Vacker dag

Min mans nära vän sedan unga år har gått bort, och igår var det dags för begravning. Jag är nära vän med hans fru, och har försökt stötta men ens tillkortakommanden blir så uppenbara. Jag kan inte lyfta ens ett uns av sorgen från henne. Den är hennes och bara hennes.

Det kan ha varit den finaste begravningsceremoni jag varit på. Min man hade ordnat med musiken, och sjöng och spelade tillsammans med ett par andra vänner. Men egentligen skulle jag inte ens ha varit med. Pandemin begränsar antalet gäster till tjugo, och jag var den tjugoförsta. Jag skulle dock få komma in efteråt för att få ta farväl, och även delta i minnesstunden. Men när jag kom till begravningslokalen en stund efter att den börjat, visades jag in i lokalen ändå, och kunde vara med större delen av ceremonin.

Minnesstunden efteråt blev också en väldigt fin stund då flera delade minnen, skrattade åt roliga episoder och gladdes åt att ha haft en så fin vän i sina liv.

För min egen del blev det en stund då gråten trängde igenom det skal som den antidepressiva medicinen ger mig. Ett skal som skyddar mig och känns skönt de flesta dagar, men som det också känns bra att kunna bryta igenom någon gång emellanåt.

På kvällen när jag skulle sova kände jag mig spänd och stressad i kroppen. Efter en stund kände jag hur spänningen kröp upp i nacken och bakhuvudet och gav huvudvärk. Paniken byggdes upp och jag fick försöka resonera med mig själv för att inte låta den ta överhanden. Tårarna kom nu igen, men kanske berodde det på att garden var nere sedan begravningen?

Vad består stressen i? Jag försökte bena upp det i tankarna, men i mitt tillstånd av tunnelseende var det inte helt lätt. Jag bestämde mig för att ta tag i det nästa dag, när jag är piggare och kan se klarare på vad som behöver göras. Till slut kunde jag somna.

Vilohelg

Både min man och jag är ganska slitna nu. Det har varit tuffa första månader för oss det här året, och vi behöver återhämtning. Helgen som gick blev lugn för mig i alla fall, och då anföll Tröttheten! Kanske var det för att jag släppte fram den? Den fick plats, äntligen.

Men framför allt är vi i behov av en förändring – att det blir lugnare omkring oss. Vi har goda förhoppningar om att det också blir så, nu när båda barnen tagit körkort och vi åtminstone hoppas att bilköpskarusellen slutat snurra. Nu kan vi se fram emot årets bästa helgdagar – påsken. Tämligen kravlös på traditioner och förväntningar, i en ljus och spirande årstid.

Eksemen tog ny fart på armarna häromveckan, och nu har jag infekterade sår på ena armen. Jag såg en bild på mig själv som 5-åring, och kom då ihåg att jag hade mycket eksem på just underarmarna redan då. Det är kanske inte så konstigt att det är där det framför allt koncentrerat sig även nu.

Min vackra mamma och söta lillasyster bredvid mig, i extrem kortkort klänning

I morgon ska vi på begravningen av en av min mans närmaste vänner. Jag är nära vän med hans fru också, och det känns oerhört tungt. På grund av pandemireglerna är antalet närvarande vid själva ceremonin begränsad så att jag förmodligen inte kan närvara. Men jag kommer att kunna gå in i lokalen efteråt, och även delta i minnesstunden. Det känns bra i alla fall. Min man har ordnat med musiken, och ska spela och sjunga tillsammans med ett par andra vänner. Det kommer att bli oerhört fint.