Testar tens

Jag har fått tens-apparaten av fysio-J och testat den i drygt en vecka. Tanken är att den ska ”slå ut” symptomen av restless legs i kroppen, men hittills har den mest förvärrat dem. Den fungerar så att jag sätter på självhäftande plattor mot kroppen, och sätter igång en mackapär som drar igång små elstötar genom plattorna och in i min kropp. Jag kan själv reglera hur starka elstötarna ska vara. Det finns fyra plattor, och jag kan sätta dem antingen alla på ett ställe, eller två och två på exempelvis varsitt ben.

Jag har haft mest besvär i fötter och tår på sistone, och där är det riktigt obehagligt att sätta dem. Min psykolog tipsade om att sätta dem på ett helt annat ställe, där det känns bra att ha dem. Stötarna kan hjälpa ändå. Hon har haft två-tre patienter med RLS som hjälpts av tens. Jag fortsätter att testa. (För den som undrar kan jag säga att det är helt ofarligt, det enda som kan hända är att det gör ont om man drar på för mycket.)

Jag känner mig så oerhört tacksam över all hjälp jag fått som knappt kostar någonting! Basal kroppskännedom, mindfullnessdansen och de enskilda besöken hos fysioterapeuten går på högkostnadsskyddet, vilket innebär att de kostar 1000 kronor tillsammans med de läkarbesök jag gör. Till detta kostar tens-apparaten 100 kronor i månaden i sex månader — därefter ingenting! Tack alla som betalar landstingsskatt!

Det händer mycket nu

Jag mår helt klart bättre nu, och orkar mer. Jag är gladare som jag skrev i förra inlägget. Det känns riktigt riktigt bra, och känslan av att ha startat ett nytt kapitel i mitt liv, som jag fick i höstas, hänger kvar.

Jag har träffat fysioterapeut-J tre gånger på egen hand nu, och har ytterligare ett besök inbokat. Det är så uppenbart att jag behöver få hjälp med min andning och muskelspänningarna i främst axelpartiet.

Jag pratade med psykolog-J om att de känslor som jag så framgångsrikt stängt inne, och som började titta fram så smått i höstas, har krupit tillbaka in igen. Jag önskar dem ju tillbaka, även de jobbiga! Nu i samband med ettårsdagen efter pappas död skulle jag vilja ha bättre tillgång till min sorg, till tårar. Frustrerande! Psykolog-J sa att jag skulle berätta det här för fysioterapeut-J, för den här kopplingen mellan kropp och huvud är något man arbetar med inom basal kroppskännedom.

Fysioterapeut-J ställde sig genast upp när jag berättat det, och ritade en bild på ett gammaldags hästekipage, där hästen står för fysiologin (andningen, signalsubstanserna och annat jag kan påverka själv), vagnen för det fysiska (skelettet mm), kusken för psykologin (tankar, känslor) och resenären för det existentiella, jaget. Jag tyckte att det var hjälpsamt att dela upp det så här när vi resonerade om det. När hon pratade om det existentiella kände jag hur det brände bakom ögonen. Jag vet inte riktigt vad det stod för, men det träffade något viktigt uppenbarligen! Något som fått stå tillbaka kanske? Jag går bara hos psykolog-J en dag i veckan nu, och jag ska ta upp det med henne på måndag.

Idag började gruppen med basal kroppskännedom, något jag sett mycket fram emot. Vi är åtta kvinnor (givetvis!) med olika bakgrund till varför vi är där. Ett par av dem är så unga, och jag hoppas verkligen att de får verktyg att bli friska. De har så många år framför sig i arbetslivet och eventuell familj! De här grupptillfällena kommer att vara 12 gånger under våren.

Vi gjorde en del övningar sittandes och gåendes omkring i rummet. Det kändes bra, och efteråt när vi skulle säga något kort om hur vi upplevt övningarna, insåg jag att jag inte tänkt på en massa andra saker. Jag hade varit medveten i stunden och det är riktigt bra! Dessutom tänkte jag inte på vad alla de andra tyckte om mig, och DET är ett stort framsteg! Till nästa vecka ska vi öva på någon eller några rörelser som vi upplevde som speciellt bra.

Jag är med i Broderihjälpen som likt Musikhjälpen samlar in pengar. Det är ett stafettbroderi och jag har gjort nedre högra hörnet. Det ska bli en nåldyna.

