Etikettarkiv: familjen

Bestämt mig

Publicerat av
Svara

Jag gav mig tid till denna helg att fundera på hur jag skulle göra med jobb vs sjukskrivning från och med veckan som kommer. Men det är bara att sätta ord på det som egentligen är självklart. Jag har långt ifrån återhämtat mig och måste lyssna på kroppens signaler och det hjärnan säger mig – det vore korkat att gå och jobba som om ingenting har hänt. För det har det.

Jag bad min läkare om sjukskrivning på heltid under december för att återhämta mig. Jag kände mig sliten av att ha arbetat över min kapacitet under hösten, och dessutom satte min mammas mans bortgång i oktober givetvis spår. Den återhämtning som jag egentligen ska se till att få varje dag, behövde jag komma ikapp med. Jag såg ett starkt behov av att sakta ner hela mig, för att sedan se över hur jag inte ska hamna där igen. Allt för att inte ånyo bli sjukskriven på heltid, vilket jag lovat mig själv att inte bli. Det är så oerhört mycket svårare att komma tillbaka efter en sådan krasch. Nu tänkte jag hämta upp mig innan jag slog i botten.

Hjärtan jag broderat under december. Jag ska skicka dem till några vänner som jag tänker behöver.

Men det jag inte kunde förutse var att min pappa under denna tid skulle bli allt sjukare. Min syster och jag ville vara med honom under den sista tiden, och det tog rejält på de krafter jag egentligen inte hade. ”Jag får vila sedan” tänkte jag hela tiden, och det är det jag försöker göra nu. Men att se hur min pappa snabbt tynade bort inför våra ögon, och till detta sorgen när han gick bort, la till rejält på det konto av utmattning jag redan övertrasserat.

Så vad ska jag göra då? I morgon ska jag ringa min husläkare och be att få sjukskrivning på 75 %, så att jag bara jobbar två timmar om dagen under januari. Det är ju ett rejält arbete med allt praktiskt kring pappas bortgång också. Jag tror att det är en realistisk plan. Målet just nu är att hålla mig på benen.

Sorg och lättnad

Publicerat av
2

Pappa somnade in i måndags morse. De sista fyra nätterna hade han nattvakande personal vid sin sida, så att min syster och jag skulle kunna få sova. En välsignelse och ännu en anledning till att vi önskar få en stjärna på himlapällen uppkallad efter hemtjänsten i Brunflo! Hon som satt hos honom den sista natten kom och väckte oss halv 6, och sa att det närmade sig slutet. Vi satt på varsin sida om hans säng, höll honom i handen och smekte hans kind. Det tog nästan fyra timmar innan han slutade att andas. Vi hade varit så oroliga att han skulle få det jobbigt med andningen på slutet eftersom han hade lungfibros. Det fanns medicin redo för att underlätta för honom om det skulle bli så, men allt gick lugnt och stilla till. Precis en månad sedan han kom hem från sjukhuset, och precis en månad sedan mammas mans begravning somnade han alltså in, hemma i vardagsrummet med sina två döttrar hos sig.

Jag var hos honom ett par dagar i början av december, och därefter var vi båda två hos honom sex dagar innan jul, och fem dagar efter. Tillsammans med vår kusin som bor i Östersund, styrde vi upp allt kring honom med hemtjänst och hemsjukvård, matleveranser och tvätt samt allt annat som dök upp. Vi hjälpte honom med mat, dryck och mediciner (jag fick äntligen leka sjuksköterska på riktigt och ge honom medicin i en infart i armen!). Allt mindre portioner mat och allt fler medicindoser. Sista dagen sov han bara, och dagen innan åt han en msk näringsdryck. Hans kraftfulla kropp, präglad av skogsarbete i ungdomen, blev allt tunnare. Han var trots lugnande medicin spänd i kroppen, och jag gav honom fotmassage för att få kroppen att slappna av. Det tyckte han om.

