Återgång

Det tog drygt en vecka innan jag kände mig helt återställd efter covid, men nu är det bara en kvardröjande förkylning kvar. Resten av familjen är också friska även om sonen fortfarande har en del symptom. Skönt att vi klarade oss så relativt lätt.

Åter på jobbet blev det en vecka med känslan av att jaga ikapp. Förståendet sa att ta det lugnt – jag har varit borta en hel vecka och jag kan inte ta igen det på en kafferast – men känslan präglades av otillräcklighet och stress över allt som inte blivit gjort. Saknaden efter min kollega som nyligen slutade blev än mer påtaglig. Flera av sakerna jag inte kunnat göra skulle hon ha ordnat med. Känslan av ensamhet låg som ett mörkt moln över veckan.


Det är dags för återgång till arbete på kontoret igen. Det känns väldigt roligt men samtidigt stressigt. Jag vet att jag får jobba mycket hemifrån även efter pandemin. Min chef har sagt det när jag förklarat att jag inte tror att jag kommer att kunna jobba så mycket som 75 % om jag ska vara på kontoret större delen av veckan. Men det är en sak att jobba hemifrån om kollegorna också gör det, och en annan att vara den enda som gör det flera dagar i veckan. Att delta i hybridmöten blir inte helt enkelt. Vi har testat en gång. Jag var hemma och tre kollegor satt i ett mötesrum på jobbet. Så fort de pratade som man normalt gör i ett samtal, det vill säga delvis i mun på varandra, så hörde jag inte vad som sas. Men vi får väl lära oss.

Kontoret gjordes om till aktivitetsbaserat precis innan pandemin, vilket innebär att ingen har en fast arbetsplats utan det är öppet kontor där man tar en plats som passar för dagen. Det få gånger jag varit inne och jobbat på kontoret har jag insett att det passar mig dåligt med alla som rör sig omkring en och ljud från samtal. Jag ska se till att jobba i den tysta delen så mycket som möjligt.

Jag har samlat på mig en del artiklar som handlar om hybridmöten och om hur återgången till arbetsplatsen påverkar oss. Jag ska leta efter bra tips där och hitta en strategi. Det randiga tar jag med mig, och får hitta sätt att vila mellan varven.

Coronaviruset fick mig till slut

Japp, jag är sjuk. Min man insjuknade i onsdags och på fredagen kände jag mig allt tröttare. Det sammanföll med att jag hade ett alldeles för bra möte med kollegor från andra delar av landet. Vi pratade i tre timmar och det jag varit med om så många gånger förut hände: när mötet var slut och jag reste mig överföll Den Stora Tröttheten mig och jag vacklade i säng. Hjärnan hade lagt ner och resten av dagen blev väldigt randig. Det vill säga jag jobbade korta stunder med långa pauser emellan, och ställde in ett möte.

Tröttheten höll i sig under kvällen. Jag försökte hålla mig på avstånd från min man men insåg att det skulle till ett under om jag inte skulle smittas. Jag sov på soffan den natten i ett fåfängt försök, men på lördag morgon vaknade jag med ont i halsen och sen satte det igång.

Jag är inte så väldigt sjuk att det är synd om mig, men lite surt är det allt. Jag kom på nu ikväll att det värsta kanske är att jag blir påmind om hur det är att vara så utmattad i kroppen som jag varit när jag var sjukare i utmattningssyndrom. Jag blir ju påmind om det ibland när jag blir övermodig och förtar mig, men det brukar inte hänga i så här länge.

Det slog mig att jag fick en riktigt segdragen influensa som sammanföll exakt med vinter-OS 2010, och nu kan jag återigen titta på spännande lopp med skidor, skidskytte och skridskor! I alla fall i några dagar, jag får hoppas att det går över snabbt.