Det händer alltså mycket nu, som det står i rubriken. Jag vänder mig också mer utåt. Jag har umgåtts med ett par vänner, och varit med på ett möte på kontoret. Under hösten hade jag en avgränsad arbetsuppgift, men nu gör jag fler om än mindre saker vilket också innebär mer kontakt med andra. Jag har i enlighet med psykolog-J försökt komma på saker som jag VILL göra för MIG, som skulle öka min välmåga. Jag bokade in mitt livs första manikyr, men det var urtråkigt! Däremot var den ansiktsbehandling jag var på förra helgen alldeles underbar! Jag somnade flera gånger. Jag har också anmält mig till en kör, en sån där som alla får vara med i utan uppsjungning! Det ser jag verkligen fram emot, men den har inte börjat ännu. På gångavstånd hemifrån dessutom.

Jag brukar gå på massage en gång i månaden, för att underhålla det stela axelpartiet. Men igår när jag var där (hade bokat en hel timme inklusive skön ansiktsmassage) hade dels muskelknutorna blivit värre, dels hade de blivit fler även i resten av ryggen! Inte bra, jag bokade en timme nästa vecka på hennes inrådan.

Igår fick min stresstålighet utstå en rejäl prövning. Jag satt i digitalt möte med en kollega, när det ringde på dörren. Det visade sig vara den installatör som skulle uppgradera vårt larm, som kom drygt två timmar för tidigt. Jag fick en lättare kortslutning i hjärnan, och insåg att jag pratade utan att andas med axlarna strax under örsnibben. ”Ta det lugnt, vi löser det här” sa han, som måste ha sett min reaktion. Jag avslutade jobbmötet och försökte lugna ner mig. Mitt i detta inre kaos skulle jag ladda ner deras app, men givetvis lyckades jag inte logga in och fick varning om att jag snart gjort för många försök. Jag återställde lösenordet två gånger, och till slut ordnade det sig. Puh. Jag behövde fatta ett par beslut angående frågor han ställde, och det ganska bra ändå. När han var klar efter ett par timmar, satt jag som en trasa i fåtöljen. Jag tänkte INTE laga middag! Det inträffade en incident av privat karaktär, som hänger ihop med varför jag är sjuk, och vid det laget hade jag glömt alla strategier jag lärt mig av psykolog-J! Allt gick egentligen bra den här dagen, det var bara jag som inte funkade.

Summa summarum så tror jag att allting — från muskelknutor till stresskänsligheten — hänger ihop med att det helt enkelt är mer som händer i mitt liv nu. Jag testar att steppa upp och det är lite vingligt i början bara. Jag både hoppas och tror det.

Åter till Jämtland

I morgon åker jag och min syster till pappas lägenhet för att rensa bland sakerna, träffa mäklare och de som ska ta hand om allt som vi inte ska spara. På onsdag kommer våra närmaste och på torsdag är det dags för begravning.

Min syster sa att det kanske låter hemskt men att hon ser fram emot den här veckan, och jag känner precis likadant. Det är klart att det kommer att bli jobbigt känslomässigt. Bara att komma in i hans lägenhet utan att han är där kommer nog att trigga igång gråten. Men samtidigt så har vi varit så upptagna med allt praktiskt kring hans bortgång, att sorgen knappt fått något utrymme. Det känns skönt att få släppa fram den nu.

Jag fick ett bra tips från en vän och arbetskamrat. Hon kände till en kvinna i samma situation, som skulle skriva om de minnen som rensandet efter förälders bortgång väckte. Jag ska försöka göra något liknande, men efteråt eftersom tiden är ganska knapp. Kanske ta bilder och skriva stödord nu, för att sätta mig att skriva senare. Det känns som en fin idé.

Jag tycker att jag blivit piggare den senaste veckan. Det är oerhört glädjande! Även om nästa vecka kommer att kosta på så kanske jag hyfsat snabbt kan komma igen.

Jag har gjort klar ännu en kudde som inte blev så där väldans fantastisk kanske, men helt ok. Den lågi den låda för påbörjade saker som jag skrev om förut. Där låg också en bit gråblå yllefilt som jag börjat brodera rundlar på. Jag förstår verkligen varför jag aldrig avslutade det broderiet för det såg rätt så trist ut. Idén var bra men inte resultatet. Nu repade jag upp allt men behöll rundlarna som jag ska broderi fast på något nytt sätt. Vi får se om det blir nåt – det är roligt att prova sig fram.

Den är vinröd men blev mer klarröd på bild. Nu hittar jag inte det brunlila garn som jag broderat det slingrande mönstret med. Annars hade jag nog fortsatt lite på det.

Jag har också testat att limma fast en del småbroderiet på kartongbitar. Jag ska se om jag kan sätta dem tillsammans så att de bildar en helhet. Kanske blir det snyggt, kanske blir det fiasko.