Pappa och jag någon gång i mitten av 1980-talet

Vi är så glada att vi hade möjligheten att vara hos honom den sista tiden, trots att vi bor 50 mil bort. Ett mycket fint minne att bära med oss. Men det tog rejält på krafterna. Jag var ju sjukskriven på heltid under december och min syster hade tänkt vara ledig i två veckor kring julen, eftersom hon jobbat lite väl hårt under hösten. Nu blev det inte mycket vila för någon av oss. En kväll grät vi av trötthet både två. Det var givetvis en mental anspänning eftersom vi visste att det var pappas sista dagar i livet, men också detta att vara på tå för att se till att han hade det bra. Det var då vi fick veta att att vi kunde be om nattvakande personal, och det underlättade enormt.

Nu vidtar en massa praktiska göromål, men först och främst VILA. Jag är hemma den här veckan i alla fall och så får jag se hur det blir efter helgen. Om det behövs ska jag be om sjukskrivning på 75 %, och bara jobba 25 % under januari.

Orkar inte men måste

Publicerat av
Svara

Min syster och jag skulle åka till vår pappa i Jämtland i torsdags morse, men hon vaknade med hög feber och kunde följaktligen inte resa. Jag fick helt enkelt så lov att åka utan henne, och trots att det kändes närmast oöverstigligt så fanns ingen annan lösning. Om jag vetat hur det skulle bli kanske jag valt att avstå och försökt flytta på resan. Men å andra sidan var det väldig viktigt att jag åkte så summa summarum är jag glad att jag gjorde det, även om det kostar på mycket för mig själv.

Utsikt från tågfönstret

Pappa är betydligt sämre än vi förstått, eller rättare sagt så är hans förmåga att klara sig själv obefintlig. Tack vare min fantastiska kusin så kunde vi se till att han fick en del hjälp under tiden vi var där. Vi hade möte med biståndshandläggaren och bestämde om betydligt mer stöd än han har idag. Men det var fruktansvärt svårt att lämna honom när jag skulle åka hem.

Jag satte mig själv och mina behov på vänt under de här dagarna, och någon randighet fanns inte tid för. Jag förstod att jag skulle få betala dyrt i efterhand, men det fanns inget annat sätt. Jag har ju den superkraften att jag kan göra så, sätta en parentes runt den tillfälliga krissituationen och skjuta upp reaktionen – i alla fall till en viss gräns och under en mycket begränsad period. Men det är en mycket dålig förmåga för den sätter alltid krokben för mig.
Jag vilade vid några tillfällen, och låg och sov på soffan. Men det var alldeles för lite.

Östersunds station

Jag kom hem sent på lördagskvällen och lyxade på med taxi sista biten. Då var jag ganska uppvarvad och kände inte av tröttheten så mycket. Men under söndagen kom den krypande, och kulminerande i att jag grät på ett sätt jag aldrig gjort under tiden jag tagit antidepressiv medicin. ”Jag är så trött, jag orkar inte med det här, vem ska ta hand om mig?” var de tankar som gick på repeat i huvudet.

Jag ska ringa en rad samtal idag för att fråga om medicinsk uppföljning, om än mer utökad hemtjänst och en del andra saker rörande min pappa. Det är tur att jag är sjukskriven. Eller åtminstone hoppas jag att jag är det, jag har ännu inte fått något svar från försäkringskassan angående det senaste läkarintyget.

Nu är klockan 04:09 och jag ska somna om i fåtöljen.

Livet, livet

Publicerat av
Svara

Jag läser mitt förra inlägg och ser hur det blir när jag inte läser igenom vad jag skrivit! Men det är bara att släppa. Jag är inte så bra på det. Vill att det ska vara om inte perfekt så i alla fall bra.

