Jag har gått förbi mitt blåsippställe ett par gånger och nu är de verkligen igång med blomningen!
Jag mår så himla bra av att det är varmare och att naturen vaknar! Igår kom jag på att jag faktiskt kan ett fågelläte till – bofinkens. Barnen hade en leksak med en inspelad bofinksdrill, det är därför jag minns och igår hörde jag det.
Idag har jag ägnat några timmar åt att brodera ett armband till mig. Jag är väldigt nöjd, även om dottern tyckte att det var lite väl brett för att kallas armband.
Det verkar inte ha hjälpt med antihistamin och det trodde jag inte heller att det skulle göra. Det är ju ingen egentlig klåda jag har, men det var värt ett försök och jag provar i några dagar till innan jag ger upp.
Men jag funderar mer och mer på den effekt som Sifrol hade – att det blev för stor dos av medicinen, så kallad augmentation. Så från och med idag trappar jag ner även på Gabapentin och tar enbart en kapsel på morgonen. Det får bli i etapper så det inte blir för stor omställning på en gång.
Jag utlovade bilder på nya smycken av gitarrsträngar och de kommer här!
Här är två nya börsar som jag är väldigt nöjd med, och igår kväll hittade jag äntligen några till som jag inte broderat på.
I biblioteksvärlden, där jag jobbar, kallar vi nyinköpta medier för nyförvärv. Jag vet inte hur mycket det används mer allmänt, därav förklaringen! 🙂
Jag är så himla nöjd med min dag! Jag hade workshop med personalen på ett bibliotek på förmiddagen. Något jag förberett och tänkt på länge, och känt mig lite spänd inför. Men det gick jättebra, och var väldigt roligt! Det lades till en känsla jag haft på sistone av att jag är kompetent och kan mitt jobb. Jag har varit efterfrågad och min kompetens eftertraktad. Saker jag tänkt på och sedan samtalat med andra om har tagits emot som mycket intressant. Ni känner säkert igen att den känslan går lite upp och ner, och det är härlig när den är uppe helt enkelt! Min självkänsla känns som en såpbubbla ganska ofta – den kan spricka och bli till en blöt fläck på en sekund – så jag får passa på att njuta!
På väg tillbaka till jobbet gick jag till Materialbutiken på Folkungagatan och köpte vit hobbyfärg som jag ska använda till linoleumtryck på svarta anteckningsböcker.
Sedan gick jag förbi en musikaffär med gitarrer hängande i fönstret, och gick in och frågade om de möjligen hade utbytta gitarrsträngar i papperskorgen – och det hade dom!
En kort bit mässingsfärgad och så riktigt grova silverfärgade som suttit på en elbas. De strängar jag hade hemma var nästan slut så det här blir ett bra tillskott. Det går ju att köpa nya strängar också men det är ju så bra med återbruk!
Det som grumlar i glädjebägaren är att jag haft ganska stora känningar av WED/RLS idag. Fortfarande mest på vänster sida av kroppen. Idag hade jag det till och med i käken på vänster sida, liksom under tänderna! Jag försöker lägga band på mig när jag är bland folk, men idag fick jag lov att stå och gnida händerna mot varandra lite när jag höll workshopen; det är inte så kul.
Om en stund ska jag ta bussen till biblioteket och en kväll med Språk- och slöjdkaféet! Det var länge sedan jag var där eftersom jag först var bortrest under ett par tisdagar och sedan blev sjuk. Men de andra klarar sig alldeles utmärkt utan mig – det känns jättebra och är en förutsättning för att vi ska kunna ha verksamheten överhuvudtaget. Ikväll ska jag ta med mig det material jag fick av en kvinna för en tid sedan, framför allt broderimönster och garn. Förhoppningsvis kommer de till användning!
Jag kom på att jag glömt att lägga ut en bild på den ring jag gjorde av en gitarrsträng och som jag är supernöjd med, denna gång den tunnare A-strängen.
Om bara de här pirrande benen och armarna kunde stilla sig …
Vi gick en sväng på det stora torget i gamla stan efter vår långpromenad igår. Där fanns många marknadsstånd med smycken, antikviteter och hantverk. Vid ett av stånden fastnade jag. Jag blev så förtjust i några örhängen och halsband, och ännu mer förtjust när det var smyckesskaparen själv som stod och sålde dem! Jag köpte två par örhängen och ett halsband. Det svarta träet är svartek sa hon, och inte målat. Det ljusare träslaget är tall. 
Jag sa till henne att det är extra roligt att även få träffa henne och att jag också gör smycken. Då ville hon ha adressen till min hemsida så det fick hon. Hon heter Klaudia Kaczmarek och hennes företag Szlify – det finns på Facebook. 
Ny hoppar jag från klippan – här kommer den: piaborrman.se
Hav överseende med de fel som säkert finns och att den inte är riktigt klar. Tyvärr ser sidan ganska knasig ut om du kollar i mobilen, bilder och bildtexter hänger inte riktigt ihop. Men jag börjar så här. Jag uppgraderar den möjligen senare, och har möjlighet att göra den snyggare med mer högupplösta bilder och mer mobilvänlig.
Men visst är den snygg!
Så passande för det 600:e inlägget att lansera min nya hemsida! Eller den är inte helt klar ännu men jag har kommit långt på den. Där kommer jag att sälja framför allt smycken och broderier. Det är givetvis enbart på hobbynivå, men det är roligt att kanske få in en del till materialkostnaden i alla fall.