Tredje dosen

I förrgår fick jag den tredje dosen av  covidvaccinet. Konstigt nog finns inga vaccinationsställen i någorlunda närhet av där jag bor den här gången, men det gick bra ändå. Jag har inte känt av andra biverkningar än ömhet i armen tidigare, men den här gången slog det till.

Igår, dagen efter vaccinationen, blev jag allt tröttare under dagen. Jag tänkte att det var min vanliga utmattningströtthet, men till slut insåg jag att det var något annat. Sjukdomskänslan i kroppen kändes illavarslande, tills jag kom på att jag nog inte alls höll på att bli sjuk, utan att det handlade om vaccinet. Jag sov en del på eftermiddagen, och la mig tidigt på kvällen. Idag när jag vaknade kände jag mig precis som vanligt! Så skönt!

Jag har tänkt så mycket på att dreja på sistone, tänkt på den sköna känslan av leran i händerna. Det har gått ett tv-program om drejning också som ytterligare spädde på längtan. Nu har jag i alla fall anmält mig till en helgkurs i mars i drejning hos Helena Hodell där jag gått tidigare. Det ska bli så roligt! Den här gången ska ska jag våga testa gränser mer. Det gör ju inget om det havererar och jag får slänga alltihop! Hellre det än att komma hem med tio små skålar till. Jag hoppas lära mycket av det.

 

Summering av 2021

Det är väl på sin plats att summera året som gått. När året inleddes var det bara en månad sedan jag ökat på min arbetstid till 75 %. Det är en av de saker som jag är gladast för i år, att ha kunnat fortsätta jobba så pass mycket. Det är så mycket roligaste att jobba mer än halvtid. Jag får del av det sammanhang som det är att vara en arbetsgrupp på ett annat sätt. Hinner mer, kan göra ett bättre jobb. Men det finns också en risk att jobba för mycket. Inte fler timmar, för det får jag inte. Men fortare. Vissa dagar har jag definitivt gjort ett heltidsarbete på sex timmar, och det märker jag av också. Jag blir väldigt trött, och resten av dagen blir inte många knop avverkade.
Målet för 2022 är att kunna fortsätta att jobba 75 % i lagom takt och må bra. Det är mycket som är osäkert kring vår arbetsgrupp för tillfället, och det har inneburit en oro som jag påverkats mycket av under slutet av året. Förhoppningsvis blir det tydligare i början av året så jag vet vad jag ska förhålla mig till.

Pandemins fortsättning innebar fortsatt arbete hemifrån, vilket passar mig utmärkt. Det skriver jag lite skamset eftersom jag vet att många drabbas väldigt hårt på så många olika sätt. För mig har det inneburit att jag kunnat jobba mer, och min nya chef har sagt att jag får jobba mycket hemifrån även när vi går tillbaka till arbete på kontoret igen.
Tack vare att vaccinationerna satte igång kunde min syster och jag äntligen hälsa på vår pappa i Jämtland i våras. Vi har också kunnat träffa vår mamma längre stunder än en fika utomhus. Känslan att få krama om dem var fantastisk!

Fantastiska framsteg för sonen som börjat en yrkesutbildning var nog årets höjdpunkt ändå! Barnens väl och ve ligger alltid närmast hjärtat. Det är så spännande att se hur de växt upp till vuxna människor, 19 och 22 år – herregud!

Läsningen som jag hittade tillbaka till sommaren innan tog slut, men under slutet av detta år började jag lyssna på ljudböcker på samma omättliga sätt som mycket annat jag tar mig för! Det känns väldigt kul.

Jag har fortsatt att gå ner i vikt, långsamt men säkert har jag sammanlagt gått ner 30 kg sedan januari 2020. Något att glädjas mycket åt! Jag har bara köpt kläder jag absolut måst de senaste åren. Begagnat och billigt eftersom jag ändå inte tänkt väga så här mycket. Men nu har jag faktiskt köpt en del och det är en härlig känsla!

