Sjuk!

Jaha, så när jag äntligen ska åka till jobbet och träffa mina arbetskamrater så blir jag sjuk! Det vill säga, jag är ju alltid sjuk men nu har jag smittats av dotterns tokförkylning. Hon var riktigt dålig i förra veckan, med feber på över 39 grader. Så illa verkar det inte bli för mig. Hittills har 38,3 uppmätts som mest. Men jag hostar så att krukväxterna darrar och är slut i kroppen. What else is new, tänker du, men det finns en skillnad i denna trötthet och den utmattning som jag känner av mest för jämnan.

En tanke slår mig: min kropp som är en sån hjälpsam vän när jag själv inte begriper mitt bästa – kan det vara så att den fattade beslutet åt mig? ”Amen herregu’, ska hon gå och jobba NU, och dessutom åka in till kontoret?! Det här får jag sätta P för!” Å andra sidan fanns förkylningsviruset här hemma, så det är inte så konstigt att jag blev sjuk. Men det är inte alls fel att få ytterligare några dagars återhämtning. Det är ju inte bara det att jag ska jobba, utan jag ska också hämta igen det jag missat under tiden – i lagom takt. (Haha, det är ju inte mitt mellannamn precis!)

Jag har fått en telefontid med min husläkare i eftermiddag och ska be om att bli sjukskriven på 75 % under januari så att jag får mjukstarta. Annars kommer det inte att funka, det känner jag tydligt.

En annan sak som händer idag är att min syster och jag har ett digitalt möte med begravningsbyrån. Förutom begravningen är det många andra praktiska saker att ordna efter pappas bortgång. Alltifrån bouppteckning till att säga upp prenumerationen på Östersunds-Posten. Det kommer att kräva en hel del arbete och ork, men vi är båda strukturerade och jobbar bra tillsammans så det oroar jag mig inte för. Allt måste inte göras nu på en gång heller.

Jag la tidigare upp bilder på bitar av tyg som jag sammanfogat med stygn. Det är väldigt roligt att göra dessa bitar, och även om jag inte har en aning om vad jag ska ha dem till så har jag fortsatt. Här är min senaste, i jeanstyg kombinerat med andra tyger för effektens skull. Det är så roligt eftersom det är så fritt! Jag bestämmer i stunden hur jag ska göra. Kanske några kvadrater eller varför inte en klunga franska knutar? Olika kvalitet och färg på tråden, även om det enbart är en färg på tråden här. Det blir ett skissande med nål och tråd som passar mig väldigt bra! På några av de tidigare bitarna har jag lagt på en bit organza för effektens skull.

Jag brukar spara spillbitar av tyg, även om de är väldigt små. De kommer verkligen till användning nu! Kanske jag ska göra en bit med tyger jag hittat i mammas gömmor? Några av dem med tydliga minnen från plagg och leksaker hon sydde åt oss när vi var barn. Jag måste genast inventera tygförrådet!

Det vänder

Någon gång i helgen vände det. Jag kände mig lättare, gladare, mer mig själv. Den blöta filten och Hopplösheten hade kanske inte riktigt gått upp i rök, men åtminstone lättat på förlåten så pass att jag fick hopp om livet.

Den Stora Tröttheten i kroppen har också dragit sin färde, och jag har ork att laga mat och städade till och med badrummen i helgen.

Igår lyste solen från en klarblå himmel och jag gjorde något jag inte gjort på många dagar: jag tog en liten promenad. Jag gick till den lilla skogsplätten alldeles nära vårt hus, traskade omkring och fotograferade. Solen värmde så pass att jag fick gå in i skuggan på hemvägen – i oktober!

Idag ska jag på återbesök till doktorn som vill följa upp hur jag mår och hur medicineringen fungerat. Jag känner mig i trygga händer.

Ökad dos

Jag ringde vårdcentralen i fredags och sa att jag ville öka min dos antidepressiv medicin. Sjuksköterskan jag pratade med fick genast en varm och omtänksam röst och sa att jag kunde få ett videosamtal med min husläkare samma dag! Kanske var det just för att det handlade om depression som det gick snabbt, men det var hursomhelst skönt. Läkaren skrev ut en högre dos av samma medicin som jag har nu, Venlafaxin. Det tar ett tag innan det ger verkan sa han, och under tiden kan man få ökad ångest tyvärr. Men han sa att jag kan ta en extra Oxascand om det blir för tungt.

Jag återhämtade mig från konferensen fredag till måndag, och jobbade helt stillsamt på tisdagen. La in kortare arbetspass än vanligt och längre pauser. Det gick bra. Det finns alltid en oro att jag knäckt mig och är på väg in i en hel sjukskrivning igen. Då är det helt fantastiskt att kunna få jobba hemifrån! Det underlättar enormt. Jag skulle visserligen kunna åka in till jobbet och jobba stillsamt med många pauser, men då har jag den tröttande resan, och vilrummet är inte alltid ledigt.

Ikväll ska vi träffas i broderikursen och prata om den första uppgiften. Jag har inte orkat göra så mycket, men en del skisser har jag åtminstone åstadkommit och jag ska brodera den också. Meningen är att hitta några linjer som vi vill få med, inte att teckna av exakt. Det ska bli väldigt intressant att se vad de andra gjort! På tisdag får vi en ny uppgift utifrån samma bild.

Ursprungsbilden

… ner som en pannkaka

Det gick inget vidare för Pia på konferens den här gången. Formen för konferensen var open space, vilket innebär samtal i grupper utifrån ämnesval vi väljer själva inom den ram som konferensen angett, i detta fall Agenda 2030. En väldigt fri form av konferens som kan resultera i att många intressanta tankar kommer igång.

Det surrade i varje hörn av konferensanläggningen med andra ord, och första dagen tyckte jag gick ganska bra, eftersom jag tillbringade en stor del av eftermiddagen på hotellrummet. När det var dags för middag på kvällen såg jag raskt och rutinerat till att få ett bord längst ner i ett hörn för att få ljud från så få håll som möjligt, och med ryggen mot resten av rummet för att minimera synintryck. Strategi strategi! Dessutom gick jag därifrån direkt efter maten.

Norrköping by night



Men det räckte inte. På natten vaknade jag med ett starkt illamående och gick upp och kräktes. Undrade om det var matförgiftning och om alla andra skulle ha blivit sjuka också. Men innerst inne visste jag att det inte var så, utan en stressreaktion. Nästa morgon kände jag mig trött och eländig, men åt försiktigt av frukosten. De samtal vi påbörjat dagen innan skulle fortsätta under förmiddagen, men jag insåg snabbt att det inte skulle gå. En känsla av panik smög sig på, och innan den tog överhanden försökte jag byta tågbiljetten för att åka hem direkt. Min omtänksamma kollega såg mitt fumlande och hjälpte mig. Som tur är så är det många avgångar mellan Norrköping och Stockholm så jag kom hem snabbt. Skakig och trött med spänningar i nacken och starka känningar av RLS under resten av dagen men HEMMA!

Idag ska jag ringa vårdcentralen och be om kontakt med min husläkare för ökad dos antidepressiv medicin. Jag har skjutit upp det i någon vecka men nu ska jag ringa. Jag känner mig orolig och måste ta hjälp där hjälp gives.