Sjätte bilden – vackra saker

Det här är ju ingen bra bild egentligen, en typisk bild att efterbehandla i datorn. Ändra framför allt exponeringen. Men jag blev störtförälskad i den vackra och oerhört välhållna Amazonen som stod på parkeringen på Biskops Arnö. Vår fotouppgift den dagen var att testa olika skärpedjup och jag hann ta några bilder innan en hel familj med två småbarn knölade in sig i Amazonen och åkte därifrån. Jag skyller på dem att bilden inte blev bättre än så här!

007

Den representerar i alla fall min svaghet för vackra saker. Jag måste inte nödvändigtvis äga dem, jag kan titta på dem på bild eller i verkligheten och njuta av dem. Kläder som har speciellt vackra och liksom skulpturala skärningar. Ingegerd Råmans glas (se bild nedan), den extremt avskalade och enkla formen. Jaguar Sovereign – enkel och formfulländad.

Ofta är det just sådant som är till synes enkelt som jag tycker mest om. Glaset Glas, som en idé om ett glas, som ur Platons idévärld!

IMG_0380

 

Vackra böcker! Vackra typsnitt! Kanske till och med att böckerna blir bättre av en god form…

 

 

 

 

 

Nu hinner jag inte mer, dags för frukost och sedan till ridskolan med dottern. Regnet öser ner så jag hoppas de får rida i ridhuset!

Jag kanske återkommer med fler bilder på vackra saker som får mig att må bra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så trött idag!

Jag är så oerhört trött idag. Förmodligen en trötthet jag sköt framför mig under vistelsen på Bisops Arnö. Jag var förvånad över hur mycket jag orkade där, trodde att jag skulle behöva vila mer. Och det gjorde jag uppenbarligen fast jag inte ville kännas vid det då. Som tur är har jag en helg utan något inbokat så jag kan ägna mig åt att vila och sova. Och det har jag gjort. Trots en god natts sömn sov jag middag redan vid 11-tiden idag, och nu är jag sömnig igen, kl 19.30!

Jag drog ju ner på medicinen mot RLS/WED för ca två veckor sedan. Först märkte jag ingen skillnad, men under dagarna då jag var bortrest kände jag knappt av det alls! Underbart! Nu när jag är hemma känner jag lite mer men mindre än förut. Hoppas hoppas hoppas att det håller i sig!

image

Tredje bilden – det jag gör med mina händer

Det här halsbandet får symbolisera allt jag gör med mina händer: smycken i olika material, broderier, nålfiltning, kalligrafi och kort av vackra papper.

003

Jag har gjort en del saker förut, framför allt har stickning funnits mer eller mindre intensivt i min vardag allt sedan min bästis Annas mamma lärde oss sticka när vi var 7-8 år gamla. När jag var sjukskriven med stark ångest i 25-årsåldern stickade jag nästan konstant. Det var förmodligen lugnande även om jag inte formulerade det så då.

Även nu känner jag hur bra jag mår av att göra saker med händerna. Att känna hur det växer fram och hur kreativ jag känner mig! Att det blir bra, och som jag tänkt mig. Ibland bättre än jag vågat tro.

För många är det säkert självklart varför det får mig att må bra. Jag googlar och får flera träffar på ”må bra av handarbete”. Flera hänvisar till samma forskning på Harvard (min inre bibliotekarie undrar lite om någon kollat källan innan de återger vad andra skriver!) som säger att handarbete som är repetitivt som till exempel stickning fungerar blodtryckssänkande och även sänker pulsen. Det låter ju helt rimligt. Andra saker som stod (utan hänvisning till forskning) var att fokusering på något här och nu gör att stressande tankar inte får utrymme. Det kan jag känna igen, att jag förlorar tidsuppfattningen för att jag är så inne i det jag gör. Plötsligt har det gått flera timmar. Kanske inte så konstigt att jag fått tennisarmbåge! Tre veckor och en dag kvar till kursen i fritt broderi på Capellagården …

Tema på fotokursen

Vi har fått uppgifter varje dag på fotokursen, som vi redovisat nästa dag. Första dagen fick vi också en uppgift för hela veckan: att sista dagen redovisa ett tema i ett tiotal bilder. Temat skulle vi välja själva. Det kunde vara en färg, en känsla, en form, olika saker och så vidare. Jag har haft många teman igång i huvudet – stolar, skuggor, vinklar – men fastnade till slut för Sånt som får mig att må bra. Jag kommer att skriva om dem en och en under några dagar.

Först ut är vila, lugn och ro, ensamhet och återhämtning. Bilden jag tog blev den här:

001

Inget märkvärdigt motiv men jag har försökt göra bilden lite mer intressant med hjälp av lampan som ger ett ljus med skuggor och blir ett blickfång. Geometriska former ger karaktär åt bilder och här finns en triangel.

