En svacka söker sin lösning

Jag har känt av stressreaktioner i kroppen de sista veckorna, och jobbat extra på att planera tillvaron så att den är så randig som möjlig. Breda ränder av återhämtning, och smala av aktiviteter. Den här veckan blev det mer akut och jag sjukskrev mig helt onsdag och torsdag. På tisdagen orkade jag bara jobba en av mina två arbetstimmar. Kroppen var urlakad och matt, och huvudet var inte med. En tydlig signal.

Det är en ganska intensiv arbetsperiod just nu, och det jag måste intala mig själv är att ingenting är bråttom — det finns ingen kort deadline. Men jag tror att själva det faktum att jag har en att-göra-lista gör mig stressad. Det spelar ingen roll vad där står eller huruvida det är något som ska bli klart inom en viss tid. Min hjärna UPPLEVER det som bråttom, och reagerar genom att sparka bakut. En reaktion jag i och för sig tacksamt tar emot.

Nu är det två veckor tills jag går på ledighet. Nio arbetsdagar eftersom jag ska ta ut en dag som kompensation för att nationaldagen inföll på en lördag i år. Det är knappt någonting inbokat dessa två veckor så jag har tid att i lugn och ro bena ut hur jag ska hantera min lista så att jag inte kroknar igen.

Idag är det midsommarafton och vi ska fira den i Stockholms skärgård som vi brukar. Det ska bli väldigt trevligt! Jag ska nog lägga mig att vila (kanske sova) under femkampen. Det behöver jag nog detta år.

Något betydligt roligare — jag har äntligen sytt en klänning! Jag fick låna ett mönster av min sykunniga vän Å, och efter att jag gjort ett provplagg i lakansväv vågade jag till slut sätta saxen i det underbara påslakan som jag ropade in på Tradera för flera år sedan, i akt och mening att sy just en klänning av det. Jag har haft den två gånger redan, och gjort succé. I synnerhet sedan jag skrutit om att jag sytt den själv!


Mönstret är svårt att få fram men det är en orange bottenfärg med bland annat cerise bladformer. Det är ett enkelt mönster men ändå med fina (och för mig avancerade) detaljer såsom fodrat ok och ringning av tyg klippt på skrå. Jag är redan på gång med fler klänningar!

Glad midsommar!


Nu går mina tyger åt!

Jag har många vackra tyger som jag mestadels köpt på Tradera. Min man har nog undrat både en och två gånger vad jag ska ha dem till, men jag tänker att det kommer en tid då de kommer till användning. Och under tiden tjänar de som ögonfröjd där de ligger; fint ihopvikta i det gamla skåpet som mina svärföräldrar köpte när de kom från Estland som flyktingar 1943.

Men nu ska ni höra – det är dags! Jag har lånat ett enkelt klänningsmönster av min vän Å, och ska vilken dag som helst göra en toile (ett provplagg) av lakansväv, för att sedan sätta saxen i några av de underbara tyger som legat och bidat sin tid i sagda skåp. Det har känts lite nervöst och jag har gruvat mig i några veckor, men så kom jag på att jag kan börja lite smått, gjorde en toile till en kjol och vips så har jag snart förfärdigat inte en utan TVÅ kjolar! Med proffsiga veck framtill och resår baktill. Jag är så imponerad av mig själv! Innan jag satte igång pratade jag med Å och hon tipsade om hur jag kunde sy vecken framtill.

Här är den första kjolen, i ett tunt och lite glesvävt bomullstyg som jag tycker mycket om.

Den andra ser just nu ut så här, men den är som sagt inte helt klar ännu.


Frisk och lite trött

I förra inlägget skrev jag om alla undersökningar och sjukvårdskontakter jag hade haft och skulle ha, och hur tröttande det var. Nu när jag genomlevt dem alla kan jag konstatera att jag i alla fall är relativt frisk. Min tjocktarm är undersökt och befunnen finfin, jag har inte bröstcancer, mina värden efter gastric bypassoperationen såg bra ut, tandläkaren var mycket nöjd med mig och jag har kunnat ta bort en av mina blodtrycksmediciner. Dessutom är min sjukskrivning förlängd ett halvår till och godkänd av försäkringskassan.