Jag har hamnat i en ny fas i livet. Då barnen inte behöver mig fullt så mycket, men mina föräldrar desto mer. Barnen bor hemma, är vuxna men beter sig både som vuxna och barn. Min mammas man gick bort helt nyligen, och jag och min syster vill finnas där för henne på de sätt vi kan och som hon behöver. Pappa bor 50 mil bort och vi pratar ofta i telefon. Nu har han blivit dålig och plötsligt är det samtal med sjukvården, tjat på honom att åka in till sjukhuset, oro för att han inte äter och vårdplanering som gäller. Som tur är har vi en resa till honom inplanerad om två veckor, så att vi kan titta till honom ordentligt.

Det här är ju självklara delar av livet för de flesta antar jag. Om vi har tur. Jag skrev om sammanhang och tillhörighet i förra inlägget, och det här handlar om det. Mina nära och kära som behöver mig, och jag vill känna mig behövd! Det innebär att jag betyder något, och har människor som betyder mycket för mig. Dilemmat är att jag inte orkar alla dagar, och ibland ska jag skam till sägandes medge att jag skulle önska att någon tog hand om mig också! Det här låter värre än det är. Klart att jag har flera som bryr sig om mig, och som tar hand om mig. Och jag vill då rakt inte att någon ringer jämt och ständigt med goda råd om hur jag ska ta hand om mig för att må bättre! Kanske är det bara så att jag skulle vilja slippa alla krav som vardagen ställer på mig? Ibland. Att någon bar mig till sängen, la en filt över mig och sa att nu tar jag hand om allting så länge du behöver. Fast jag vet inte. Det låter lite tråkigt också. Om jag kunde få välja bland kraven då?

När jag var sjukskriven med stark ångest i 25-årsåldern önskade jag ibland att andra var lika oroliga för mig som jag var. Samtidigt kunde jag inte med att berätta fullt hur dåligt jag mådde. Då bodde jag ensam och isolerade mig vissa dagar. Svarade inte i telefon och hoppades djupt inom mig att någon skulle komma och ringa på dörren, vara orolig och undra hur jag hade det. Men det var aldrig någon som noterade det. Kanske jag redan då var duktig på att spela frisk?

idag är det första advent, och trots allting känner jag för första gången på många år att det ska bli roligt att fira jul. Vi har haft vår beskärda del av kaotiska decembermånader, men jag kanske kan lägga dem åt handlingarna och njuta så smått?

Sorg i familjen

Publicerat av
2

Min mammas man gick bort i förrgår. Det var väntat, han var gammal och demensen gjorde honom allt mindre närvarande. Men det är ju inte bara att människor försvinner ur ens närhet man sörjer, utan än mer den de en gång var och vad de betytt för en. Kära minnen av en Daniel som var en viktig del i familjen.

Vi har vetat sedan i fredags att det var dags. Han har kärleksfullt tagits omhand av vår mamma i många år, och de sista dagarna var han på sjukhus med sina nära omkring sig. Det var väldigt fint mitt i all sorg. Vi pratade fina minnen, skrattade och grät. Han kände nog att vi var där.

Jag märker hur det påverkat mig. Jag känner mig trött och urlakad, och funderar på att ta ut någon av de få semesterdagar jag har kvar. Jag och min syster vill också finnas där för vår mamma om hon behöver sällskap och stöd. Det känns så bra att kunna göra det, att vi har varandra. I helgen ska jag till min vän T i Roslagen, och det känns väldigt skönt. Min syster finns tillgänglig för mamma då så jag kan åka dit.

Det var ju inte som att jag var så pigg innan detta hände heller! Igår fick jag ytterligare ett prov på hur jag funkar. Jag fick ett mejl på jobbet om huruvida jag skulle kunna ordna med en sak. Javisst, svarade jag (naturligtvis, jag kan ju inte säga nej!), så snart jag hinner. Det var ingen akut grej men 37 minuter senare var jag klar. Jag sköt alltså allt annat åt sidan för att effektuera en önskan på stubben! Vad är det med mig? Jag såg flera exempel på sånt beteende under dagen. Jag är en fixare som alltid är redo! Vad är det för sjuk duktighetshets som har mig i sitt grepp? Som dels gör att jag alltid säger javisst, och dels får mig att göra allt NU! Är jag så beroende av att andra tycker att jag är duktig, snabb, effektiv och dessutom gör detta med GLÄDJE?! Hur sjukt är detta?

