Äg din HSP!

Jag är en högsensitiv person. Starkskör som Maggan Hägglund och Doris Dahlin benämner det. Jag har lyssnat lite på de poddar som finns i ämnet. Här återger jag delar som jag tyckt varit intressant.

Jag upplever ett ibland lite plågsamt tvång av att anpassa mig efter de personer jag är med för tillfället. Ibland försöker jag träna på att vara mig själv utan att anpassa mig, men det är svårt. Senast igår tyckte jag att jag var väl känslosam i ett möte, utbrast i oh-anden och ah-anden lite väl högljutt och drog anekdoter från förr. Jag upplevde inte alls att det togs emot negativt, men det var ett sätt att vara på som jag inte brukar vara i den situationen och med de personerna. Men egentligen, nu när jag tänker på det efteråt, så tycker jag ju om den Pia! Den är nära den jag är, istället för sval och behärskad.

Eileen Aaron, som myntat begreppet HSP och som grundligast beskrivit det, menar att högkänsliga personer mår bättre än många andra eftersom de är mer benägna att söka psykiska stödresurser. Vi har en förmåga att må väldigt bra eftersom vi är vana att brottas med vårt psyke.

Sarah Nilsson har skapat en teaterföreställning om HSP och har en blogg. Hon intervjuas i ett avsnitt av HSP-podden och menar att vi ska skriva vår egen manual om vad som stärker oss och vad som gör oss svaga. Det kan bli en checklista att ta fram när man inte mår så bra. Hon pratade om utrymme (skapa luckor i kalendern så att det finns utrymme för dagsformen); återhämtning (kompensera intrycksrika dagar); fyll på med sömn, mat, ljus, motion och beröring; prioritera (inse faktum: allt hinns/orkas inte med); fundera över vilka vänner jag mår bra av; se till att trivas på jobbet; hitta sätt att få ur sig starka upplevelser (ventilera genom att till exempel skriva av sig, lära sig att hantera tankarna på så sätt, känslan väcker en tanke men är tanken sann? Ska jag agera på den? Kan jag sitta still i båten?); och slutligen: anpassa dig inte efter alla andra hela tiden! Vi behöver inte anpassa oss för att blomstra! Anpassa livet istället för dig själv – du är bra som du är!

Jag vill ju egentligen inte trycka ner min personlighet, vilket är vad jag gör. Därmed inte sagt att man i alla lägen ska leva ut sig själv. Det är ju en självklarhet för många, även utan HSP, att anpassa sig efter situationen för att samvaro och kommunikation ska fungera. Det är när det går till överdrift som det blir både arbetsamt och plågsamt.

Jag har många gånger liksom kommit på mig själv: är jag nu sådan som jag brukar vara tillsammans med just dessa personer, eller brukar jag vara annorlunda? Det gäller uteslutande de gånger som jag är känslosam, översvallande och tar plats. Inte så konstigt kanske. Och det är typiskt för HSP: vi tar för mycket ansvar för våra känslor. HSP är både bra och dåligt för oss, men trots allt skulle jag inte vilja vara utan det. Bara ibland …

Äg din HSP! är slutorden i avsnittet av HSP-podden med Sarah Nilsson.

Om du vill hitta HSP-poddar så sök på HSP i iTunes eller andra tjänster där poddar finns.

 

Tröttare än på länge

De två senaste dagarna har jag varit betydligt tröttare än vanligt efter jobbet. Igår gick jag och la mig att sova under kedjetäcket direkt när jag kom hem. Sonen hade gjort kaffe som han brukar, men det fick stå och kallna. Även sedan jag sovit var jag trött i både kroppen och hjärnan på ett sätt jag inte varit på länge länge.

Jag blev lite fundersam och tänkte att jag kanske borde vara hemma och vila, men bestämde mig för att sova på saken. I morse kändes det ganska bra så jag åkte iväg och jobbade.

När jag kom hem tog jag min kaffekopp och gick ut och satte mig i vår nya utefåtölj som jag köpte på loppis i helgen. Jag blundade mot solen och lyssnade på fåglarna – de var riktigt skönt. Så kröp jag ner i utesoffan med en filt virad om mig och njöt av tanken att det är flera månader som jag kan ligga och sova utomhus (kanske inte oavbrutet!) – den där soffgruppen som vi köpte förra året är det bästa vi köpt på länge!

