Kategoriarkiv: Utmattningssyndrom

I morgon är det dags och jag är rädd

Publicerat av
Svara

I morgon ska jag arbeta i åtta timmar. Japp, nu är det dags för heltid. Äntligen men också NEJ! Jag kan inte! Orkar inte! Men alltså, hur ska det gå?!

Idag har jag varit trött och seg men det har varit en dag då det har gått bra. Jag var ensam i flera timmar, och tog allt i sakta mak. Sov utomhus när jag blev trött, och vilade mycket överhuvudtaget.

Ju närmre kvällen kom desto räddare blev jag. Hur kunde jag planera så dåligt att det är två möten som ställer en del krav på mig redan första dagen?! Jag får prata med mig själv för att lugna mig, och jag tycker att det känns aningen bättre nu en stund innan läggdags.

Jag är rädd för att det ska gå åt skogen. Att jag inte alls kan jobba 100 % och kanske värre än så: att jag blir sämre och inte kan jobba alls eller bara deltid. Egentligen tror jag inte på det där, inte helt och hållet i alla fall. Det får bli en tupplur i vilorummet i morgon! Nu MÅSTE jag sova!

Hålla huvudet kallt

Publicerat av
2

Jag märker hur tankarna spelar mig spratt. Hur jag blir orolig för minsta känsla av svaghet, av trötthet, av hjärnöverhettning. Det gäller att jag håller huvudet kallt nu och inte låter tankarna hamna i dåliga cirklar.

Jag kommer med till visshet gränsande sannolikhet att vara riktigt trött nu i början. Kanske länge. Jag kommer att behöva använda vilrummet på jobbet, kanske äta lunch för mig själv ibland. Planera dagen så att sådant som tar mest tankekraft infaller tidigt, och att möten minimeras. Jag ska hålla kvar min påminnelse i mobilen som plingar kl 16 varje fredag: Avstämning står det, och då gör jag det. Stämmer av hur veckan varit: om jag varit trött, varför i så fall, behöver jag tänka på något, ändra något, säga nej lite mer och så vidare. Det är en bra sak att göra. Rannsaka sig själv och se om man slarvat med sig själv. Det ska man inte göra. Man ska vara rädd om sig.

 

Inget sjukintyg – hurra!

Publicerat av
Svara

Idag var jag på återbesök hos min rare psykiater Iwan. Vi konstaterade att jag mår mycket bättre än när jag ringde för några veckor sedan och bad att få öka dosen på den antidepressiva medicinen. Jag sa att jag förstod det pedagogiska i att han avrådde från ökningen, eftersom jag ju kom upp ur den lilla svackan och mådde bättre någon vecka senare. Han myste lite och sa att jag fick se att medicinen hjälper mig, och fångar upp mig innan jag faller för djupt. En mycket hjälpsam tanke att ta med mig tills det är dags för nästa svacka. Dags att plocka fram och damma av min gamle trotjänare Tilliten!

Jag sa till honom att jag tror att anledningen till att jag fick ökad ångest och hopplöshetskänslor var att jag dels är lite orolig inför att börja jobba heltid – ska jag orka, hur ska det gå, tänk om det går åt pipsvängen? – och dels kände mig osäker på den nya chefen som skulle börja i maj. Jag kände honom inte och visste inte hur det skulle funka för mig med stöd i återgång till arbete. Inte för att jag hade någon anledning att vara orolig, utan just det: att jag inte kände honom.

Men vi kommer finfint överens och jag vågar tro på att jag kommer att fixa det här!

Idag var första gången på mer än tre år, sedan mars 2015, som jag varit hos doktorn och gått därifrån utan läkarintyg i näven! En märkvärdig dag, en dag att lägga märke till, en bemärkelsedag helt enkelt.

Jag firade med att ligga i vår utesoffa i en hel timme. Jag tittade på himlen och lyssnade på fåglar och flygplan medan den varma dagen övergick i svalka.

