Allt mer verkstad

Jag tillbringar allt mer tid i verkstan. Njuter av att kunna byta skrivbord när jag ska göra olika saker. Behöver inte plocka undan efter mig för att kunna göra något nytt. Lyxen är ofattbar — vem har tre arbetsbord?

Jag har, som jag skrivit om flera gånger tidigare, mycket linnetyg i form av handdukar och lakan som min mormor vävt av lin från föräldragården. Det använder jag på olika sätt, och det känns överväldigande att kunna slösa med allt detta! Lakanen är i form av överlakan som man hade förr, innan påslakanen kom och tog över. De har spets och monogram som är uppochner eftersom de skulle vikas över. Häromdagen sydde jag ett påslakan av två sådana överlakan. Bredden stämde bra med mitt innertäcke, men de var alldeles för långa förstås. Jag tror att jag låter de vara så långa, vill helst inte klippa i det.

Här ser du monogrammet för Britta Mårtensson, och att det är två vävda stycken som sytts ihop. Vävstolen var inte tillräckligt bred för att väva lakan.

Jag har också sytt två fodral till mina stickor. Ett större till de långa, och ett mindre till strumpstickor och rundstickor. De är sydda av kökshanddukar i linne eller halvlinne. Man vävde med bomull i varpen och lin i inslaget för att få ett mer slittåligt tyg. Det gick inte att få riktig mönsterpassning, men det beror på charmen i hemvävt!


Om du är intresserad av linne så kan jag rekommendera ett avsnitt av Antikrundan på SVT från i februari i år, där de pratar om linneskåpet.

Jag åkte förbi ett linfält häromveckan och kunde stanna och fotografera. Det är så oerhört sällan jag sett de ljuvliga blommorna växa i miljontal så här!

Ibland sitter jag i verkstan och bara och grejar med mina saker: sorterar, hitta bättre platser för dem och funderar på vad jag ska göra härnäst. Det finns så mycket, det är så fantastiskt!

Lite kul också!

Allt är inte enbart elände i mitt liv – förstås! I torsdags träffade jag en mycket kär vän när vi båda var på väg till jobbet. Jag hade sedan två fina samtal: ett med en som jobbar på samma kontor och som jag precis lärt känna, och ett med en fin arbetskamrat som gör att arbetsglädjen bubblar igen.

Efter det stötte jag ihop med ännu en arbetskamrat vid kaffemaskinen på kontoret. Hon sa att hon tycker att jag liknar Plupp! Åtminstone att jag påminner om ett naturväsen och står stadigt med båda fötterna på jorden! Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag förstod på henne att det var något positivt. Hursomhelst så blev jag glad!

Jag åkte hem, urtrött efter dagens alla intryck och möten, men med en varm känsla i bröstet. Dessutom hade jag tagit semester dagen efter för att orka med helgens åtaganden; framför allt göra i ordning i mammas lägenhet inför mäklarens fotografering på måndag. Jag känner mig så smart och välplanerad!

En arbetskamrat från ett annat jobb hörde av sig och frågade om jag vill ställa ut några alster i ett vitrinskåp som hon har i sitt hus. Det blev jag väldigt glad över, och det blir efter sommaren.

Igår kväll påbörjade jag en sak jag länge tänkt göra. Jag vill ha en liten necessär när jag bara ska sova över hos någon och inte behöver min stora. I morse gjorde jag den klar. Jag köpte en stuvbit av vaxduk från Marimekko för ett par år sedan, som fick bli utsidan. Vårt gamla duschdraperi fick bli foder med en liten ficka. En metallring från upphängningen blev en fin detalj! Och så en röd dragkedja som jag köpt på loppis.

Ikväll ska vi till en av mina svägerskor på middag. Det ska bli väldigt trevligt och vi stannar väl så länge jag orkar. Vi har gångavstånd hem!

Godkänd!

Även denna gång fick jag beslut i min favör hos försäkringskassan. Precis när jag skulle gå och lägga mig igår kväll plingade det till i telefonen. Det var FK som meddelade beslut! Jag är alltså sjukskriven på 25 % i tre månader till, till och med 6 mars. Det känns skönt förstås.

