Jag var inte helt nöjd med den tredje bilden som jag gjorde till Klappsalongen. Det var något med den som inte var helt helt bra, men jag kom inte på vad det var. Jag frågade min man som till slut kom på att den var lite för platt, för tvådimensionell. Exakt så! Jag jobbade vidare med den och la på en fin grönbrun ull i tunna skikt och broderade lite på den. Till slut blev jag nöjd!
Nu är två av de broderade bilder jag ska lämna in till Klappsalongen på Väsby konsthall klara! Jag har monterat dem en och en på tunna masonitskivor som jag klätt med svart lintyg (som jag hittade billigt på Stadsmissionen – återbruk!). Jag hade lite klurigt med upphängningen. Eftersom det är tyg sträcker det sig lite, och det band jag tänkt sätta på baksidan som klassisk tavelupphängning syntes ovanför bilden hur jag än gjorde. Till slut sydde jag fast två nyckelringar på baksidan, som fungerar som öljetter. Och här är bilderna!
Den översta består alltså av åtta bilder som sitter en bit ifrån varandra. De är monterade på tjock papp så de står ut lite i relief. Jag nålfiltade innan jag klippte till åtta bitar och broderade därefter. Den undre består av tre lite större bilder, också på tjock papp. De är ca 55 x 30 cm stora.
Bilderna ser lite suddiga ut, de är tagna med mobilen. Jag tog bilder även med kameran men de filerna blev för stora och jag orkade inte krångla med dem.
Var och en får lämna in max tre verk till Klappsalongen. Jag får se om jag gör någonting mer. Jag har ett nålfiltat och broderat landskap i lite större format än jag gjort tidigare. Men jag är inte riktigt säker på om jag är nöjd med det. I början föreställde dessa bilder ingenting, men när jag och andra såg landskap i dem gjorde jag dem alltmer som landskap från början. Jag tror jag ska gå ifrån det, de blir inte lika bra tycker jag. Men jag tycker om himlen här, med fårlockarna och virvelbroderiet!
Jag följer en ny blogg av en psykiater som drabbats av utmattningssyndrom. (Kanske jag nämnt den förut?) Välskriven och intressant, http://niklasnygren.se
Han skriver i ett inlägg med rubriken Att inte kunna skynda om hur han inte längre kan gasa på i de lägen där det behövs: för att hinna med bussen eller fånga nåt som faller. Och inte enbart att det inte går rent fysiskt utan att också hjärnan blir trött av det.
Det här känner jag väldigt väl igen! Under en period när jag rörde mig väldigt långsamt försökte jag hinna med ett pendeltåg från Södra station. Jag hade ögonkontakt med föraren i tåget och trodde att han skulle vänta på mig där jag kom hasande. Men när jag var en meter från dörren stängdes den. Kanske såg jag slö och lat ut när jag inte sprang?
Ett annat minne: jag är med min syster och mamma på Yasuragi och vi ska ha en skön spa-dag tillsammans. När vi kommer dit får vi höra att introduktionen äger rum en trappa ner nu direkt, om vi skyndar dit så hinner vi. All ork fullkomligt rinner av mig, hjärnan strejkar, paniken rusar i kroppen och gråten kommer. Min syster ser och säger att vi struntar i introduktionen, vi tar det lugnt. Långsamt lugnar jag ner mig, och vi får en fin dag tillsammans. Jag minns också alla eksem jag hade över i stort sett hela kroppen vid det tillfället. Eksem som kom sig av stress sa hudläkaren. Eftersom jag hade eksem som barn är det naturligt för min kropp att reagera med eksem vid överbelastning. Det är en av de vidrigaste perioderna i mitt liv. Eksemen som började på insidan av höger arm fanns till slut nästan överallt. Bröstet och ansiktet var de enda ställen som var förskonade. Jag såg inte klok ut och gick med långbyxor hela sommaren. Eksemen på händerna blev inflammerade och varade så jag satte på mig tunna tygvantar när jag jobbade ute i biblioteket. En kväll började det klia i ansiktet också och jag fick panik – det FÅR inte sprida sig dit!
Ett tecken på stresspåslag är även numera att det börjar klia på insidan av höger arm, på samma ställe som det började den gången. Men nu smörjer jag med kortisonsalva direkt och det lägger sig.
Det blev en liten utvikning – att inte kunna skynda var ämnet.
På ett sätt kan det vara hälsosamt att ta det lite lugnare, men jag blir ofta ledsen när det händer. Jag ÄR snabb! Jag gillar att göra saker snabbt. (Ja, pappa, jag hör hur du förmanar mig!) Det viktiga är nog inte att inte kunna göra saker så fort som jag brukade, utan att jag känner att jag inte är jag. Och kommer jag att bli det igen? Att inte kunna skynda blir en symbol för allt som förändrats för mig och hos mig av utmattningen. Det gör mig ledsen och lite uppgiven ibland. Det är då jag ska plocka fram Tillit, Mod och Tålamod. Och så Acceptans förstås. Det låter sig sägas.
Jag var lite orolig att jag inte skulle orka med Syfestivalen i helgen efter konferensresan till Borås. Syfestivalen är en mässa för textilt handarbete som äger rum två gånger om året på Älvsjömässan. Jag var på den för första gången i vintras och var helt lyrisk! Jag ville verkligen inte missa den nu, jag behövde fylla på med kardad ull framför allt.