I somras hjälpte jag till med en arbetsuppgift som egentligen inte alls låg på mig, men som jag ombads att hjälpa till med eftersom jag kunde det webbverktyg som skulle användas (eftersom jag givetvis kastat mig över det när vi fick det, lärde mig det OCH skrev en manual till mina arbetskamrater!). Det blev en allt större uppgift som tog ganska mycket tid, och eftersom det var lågsäsong på jobbet hann jag med det. Men jag fick också massor av positiv feedback på arbetet och slickade i mig allt som en belåten katt. Var det drivkraften? Inte enbart förstås. Jag drivs mycket av en glädje i ett väl utfört arbete som stämmer överens med mitt uppdrag, mål och en vetskap om att det är rätt saker jag jobbar med – sådant som gör skillnad. Egentligen borde det räcka, men att ANDRA blir glatt överraskade över hur snabbt jag jobbar och hur bra det blev betyder också mycket.

Så är det väl för många, kanske rent av de flesta tänker du. Ja, så är det nog. Det blir det inte bättre av. Men tänk om jag (eftersom jag skriver om mig) kunde bli glad av att säga ”javisst, det kan jag göra men det dröjer för jag har annat som väntar”, eller ”tyvärr, jag hinner inte det”. Säga det utan att känna mig som en dålig kollega och människa!

Ännu en anledning till att jag tar på mig saker är att jag inte tror att någon annan gör det lika bra som jag. Japp, nu är det sagt. Jag tror att jag är bäst lämpad för allt möjligt. Inte för allt men det mesta, och då bör jag jag ju göra det också, eller hur? Men oavsett om det är sant eller inte så kan jag inte göra allt, och får förlita mig på att andra gör saker tillräckligt bra (ett av mina favorituttryck!). Oavsett mina tankar om mig själv som ett universalgeni så måste jag släppa igenom medelmåttorna också! Min chef har sagt till mig att inte erbjuda mig att göra allting, det kanske är en ledtråd …

Det finns kanske alltid flera orsaker till varför en människa drabbas av utmattningssyndrom, och personligheten och ens disposition är säkert en viktig beståndsdel. För mig är detta beteende en av dem. Min känslighet en annan, som gör att jag har ett alltför tunt filter mellan mitt inre och omvärlden, och gör mig mottaglig för andras sinnesstämningar och behov. Min styrka en tredje, och det är den som gör att jag agerar och fixar och kämpar betydligt mer än jag egentligen orkar. Att jag kompenserar för att andra inte gör tillräckligt. Att jag kan sätta mig över ”orka” och göra lite till och lite till, tills det inte finns något gummi kvar på däcket och hjulet nu går på fälgarna. Till detta kommer omständigheter i livet som jag inte rår över. Sådär ja, så skapas en långtidssjukskriven människa med utmattningssyndrom med hjärntrötthet och depression. Heja.

Berg-och-dal-bane-vecka

Publicerat av
4

I måndags tog jag tåget till Borås med en god lunchbaguette i bagaget. Väl framme gick jag genom den välbekanta staden med ett varmt leende inom mig. Solen sken, det var många människor i rörelse. På Stora torget stod alla riksdagspartierna och kampanjade. Rådhusvinet klädde rådhuset i vars källare finns en pub där min då blivande man och jag tillsammans med några andra nya klasskompisar tog en öl för trettio år sedan. Jag gick till mitt hotell och efter en stund i vågrät position, gick jag till stadsbiblioteket för att ta en titt på barnavdelningen. Kom i samspråk med en barnbibliotekarie och berömde deras nyss omgjorda ungdomsavdelning.

Promenerade tillbaka till hotellet med ett kort stopp för att köpa med mig lite middagsmat, och höll mig inne resten av kvällen. Vilade och förberedde mig för nästa dags föreläsning på högskolan.

