Nyorientering?

Jag har ägnat en hel del tid åt att älta att livet inte blev som jag tänkt mig. Att leva med barn med funktionsnedsättning gör livet annorlunda och det har varit oerhört slitigt. Mer än så säger jag inte av integritetsskäl.

Det gäller väl de flesta, livet går ju inte att förutse. Men jag önskade bara ett vanligt liv, inget exceptionellt. Jag inser att jag tyckt att även om andra också haft det svårt, så är vår situation värst. Men vem är jag att döma innan jag gått i någon annans mockasiner? Jag läste en krönika av Åsa Beckman i DN för en del år sedan, som handlade om just det. Jag tror att det var hon som formulerade det för mig: att livet inte blev som man tänkt. Jag skrev till henne och fick ett långt svar, vi förstod varandras livssituation som hade likheter.

Så särdeles fruktbart har det inte varit att ha den tanken i huvudet. Ältandet kan leda till bitterhet och där vill jag inte hamna. Men om jag ser det som en process istället för ett trampande på stället så kanske det betytt något för mig ändå. En bearbetning av den insikten. Så här blev livet för mig.

Den här kudden fick pappa av mig för en del år sedan.

Anledningen till att jag skriver det här idag är att det för några minuter dök upp en tanke i mitt huvud: jag tror att jag håller på att orientera mig framåt. Från bakåtblickande och ältande, till att se framåt och se vad jag kan göra. Det här är ju precis vad ACT handlar om.

ACT står för Acceptance and Commitment Teraphy. Jag har stött på det flera gånger i olika kurser och behandlingar jag gått. Bland annat på föräldrakurs inom habiliteringen. Det handlar om att ta små små steg i önskad riktning, inte att lösa allt med en knapptryckning. Jag värjde mig först mot ordet acceptans. Som att lägga sig platt: jaha så här har jag det och det är bara att finna mig i det. Men det handlar inte om det, utan att se saker för vad de är, inte undvika utan acceptera och gå vidare mot en önskad position.

Kanske att alla dessa år varit en slags promenad i önskad riktning, om än med bakslag av varierande storlek? Bakslagen har varvats med framgångar, och här är jag nu – åtminstone på väg. Insikten och känslan av framåtrörelse kan vara nog så läkande i sig tror jag. Det som gör det svårt är att när jag är så pass sjuk så är det svårt att ta de där stegen. Jag är också rädd att om jag gör ett försök så riskerar jag att det inte funkar och då bli jag sämre. Men jag måste nog riskera det trots allt, om det ska hända något.

Om detta låter rörigt så är det för att jag kommer på allt medan jag skriver!

Med detta sagt så är det ändå hjälpsamt att titta bakåt för att förstå hur saker blivit som de blivit, och hur JAG blivit den jag är och mår som jag mår. Det är ältandet i nuet som inte är hjälpsamt.

Om hopp

Så lustigt vi fungerar egentligen! Av att bara få sätta mig ner hos psykolog Siri och ha ett inledande samtal kände jag mig starkare än på flera veckor. Igår blev en betydligt intensivare dag är jag tänkt. Efter att ha skjutsat dottern till stallet för ridlektion fick vi bråttom hem så att hon kunde duscha och packa, och så skjutsade jag henne och hennes kompis till pendeltåget. På hemvägen handlade jag några få saker. Bagatellartat kan tänkas, men att det var bråttom brukar inte jag må bra av, och i synnerhet då kan ett besök i mataffären få mig helt ur balans. Men det blev inte så. Visserligen vilade jag när jag kom hem, men för några dagar sedan hade en sådan förmiddag fått mig att ligga med en kudde över huvudet resten av dagen, förbannande mig själv.

Jag funderade på vad det var som gjorde att det kändes förhållandevis helt ok. Jag tror att det är hopp det handlar om. Att få prata med Siri, som jag har så god erfarenhet av sedan tidigare, och veta att jag ska träffa henne igen om ett par veckor gjorde att jag kunde känna hopp om bättring. Att jag ska få med mig tankar och råd för att må bättre, och framför allt om att det KAN bli bättre.

Nu har jag bokat in medicinsk yoga till på onsdag och besök hos fysioterapeut (som sjukgymnaster heter numera) på fredag. Det ska bli väldigt intressant att se vad det ger, men framför allt får jag en fin känsla av att jag gör något för min skull!