Jag har några riktigt roliga saker planerade för 2022. Min man och jag firar 30 år tillsammans i januari och jag har planerat en överraskning. I mars ska jag till fjälls en vecka – det känns helt osannolikt underbart – och i augusti ska jag på sommarkurs i silversmide igen! Det är så härligt att ha saker att se fram emot, det bidrar till välmåendet.

Gott nytt år!

Slut på restriktionerna

Jag lyssnade på presskonferensen igår när regeringen och Folkhälsomyndigheten meddelade att rekommendationen att arbeta hemifrån tas bort om ett par veckor. Även de andra restriktionerna tas bort och det är givetvis oerhört glädjande för många människor. Jag trodde att det skulle bli en förlängning av restriktionerna, med tanke på smittan som sprids i så pass stor utsträckning som den gör nu. Och jag ska erkänna att jag hoppades på det, för egen del.

För om jag tillåts tänka på enbart mig så finns en oro. Vi kommer förvisso inte att från en dag till en annan gå tillbaka till kontoret, utan det kommer att ske i etapper. Men jag vill inte göra det alls! Jag längtar givetvis efter att träffa mina arbetskamrater i verkliga livet, men om jag ska kunna fortsätta att jobba 75 % så förutsätter det att jag får fortsätta att jobba hemma väldigt mycket.

Jag jobbade på kontoret tre dagar en vecka och det höll på att ta en ände med förskräckelse. Jag blev oerhört trött, och enda bra var att jag fick ett kvitto på hur det skulle vara att jobba där så pass mycket (eller lite egentligen).

Jag vet att vi kommer att uppmanas att jobba hemma mer än innan pandemin, om inte annat så för att det är trångt på kontoret. Men om jag bara orkar jobba en dag på kontoret per vecka så kommer det att innebära möten där enbart jag deltar digitalt medan de andra i mötet är på kontoret. Hur kommer det att funka?

Jag ska försöka att inte ta ut all oro i förskott nu, men nu sitter jag här klockan 3 på natten, och har vaknat efter en dröm där jag sakta gled på en hal yta mot ett stup!

Hos neurologen

Igår åkte jag till Danderyds sjukhus för ett återbesök hos neurologen Anders. För några veckor sedan kände jag hur oron över att inte kunna uttrycka allt jag ville inför honom steg. Jag skrev ett inlägg om det då, och sedan pratade jag med min syster. Hon peppade mig att trycka på hur jag tillfogar mig själv smärta ibland för att slippa det obehag i kroppen som RLS ger.

Läkarbesöket blev uppskjutet en gång på grund av att läkaren var sjuk, men igår var det alltså dags. När jag väl satt i besöksstolen hos Anders kände jag mig inte så orolig längre. Han är ju en snäll och förstående person. Dessutom ägnar han mitt besök rejält med tid och stressar inte igenom allting.

Jag trodde att han skulle byta min medicin mot någonting starkare. Han har sagt att det finns mer verkningsfulla mediciner, men då är det beroendeframkallande narkotikaklassade preparat som man inte tar till i brådrasket. Men han vill istället testa att skruva lite försiktigt på den medicin jag redan har, och det tycker jag är jättebra förstås. Han sa också att eftersom jag redan har en diger medicinlista så vill han inte gärna lägga till fler som kan ”stöka till det”. Det är redan så många substanser som påverkar hjärnan, och risken är att symptomen blir värre. Jag ska ringa och boka en telefontid i slutet av sommaren för avstämning.

Men det vi främst pratade om är den psykologiska påverkan på mitt tillstånd. Han kollade mina reflexer med den klassiska hammaren under knät, och mina ben spratt iväg väldeliga. Han sa att det tyder på att jag, som han redan förstått, är väldigt spänd i kroppen. Det är den stora boven till mina starka symptom. Det förklarar hur mycket bättre jag mår när jag är på semester hemifrån, till exempel hos min goda vän T eller på hennes och mina solresor mitt i vintern. Då är jag avslappnad, och känningarna mildras rejält.