Men jag känner fortfarande att det frestat på. Jag har inte varit orolig att jag har någon allvarlig sjukdom, men bara att gå på alla undersökningar och framför allt förbereda sig inför dem (koloskopi med fasta och vidrig dryck att få i sig innan!) har tagit på krafterna. Jag har avbokat två saker jag tänkt göra i vår. Jag kände tydligt hur kroppen satte sig på bakhasorna bara jag tänkte på en resa jag hade tänkt göra i Kristi himmelfärds-helgen. Det var en fysisk förnimmelse i kroppen, och sådana lyssnar jag på numera.

En annan sådan är att jag sedan ett par månader lätt får ont i övre delen av kroppen, mitt emellan skulderbladen. Ibland är musklerna domnade också, och jag gissade att det är en muskelspänning. Det är så pass mycket att jag kan behöva sätta mig en stund och slappna av efter att jag lagat mat innan jag kan sätta mig till bords.

Jag bokade tid hos den naprapat jag gick hos för drygt ett år sedan, och hon bekräftade mitt antagande om muskelspänning. Det gäller hela ryggen, och hennes massage var inte att leka med. Det brukar göra skönt ont att få massage tycker jag, men det här var verkligen inte skönt! Hon körde med laser över ryggen också för att försöka mjuka upp den. Jag fick ett par övningar att göra för att öka blodgenomströmningen i musklerna, och rekommenderade mig att köra roddmaskinen på gymmet. Jag har bokat en tid hos henne i nästa vecka för uppföljning. Jag vet inte om det blivit så mycket bättre.

Något som försvårar avslappningsövningar för mig är RLS. Jag spänner och stretchar olika delar av kroppen mest jämt, utan att jag tänker på det, för att häva de värsta symtomen. Jag sitter numera med i RLS-förbundets redaktion för tidskriften Rastlös. Min uppgift är främst att korrläsa texterna. I senaste numret finns flera patientberättelser, och jag är intervjuad.

Jag har inte gjort så mycket i verkstan men i huvudet händer desto mer! Jag tänker väldigt mycket på sådant jag vill göra och det är härligt! Sonen har fått låna ett av mina arbetsbord till bygge av radiostyrd båt, men sedan han fick flickvän har han inte tid att vara där, så nu har jag packat ihop hans saker. Jag behöver platsen till framtida projekt! Jag har flera plagg som jag ska sy in och ändra så att de passar min nya kropp. Dessutom ska jag ge mig på att sy sommarklänningar. Mina nära vän Å har lånat mig ett enkelt mönster och jag har flera tyger som passar bra. Mest först ska jag sy en toile — ett provplagg — i lakansväv för att se så att storleken blir rätt. Det ska bli så kul! Jag har flera tyger som passar bra att sy klänning av.

Allt mer verkstad

Jag tillbringar allt mer tid i verkstan. Njuter av att kunna byta skrivbord när jag ska göra olika saker. Behöver inte plocka undan efter mig för att kunna göra något nytt. Lyxen är ofattbar — vem har tre arbetsbord?

Jag har, som jag skrivit om flera gånger tidigare, mycket linnetyg i form av handdukar och lakan som min mormor vävt av lin från föräldragården. Det använder jag på olika sätt, och det känns överväldigande att kunna slösa med allt detta! Lakanen är i form av överlakan som man hade förr, innan påslakanen kom och tog över. De har spets och monogram som är uppochner eftersom de skulle vikas över. Häromdagen sydde jag ett påslakan av två sådana överlakan. Bredden stämde bra med mitt innertäcke, men de var alldeles för långa förstås. Jag tror att jag låter de vara så långa, vill helst inte klippa i det.

Här ser du monogrammet för Britta Mårtensson, och att det är två vävda stycken som sytts ihop. Vävstolen var inte tillräckligt bred för att väva lakan.

Jag har också sytt två fodral till mina stickor. Ett större till de långa, och ett mindre till strumpstickor och rundstickor. De är sydda av kökshanddukar i linne eller halvlinne. Man vävde med bomull i varpen och lin i inslaget för att få ett mer slittåligt tyg. Det gick inte att få riktig mönsterpassning, men det beror på charmen i hemvävt!