Efter en rask promenad i höstsolen tillsammans med hästarna i dotterns ridskola på lördagsförmiddagen, kände jag mig stark. Jag slängde i mig lite lunch och åkte iväg innan jag hann känna efter.
Här är min underbara hög av ullfilt och vadmal! Ungefär hälften köpte jag på Syfestivalen av Magasin Duett
Jag hittade mycket riktigt det jag var ute efter och mer därtill. Men den här gången behövde jag inte gå runt och titta på allt, så jag åkte hem efter en timme. Då började tröttheten smyga sig på. Väl hemma blev det inte många knop med broderierna – nu var det dags att vila!
Idag har jag också tagit det lugnt, det blev en kort promenad precis innan solen gick ned. Men jag har varit vaken länge! Jag tänkte att jag klev upp strax före kl 5 i morse, men när jag broderat en lång stund tittade jag på klockan på mobilen som då visade 05.00. Jag hade glömt omställningen till vintertid, så jag har varit uppe sedan före kl 4 idag – då blir dagen låååång kan jag berätta!
Kardad ull att nålfilta med i många fina färger!
Nu sitter jag i min kära verkstad igen! Klockan är kvart i 7 på morgonen och jag har redan varit här en stund. Jag håller på att packa upp de saker jag köpte i Borås och njuter av alla vackra trådar, garner, band och tyger.
Allt kostade mig en spottstyver (om du vet hur lite det är!) som det ska vara i Borås!
Den trevliga textilbutiken Handa och Röda korsets second hand-butik stod för det mesta. Det sista jag gjorde innan tåget gick hemåt var ett kort besök på den fina hantverksbutiker Vävkompaniet. Där köpte jag vadmal i små bitar (25×25 cm) och duvblått papperssnöre.
Det här oemotståndliga tyget var en stuvbit av ett dyrt tyg på Handa, men kostade nu 20:-. Jag vet inte vad jag ska göra av det, men det är inte omöjligt att jag sätter det på väggen. Det är som ett konstverk!
Och den här lilla bonaden/duken betalade jag 10:- för på Röda korset, så fin!
Jag sitter på tåget på hemväg från bibliotekskonferens i Borås. Förutom att vara den stad jag bodde i i två år under biblioteksutbildningen och där jag hittade mitt livs kärlek, så är ju Borås textilstaden framför andra. Och mycket riktigt hittade jag en del textilt att köpa: lite tyg, band och vackra sängkläder.
I Borås finns också Textilmuseet, ett väldigt fint museum som jag skulle kunna ägna mer tid åt än jag hann nu. Igår innan konferensmiddagen tog jag en sväng i museet och såg utställningen Brodera på stickat av Britt Mari Christoffersson. Fantastiskt vackra stickade kvadrater med broderier på, och många fina koftor också. Kanske nåt att prova på?
Smärta i armen och axeln är nog ganska oförändrad, skillnaden är att jag fått starkare värktabletter. Nackdelen med dem kom krypandes igår, känningar av magkatarr. Ont och obehagskänslor i övre delen av magen, lätt illamående och halsbränna. Nu provar jag att ta bort en av tabletterna (Naproxen) och då känns magen bättre.
Jag läste om frusen axel och tydligen kan smärtan vara i flera veckor innan stelheten sätter in, och så det glada tillropet: det kan ta 2-3 år innan det är läkt och då kan fortsatt smärta och stelhet finnas kvar livet ut. Som sagt: jag säger vänligt men bestämt nej tack!
Jag skrev tidigare att jag ska vara med på Klappsalongen på Väsby konsthall och ställa ut broderade bilder. Nu börjar två av mina bilder ta form. En består av åtta små bilder som tillsammans bildar en större. Den andra är tre bilder tillsammans. Kanske blir det en tredje också.
Nu ska jag köpa svart lintyg att ha som botten, så jag kan montera alltihop. Jag återkommer med resultatet – här är en tjuvkik!
Min farmor Sigrid handarbetade mycket och älskade färg. Ibland kunde det bli lite väl mycket av den varan för min del. Jag har en underbar kökssoffa som min farmors pappa snickrade till henne och farfar i bröllopspresent. Jag skrapade bort lager av olivgrönt, orange och starkt mellanblå innan jag kom till trät! Det var likadant med mycket av det hon virkade.
När min syster och jag var hos pappa förra helgen tittade vi igenom en del av det hon gjort, och tog med oss en del hem. Flera vackra vävda dukar och bonader, virkade stjärnor (i många färger!) och broderade dukar. Här är en del av det jag fick, visst är det vackert!
Vårdguiden tyckte alltså att jag borde visa upp min onda arm och axel på vårdcentralen så jag åkte dit i morse. Till denna gång hade jag lärt mig att åka dit när de öppnar, skriva in mig och sedan åka hem till dropin-tiden börjar. På så vis slapp jag sitta i väntrummet i flera timmar. Jag hade dessutom tur att råka hamna hos min kära husläkare som konstaterade att det troligen är början till en frusen axel. Han skrev ut starkare värktabletter och föreskrev vila så får vi se vart det tar vägen. Eventuellt kan jag behöva sjukgymnastik och kortisonspruta men det är för tidigt att säga.
Kan man vägra? Eller byta mot något annat, nåt i ett ben eller så? Jag BEHÖVER mina armar och händer! Hör ni det?
