Keramikkurs

Igår var det dags för keramikkurs hos Helena Hodell Form. Jag har sett fram emot det länge, ändå sedan förra kursen i september, men på sistone har det varit så mycket som dragit ner nivån på livsglädjen, att jag inte riktigt känt den där lusten. Igår morse när det var dags att åka dit kände jag ändå att oj vad kul det ska bli!

Min ambition för helgen är att lära mig mer, att försöka få till tunnare objekt. Jag förstår ju att det tar massor av tid att lära sig, och det är väl närmast en förolämpning mot de som är keramiker att tro att man ska kunna göra fantastiska saker på en gång. Och mycket riktigt misslyckades jag med de två första cylindrarna, och de kollapsade. Så jag gick ner i storlek och tog hjälp av vår pedagogiska kursledare Helena så blev det lite bättre.

Jag hade tänkt att inte producera så mycket som förra kursen, utan mer satsa på kvalitet. Förvåningen var därför stor när jag i slutet av dagen insåg att jag redan gjort åtta skålar!

Jag var orolig för hur jag skulle orka sitta vid drejskivan med tanke på muskelspänningarna i övre delen av ryggen, men det gick bättre än väntat. Jag hade ont mest hela tiden, men det var uthärdligt. Jag Läs mer

Spänningar och ångest

Det är visst vanligt att människor kommer in akut till sjukhus med befarad hjärtinfarkt, och så visar det sig att det är ångest de känner. Symptomen kan vara liknande, i synnerhet trycket över bröstet. Igår kände jag som ett band som tryckte över bröstet, och en känsla av att det var svårt att andas fast det inte var det egentligen. Jag googlade och hamnade på sidor om kärlkramp och hjärtinfarkt, men det stod också om att det kunde vara utlöst av stress. Jag gick och la mig och till slut släppte det.

Det är inte så konstigt att det kom just igår. Det var en riktigt dålig dag med inslag av det som gjort mig sjuk från början. Inte av den digniteten men min kropp går i försvarsställning så snart hotet dyker upp. Jag blir spänd, i synnerhet i axlar och rygg, och får ont i kroppen.

Jag grät till och med en liten skvätt igår, och det är mycket länge sedan sist. Sedan jag börjat med antidepressiv medicin är det som om att medicinen täckt över gråten så att den inte kommer ut. Men igår brast den täckelsen, och det sipprade ut lite.

Jag känner mig rädd och orolig inför hela långa sommaren. Jag måste kunna känna mig trygg och avslappnad i mitt eget hem!

 

Trött

Jag är inne i en tröttare period nu, och inte blev det bättre av att jag satt kvar längre än jag egentligen orkade på ett möte idag. Den sista sträckan på min hemväg är en buss som bara går en gång i timmen när det inte är högtrafik. När jag insett att jag missat tillfället att åka hem när jag borde, stannade jag kvar nästan en timme till. Jag hade kunnat välja att lägga mig i vilrummet den stunden i stället, men pliktkänslan tog över. Inte plikten jag har mot mig själv utan mot arbetet och kollegorna. Så dumt. När jag kom hem orkade jag först inte ens göra lunch till mig själv.

En kort stund i verkstan har det blivit men orken finns inte riktigt, och inte lusten heller. Jag har fortfarande min förbaskade hosta som gör det tungt att andas ibland, den tröttar också. En hopplöshetskänsla lägger sig som en blöt filt över mig. Den går att mota vissa dagar, andra inte.

Ett kroppsligt symptom på att jag mår sämre är att jag återigen fått så infernaliskt ont i nacke och axlar. Jag spänner mig som jag gjorde förut då jag fick ont. Nu tar jag värktabletter för att stå ut.

Så trött på det här.

image