Om du är intresserad av linne så kan jag rekommendera ett avsnitt av Antikrundan på SVT från i februari i år, där de pratar om linneskåpet.

Jag åkte förbi ett linfält häromveckan och kunde stanna och fotografera. Det är så oerhört sällan jag sett de ljuvliga blommorna växa i miljontal så här!

Ibland sitter jag i verkstan och bara och grejar med mina saker: sorterar, hitta bättre platser för dem och funderar på vad jag ska göra härnäst. Det finns så mycket, det är så fantastiskt!

Lite kul också!

Allt är inte enbart elände i mitt liv – förstås! I torsdags träffade jag en mycket kär vän när vi båda var på väg till jobbet. Jag hade sedan två fina samtal: ett med en som jobbar på samma kontor och som jag precis lärt känna, och ett med en fin arbetskamrat som gör att arbetsglädjen bubblar igen.

Efter det stötte jag ihop med ännu en arbetskamrat vid kaffemaskinen på kontoret. Hon sa att hon tycker att jag liknar Plupp! Åtminstone att jag påminner om ett naturväsen och står stadigt med båda fötterna på jorden! Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag förstod på henne att det var något positivt. Hursomhelst så blev jag glad!

Jag åkte hem, urtrött efter dagens alla intryck och möten, men med en varm känsla i bröstet. Dessutom hade jag tagit semester dagen efter för att orka med helgens åtaganden; framför allt göra i ordning i mammas lägenhet inför mäklarens fotografering på måndag. Jag känner mig så smart och välplanerad!

En arbetskamrat från ett annat jobb hörde av sig och frågade om jag vill ställa ut några alster i ett vitrinskåp som hon har i sitt hus. Det blev jag väldigt glad över, och det blir efter sommaren.

Igår kväll påbörjade jag en sak jag länge tänkt göra. Jag vill ha en liten necessär när jag bara ska sova över hos någon och inte behöver min stora. I morse gjorde jag den klar. Jag köpte en stuvbit av vaxduk från Marimekko för ett par år sedan, som fick bli utsidan. Vårt gamla duschdraperi fick bli foder med en liten ficka. En metallring från upphängningen blev en fin detalj! Och så en röd dragkedja som jag köpt på loppis.

Ikväll ska vi till en av mina svägerskor på middag. Det ska bli väldigt trevligt och vi stannar väl så länge jag orkar. Vi har gångavstånd hem!

Godkänd!

Även denna gång fick jag beslut i min favör hos försäkringskassan. Precis när jag skulle gå och lägga mig igår kväll plingade det till i telefonen. Det var FK som meddelade beslut! Jag är alltså sjukskriven på 25 % i tre månader till, till och med 6 mars. Det känns skönt förstås.

Skillnaden är att jag inte ens tänkt på det den här gången. Kanske för att jag vet vad jag ska göra om de inte godkänner att jag är fortsatt sjukskriven. Men också för att jag, trots alla hårresande historier om deras bedömningar av sjuka människors möjlighet att ändå arbeta, tror på fortsatt förståelse för min situation och hälsa. Men det kan säkert ändras framöver. Just för stunden känns det bra i alla fall.

Kanske mitt lugn till del beror på vad min husläkare sa i somras. Att han tror att deras välvilja beror på att jag har flera diagnoser som sammantaget är försvårande. Det skulle i så fall förklara varför de ifrågasätter min arbetsförmåga. De gånger de bett om en komplettering av läkarintygen är det för att läkaren inte beskrivit tillräckligt väl de skäl som är grund gör sjukskrivningen. Det är min läkare noga med att påpeka – det är honom de underkänt, inte mig! Ja, jag har ju sagt att han är bra!

Apropå förra inlägget om min farmors lakan så hittade jag den här fina bilden från slutet av 1960~talet någon gång. Jag är 4-5 år och farmor är i samma ålder som jag är nu, strax under 60 år.
Hon var mycket flitig att handarbeta, och här överinser hon uppenbarligen mina stapplande steg som brodös! Den flätade sockerskålen i näver kanske min faster Gertrud gjort, också hon väldigt skicklig med handarbete. Farmors halsband är även det av näver, men det kanske är köpt. Den röda klänningen har nog mamma sytt. Hon sydde massor av fina barnkläder när vi var små. Jag skymtar en löpare på bordet också. Om det är den jag tror så har jag den numera, även om den inte används.