Skillnaden är att jag inte ens tänkt på det den här gången. Kanske för att jag vet vad jag ska göra om de inte godkänner att jag är fortsatt sjukskriven. Men också för att jag, trots alla hårresande historier om deras bedömningar av sjuka människors möjlighet att ändå arbeta, tror på fortsatt förståelse för min situation och hälsa. Men det kan säkert ändras framöver. Just för stunden känns det bra i alla fall.

Kanske mitt lugn till del beror på vad min husläkare sa i somras. Att han tror att deras välvilja beror på att jag har flera diagnoser som sammantaget är försvårande. Det skulle i så fall förklara varför de ifrågasätter min arbetsförmåga. De gånger de bett om en komplettering av läkarintygen är det för att läkaren inte beskrivit tillräckligt väl de skäl som är grund gör sjukskrivningen. Det är min läkare noga med att påpeka – det är honom de underkänt, inte mig! Ja, jag har ju sagt att han är bra!

Apropå förra inlägget om min farmors lakan så hittade jag den här fina bilden från slutet av 1960~talet någon gång. Jag är 4-5 år och farmor är i samma ålder som jag är nu, strax under 60 år.
Hon var mycket flitig att handarbeta, och här överinser hon uppenbarligen mina stapplande steg som brodös! Den flätade sockerskålen i näver kanske min faster Gertrud gjort, också hon väldigt skicklig med handarbete. Farmors halsband är även det av näver, men det kanske är köpt. Den röda klänningen har nog mamma sytt. Hon sydde massor av fina barnkläder när vi var små. Jag skymtar en löpare på bordet också. Om det är den jag tror så har jag den numera, även om den inte används.

Jag inspireras och gläds mycket av mina föregångare i släkten. Farmor, faster, mormor, mamma men också min mormors mor som jag äger ett par alster av. De tog nog mest för givet av de skulle handarbeta. Kvinnor skulle ju göra det, och mycket var av nödvändighet, i synnerhet för min farmors och mormors generation. Desto roligare att se att framför allt min farmor fortsatte att handarbeta av egen lust livet igenom.

För mig är det enbart lust, och även om jag tillfälligt tappat den till viss del nu, så handlar det egentligen enbart om ork och depression. Det blir så tydligt för mig hur mycket det kostar på att dra igång igen. Men jag tänker på det varje dag. Vad jag skulle vilja göra (yllebroderi, tova och brodera bilder, och så silversmide) och var jag ska börja någonstans så att jag orkar komma igång. Men nu har jag ju sytt ihop lakan i alla fall! En bra start!

Farmors lakan

Jag är betydligt piggare nu, men hostar djupt fortfarande och känner av bihålorna. I morgon ska jag jobba, hemifrån.

Sist min syster och jag var hos pappa hjälpte vi honom att rensa i garderoberna, och hittade en hel del lakan. Han sa att det var efter farmor och farfar, och inget han använde. Det var fina vita lakan, en del överlakan med spets på som man hade förr i världen – innan påslakanen. Vi fick ta så mycket vi ville och jag tog en påse full. Tanken var att jag skulle sy ihop dem två och två, till vår dubbelsäng. Jag har inte haft ork att dra igång symaskinen, men idag fick jag en ingivelse och satte igång.

Det känns bra att kunna återanvända dessa gamla lakan av fin kvalitet. Ett lakan var redan ”vänt”, det ville säga att det blivit nött i mitten och så hade farmor delat det och sytt ihop så de slitna delarna hamnade ytterst. Jag undrar hur många som gör så idag? Dessutom var de lappade på ett par ställen där det gått hål. På ett ställe till och med stoppat, som en strumpa! Jag sydde sicksack över ett par mindre hål så de inte skulle bli större. Det var en riktigt fin känsla av att vara nära min farmor! Bomull är en stor miljöbov så det känns riktigt bra att återbruka dessa gamla lakan.

Ett steg mot verkstan

Jag har väntat på en sammanhängande stund att sätta mig i verkstan och hitta på nåt. Kanske ett nytt yllebroderi, eller något i silver. Nu har jag i alla fall tagit ett steg dit: lagat sonens byxor och sytt två kuddfodral av ett svartvitt Ikea-tyg.

Det är de mönstrade kuddarna jag gjort nu. På nedre bilden finns en kudde längst fram till höger som jag sydde häromåret av två handdukar med vävfel, som jag köpt på Växbo lin i Hälsingland. (Om ni har vägarna förbi kan jag varmt rekommendera ett besök där!) I ena sömmen satte jag ett vackert vävt band i vitt och senapsgult.