På kvällskvisten försökte jag ta mig samman och satte mig i verkstan. Jag hade ett par saker jag skulle göra färdiga, till exempel en silverring som en bekant ska köpa på torsdag. Dessutom fyller min mamma år men vad hon ska få tänker jag inte avslöja förrän hon fått presenten! 

Det här är en blåsippsbild från förra våren, men jag har faktiskt sett några enstaka i år också. Och snart kommer vitsipporna med sina vita fält!

Jag är inte så orolig för den här plötsliga tröttheten, bara lite. Men jag tänker hjälpsamma tankar och vet att om jag stressar upp mig för heltidsarbetet så löser det ingenting – det blir det bara jobbigare. Jag försöker lägga samma lugnande hand på mina egna axlar som jag gjort på tre personer i min närhet idag! Det har sina sidor att vara högkänslig, och många av dem är bra.

Att överleva störtskurarna

Jag skrev i januari om högkänslighet, här kan du läsa det. Då hade jag läst boken Drunkna inte i dina känslor – en överlevandsbok för sensitivt begåvade. Ett av kännetecknen på högkänslighet som jag känner igen mig i är det författarna kallar emotionella störtskurar. Starka och snabbt övergående känslor – ibland positiva starka lyckokänslor men oftare nästan outhärdliga känslor som jag knappt hinner sätta fingret på innan de klingar av, och lämnar efter sig en lätt panik: hur ska jag kunna härbärgera dessa känslor? Jag inser att det är svårt att förstå, det är knappt att jag fattar det själv. Men det är så starkt när det kommer. En känsla av att livet är för mycket, och inte går att stå ut med. Hudlös.

Jag kan tänka att jag skulle vilja leva ett mycket enklare liv. Det är så mycket runt omkring som kräver uppmärksamhet, ställningstagande, agerande. Alla val vi ska göra hela tiden, och tänk om vi väljer fel! Då får vi dessutom skylla oss själva. Det kanske är en existentiell ångest helt enkelt? Om det omöjliga varandet. Det är inte lätt att vara människa!

Igenkänning

”Jag kunde inte ens ha så här: klockan tre ska jag till tandläkaren med min dotter, för då gick jag hela dan och stressade för att jag var tvungen att åka iväg klockan tre.”

”Om kroppen är i sånt högvarv, det är som att det är ständigt alarmklocka, flyktkänsla, att du vil krypa ur ditt eget skinn.”

Det är Mia Skäringer som beskriver sin sjukdom utmattningssyndrom, och jag känner igen detta så oerhört väl. Känslan av att jag har något som ska göras senare på dagen kan jaga mig och jaga upp mig. Det spelar nästan ingen roll vad det är. Jag känner mig jagad. Glömmer hela tiden VAD det är jag ska göra, och blir uppvarvad. Tänk ändå så skönt det är att höra att andra känner likadant! Det blir mindre konstigt då, känns mer ok.

Häromdagen samtalade jag med en person som också är extra känslig, starkskör eller HSP – högsensitiv person. Det är så mycket i detta med känsligheten som har känts som en brist hos mig, en överkänslighet och någonting dåligt. Då är det extra bra med igenkänning i det som andra berättar, och inte minst att läsa att detta finns som ett personlighetsdrag och är beskrivet i forskning.

Hen jag samtalade med kunde beskriva hur hen setts som överkänslig i hela sitt liv, och hur även hen påverkas av andras sinnestämning, lyssnar in och kanske också anpassar sig. Det är ganska arbetsamt men kan också vara en styrka. Inte anpassningsdelen, den kan jag förbanna ibland, men att se andra.

Jag har skrivit tidigare om min upplevelse av mig själv som känslig men stark, och det var en härlig insikt att komma till. Jag har delvis på grund av min känslighet haft det jobbigt under perioder i mitt liv, men jag har tagit mig an det och tagit mig igenom det. Stärkt i känslan av att jag stod pall även denna gång. Konstigt nog bygger upplevelserna inte på ett allt tjockare skinn. Skinnet är lika genomskinligt och tunt som förut, men kanske lite segare i alla fall? Jag kan luta mig på tanken att jag klarar mycket mer än jag tror. Det var en stark känsla jag hade efter min långa period av svår ångest i 25-årsåldern: kom jag igenom detta med livet i behåll så klarar jag allt!