Helg i Hälsingeskärgården

I fredags tog min syster och jag bilen de knappa 25 milen upp till hennes sommarstuga i Söderhamns skärgård. Ni som följt bloggen vet att det är en av mina käraste platser på jorden, och jag är så glad att min syster och hennes man har den kvar så att jag kan få komma hit. Den köptes av våra morföräldrar 1948 så här finns en historia och vi ser deras avtryck överallt, även om mycket är förändrat och förbättrar sedan deras tid här. Trots att det är så kallat omodernt utan vatten, avlopp och el, så är det precis så pass funktionellt man kan behöva på semestern med gasolkylskåp, gasolspis och vedkamin. Vatten tas med i dunkar från fastlandet, och diskar gör man utomhus men under tak.

Bottenhavet med Hällgrunds fyr långt där ute

Vi kom fram vid halv 5-tiden och efter att ha ställt undan maten, satte vi oss på bryggan med bubbelvin i glasen och njöt i solen och den ljumma kvällsluften. Jag tog ett dopp för att få av mig den klibbiga känslan på kroppen.

I sedvanlig ordning hade vi lagt ner en del jobb på att hitta recept på god mat att laga, och den här kvällen åt vi en variant av vit pizza med champinjoner, grönkål, salsicca, hasselnötter och mozzarella på. På bryggan förstås! En sån där kväll jag drömt om!

Jag kände mig märkligt påverkad av vinet, framför allt var jag lite yr och vinglade när jag gick. Somnade en stund i kvällsolen och gick vacklade i säng vid 21-tiden. Sov i 10-11 timmar men kände mig pigg och inte alls bakis. Insåg att jag helt enkelt varit toktrött kvällen innan!

Liljekonvaljerna doftade var man gick!

På lördagen gjorde vi inte så mycket, helt enligt plan. Läste lite, pratade. Det hade ösregnat på natten men det var uppehåll under dagen. Solen tittade fram allt mer, så ä även om det blåste lite väl mycket för att äta middag ute så blev det ännu en fin dag.

Det har inte varit några stora problem med RLS när jag varit här, men typiskt nog satte det igång när jag precis skulle ta en tupplur på eftermiddagen, och satte p för den planen. Jag ställde mig i vattnet upp till knäna för att lindra symptomen, hemma duschar jag benen med kallt vatten ibland. Det lindrar.

Strax innan solnedgången på bryggan

Idag, söndag, lyser solen men det blåser ordentligt så vi kommer att få kämpa en del för att få ut båten. Men innan vi åker hem ska vi äta surströmming till lunch! Det kan visst bli brist på den delikatessen i år, så alla fjolårsburkar kommer nog att ta slut i affärerna. Vi fick tag på en burk i den andra butiken vi kollade i, sån tur.

Äntligen!

Igår väntade jag bara på att klockan skulle bli halv 4 och dottern komma hem med bilen, så att jag skulle kunna åka iväg på min helgsemester. Jag laddade bilen med lite gott att tugga på och två avsnitt från favoritpoddar laddade i telefonen. Ställde in gps:en så jag skulle hitta, det är många vägskäl att välja fel på annars, och ställde kosan mot norra Upplands kustland och min kära vän T. Hennes två hundar blev så lyckliga när jag kom fram, och hoppade nästan upp i mitt knä innan jag hunnit ut ur bilen!

Huset ligger i skogen och här är så tyst och fridfullt. Här kan jag slappna av och vila i två dagar, så välbehövligt.

Utsikt från köksfönstret

Min vana trogen vaknade jag tidigt. Gjorde en stor balja kaffe och la mig soffan och läste tidningen. Ungefär som jag brukar även när jag är hemma. Den stora skillnaden är att ingen kommer att pocka på och vilja mig någonting. Kanske hundarna då, som vill bli kliade. Det kravet klarar jag.

Det blir en promenad till havet idag.

 

Ohållbart

I fredags skulle jag jobba till kl 14, och sedan åka till min vän T där jag skulle tillbringa helgen. Men stöket hemma och behovet av mig som medlare och som behållare för diverse invektiv, gjorde att jag åkte redan strax efter kl 10. Jag skulle egentligen spela in en film tillsammans med tre kollegor, där vi skulle presentera en digital konferens vi anordnat. Vi skulle alla fyra sitta hemma och spela in filmen i Teams, ett digitalt program för bland annat videosamtal. Men jag stod inte ut, och överlade snabbt med mig själv: de andra tre klarar detta utan mig och jag MÅSTE härifrån NU! Det kändes så bra att stå upp för mig själv! Jag är så plikttrogen i vanliga fall, men nu fick mitt välmående komma i första hand. Jag rafsade snabbt ihop min packning, sa hej då till de förvånade barnen och åkte iväg. Bra beslut!!

T:s hundar var som vanligt överlyckliga över att se mig, och det var så härligt att komma fram till tystnaden vid hennes stuga i Roslagen. Goda samtal, god mat, det obligatoriska bubbelvinet och så detta att ingen behöver mig. Jag kunde slappna av.