Nu är klockan snart nio på kvällen, och jag har suttit ute och stickat en bit på min gröna tröja. Bakstycket är klart, nu har jag gjort kanten på framstycket och börjat på det gröna.

Att man kan få ha det så här bra!

Publicerat av
4

När jag och min vän T var på Kanarieöarna en underbart vilsam vecka i januari, tänkte jag flera gånger att tänk att man kan få ha det så här bra. Det var så oerhört skönt att verkligen uppskatta det jag kände i stunden. Jag mådde så bra av flera skäl och ett av de viktigaste var att jag bytt medicin mot RLS/WED och lagt till en antidepressiv medicin till den jag redan hade. Först trodde jag att mitt förbättrade måendet berodde på resan, men insåg att jag ju faktiskt mådde bättre över tid. En påtaglig effekt av bytet av medicin var att jag i stort sett inte kände av de oerhört obehagliga pirrningarna i kroppen. Jag trodde knappt att det var sant! Jag hade glömt hur det kändes att inte ständigt behöva röra på mig eller spänna musklerna för att stå ut. Hur det kändes att inte ha ryckningar i benen. Däremot mindes jag tydligt hur Hopplösheten drog in och jag undrade hur jag skulle stå ut.

Långhelgen som precis går mot sitt slut har varit riktigt riktigt underbar! Jag har gjort massor av praktiska saker: rensat och kasserat, byggt och planerat, köpt växter och planterat. Så väldigt tillfredsställande! Och inte minst viktigt: sonen har varit med mycket. Han är så väldans händig och uppfinningsrik, och har varit en stor tillgång de senaste dagarna. Så roligt, så fantastiskt! Det är ren och skär lycka, och jag har flera gånger tänkt att tänk att jag får ha det så här bra!

Jag har skrivit förut om det idiotiska ordet lyckopiller, och ska inte tjata om det så mycket. Men alltså! Om mediciner kan göra att deprimerade människor återfår en lust till livet så är det förvisso lycka. Men ordet för tankarna till andra saker tycker jag. Uttråkade lyxhustrur eller så. Dessa mediciner är bokstavligen livsviktiga för många. Viktiga för själva livet. Jag är oändligt tacksam för att jag träffat på en psykiater som hittat rätt medicinering för mig. I morgon ska jag träffa honom – kanske sista besöket innan jag återförs till min fina husläkare på vårdcentralen. Anledningen att jag skriver kanske är att det beror på hur han bedömer mitt behov av uppföljning. Vi får se i morgon.

Häromdagen fick jag en idé om ett halsband, och letade desperat efter en papperslapp att skissa ner den. En tidig morgon gjorde jag halsbandet och efter en del fixande var jag ganska nöjd.

Jag mår fint

Publicerat av
Svara

Månaden maj kan vara fylld av måsten och roligheter om vartannat. Många har avslutningspicknickar med brännboll på barnens alla aktiviteter, presenter till ledare och lärare ska skramlas till och köpas in, nya kläder till skolavslutningen ska inhandlas och dessutom ska trädgården krattas fram, växter köpas och planteras, båten i sjön och sommarstugan vädras.

Det är ju inte alla förunnat att ha det så här hektiskt, och det mesta drar vi på oss själva. Något att tänka på om man vill njuta av det sköna vårvädret.

Jag har återigen en långledig helg: fyra dagar! Jag har bara ett måste inbokat och det är att jag och en annan mamma ska bemanna kaféet på dotterns ridskola i morgon, men det ska bara bli roligt.

Jag är inne i en fin känsla av ork och sug på att fixa saker här hemma. Jag och dottern åkte till Ikea i morse för att komplettera lite till köket. Jag har oljat in nya bänkskivor i flera omgångar och försökt hänga om dörren på nya kylskåpet så att det öppnas från andra sidan, men skruven satt stenhårt så jag får be om hjälp. Handtaget kunde jag flytta i alla fall. Vi håller på att göra en arbetsbänk mitt i köket och jag kommer äntligen att få användning för mina gamla krokar som jag har efter min mormor och morfar! De, eller åtminstone de tvådelade, ska sitta på undersidan av bänkskivan så vi kan hänga kökshanddukar där.