Nästa dag träffade jag en god vän som flyttat till denna del av landet varför vi sällan ses numera. Det var fint att hinna prata och skratta, det finns nog ingen jag skrattar så mycket tillsammans med!

Föreläsningen gick bra och jag kände mig nöjd. När jag åkte hemåt med tåget — helt utan missöden — njöt jag av att ha haft en fantastisk dag! Jag insåg att jag skulle bli väldigt trött dagarna efter, men den påfyllning jag fått av både självförtroende och social samvaro var värd så mycket.

Och mycket riktigt har onsdag och torsdag varit tunga. På onsdag morgon var det dags att träffa min husläkare för förnyat läkarintyg samt diverse provtagningar. Han sjukskrev mig i tre månader till, och skriver att det är oklart om, och i så fall när,  jag kommer att kunna återgå till arbete på 100 %.

Jag har jobbat hemifrån onsdag och torsdag, och det har funkat men jag har varit väldigt trött och ångestfull. Tillsammans med vardagen i familjen har det dessutom resulterat i att spänningen i axlar och nacke kommit tillbaka. Jag har fått avstå en surströmmingsmiddag hos en jobbarkompis och en fortbildningsdag på universitetet nu i slutet av veckan, men sånt är jag van vid. Istället ska jag vila ut hos min goda vän i Roslagen hela helgen.

Nu när jag vaknade hade jag fått sms med beslut om fortsatt sjukskrivning i tre månader till. Skönt.

Semestern är slut

Publicerat av
Svara

Jag var så trött på slutet av kursen att jag kollade om jag kunde åka hem en dag tidigare, men det fanns inga tågbiljetter som passade. Jag såg till att vila extra mycket istället, så det gick bra. Ovädret som orsakade stopp på rälsen inför hemresan orsakade mer stress hos mig än jag först förstod. Det är givetvis inte SJ:s fel att sånt händer, men de slog nog nytt rekord avseende informationen till resenärerna. Den kom för sent – det tog minst 12 timmar efter olyckan innan de meddelade mig att jag inte behöver göra något, utan att SJ kommer att meddela mig hur jag ska ta mig hem! Den information som kom var svår att begripa (!) och dessutom stod en sak i deras app och en annan i sms till mig! Nåväl, jag kom hem bara två timmar senare än jag skulle och det är verkligen ingenting att säga om. Tågpersonalen var både roliga och trevliga, och lunchen jag förbeställt var jättegod! Dessutom visade det sig att en vän till mig satt på samma tåg så vi fick en pratstund i bistron innan jag kände att jag hade fått nog av intryck.

Ett hängsmycke

Det är så skönt att jag kan fortsätta med silversmidet hemma, så att jag inte behövde stressa klart med sakerna jag höll på med. Jag tog det väldigt lugnt både fredag och lördag. Bilderna i inlägget är på de saker jag fick klart. Det är svårt att fotografera silver och ytan på de flesta sakerna ser sämre ut än de är.

Örhängen som är oxiderade inuti, så de är svarta

Hängsmycke med ett rör på baksidan att trä en kedja eller lädersnodd igenom.

Jag har säkert skrivit det tidigare men jag gör det igen – en så fantastiskt trevlig grupp har jag aldrig gått med tidigare! Vi var nio plus kursledare Anna Neudorf, och vi hade så kul och trevligt ihop.

Det blev en hel dag hemma innan det var dags att börja jobba igen. Det är ingenting jag gruvar mig för. Jag älskar mitt arbete! Men jag känner en oro att jag kommer att vara väldigt trött i början av terminen, som jag varit tidigare år. Å andra sidan blev jag glad när jag kom ihåg det, så att jag kan förbereda mig för det och framför allt inte få panik om eller när det inträffar.