Med respekt för att det inte är så enkelt med tanke på min situation, tyckte han att jag ska försöka hitta sätt att få så mycket av detta avslappnade tillstånd i vardagen också. Betydligt lättare sagt än gjort men jag ska verkligen fundera på hur  det skulle kunna gå till. Det vore alldeles, alldeles underbart. Nästan som en bal på slottet.

Äntligen!

Ett steg närmare normalitet

I lördags var min syster och jag hemma hos vår mamma och hennes man, och lagade middag till dem. Det var mycket länge sedan vi träffades så länge tillsammans, men vi vågade det eftersom det gått tre veckor sedan deras första vaccindos. Vi höll givetvis avstånd och var försiktiga ändå. Det kändes så himla fint att kunna sitta tillsammans och verkligen träffas!

Mamma fyllde år häromdagen och vi köpte en bukett vackra blommor. Det var så härligt att välja vilka blommor som skulle ingå i buketten, och det blev stjärnflocka, purpurlök, martorn och en kvist med vita små blommor. Svår att fotografera men den blev verkligen vacker! 

Helgen innan bilade vi upp till vår pappa i Jämtland. Det är det här jag längtat mest efter – att kunna träffa mina föräldrar! Det blir inte samma sak att bara prata i telefon under så lång tid.

Martorn

Och så har vaccinet nått vår familj! Min man som är över 60 år har bokat tid för vaccin på torsdag, och idag ringde vårdcentralen och frågade om jag ville få vaccin i morgon, trots att jag bara är 56 år! OM jag vill! Det känns verkligen bra! Det måste gått med raketfart på slutet.

Stjärnflocka

Det har varit några tunga dagar här hemma som dränerar mig enormt. Jag började på allvar fundera på vart jag kunde ta vägen. Det är så utmattande att ha det så här. Idag var jag helt ensam hemma i flera timmar, och det var verkligen rogivande.

RLS har varit mycket sämre i några dagar, precis när jag började tänka att jag kanske inte behöver träffa neurologen och byta medicin ändå.

På grund av att jag inte riktigt kan slappna av hemma och så RLS som topping på det, har jag inte riktigt känt någon ork eller lust att läsa på sistone. Dessutom, vilket jag verkligen saknar, har jag inte suttit i verkstan på flera veckor. Jag började planera ett broderi, men kom av mig. Men det kommer nog tillbaka snart hoppas jag. Men det kräver en del lugn och ro.

Min syster och hennes man åker troligen bort över Valborgshelgen, och då kanske jag bor någon dag i deras lägenhet.

 

Hämtat keramiken

Den här veckan har jag jobbat på kontoret i stan i tre dagar. Det har jag inte gjort sedan innan pandemin. Jag skulle skicka ut en stor mängd material, och behövde vara på plats. Jag var i stort sett ensam där, på torsdagen faktiskt helt ensam. Natten mellan onsdag och torsdag sov jag hos min syster och svåger som bor nära mitt jobb, och vi hade en väldigt trevlig kväll. Jag fick vila från stressande tankar, och det var väldigt skönt.

Lite olustigt kändes det att åka med pendeltåget och utsätta mig för smitta nu när jag snart ska åka och träffa min pappa för första gången på 13 månader. Men det var trots allt inte någon trängsel på tåget, och fler än sist jag åkte hade munskydd på sig, liksom jag själv.

Det är långt ifrån den första gången jag haft munskydd på mig, och jag brukar tycka att det funkar bra. Men den här gången blev jag så oerhört svettig bakom masken. Jag satt och tänkte på den stackars sjukvårdspersonalen som framlever sina arbetsdagar med dessa masker. Det behöver inte jag i alla fall.