Det blev ett par sköna långa promenader ner till havet också, så härligt att tänka på de varma sommardagarna då vi badade där. Jag ser fram emot det igen, nästa sommar.


Väl hemma dröjde det inte länge innan konflikter blossade upp igen. Vi ska snabbt byta sovrum så att vårt hamnar mellan barnens. Det kommer att lösa en del av problemen i alla fall.

Axlarna hamnade lite väl snabbt uppe under öronen igen så det får jag jobba på nu.

 

Hemma igen

Igår kväll kom jag hem efter tre dagar på vift. Jag har haft det väldigt skönt med mycket påfyllning av livsandarna genom att titta på havet och horisonten.

Långa samtal, god mat och den nya braskaminen värmde också – den första dagen då det var lite ruggigt ute.

Jag snurrade till det med medicinen den första morgonen. Jag hade mina två dosetter med mig: en blå för eftermiddags- och kvällsmedicinen, och en grön för de tabletter jag tar på morgonen. Det är en försvarlig mängd piller i båda, och jag tänkte helt fel och svalde alla mediciner som jag ska ta kl 14, kl 19 respektive kl 21! Jag märkte det inte men efter ett tag blev jag så himla trött och lite groggy. Jag la mig och sov ett bra tag, kanske ett par timmar. Det hela reddes inte upp förrän på kvällen när jag såg att morgonmedicinen låg kvar i dosetten men den andra var tom! Då fattade jag varför jag blivit så trött på förmiddagen!

Jag blir alltid lite rädd när sånt här händer, när jag tänker fel för att hjärnan inte riktigt är med. Nu gick det ju bra även om jag satt och funderade en lång stund hur jag skulle göra med de missade pillren. Till slut bestämde jag mig för att ta ett par av dem, och strunta i de andra så att det inte skulle bli för nära nästa dos morgonen efter. Förhoppningsvis blev det inte alltför tokigt, men tanken med dosetter är ju att underlätta för oss virrpannor och då känns det inte så bra när det ändå blir fel. Jag kanske skulle ha en slags automat som på givna klockslag doserade åt mig!

Efter ett par dagar utan motion (ön är för liten för att promenera på) så gick jag ut i den svala morgonen idag. Det var riktigt skönt och jag gick en del i skogen. Jag hittade riktiga blåklockor för första gången i sommar! De är så skira och vackra på sina tunna stjälkar.

Läser och inspireras

Jag fick en bilaga från tidningen Vi av min mamma och tog med den på resan. Den är så inspirerande och jag blir så himla glad när jag känner lusten till garnet och stygnen och allt! Den lusten har varit ganska svag under hösten, förmodligen en del av depressionen. Ett gott tecken att det börjar dra i broderiarmen!

Vi tog en sväng på strandpromenaden nedanför hotellet idag. Det är så underbart med det stora vida havet! Och en dramatiskt kust med svarta stenar, kanske lavastenar?

Jag har bara mycket svaga känningar av RLS/WED nu när jag verkligen kopplar av, och det är förstås skönt. Ett litet orosmoln på min himmel är ändå att vänta på besked från försäkringskassan om de godkänner sjukskrivning på 75 %. Jag loggar in på deras hemsida flera gånger om dagen och kollar om de lagt ut något besked, men ännu så länge ingenting.

 

Regnplask och hjärnspöken

Nu är jag och min syster tillbaka i hennes stuga i Söderhamns skärgård där vi var förra helgen. När vi kom fram igår eftermiddag var det varmt och soligt och bland det första vi gjorde var att bada – ljuvligt skönt!
Vi dukade upp vår middag vid bryggan: goda ostar, levainbröd och prosciutto. Förutom en och annan båt och vattenskoter var det nästan helt tyst. Lite sus från den stora fina aspen som darrade lite i brisen, en häger som skrek på hög höjd – annars skön tystnad.

Solen gick ner i säck, men strax innan speglades den i mina solglasögon!

Idag njuter vi av att sitta inomhus, kura med tända ljus och lyssna på regnet utanför.  Jag broderar på mina skröfslappar. Här är en som börjar bli klar:

Jag känner mig väldigt stolt och glad över att jag utmanat en del av mina rädslor i sommar. Jag har bestämt mig för att träna bort en del av rädslan för spindlar genom att tvinga mig att gå i närkamp med dem. När jag sett en spindel har jag försökt röra vid den, men oftast springer de iväg. Det har varit nästan märkligt enkelt, även om jag fortfarande inte gillar spindlar alls.

En annan rädsla som jag dragit på mig på senare år är att köra på motorväg. Det är något med den höga farten och att jag liksom inte riktigt litat på mig själv. Jag vet att det är orimligt och helt taget ur luften, men det har ändå hindrat mig. Förra året när jag körde upp hit till Söderhamn så valde vi att delar av sträckan ta den långsammare (och vackrare) kustvägen innanför E4:an, men i år kändes det helt lugnt att ta motorvägen. Jag bestämde mig bara. Intalade mig själv att det bara sitter i mitt huvud. Att jag kört åtskilliga år och åtskilliga mil utan incidenter. Då gick det finfint!