Små ringar till min dotter

På söndag kväll kollade jag vilka som ska jobba denna vecka och insåg att det var många som fortfarande har semester. Då bestämde jag mig för att jobba hemma ett par dagar i början av veckan, och det var ett mycket bra beslut. Igår, måndag, kände jag mig ganska skakig. Jag hade lite ångest och fick känningar av utmattning i både hjärnan och kroppen. Men det gick bra ändå.

På kvällen mådde jag plötsligt illa när jag satt och åt, skyndade mig till badrummet och kräktes upp maten! Förvånad och förskräckt undrade jag vad som var på gång, men jag tror faktiskt att det var en stressreaktion. Jag brukar må illa ibland när jag är stressad, men så här långt brukar det inte gå.

Jag känner mig mycket bättre idag, men tar det väldigt lugnt. Pysslar lite i trädgården och lyssnar på min bok, och jobbar förstås.

Min främsta oro är hur det ska gå nu när alla i familjen är samlade hemma. Hur jag ska orka med, och att det känns svårt att göra något åt situationen. (Jag skriver medvetet otydligt eftersom jag inte vill hänga ut min familj.) Det är lättare sagt än gjort att prata om det, och få förändringar till stånd.


Fjärde kursdagen

Publicerat av
Svara

Dagen inleds återigen med ett morgondopp, men nu skiner solen från en klar himmel  till skillnad från de andra morgnarna. Det är en sällsam känsla att komma ner till den lilla badplatsen, gå ut på bryggan och se små abborrar simma i det grunda vattnet och skräddare susa fram på ytan. Kliva ner i det svala vattnet och vända ansiktet mot solen, det är nästan helt tyst. Svalorna svänger sina vingpennor högre upp i skyn, det ska bli en varm dag utan regn.
Förra året påbörjade jag en ring vars yta jag inte blev nöjd med. Jag tog hem den och skulle fundera på vad jag skulle göra med den. Den blev liggande och jag tog den med mig till den här kursen, och nu kommunal på det självklara: jag vände på den! Ytan på den andra sidan såg betydligt bättre ut, och jag satte igång att jobba på den. Den blev klar igår och jag är alldeles väldigt nöjd!

Det är den sista hela kursdagen idag, och alla kurserna ska ha vernissage i aulan ikväll, innan en festmiddag klockan sju. Det ska i och för sig bli roligt att se hattar, växtfotografier, betongarbeten, texter och textiltryck; men jag hade hellre använt tiden i smidesverkstaden och se mina kurskamraters alster. Förra året blev det ingen vernissage på grund av pandemin, och det var så skönt tycker jag.

Jag tittade precis om det finns tågbiljett hem ikväll redan. Jag skulle gärna ha två dagar hemma innan jobbet börjar på måndag, och längtar hem till familjen och katterna. Tågen år fullbokade visade det sig men det gör egentligen inget, det blir bra att få ut all kurstid.

 

En aktiv och lugn semester på samma gång

Publicerat av
2

Nu har tre och en halv vecka av min semester förflutit, och en och en halv återstår. Den sista på silversmideskurs i Mullsjö. Förutom ett par dagar i Söderhamns skärgård har jag varit hemma och det har varit helt ljuvligt!

Det låter kanske hemskt att säga men tack vare att min man och jag varit ensamma hemma större delen av tiden — sonen bortrest och dottern jobbat sena nätter och sovit på dagarna — så har jag fått en energi jag inte haft på mycket länge. Den har jag ägnat att rensa i skåp, lådor och förråd, vilket resulterat i hittills två vändor till återvinningsstationen, och åtskilliga kassar som ska lämnas till Skopan när de öppnar igen. Så tillfredsställande!

Men det är det fysiska energin som flödat. Den psykiska energin är på samma nivå, vilket visat sig vid de vanliga situationerna som ändå dykt upp ibland, och det drabbar även kroppen. Att vistas i affärer till exempel. När jag handlar i mindre mataffärer där jag hittar brukar det oftast gå bra, men igår var jag inne en sväng på Bauhaus och fick verkligen anstränga mig för att koncentrera mig på det jag skulle ha, och ta mig ut igen. Det snurrade i huvudet och jag fick den välbekanta känslan av matthet i kroppen.