Det tog lite tid att fatta hur jag skulle göra, men nu har jag knäckt koden så att säga. Det är ett enkelt hemsidesprogram på samma webbhotell som huserar bloggen. Jag fick fin hjälp på traven av deras chattsupport.
Det är ingen regelrätt webbshop – det kostade så mycket – utan det finns ett kontaktformulär. Det känns jättekul det här!
När jag och min vän T var på Kanarieöarna en underbart vilsam vecka i januari, tänkte jag flera gånger att tänk att man kan få ha det så här bra. Det var så oerhört skönt att verkligen uppskatta det jag kände i stunden. Jag mådde så bra av flera skäl och ett av de viktigaste var att jag bytt medicin mot RLS/WED och lagt till en antidepressiv medicin till den jag redan hade. Först trodde jag att mitt förbättrade måendet berodde på resan, men insåg att jag ju faktiskt mådde bättre över tid. En påtaglig effekt av bytet av medicin var att jag i stort sett inte kände av de oerhört obehagliga pirrningarna i kroppen. Jag trodde knappt att det var sant! Jag hade glömt hur det kändes att inte ständigt behöva röra på mig eller spänna musklerna för att stå ut. Hur det kändes att inte ha ryckningar i benen. Däremot mindes jag tydligt hur Hopplösheten drog in och jag undrade hur jag skulle stå ut.
Långhelgen som precis går mot sitt slut har varit riktigt riktigt underbar! Jag har gjort massor av praktiska saker: rensat och kasserat, byggt och planerat, köpt växter och planterat. Så väldigt tillfredsställande! Och inte minst viktigt: sonen har varit med mycket. Han är så väldans händig och uppfinningsrik, och har varit en stor tillgång de senaste dagarna. Så roligt, så fantastiskt! Det är ren och skär lycka, och jag har flera gånger tänkt att tänk att jag får ha det så här bra!
Jag har skrivit förut om det idiotiska ordet lyckopiller, och ska inte tjata om det så mycket. Men alltså! Om mediciner kan göra att deprimerade människor återfår en lust till livet så är det förvisso lycka. Men ordet för tankarna till andra saker tycker jag. Uttråkade lyxhustrur eller så. Dessa mediciner är bokstavligen livsviktiga för många. Viktiga för själva livet. Jag är oändligt tacksam för att jag träffat på en psykiater som hittat rätt medicinering för mig. I morgon ska jag träffa honom – kanske sista besöket innan jag återförs till min fina husläkare på vårdcentralen. Anledningen att jag skriver kanske är att det beror på hur han bedömer mitt behov av uppföljning. Vi får se i morgon.
Häromdagen fick jag en idé om ett halsband, och letade desperat efter en papperslapp att skissa ner den. En tidig morgon gjorde jag halsbandet och efter en del fixande var jag ganska nöjd.
Jag har varit hemma och försökt vila mig i form idag också. Stickat en del och tittat på Modern family på Netflix – den får mig ofta på gott humör. Jag sov middag utomhus. Det är tredje gången jag sover ute i år och det är inte maj ännu! Det är så otroligt mysigt när jag virar in mig i filten och ligger och blundar. Jag andas långa djupa andetag som på yogan, och till slut somnar jag.
Apropå yoga så var det dags för veckans mediyoga-pass ikväll. Jag hade ett litet men påtagligt ångestpåslag i början av passet, men sen var det som att obehagskänslan försvann. Den rann av mig, så underbart! En av övningarna som jag tidigare tyckt varit ganska jobbig – eller i alla fall ingen favorit – tyckte jag var riktigt vilsam idag! Det var det bästa yogapasset jag varit på!
Det som inte försvann däremot var den ökade känningen av WED/RLS. Tyvärr har det blivit lite sämre, och igår kväll ökade jag på medicindosen lite. Jag tar Gabapentin tre gånger om dagen, och neurologen sa att om jag behöver öka dosen så är det bästa att dubblera vid den tidpunkt på dagen då det är som värst. Om det går bra på förmiddagen men blir sämre på eftermiddagen kan jag stå kvar på en kapsel på morgonen, men ta två kapslar klockan 14 och eventuellt även dubblera kvällsdosen. Jag provar och hoppas på det bästa. Det finns inte med i min planering att jag ska få mer känningar av detta elände! Jag har i det närmaste varit symptomfri sedan jag bytte medicin, och det har varit avgörande för att jag mått så mycket bättre under vintern. Avgörande för att jag ska orka jobba 75 % och snart också 100 %.
Syrenknopp
Min psykiater ringde idag och sa att han pratat med överläkaren som tyckte att jag ska stå kvar på samma medicindos som nu, och så får vi utvärdera vid återbesöket som är inbokat till i mitten av maj. Jag frågade om jag kan ta en extra Oxascand om jag får ångest, men han sa att det vore bra om jag är försiktig med den medicinen eftersom jag haft den i tre år nu. Den ska egentligen bara användas kortare tid sa han. Jag fick den för att kunna sova hela natten eftersom jag tidigare vaknat ofta och haft svårt att somna om. Vi ska prata om alla medicinerna när vi ses.
Jag påbörjade ett armband i vadmal idag men är inte säker på hur det ska bli än.
Då nu återstår att hoppas på det bästa, lite magiskt tänkande kanske skulle göra susen.