Jag inspireras och gläds mycket av mina föregångare i släkten. Farmor, faster, mormor, mamma men också min mormors mor som jag äger ett par alster av. De tog nog mest för givet av de skulle handarbeta. Kvinnor skulle ju göra det, och mycket var av nödvändighet, i synnerhet för min farmors och mormors generation. Desto roligare att se att framför allt min farmor fortsatte att handarbeta av egen lust livet igenom.

För mig är det enbart lust, och även om jag tillfälligt tappat den till viss del nu, så handlar det egentligen enbart om ork och depression. Det blir så tydligt för mig hur mycket det kostar på att dra igång igen. Men jag tänker på det varje dag. Vad jag skulle vilja göra (yllebroderi, tova och brodera bilder, och så silversmide) och var jag ska börja någonstans så att jag orkar komma igång. Men nu har jag ju sytt ihop lakan i alla fall! En bra start!

Farmors lakan

Jag är betydligt piggare nu, men hostar djupt fortfarande och känner av bihålorna. I morgon ska jag jobba, hemifrån.

Sist min syster och jag var hos pappa hjälpte vi honom att rensa i garderoberna, och hittade en hel del lakan. Han sa att det var efter farmor och farfar, och inget han använde. Det var fina vita lakan, en del överlakan med spets på som man hade förr i världen – innan påslakanen. Vi fick ta så mycket vi ville och jag tog en påse full. Tanken var att jag skulle sy ihop dem två och två, till vår dubbelsäng. Jag har inte haft ork att dra igång symaskinen, men idag fick jag en ingivelse och satte igång.

Det känns bra att kunna återanvända dessa gamla lakan av fin kvalitet. Ett lakan var redan ”vänt”, det ville säga att det blivit nött i mitten och så hade farmor delat det och sytt ihop så de slitna delarna hamnade ytterst. Jag undrar hur många som gör så idag? Dessutom var de lappade på ett par ställen där det gått hål. På ett ställe till och med stoppat, som en strumpa! Jag sydde sicksack över ett par mindre hål så de inte skulle bli större. Det var en riktigt fin känsla av att vara nära min farmor! Bomull är en stor miljöbov så det känns riktigt bra att återbruka dessa gamla lakan.

Ett steg mot verkstan

Jag har väntat på en sammanhängande stund att sätta mig i verkstan och hitta på nåt. Kanske ett nytt yllebroderi, eller något i silver. Nu har jag i alla fall tagit ett steg dit: lagat sonens byxor och sytt två kuddfodral av ett svartvitt Ikea-tyg.

Det är de mönstrade kuddarna jag gjort nu. På nedre bilden finns en kudde längst fram till höger som jag sydde häromåret av två handdukar med vävfel, som jag köpt på Växbo lin i Hälsingland. (Om ni har vägarna förbi kan jag varmt rekommendera ett besök där!) I ena sömmen satte jag ett vackert vävt band i vitt och senapsgult.

Jag har semester nu i två dagar, så det är ett bra tillfälle att påbörja något nytt! Kanske passa på när jag vaknar på morgonen, alltid flera timmar innan någon annan kommer upp och stör friden …

Lite piggare

Jag är betydligt piggare än för några veckor sedan, det har jag har tänkt på den senaste veckan. Som igår kväll till exempel. Jag fick göra en blixtutryckning och lägga upp ett linne (eller tank top, som det heter numera!) till dottern som skulle på fest. Det var för långt, och ”du ska sy sick-sack” sa hon, eftersom det är i trikå. Jag har aldrig sytt i trikå, och vet att det bästa är att ha en overlock-maskin till det. Jag googlade förstås, som den digitalt kompetenta människa jag är, och hittade tips på hur man undviker att tyget blir vågigt. Men jag kom aldrig så långt. Linnet fastnade i maskinen halvvägs ner där undertråden huserar. Det var som om att symaskinen försökte äta upp det! Jag kämpade mot både symaskinen och klockan, och jag insåg två saker: jag skulle inte hinna och jag skulle ha sönder linnet. Men efter mycket lirkande (och ja, jag pratade med symaskinen!) så lossnade det till slut.