När jag gick ACT-kurs (Acceptance Committment Theraphy) för några år sedan lärde jag mig en teknik för att i rätt takt och med lagom krav komma närmare ett mål jag har satt upp. Jag skrev om det i våras här på bloggen. Jag tror minsann att jag ska plocka fram den tanken igen. Tanken om att förändring och acceptans går i små små steg, och att hitta riktningen som de små stegen ska gå i. Då blir det inte ett misslyckande om jag inte promenerar 30 minuter en dag som jag bestämt mig för, utan bara 15. Det är steg på vägen, åt rätt håll. img_1332

 

Acceptans

För drygt ett år sedan läste jag en recension av Margit Sahlströms bok Och runt mig faller världen. Jag fotograferade avslutningsorden i artikeln:

image

Jag har tänkt mycket på acceptans. Först tyckte jag inte alls om det, det kändes som att lägga sig platt och resignera. Men så läste jag en artikel om ACT, acceptance commitment theraphy, lustigt nog också det engelska ordet för att agera. För det är här det skiljer sig från min gamla tolkning av acceptans. Det handlar om att komma till ro med hur det varit, acceptera och GÅ VIDARE. Det blir då så mycket mer positivt och aktivt.

Jag gick en kurs i ACT för några år sedan. Där pratade de om att förändra ett steg i taget. Om jag sätter upp ett mål att förändra något över en natt så är risken att misslyckas nära nog total. Men om jag bestämmer mig för att ta ETT steg mot förändring så är jag redan på väg mot målet, men i en takt som har stor möjlighet att lyckas. Och bara det enda steget och kanske några steg till en annan dag kan vara tillräckligt för att jag ska känna att jag styr själv, jag kan göra något åt det hopplösa.

Jag valde att ha som mål att må bra. Stort och luddigt, och vid den hör tidpunkten nästan hopplöst att lyckas med tänkte jag. Jag skulle få bättre kondition, känna mig starkare fysiskt, gå ner i vikt och må bättre psykiskt. Vi fick skriva ner vad vi behövde göra för att nå målet, och sedan bryta ner detta i små små steg i rätt riktning. Det kunde vara att jag skulle promenera 30 minuter varje dag, se till att få tid att göra något som jag blir glad av med viss regelbundenhet osv. Jag minns inte detaljerna just nu. Så fick vi ett papper med en tom piltavla på. Vi skulle varje dag pricka in hur nära bulls eye vi kommit med de små stegen. Hade jag promenerat 20 minuter kunde jag sätta ett kryss i närheten av mitten; jag hade ju ändå promenerat om än inte i 30 minuter.

Det var ett väldigt hjälpsamt sätt att tänka på. Jag ska ta upp det igen, för som de flesta bra saker och metoder jag lär mig håller jag inte fast vid dem någon längre tid, men det är jag ju inte ensam om.

För övrigt är det här med acceptans skitsvårt! Jag ska inte säga att jag är bitter, men emellanåt hemfaller jag åt att tycka synd om mig själv. Att jag haft många svåra kriser i mitt liv. Jag blev lite fundersam om hur nyttigt det är att vältra sig i självömkan – jag skämdes lite. Jag frågade min terapeut och hon sa att själva det faktum att jag undrar är ett friskhetstecken, jag behöver inte vara orolig ”och dessutom HAR du ju haft det väldigt jobbigt”.

När jag ska tänka på en plats att finna ro på är det alltid på bryggan på Bonnorn jag sitter. Bonnorn är en liten ö i Söderhamns vackra skärgård. Min mormor och morfar köpte det som sommarställe 1948, och det är min syster som äger huset nu. Här finns varken el, vatten eller avlopp. Vatten tar vi med i dunkar från fastlandet. Men här finns utedass, diskbänk utomhus och hängmatta. Och sitter vi på bryggan ser vi horisonten mot Finland. Bilden nedan har jag tagit åt andra hållet eftersom solen som bekant går ned i väster. Att ha ätit en god middag (som syster Åsa och jag planerat och lagat tillsammans i det ljuvliga lilla köket) på bryggan, och sedan sitta med ett sista glas vin och se solen gå ned – det är sådant jag packar ihop i en inre ask och plockar fram vid behov. Då är förutsättningarna för acceptans lite bättre.

Bonnorn

Bonnorn