Hälsingland | tid för mig

Jag har skrivit förut om min mormors barndomshem i en by i Järvsö. Där odlades lin som blev till tråd som vävdes till fantastiska vardagstextilier. Det låter så enkelt, men det är en mycket omständlig och arbetskrävande process i flera led att förvandla växten till tråd. Mormor berättade hur hennes pappa bad sin syster på granngården att lära upp henne. Han, min mormorsfar Mårten Olsson, fick pris för bästa lin och var säkert mäkta stolt.

Jag har sedan tidigare en hel del textilier som mormor vävt av linet, och nu när min mamma rensar i sin lägenhet har jag fått ett par kartonger med bland annat lakan och handdukar. De är så fina, och att jag vet ursprunget gör dem än vackrare förstås! Här ett överlakan med spets med min mormorsmors initialer på.

Det var innan påslakanens tid och här är flera sådana överlakan som jag tog hand om.

Några få örngott med broderier fanns också. Även en hel del bruna märken tyvärr, som gamla textilier lätt får när de blir liggande. Det är som om de rostar. Jag har inte riktigt förstått vad det är trots ivrigt googlande. Men jag har tidigare provat ett knep jag läst om, blötläggning i ättika innan tvätt, och det har hjälpt en del i alla fall.

Det här är ett slags fodral med min mormors initialer, Birgitta (sedermera Britta) Mårtensson. Om man lyfter på tyget finns en ficka, och min gissning är att man la sina nattkläder i den.

Mormor hade en ogift bror som inte hade någon som vävde åt honom, så det gjorde systrarna. Här är en grövre kökshandduk med hans initialer, Olle Mårtensson. Han kom senare att kallas Stockholms-Olle enär han flyttade till huvudstaden!

Här fanns också två rullar linnetyg med märken av vävspännaren kvar i sidorna!

En försvarlig rulle vadmal tog jag också hand om. Undras om den också är hemgjord?

Bland alla gamla textilier fanns också en hel del bomullslakan till smala sängar. En del till synes oanvända, andra lappade och lagade som man gjorde förr. Det fanns ett par lakan som var ihopsydda av flera delar. De trasiga bitarna hade säkert blivit till städtrasor, och de hela fogades samman till nya lakan. Beundransvärt ekonomiskt och miljövänligt i en tid då det senare inte fanns i medvetandet som idag. Eftersom det finns i mitt så syr jag ihop de smala lakanen till dubbelsängslakan, istället för att köpa nya. Det känns bra. Bomull är ju en riktig miljöbov.

Och om inte lakanen skulle räcka så finns också en bal lakansväv från Tuppens! Den härrör nog från det grossistlager som morfar köpte, med tanke på årtalet – 1962. 3,91 kr/meter (inkl oms som det hette då, omsättningsskatt) motsvarar ca 52 kr i dagens penningvärde. Det är ganska exakt vad man kan köpa lakansväv för idag!

Det blev långt det här, men vilken skatt!

Nu ska ni få höra – jag har äntligen varit på Växbo lin! Vi gjorde en dagsutflykt igår och började med Växbo. Vi valde att parkera vid restaurangen och småbutikerna, och promenerade 600 meter på en liten skogsväg. Så vackert och rogivande. Tillsammans med mamma blir det också mycket prat om vilka växter vi ser!

Väl framme möts vi av en kruka med spånadslin, förstås! Några få blommade, men vajade i vinden så den blev suddig.Butiken var större än jag väntat och jag fyndade en del på andrahandssorteringen. Deras disktrasor är oslagbara så jag köpte två för att komplettera de jag har hemma. Jag köpte också två vackra ofållade handdukar som jag ska sy en kudde av, och två ofållade lite större bitar som jag också ska sy något av. Dessutom en stor rulle tunt tunt grått lingarn av den sort jag ofta broderar med och – det kanske bästa av allt – en påse ”skräddarspill”. Mindre bitar av alla möjliga slag som blivit över när de sytt kläder till butiken. Jag har inga bilder eftersom allt ligger i bilen som står på fastlandet.

Sedan gick vi in i fabriken och tittade, högljutt och fascinerande!

Här ”skrivs” hålkorten till vävstolarna.

På vägen ner till lunchen tog vi en annan väg som ledde oss genom Trolldalen, där det förutom att vara oerhört vackert, fanns gamla linberedningsstationer.

Linklappen, en enorm trähammare. En av de arbetsuppgifter min mormor berättat om – att sitta och hålla i linet medan den vattendrivna hammaren slår.

Vi åt en fantastisk lunch på Växbo krog och tittade på den gamla kvarnen – så vackert med allt gammalt slitet trä – innan vi åkte vidare.

Och då åkte vi till gården Erik-Anders i byn Asta i Söderala, som är en av de sju gårdar i Hälsingland som Unesco utnämnt till världsarv. Det är numera ingen som bor i just det huset utan man får gå runt och titta. Fantastiskt vackert och intressant! Rummen är varsamt återställda eller renoverade efter olika tider. Nya tapeter har tryckts upp med samma mönster som de gamla där det behövts, och en konservator har tagit fram gamla målade marmoreringar. Jag kan varmt rekommendera ett besök där. De har visningar ibland, gott fika i trädgården och en liten butik med loppis. Man kan till och med bo över.