Jag blev väldigt trött mitt på dagen i måndags, och gick för att uppsöka vilrummet. Märkligt nog hittade jag det inte. Jag gick några varv på kontoret men det stod ingenstans att finna. Jag började tvivla på mina sinnen – är jag så trött att jag inte fattar vad jag ser? Eller har de flyttat på vilrummet eller, Någon förbjude, tagit bort det? Jag lade mig i soffan vid entrén istället, med öronproppar och armen över ögonen – det var som sagt tämligen folktomt så det gick bra. På onsdagen hittade jag vilrummet – som mycket riktigt flyttats -med den smala hårda britsen. Nu fanns i alla fall mjuka kuddar sedan jag påtalat behovet av annat än en hård rulle (!) att vila huvudet på.

Jag hann träffa min mamma lite grann också. Hon och hennes man har fått första vaccinsprutan nu så om några veckor kan vi träffas mer ordentligt!

På måndagkvällen hämtade jag keramiken jag gjort på kursen. Jag är väldigt nöjd nu när jag ser den här hemma. Det är stor skillnad mot de skålar jag gjorde på första kursen. Betydligt tunnare och smäckrare.


 

Jag är så nöjd med botten på det här fatet!

Och nu är det äntligen långhelg, så välbehövligt!

Glad påsk!🌷

Nya medicinförsök

När jag vaknade nu på morgonen hade jag redan fått besked om covid-testet – negativt! Så himla skönt att veta även om jag inte var riktigt orolig eftersom jag så snabbt blev nästan symptomfri. Nu kan jag krama familjen igen!

Jag har haft ett ruskigt skov av WED/RLS de senaste veckorna. Det har mattats av en aning, men är fortfarande på en alldeles för hög nivå för att det ska funka i längden. Jag står ut bara för att jag vet (?) att det är tillfälligt.

Jag kom på att testa att dela på tabletten med Sifrol som jag tar till kvällen. Jag tar Gabapentin tre gånger per dag och Sifrol till sista dosen. Nu tar jag halva Sifrol-tabletten kl 14 och halva kl 19. Kanske kan det bli lite drägligare på dagarna. Det är ju verkligen inte bara på kvällen och natten som jag känner av eländet. Jag har det hela, hela dagen. Det är ett skit.

Kanske ändå att det är lite bättre nu. Om det inte går tillbaka till hur det brukar vara (dvs på gränsen för vad jag orkar med under en längre tid) så ska jag kontakta neurologen igen och be att få prova en ny medicin. Det finns alternativ, det sa han ju sist vi sågs för att trösta mig, och det har jag ju sett i Facebook-gruppen jag är med i. Det är tyvärr tunga grejer som återstår att testa, men jag måste ju stå ut.

Häromdagen jämförde vi i Facebookgruppen kombinationer från helvetet med varandra. Jag bidrog med WED/RLS och utmattningssyndrom. Den ena gör att jag inte kan slappna av eller vara stilla, och den andra kräver det. En omöjlig ekvation där den ena åkomman triggar den andra. Inte konstigt att det tar tid att bli frisk, om det ens är möjligt.

 

Lite småsjuk

Jag har varit lite sjuk under veckan. Först tänkte jag på covid, förstås. Näsan rann, jag nös och kände mig ruggig och varm. Jag var tröttare än vanligt och sov mer. Rejält förkyld helt enkelt. Jag väntade ett dygn som man ska, och sedan beställde jag ett covid-test i tisdags. Det kom i morse, och nu hoppas jag få ett bra besked redan i morgon. Så fantastiskt smidigt det fungerar! Taxichauffören ringde och sa att han var på ingång, och en stund senare ringde han på och stod utanför dörren med testkitet, och så hämtade han det en halvtimme senare.

Idag har jag känt mig helt frisk, så det verkar ha varit en förkylning i raketfart! Men jag tar det säkra före det osäkra och håller mig hemma i alla fall. Jag har jobbat hemma hela veckan även om jag tog det ganska lugnt i måndags.

Min plan med dagliga promenader kom på skam förstås, men det ska jag komma igång med redan i morgon. Så här såg det ut i måndags morse, på min senaste promenad.