Vi har så många fina handvävda linnehanddukar som jag inte nänns använda men jag har börjat tänka om. Vad de ska annars vara till – ligga i ett skåp? Jag har en hel del fina kökshanddukar med tryck från Frösö handtryck och Almedahls, men de blir så bleka och urtvättade fort. Lite trist. Och som framgår med önskvärd tydlighet så stryker jag dem inte!

Handduken med katterna från Frösö handtryck köpte jag när jag var på fabriksförsäljningen på Frösön häromåret. Eller rättare sagt så fick jag den av min pappa som var med. Jag har även ett förkläde i samma tyg som jag använder dagligen. Förklädet sydde de upp åt mig. Det är Karin Mannerstål som designat mönstret.

Den med rävar är så himla fin tycker jag! Surt sa räven heter mönstret och är designat av Kerstin Boulogner för Almedahls, och kanske jag skulle önska mig en bricka i det mönstret? En stor rund – det vore nåt det!

Nu har det gått några hektiska timmar till. Sonen och jag lyckades med konststycket att hänga om kylskåpsdörren, men det var svettigt! Vi fick ta ut all mat och lägga kylskåpet ner. Skruvarna satt otroligt hårt och det var på håret att vi klarade av det. Men nu är skåpet änterligen på plats.

Det var en himla bra sak som hände idag. Eller rättare sagt INTE hände! Det uppstod en situation här hemma som jag vanligtvis brukar gå i däck av. Jag brukar bli alldeles som gelé i hela kroppen, få stillestånd i hjärnan och behöva släppa allt jag har för händer och lägga mig under kedjetäcket och djupandas.

Min första tanke var faktiskt att nu kan jag inte laga middag idag. Jag orkar bara inte. Men det var en inlärd reaktion: jag har varit i liknande situationer så oerhört många gånger att det var vanans makt som talade – inte min verkliga känsla av stress just nu. Den låg kvar på en hanterbar nivå, och jag sa först tyst och sedan högt till mig själv: det här går finfint. Det kändes mycket bra. Lite overkligt och otroligt. Att jag kommit så här långt!

Nu har jag bara en arbetsvecka kvar innan jag börjar jobba heltid. Jag tror ta mig tusan att det ska gå bra!

 

 

 

Många glädjekällor

Publicerat av
Svara

Jag känner mig så uppfylld av små glada saker från helgen som var. Det var skönt och varmt väder, och jag ägnade mycket tid i vår lilla trädgård. Planterade och rensade. Fördelen med små trädgårdar är att det blir synliga resultat med liten arbetsinsats. Jag hade inte föresatt mig att göra något särskilt utan gick bara på lust. Vilade en stund emellanåt, kroppen är inte van vid den här typen av arbetsställningar!

Jag hade köpt sättpotatis men i våra odlingslådor rymdes bara några få. Vi har en Facebook-grupp för vår samfällighetsförening och jag skrev och frågade om någon ville ha dem. Efter tre minuter fick jag svar, och ytterligare ett par minuter senare stod tre sättpotatisspekulanter i vår hall! Jag blev allldeles uppfylld av vardagsglädje över att stå och småprata med grannar jag inte träffat förut, och följde med en granne hem för att få några plantor sockerärter. Jag levde på den känslan resten av helgen, ja fortfarande!

Lite senare på eftermiddagen när jag tömde tvättmaskinen tänkte jag att nu är det dags för mig att ta ett glas vin och slänga mig i utesoffan. Precis då ringde en nära vän och sa att hon var ute och gick i närheten med sina hundar, och hade jag inte lite vin att bjuda på? Så perfekt och ännu mer lycka!

Ja, så lite behöver jag för att bli glad. Samtidigt så är det ju så mycket. En känsla av sammanhang, av tillhörighet, av att vara omtyckt för den jag är. Tak över huvudet, kläder på kroppen, rent vatten och mat på bordet varje dag. Jag har till och med fast jobb, en underbar familj och en verkstad – ett eget rum!