Men tillbaka till den positiva energin jag haft! Jag har rensat bort en massa saker som vi sparat ifall de skulle komma till användning någon gång. En cykelkorg, lampor av olika slag, ytterkrukor, väskor, brädbitar, mattor … Troligen har det med åldern att göra — att inse att de aldrig kommer att komma till användning om de inte gjort det hitintills. Ett riktigt semesternöje!

Om rensandet och det utökade utrymmet var bäst, så var de saker som flöt upp det näst bästa. I en låda hittade jag saker jag trott förkommit: idolaffischer, egenhändigt gjorda tidningar med bilder på gisslan i Norrmalmstorgsdramat och svarsbrev från politiker som jag skrivit till med frågor om allt möjligt. Alla fick frågor om kärnkraft, men jag frågade också om privata saker. All fick frågor om sina barn, vad de gillar att göra på fritiden (de hade knappt någon men tyckte mest om att vistas i naturen och sport) och till den dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin (c) frågade jag hur många får han hade (ca 50 på vintern och upp till 150 efter lamningen)! Alla skickade foto och autograf som jag bett om. Finansminister Gunnar Sträng (s) skrev att jag hade alldeles för många frågor men skickade snällt ett foto i alla fall. Av Olof Palme (s) fick jag en känsla att vi brevväxlade. Han svarade väldigt personligt och det andra brevet inledde han med Tack för ditt senaste brev!

Även om jag förstår att de inte svarade själva så fanns ett engagemang för mig att svara, och sekreteraren måste ha frågat om en del svar. Dessutom var alla brev underskrivna för hand. Palme skickade också med en broschyr om miljövård eftersom jag frågat så mycket om kärnkraft.
Jag la också bort titlarna med Gösta Bohman (m)!

Så skön helg!

Publicerat av
2

Jag hade en hel del förhoppningar på påskhelgen – att den skulle bli händelselös och stillsam. Vilsam. Det infriades med råge. Med det ena barnet bortrest och det andra knappt hemma heller, ingenting inbokat och inga att-göra-listor fick jag små ryck av energi och lust att göra länge försummade saker, som att rengöra tvättmaskinen och klippa bort allt visset i trädgården. En långpromenad i solen med en god vän jag inte träffat på länge blev det också, och ett långt telefonsamtal med en annan kär gammal vän. Men framför allt läste jag, det vill säga jag lyssnade på ljudböcker. Passade på att laga mat till mig och mannen som inte barnen gillar, och att inte laga mat alls när ”fågelungarna” inte var hemma! ☺️

Påskhelgen avslutades med att min syster och jag tog med vår mamma till spastället  Yasuragi för att fira att hon fyller 80 år. Det blev en väldigt fin dag som inleddes med finfrukost, och fortsatte med varma bad inom- och utomhus, saltbastu och god lunch med tårtljus på efterrätten. En fin dag med samvaro och samtal om fina minnen.

Det jag inte hade med i beräkningen var hur mycket en sådan anläggning låter! Allt vatten, alla system för att få vattnet varmt och roterande – allt lät och jag fick nästan panik. Hur skulle jag orka med en hel dag här! Så kom jag på att jag som alltid hade öronpropparna i handväskan, och hämtade dem. Den underlättade och jag hittade också platser med lite mindre ljud. Men jag hade hela tiden en oro om hur jag skulle orka med morgondagen med möte på kontoret. Jag hade helst sett att jag skulle arbeta hemifrån. Och personalfesten på onsdag blev också till en hård knut i magen. Men jag försökte nyttja min nya elefantätarmetod: en liten bit i taget. Jag bestämde mig för att se hur jag skulle må nästa morgon, och bestämma då hur jag skulle göra, och samma sak med festen. En sak i taget. Nu ska jag bara njuta av att jag haft en oväntat bra påskhelg!