Jag letade raskt efter en tråd i samma färg som linnet, och lagade hålet som vittande om incidenten. Sedan sydde jag ännu raskare upp linnet med upp-och-ner-stygn, men insåg för sent att tråden till skillnad från tyget var helt stumt och oelastiskt. Hon skulle inte få det på sig! Jag klippte upp tråden, drog isär linnet och sydde några stygn utan att fästa tråden. Jag hoppades att det skulle hålla någorlunda och att ingen skulle märka något, och kunde andas ut när dottern äntligen kom iväg.

Efteråt tänkte jag att om detta hänt för en månad sedan så hade jag kanske segnat ner under kedjetäcket av att bara få frågan, med den brådska som det var. Och om jag ändå mot förmodan satt ändå igång med projektet så hade jag fått en black out vid första motgången. Jag hade inte kunnat lösa problemet med den trilskande symaskinen, och inte kunnat slutföra uppgiften. Nu var jag inte ens helt slut efteråt – en framgång!

Dessutom hade jag varit inne på kontoret och jobbat på förmiddagen, och ätit lunch hos min syster och hennes man innan jag åkte hem. Hade det varit strax efter semestern så hade jag fått lov att ligga och vila hos dem, innan jag åkte hem. Men halvvägs hemma igår insåg jag att jag inte behövt det. Så skönt!

För omkring en månad sedan skrev jag om att jag får höra att jag ser pigg ut, när jag träffar människor jag inte sett på ett tag. Då hade jag också varit inne på kontoret och det var där jag fick den kommentaren den gången. Samma sak hände nu, och som jag skrev då så vet jag förstås att det inte är illa ment på något sätt alls. Men jag tror att det hänger ihop med den misstro som finns mot psykiatriska diagnoser, framför allt från Försäkringskassans sida. Om jag ser pigg ut kanske någon tror att jag fejkar, att jag egentligen är frisk. Men jag fejkar inte att vara sjuk – jag fejkar att vara frisk. Det kan jag göra några timmar på jobbet, eller under en middag. Men det håller inte så länge.

En aning bättre

När jag skrev senast höll jag på att bli tokig av WED/RLS som blivit värre. Redan dagen efter var det aningen bättre och har fortsatt så. Det är fortfarande värre än vanligt men lite mer hanterbart och inte så utmattande. 
För några dagar sedan satt jag i verkstan för första gången på ett tag. Jag har tidigare sytt om en av min mans avlagda linneskjortor till en liten jacka till mig. Klippt av ärmarna då de är trekvartslånga och kantat med en band med pärlor. Jag broderade också en liten blomsterslinga på den och satte på ett par trekantiga knappar som dekoration. Jag har en tid funderat på att sy sashikostygn på den, och det var det jag påbörjade häromdagen. Inget att visa ännu men så småningom blir det en bild här.

Jag har flera idéer som jag tänker mycket på, både silver och broderi, men det kräver ett lugn som jag inte har just nu.

Men läslusten (eller läshungern!) håller i sig! Jag håller på i del två av Karin Smirnoffs romaner om janakippo och är helt tagen – så stark berättelse och så häftigt språk! Den första lånade jag på biblioteket, men del två är det kö på så jag läser den digitalt (via Nextory som jag har gratis ett tag genom Viktväktarna). Del tre är jag näst i tur på på bibblan så den får jag nog snart. Jag föredrar verkligen att läsa pappersbok men nöden har ingen lag, och fördelen med att läsa digitalt är att jag får böckerna direkt.

Jag har påbörjat ett par böcker som jag inte riktig fallit för, och då märker jag att de blir liggande så att jag inte läser alls. Det har jag inte tid och lust med så de böckerna släpper jag helt enkelt! Man måste givetvis inte läsa ut allt man påbörjat – det finns fler böcker än jag hinner läsa ändå!

Om tre dagar åker jag till min systers stuga i Söderhamns skärgård, och SOM jag längtar!