Ännu en sak som jag tror har betydelse för att jag mår bättre än under svackan häromveckan är att jag fått en ny chef som verkar väldigt bra. Vi har levt med stor svajighet på chefssidan de senaste åren, och samtidigt varit med om stora förändringar såsom ändrad huvudman och två flyttar (!). Det är inte optimalt för någon, och ännu mindre för mig som varit sjukskriven och behöver stöd av en chef. Det är bara två veckor tills jag börjar jobba heltid och nu känns det görbart!

Idag damp ett paket ner i brevlådan. Där låg tre exemplar av den lättlästa boken om handarbete som jag är med i, och det var bokens författare Karolin Olsson som skickat böckerna som jag kan ha med på Språk- och Slöjdkaféet! Så himla snällt!


Här är bilderna på mina alster från boken:

Titta mamma – här broderar jag din blomma!

 

Överväldigad!

Publicerat av
2

I morse la jag upp ett inlägg i en facebookgrupp för Väsbybor där jag beskrev tanken med Språk- & Slöjdkaféet, och bjöd in dem som ville att vara med. Jag fick flera svar redan på förmiddagen och nu när jag kollar är det åtta för mig främmande kvinnor som vill vara med! Åtta kvinnor som vill handarbeta och prata svenska med nya kommuninvånare! Dessutom två som hakat på via bloggen och min egen facebooksida. Nu känns det på riktigt, som att det kommer att bli av!

Förutom de som ställer upp har jag fått mängder av hejarop, men inte en enda rasistisk eller kritisk kommentar. Jag hade räknat med att något sånt skulle kunna dyka upp, men än så länge ingenting.

Det är en sällsamt skön känsla som jag går in i helgen med. En känsla av hopp om medmänskligheten – om det goda i människan. I rena glädjen började jag prata med en man och hans son vid varubandet på Coop, och gav en man som tiggde utanför affären lite pengar och frukt. Pyttesaker som med största sannolikhet betydde mer för mig än för dem. Det är en viktig känsla för mig, och som jag ska försöka komma ihåg. När depressionen tar tag är det just hopplösheten för världen, för att det är för mycket för mig att förhålla mig till och alldeles för mycket av intresse för den egna plånboken som styr människor, som lägger sig som en dyblöt filt över mig. Jag tror att jag skrivit om det tidigare också, och liknelsen med den blöta filten är alldeles mitt i prick. En oformlig tyngd som drar ner mig, som gör att jag inte orkar hålla mig upprätt. Det är en känsla som ödelägger allt. Ingenting betyder längre något. Därför vårdar jag de positiva känslorna så extra mycket när de dyker upp, och jag tar risken att låta beskäftig, överdriven och patetisk.

Medicin, intryck och skogspromenad

Publicerat av
Svara

Jag tror att jag skrev förut om ökad känning av WED/RLS och tar nu mer av Gabapentin. Jag hoppas innerligt att det är tillfälligt, och att det lägger sig lite. Jag får hålla i mig allt vad jag kan för att inte gå igång och bli rädd att det ska bli lika illa som det var i höstas. Igår hade jag ryckningar i benen två gånger. Det har jag inte haft på flera månader! Ingenting idag som tur är, men jag känner ibland hur benen gör sig beredda på en ryckning. Det liksom drar ihop sig i dem eller hur jag ska uttrycka det. Samma känsla som strax innan en ryckning.



Idag gick jag på en lång skogspromenad tillsammans med min goda vän Å. Vi delar en hel del stressreaktioner på långvarig söndring och känner igen oss i varandras berättelser. Det betyder mycket för mig att göra just det. Det blir en bekräftelse på att det jag känner är rimligt eller giltigt. Hur knasigt det än är så är det viktigt.

