att det inte var självklart. Jag förlitar mig på det och att han kommer att lyssna på mig och alla dem jag har bakom mig, ”mitt team”!

Mitt team ja, nu är det fullt upp i veckorna med min rehab. På måndagar träffar jag psykolog-J på morgonen och på kvällen kommer dans-S hem till mig och vi dansar frigörande/mindfulnessdans, på torsdagar går jag på basal kroppskännedom hos fysio-J och varannan vecka en timmes massage hos massage-L. Det tar sin tid och allt det där skulle jag inte hinna/orka om jag ska jobba 50 procent. Det känns kontraproduktivt.

Det tog tre-fyra dagar innan jag kände att kroppen förstått att hotet var undanröjt. Jag kan slappna av nu, känner mig lättare och gladare. Jag kommer att föreslå att jag provar att gå upp i tid i december då vår verksamhet går ner lite i fart, och det är flera lediga dagar kring jul och nyår. Tiden får utvisa hur det blir.

Jag är en hel del i min nya stora verkstad. Jag har bland annat gjort några nya stämplar till blocktryck, och testat dem. Den första fågeln jag gjorde var inte komisk, men de nya jag gjort har ett mer lustigt uttryck. Jag får se hur jag ska gå vidare. Jag har gjort ännu en flygande fågel men insåg att den fick en för lång kropp så den ska jag göra om.