Återhämtning är A och O i livet. Man kan orka mycket om man då och då, inte alltför sällan, få tillfälle till återhämtning. Om man inte får det står kropp och knopp i ON-läge så länge att de skadas. Den återhämtning som krävs då kan innebära sjukskrivning.

Jag är väldigt noga med återhämtningen numera. Mitt behov av att vara för mig själv är stort. Ibland går det bra med en del intryck såsom radions P1 eller musik. Andra gånger vill jag bara ha det helt tyst.

Jag har blivit bättre på att värna det här behovet. Att inte försöka jobba ikapp det jag inte gjort när jag behövt vila. Om jag gör det är ju vilan nästan bortkastad! När jag ser tillbaka på några års sikt har jag helt enkelt blivit mycket bättre på att slarva, lata mig och göra saker good enough, tillräckligt bra! Det är ju lysande! Man kan ju vara bäst på att vara lagom bra också 🙂

Så mycket att tänka på!

Det är så mycket att tänka på, förhållningssätt för att orka och bli frisk. De flesta är så självklara, men inte förrän man kommer på dem. Några av dem skrev jag om tidigare, till exempel att värna återhämtningen. En annan jag nyss formulerat är att jag faktiskt inte kan ta igen allt det jag inte hunnit och orkat. De bra dagarna är det lätt att försöka göra det. Jag blir alldeles trött när jag tänker på det. Så förbaskat svårt! Att inte göra för mycket när det känns som att det går. För att det går egentligen inte, att inse det.

image

 

En sak jag blir så glad av är allt som blommar just nu! Syren, rönn, äppelträd och massor av andra träd och buskar. Såna som enbart är gröna resten av sommaren.

 

image

Mindfulness och andra krav, reflektioner från boken 2

Det allra allra svåraste för mig tror jag är att bara vara, tillåta mig bara vara. Jag känner mig ofta jagad, har en känsla av att det är något jag ska göra nu, strax, i morgon eller åtminstone förberedas. Jag tittar i kalendern för att konstatera att det inte är något. Jag har hela långa söndagen ointecknad. Det är nu på sistone som jag börjat få syn på det här beteendet och den här känslan, men den är inte ny. Var kommer den ifrån?

imageI boken Våga vara rädd skriver Emma Holmgren om mindfullness, meditation och yoga. Hon skriver att det finns mängder av andningsövningar att hitta på nätet,och att det kan vara ett sätt att styra bort kroppen från oro och spänningar. Det tror jag också på, eller rättare sagt: det fungerar för mig också. Det är ju en rent fysisk sak, att vi andas med korta andetag när vi blir oroade eller stressade, och att det går att lugna ner hela det parasympatiska nervsystemet genom att andas lugnt och djupt. En bra övning är att hålla för höger näsborre och enbart andas genom den vänstra i tio minuter. Det är en övning jag sett på flera ställen och även i denna bok. Bra om man har svårt att somna också. Lite knepigt i förkylningstider!

Vi var många som tjusades av Robin Williams lärare i Döda poeters sällskap och hans variant av Carpe diem. Sedan blev det ett klyschigt, uttjatat och till slut löjligt uttryck. Därefter återkom det i form av den nya religionen Mindfulness. Att vara här och nu, fokusera på andningen, de ljud du hör i rummet. Om-tankarna-far-iväg-så-konstaterar-du-bara-att-de-gjorde-det-och-fokuserar-på-andningen-igen. Många anser att det är fantastiskt för just dem, det är ju toppen! Men jag kan inte fokusera på andningen och ingenting annat. För mig har det blivit ytterligare ett krav. Den terapeut jag fick via vårdcentralen och som jag gått hos i tre omgångar inledde alla samtal med en stund mindfulness. Jag tänkte att det kommer väl, jag kommer att tycka att det är skönt och hjälpsamt. Men jag gjorde det mest för att glädja henne! Det har också kommit en del kritik mot mindfullness på sistone. Jag har inte hängt med så noga men tror att kritiken delvis handlar om att det blir ytterligare ett krav för många. Kanske också att man lägger stort fokus på det när det kan vara andra saker som hjälper bättre.

imageNu kommer min pappa att ringa och säga att jag har för bråttom! Att jag alltid haft för bråttom, ätit för fort, swishat omkring i tillvaron. Och det är sant. Men jag har gett mindfulness en chans tycker jag. Försökt att inte se det som en prestation.

Jag provade yoga för ett par år sedan, följde med en vän som fick ta med mig som introduktion. Det var ett väldigt fint rum med vackra jordfärger och Buddhafigur på väggen. Vi kom i god tid, svepte in oss i mjuka filtar och drack te. Det var väl just det här västvärlden-leker-tusenårig-östmysticism som gjorde att det blev fel för mig. Jag blev mest full i skratt.