Jag läste en artikel om en ganska ung man som drabbats av stroke, och som beskrev ett besök på en mataffär som om att det var jag som sagt det: ”Det tog mig 25 minuter att plocka ut tre varor. Mataffärer med alla färger kan vara väldigt jobbiga att gå igenom när jag är trött. Det blir pannkaka av allting, när jag ska planera det själv. Det är svårt för mig att lära mig att klara det här.” Sorgligt men det kändes samtidigt skönt att höra någon annan med hjärntrötthet beskriva denna vardagliga sak. Jag har tidigare beskrivit hur jag kan uppleva just mataffärer, och hur svårt jag kan ha att fokusera på vad jag ska göra, välja ut varor och bara röra mig omkring i butiken.

Rent allmänt tycker jag att det oftast är riktigt härligt att leva och jag kan verkligen njuta av våren och hur allt förändras i naturen från dag till dag. Jag köpte sättpotatis igår och ska nog plantera den i morgon. Katterna får tyvärr inse att odlingslådorna inte är utomhuskattlådor, även om gödningen förhoppningsvis inte skadar! En hel ledig dag till i morgon utan något inplanerat.

Hemma och vilar

Publicerat av
Svara

Som jag skrev förut har jag en förhöjd ångestnivå sedan ett par veckor tillbaka. Jag märker av en ökad känslighet för intryck också, och åt lunchen i ett litet rum för mig själv. Det är god stämning på arbetsplatsen och mycket prat vid lunchborden. Det blir ganska högljutt för ett känsligt öra.

Efter jobbet åkte jag till frisören för att klippa mig när jag egentligen bara ville hem till kedjetäcket. Som vanligt bad jag henne stänga av radion så det blev tyst och lugnt. Det är ju ändå rätt vilsamt att bli ompysslad, i synnerhet att få håret tvättat.

På kvällen bestämde jag mig för att vara hemma i en eller två dagar för att vila. I morse vaknade jag klockan 5 men somnade om flera gånger och klev inte upp förrän vid halv 8. Oerhört skönt! Idag har jag broderat lite och stickat på min gröna tröja, samtidigt som jag tittat på dokumentären om Avicii. Det blev till slut ganska plågsamt att se hur dåligt han mådde och jag tittade på Mästarnas mästare istället.

Jag ringde till psykiatrin och bad att min läkare skulle ringa upp under dagen, eftersom jag vill öka medicindosen. Han ringde för en stund sedan och ska återkomma i morgon då han pratat med överläkaren. Han undrade om jag är orolig för återgången till heltidsjobb, och det ligger väl närmast till hands.

Dessa tvära kast mellan lycka och hopplöshetskänslor är verkligen tröttande!

 

Öka dosen?

Publicerat av
Svara

Sista veckorna har jag haft en liten förhöjd ångestnivå. Ingen stor skillnad men ändå tillräcklig för att påverka mig negativt på marginalen. Den marginal jag inte har alltså. Det tog ett tag men nu har jag kommit på att jag helt enkelt ska ringa min psykiater och rådfråga honom. Kan jag gå upp i dos antingen i den ångestdämpande och antidepressiva medicinen på morgonen (Fluoxetin) eller den antidepressiva medicinen på kvällen (Mitrazapin)? Jag vet att det finns utrymme att öka dosen åtminstone på kvällsmedicinen. Jag ska ringa i veckan och fråga.

Här är den lilla kudden jag gjorde till min mamma i 76-årspresent.

Den minnesgode läsaren känner igen den från ett inlägg för några veckor sedan. Då visste jag inte vad jag skulle göra av broderiet, men det blev alltså en liten kudde. Det gulbruna garnet jag broderade stjälken med var uppenbarligen ett mycket gammalt yllegarn, eftersom det var skört och gick av ofta. Det är följaktligen inte jättesnyggt på baksidan men det säger ju till och med textilslöjdslärare att det inte spelar någon som helst roll. Och vem skulle se det? Jag undrar om det kan tillhöra de gamla växtfärgade garner jag har efter min mormor, men jag är osäker. Det låg i en påse med små garnhärvor som kan ha legat ihop med hennes.