Jag har semester nu i två dagar, så det är ett bra tillfälle att påbörja något nytt! Kanske passa på när jag vaknar på morgonen, alltid flera timmar innan någon annan kommer upp och stör friden …

Lite piggare

Jag är betydligt piggare än för några veckor sedan, det har jag har tänkt på den senaste veckan. Som igår kväll till exempel. Jag fick göra en blixtutryckning och lägga upp ett linne (eller tank top, som det heter numera!) till dottern som skulle på fest. Det var för långt, och ”du ska sy sick-sack” sa hon, eftersom det är i trikå. Jag har aldrig sytt i trikå, och vet att det bästa är att ha en overlock-maskin till det. Jag googlade förstås, som den digitalt kompetenta människa jag är, och hittade tips på hur man undviker att tyget blir vågigt. Men jag kom aldrig så långt. Linnet fastnade i maskinen halvvägs ner där undertråden huserar. Det var som om att symaskinen försökte äta upp det! Jag kämpade mot både symaskinen och klockan, och jag insåg två saker: jag skulle inte hinna och jag skulle ha sönder linnet. Men efter mycket lirkande (och ja, jag pratade med symaskinen!) så lossnade det till slut.

Jag letade raskt efter en tråd i samma färg som linnet, och lagade hålet som vittande om incidenten. Sedan sydde jag ännu raskare upp linnet med upp-och-ner-stygn, men insåg för sent att tråden till skillnad från tyget var helt stumt och oelastiskt. Hon skulle inte få det på sig! Jag klippte upp tråden, drog isär linnet och sydde några stygn utan att fästa tråden. Jag hoppades att det skulle hålla någorlunda och att ingen skulle märka något, och kunde andas ut när dottern äntligen kom iväg.

Efteråt tänkte jag att om detta hänt för en månad sedan så hade jag kanske segnat ner under kedjetäcket av att bara få frågan, med den brådska som det var. Och om jag ändå mot förmodan satt ändå igång med projektet så hade jag fått en black out vid första motgången. Jag hade inte kunnat lösa problemet med den trilskande symaskinen, och inte kunnat slutföra uppgiften. Nu var jag inte ens helt slut efteråt – en framgång!

Dessutom hade jag varit inne på kontoret och jobbat på förmiddagen, och ätit lunch hos min syster och hennes man innan jag åkte hem. Hade det varit strax efter semestern så hade jag fått lov att ligga och vila hos dem, innan jag åkte hem. Men halvvägs hemma igår insåg jag att jag inte behövt det. Så skönt!

För omkring en månad sedan skrev jag om att jag får höra att jag ser pigg ut, när jag träffar människor jag inte sett på ett tag. Då hade jag också varit inne på kontoret och det var där jag fick den kommentaren den gången. Samma sak hände nu, och som jag skrev då så vet jag förstås att det inte är illa ment på något sätt alls. Men jag tror att det hänger ihop med den misstro som finns mot psykiatriska diagnoser, framför allt från Försäkringskassans sida. Om jag ser pigg ut kanske någon tror att jag fejkar, att jag egentligen är frisk. Men jag fejkar inte att vara sjuk – jag fejkar att vara frisk. Det kan jag göra några timmar på jobbet, eller under en middag. Men det håller inte så länge.

En aning bättre

När jag skrev senast höll jag på att bli tokig av WED/RLS som blivit värre. Redan dagen efter var det aningen bättre och har fortsatt så. Det är fortfarande värre än vanligt men lite mer hanterbart och inte så utmattande. 
För några dagar sedan satt jag i verkstan för första gången på ett tag. Jag har tidigare sytt om en av min mans avlagda linneskjortor till en liten jacka till mig. Klippt av ärmarna då de är trekvartslånga och kantat med en band med pärlor. Jag broderade också en liten blomsterslinga på den och satte på ett par trekantiga knappar som dekoration. Jag har en tid funderat på att sy sashikostygn på den, och det var det jag påbörjade häromdagen. Inget att visa ännu men så småningom blir det en bild här.

Jag har flera idéer som jag tänker mycket på, både silver och broderi, men det kräver ett lugn som jag inte har just nu.

