När det bara är en vecka kvar av 2025 summerar jag året och konstaterar att jag har haft ett fantastiskt år! I februari är det tio år sedan jag startade bloggen och utropade 2016 till mitt år. Jag kallade den Tid för mig eftersom jag tänkte att det var just det. Att kaoset jag levt i skulle vara över, och att jag skulle påbörja tillfrisknandet och bli starkare. Så blev det inte, vilket läsare av bloggen känner till.
Men tillbaka till 2025. I februari gjorde jag en gastric bypass-operation som visade sig vara ett mycket bra beslut. Jag mår toppen, och har orkat ta itu med att träna. Under hösten har jag och min man till och med börjat gå på gym ett par gånger i veckan. Jag märker att jag är starkare, och det är en enorm tillfredsställelse! Målet på kort sikt är att öka på benstyrkan så att det blir roligare att åka slalom, vilket jag tänkt göra så mycket som möjligt denna vinter. Och till helgen ska dottern och jag till Romme för två dagars skidåkning! Senast jag åkte var 2022. Jag har till och med köpt egna pjäxor och hjälm, vilket jag annars brukat hyra. I slutet av januari ska jag till Romme igen, denna gång tillsammans med fyra barndomsvänner som ska åka skidor och prata prata prata i fyra dagar!
Som om allt detta inte vore nog så kröntes mitt arbetsliv med den finaste utmärkelse jag kan tänka mig: Bengt Hjelmqvists pris! Det är så oerhört stort för mig, och nu sitter diplomet inom glas och ram ovanför min arbetsplats i sovrummet. Jag tittar på det varje dag och är oerhört stolt. Prisutdelningen ägde rum i november, och jag är extra glad att det var i år jag fick det. Förra året och året innan det hade jag inte orkat delta. Det var en ljuvlig känsla att under minglet efteråt glida omkring och motta gratulationer från höger och vänster!
Den största förtjänsten till att jag mår så bra är ändå den psykoterapi jag gått i under två år, och som avslutades i juni. Den har gett mig så många saker, bland annat en behandling mot PTSD. Genom den har jag äntligen kommit till ro med hur mitt liv blivit, och en lugn känsla av att acceptera att jag bara kan jobba 25 procent under resten av mitt arbetsliv. Att jag måste se till att orka med HELA mitt liv, inte enbart den tid jag arbetar. Tidigare har detta varit en intellektuell process, men nu både VET och KÄNNER jag att det är helt rätt för mig. Jag är oändligt tacksam över att jag hittade psykolog-J!
Häromdagen skjutsade jag sonen till Arlanda för vidare befordran till flickvännen i Haag, och hämtade dottern vid pendeln, på väg till oss för julfirande. Tänk att Normalt kan kännas så alldeles alldeles underbart – som en bal på slottet!
God jul och Gott nytt år! ❤️