Men den här terminen har jag gått på vad jag kallar Konsum-yoga. Det är inget (nåja lite) hokuspokus – bara en och en halv timme av egentid, stretchövningar och fokuserad andning. På liggunderlag, inga yogamattor. Tio kvinnor i sina bästa år med några fler magar och hakor än när vi var yngre. Det passar mig utmärkt och jag kommer att fortsätta i höst.

Jag tycker mycket om andningsövningarna. Kanske av samma anledning som jag gillar att stretcha kroppen. Att andas djupt och långsamt är också att stretcha, töja på hela sin varelse – kropp och själ.

Emma Holmgren skriver något som jag tycker är väldigt viktigt: om att ha tålamod med tillfrisknandet. I början behöver man inte det. Tröttheten gör att man inte orkar någonting. Men det är när man börjar känna sig som en människa igen som man måste se upp. Det är då man börjar göra en massa saker man inte borde. Gå på utvecklingssamtal i barnens skola och bjuda hem folk. Trotsa känslan i kroppen som säger ”NEJ!”. Istället: ”Jag borde kunna det här, det går nog bra.” Varje gång varvar man upp, stressar upp sig, tar av den reserv som inte finns. Betalar betydligt mer än det smakar. För att man borde kunna. Emma skriver att man måste våga ångra sig och lämna återbud till saker om det inte känns bra. Förra sommaren ställde jag in mitt eget födelsedagsfirande. Jag kände efter och insåg att inte skulle orka. Efteråt kändes det väldigt bra att jag lyssnat på mig själv.

Emma skriver också om att acceptera att allt inte är som vanligt, att inte kämpa emot sig själv. Så jäkla svårt, kanske det som är det svåraste?

”Vi vill fortfarande leva”

Jag lyssande på ett radioprogram om Alice Miller, psykoanalytiker vars böcker om barndomens betydelse lästs av många världen över. Det var den fantastiska radiojournalisten Ylva Mårtens som gjort programmet, ständigt på barnens sida. Jag fastnade för något idéhistorikern och psykoanalytikern Per Magnus Johansson sa i programmet:

image

 

”Att dela utsattheten som vi alla på ett eller annat sätt har, är också en stor mänsklig tillgång. Det skapar gemenskap. Men det skapar också gemenskap om utsattheten inte bara leder till aggressivitet och kverulerande, utan att man ser att vi fortfarande är med i livet, vi har fortfarande saker att göra i livet, vi vill fortfarande leva.”

 

Jag skrev i ett tidigare inlägg:

”Jag har fått så mycket tillbaka av att vara öppen med hur jag mår. Förståelse förstås, inte minst viktigt, men flera vänner har också öppnat sig för mig och delat med sig av sina upplevelser och känslor, vilket lett till fina samtal som berikar, bidrar till reflektion och får mig att utvecklas.”

Jag blev väldigt berörd av vad Per Magnus Johansson sa. Vi kan (bör) dela med oss om hur vi mår, det kan skapa en känsla av att inte vara ensam. Även om vi har olika berättelser och reagerat olika på vad vi varit med om så finns en gemensam nämnare. Men hur han också ser hur vi inte stannar i känslan, utan med hjälp av andra också kan se framåt. Att vi har mycket kvar i livet, att vi ÄR i livet.

För mig handlar det om acceptans som jag skrev om förut. Att inte gräva ner sig i det som varit, eller den känslan och mående som det medfört. Att utan att vare sig förneka eller trycka undan känslan ändå komma vidare i livet. Ta små små steg i den riktning jag vill. Stora kliv klarar jag inte, men att bara ta ett steg åt det håll jag önskar är en vinst. Kanske kan jag ta ännu ett steg en annan dag. Kanske jag aldrig kommer hela vägen, men jag mår förmodligen betydligt bättre.

imageEn enkel bild av hur det kan fungera: jag vill komma i form och orka mer rent fysiskt. Målet är att springa ett lopp, men dit är det långt. Det kan kännas omöjligt, att det bara är att ge upp innan jag ens börjat. Men jag kan också se det som att varje steg på väg mot målet är en liten vinst. ”Jag gick en rask promenad idag, blev lite svettig och pulsen ökade. Bra! Jag gör om det i morgon, kanske kan jag gå ännu lite längre.” Ett annat sätt att göra det skulle kunna vara att jag ger mig ut i spåret, fast beslutsam att ta mig runt femkilometersspåret men kroknar efter 700 meter. Känslan av misslyckande kommer som ett brev på posten, och sannolikheten att jag springer igen den närmaste tiden är nog tämligen minimal. Det handlar om att vara snäll och tillåtande mot sig själv, och utgå ifrån där jag är NU.

Några har delat med sig av sina tankar och känslor här i bloggen. Jag är så tacksam för att ta del av era upplevelser, tack!