Men läslusten (eller läshungern!) håller i sig! Jag håller på i del två av Karin Smirnoffs romaner om janakippo och är helt tagen – så stark berättelse och så häftigt språk! Den första lånade jag på biblioteket, men del två är det kö på så jag läser den digitalt (via Nextory som jag har gratis ett tag genom Viktväktarna). Del tre är jag näst i tur på på bibblan så den får jag nog snart. Jag föredrar verkligen att läsa pappersbok men nöden har ingen lag, och fördelen med att läsa digitalt är att jag får böckerna direkt.

Jag har påbörjat ett par böcker som jag inte riktig fallit för, och då märker jag att de blir liggande så att jag inte läser alls. Det har jag inte tid och lust med så de böckerna släpper jag helt enkelt! Man måste givetvis inte läsa ut allt man påbörjat – det finns fler böcker än jag hinner läsa ändå!

Om tre dagar åker jag till min systers stuga i Söderhamns skärgård, och SOM jag längtar!

En dag att glömma

Igår var ingen bra dag. Den börjadevisserligen bra. Jag satt i verkstan en god stund och experimenterade med en slags necessär som jag sett en reklamfilm för. Tänkte att jag kunde göra en likadan, och det kunde jag även om den behöver förfinas lite. Den blev inte helt bra första gången och inte heller den andra. Men jag är glad att jag inte hunnit göra mig av med vårt gamla duschdraperi för det passar jättebra som foder i necessären där man ju gärna har ett tyg som går att torka av.

Jag rensade klart i vår lilla trädgård också, och nu är rabatterna redo för perennerna att växa upp igen. Jag hittade en fin planta akleja som frösått sig utanför rabatten, grävde upp den och planterade den bredvid de andra aklejorna.

Allt detta gick bra, men direkt efter lunchen – när jag i stort sett skulle vara ensam hemma i ett par timmar – blev jag helt tokslut i kroppen och orkade ingenting. Ingenting. Det höll i sig hela eftermiddagen men lättade lite till kvällen.

Vad värre var så hade jag superjobbiga krypningar i fötterna, underbenen och låren, och stundtals även högre upp. När det känns i musklerna kan jag ofta lindra med att stretcha, till exempel genom att sitta på foten. Den brukar till slut mer eller mindre domna bort, och det känns bättre. Ibland tröttar jag ut fötterna så att det gör ont, men det är en så väldigt mycket mer behaglig känsla än krypningarna. Det värsta igår var tårna, känslan ligger nära obehaget när någonting kliar. Det går inte att stretcha bort den känslan och det hjälper föga att klia dem heller.

Summa summarum: en dålig kombo av krypningar och matthet i kroppen under större delen av dagen. Men till slut så somnade jag gott i alla fall.

Citrontimjan blommar, det har jag aldrig sett förut

Hoppas

Jag har varit tillsammans med en nära vän i hennes stuga i ett par dagar. Den ligger inte så långt hemifrån så jag tycker inte att den räknas till kategorin stockholmare-ska-stanna-hemma-över-påsken. Vi träffade inte en kotte heller. Eller, jo kottar träffade vi eftersom den ligger i skogen! Men inga människor.

Det var skönt att komma hemifrån ett tag. Jag hade med mig symaskinen och hade förberett tyg att sy och det var skönt att kunna ägna mig åt det i lugn och ro. Det blev ännu en väska av ett jättehäftigt tyg som jag ropat in på Tradera. Här syns båda sidorna:

Den har blixtlås också och ett orange foder. Den passar bra att frakta datorn i till och från jobbet.

Jag har tidigare sett tussilago från bilfönstret men nu såg jag dem på nära håll för första gången denna vår.

Jag har anmält mig till samma silverkurs som förra sommaren, men frågan är om det kommer att bli någon kurs under dessa coronatider. Jag fick ett mejl häromdagen från folkhögskolan där de skrev att de kommer att fatta beslut om sommarkurserna i maj. Jag hoppas innerligt att den blir av, men inser också att mitt problem är futtigt jämfört med alla som riskerar sin hälsa, sina jobb och sin ekonomi.

Syr

Jag har sytt en del på min nya symaskin. Några småväskor med blixtlås har det blivit – jag har så många vackra tyger! – och idag blev jag klar med en väska som jag sytt efter en beskrivning som jag hittat. Tyget är helt underbart, eller hur?

Jag är himla nöjd med de röda detaljerna inuti, stygnen som avdelar facken och den hårda bottenplattan.