Femte kursdagen = vernissagedag

Idag föll ytterligare några lärdomar in på rätt ställe i hjärnan. Jag tycker att jag orkat mer än jag väntade mig den här veckan. Det som varit svårast är koncentrationen och arbetsminnet. Jag glömmer vad jag ska göra härnäst, och när jag tror att det är dags att att göra de avslutande momenten med ett smycke så har jag hoppat över något viktigt. Men ingenting har gått riktigt åt skogen av den anledningen. Det är mer att jag känner mig korkad.

Jag har oxiderat en ring och ett par örhängen idag. Det blev riktigt snyggt, men jag har ingen riktigt bra bild på örhängena så de får jag lägga upp senare. Här är ringen.

Alla sommarkurserna hade gemensam vernissage nu ikväll, för att visa upp alla alster. Jätteroligt att visa upp allt vi gjort, och så roligt att se mina egna smycken presenterade så här! Det är inte riktigt allt jag gjort men det mesta. Väldigt roligt att se alla hattar, teckningar, screentryckt kalligrafi, texter, gipsformar och fotografier som de andra kursdeltagarna gjort också.

Jag gick ifrån vernissagen för att vila i mitt rum innan den sena middagen, men strax ska jag gå och äta tillsammans med mina fina kurskamrater.

Nu är det mer än en vecka sedan Försäkringskassan fick mitt senaste läkarintyg. Jag hoppas att det inte innebär ett negativt beslut. Det senaste intyget godkände de på en dag. Jag har kollat om beslut kommit ett par gånger om dagen, så det ligger där och gnager.

Bara några dagar kvar

Nu är det bara tre arbetsdagar tills jag får ledigt i elva dagar, och sedan ska jag jobba i ytterligare tre dagar innan jag åker till Agadir tillsammans med en nära vän! Det är lite overkligt alltihop, men SÅ efterlängtat. Jag är lite slutkörd av WED/RLS. Inte av att jobba men att jobba med det här helvetet i kroppen. Jag får svårt att koncentrera mig och tar slut fortare.

Jag är så oerhört less på det här! Det påverkar mig alldeles för mycket, och jag hoppas verkligen att ökningen av medicinen ger effekt. På fredag ska jag lägga till en kapsel på morgonen också.

I morse satt jag i en föreläsningssal och kunde inte sitta stilla. Jag hoppade och skakade med benen i stort sett hela tiden. När föreläsningen slutade efter en timme insåg jag att alla stolarna satt ihop, och att jag förmodligen fått hela raden att vibrera!

Tankar på roliga saker framför mig betyder mycket. Jag ska se till att planera in trevligheter i stort och smått. Bestämma lunchträff med någon vän som jobbar i stan, eller kanske ses någon kväll. Jag behöver verkligen blåsa liv i själva livet!

Omedvetet medvetet motstånd

Jag har gått och funderat över det här med läsning. Långa tider har jag inte orkat hålla koncentrationen uppe för att läsa på grund av hjärntröttheten. Andra perioder under min sjukdomstid har jag plöjt lättlästa dystopier och fantasy – ett effektivt sätt att fly in i fantasin. Och även om det sägs att den här typen av böcker är mer än äventyrsberättelser, att de har djup och budskap, så är det verklighetsflykten jag varit ute efter.

Jag har också ägnat oerhört många timmar åt att titta på filmer och tv-serier, med samma syfte – för att bli underhållen och glömma tid och rum. Även om det är hög kvalitet på det jag tittat på så är det inte den mer seriösa delen av filmutbudet jag valt.

Varför? Är det för att jag inte vill bli berörd på riktigt? Att jag inte riktigt orkar med det? Den litteratur jag älskat är inte alltid lättillgänglig men har berört mig på ett sätt som de banala berättelserna aldrig gjort. Banaliteten i språket, det slitna formuleringarna med uttjatade metaforer, som inte gestaltar utan där jag skrivs allting på näsan. Så ointressant!!

Mina mediciner hjälper mig att hålla känslorna avtrubbade, det är skönt. Hjälper till att orka. Jag har inte utrymme för så starka känslor nu. För att bli berörd, tagen. Känna igen mig. Men jag längtar samtidigt efter det! Kanske kan det vara dags så småningom, att sänka garden och släppa in.

Jag hittade en bok på jobbet som jag lånade hem. Den låg vid kopieringsmaskinen i en bunt med allehanda broschyrer, och jag tog upp den och bläddrade lite. Den är skriven av människor som lever med psykisk ohälsa och jag ryggade bokstavligen när jag insåg vad den handlade om. Ett obehag drog förbi, men ändå fastnade jag för den. Kanske skriver jag om den i morgon.

Idag funderade jag på om det inte enbart är koncentrationssvårigheter. Kanske är det ett omedvetet medvetet motstånd? Att mitt undermedvetna vet precis vad det gör: håller tillbaka när det behövs och släpper på när jag är redo. Jag hoppas att det är snart!

Jag fick ett brev till jobbet idag från en fin vän som skickade en rapport jag bett om. I kuvertet hade hon lagt med en kopia ur vår gemensamma favoritbok Doktor Murkes samlade tystnad av Heinrich Böll. Jag blev så himla glad över hälsningen, och nu ligger boken här – det är dags för omläsning för vilken gång i ordningen, tack Herr Bur-Malottke!

För övrigt går jag och väntar på att smultronschersminen ska slå ut.