Kategoriarkiv: Återhämtning

Lyckopiller, så dumt!

Publicerat av
3

Jag sitter och försöker böja en metalltråd åt det håll som jag vill, och kommer att tänka på ett samtal jag hade med min vän E häromdagen. Vi pratade om våra respektive doser av läkemedlet Sertralin. Det är så kallat stämningshöjande och kallas ofta lyckopiller, i synnerhet när det ska ifrågasättas. Och visst kan det kännas som lycka i viss mån att få näsan över vattenytan, att kunna andas.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om min gamla rädsla för psykiatriska mediciner. När jag för ungefär 1,5 år sedan blev föreslagen att börja med Sertralin var jag tveksam, men min terapeut sa att hon trodde det kunde vara en förutsättning för att jag skulle orka bli frisk. Att höja den naturliga halten av signalsubstansen seratonin förstärker känslan av välbefinnande – det lät inte så farligt. Även detta har jag skrivit om tidigare.

image

Som en kinesisk tuschteckning. Utsikt från kinesiska muren, november 2015.

Men åter till mitt samtal med E. Jag har inte direkt tänkt på ordet lyckopiller. Det är ju så dumt!! Det låter som att man har druckit ett glas champagne och solen skiner och man precis vunnit på lotto och alla ens bästa människor sitter runt omkring en och … Men det handlar ju bara om att inte deppa ihop totalt, att orka bli frisk. Att orka leva.

Så förbannad jag blir!

Antagen!

Publicerat av
1

Jag skrev tidigare att jag ska gå en sommarkurs i fritt broderi på Capellagården på Öland. De sa att det fanns platser kvar när jag anmälde mig men nu har jag också fått besked om att jag är antagen, och det känns bra. Eller veckans underdrift – det känns toppen! Nu ska jag bara vila/träna mig i form så att armbågen orkar med en veckas ”galopperande stygn” som det står i kursbeskrivningen!

Jag är helt övertygad om att jag kommer att få mycket energi av veckan på Öland!

Här är några broderier av kursledaren Lena Lundgren.

image image image

Dags att tänka smart

Publicerat av
2

Om drygt en vecka ska jag börja jobba 50 % efter att ha jobbat 25 % sedan 1 februari. Jag är betydligt starkare än då, och jag vill verkligen försöka. Men det är mycket att fundera på. När jag arbetar 10 timmar i veckan är det ingen som har några direkta förväntningar på att jag ska hinna åstadkomma något. Mina fina arbetskamrater är mest glada att jag överhuvudtaget är tillbaka. De frågar försiktigt om de får rådgöra med mig om saker som rör mitt område, biblioteksverksamhet för barn och unga, som de fått rycka in och stötta under min frånvaro. Jag har knappt några förväntningar på mig själv heller, annat än att jag ska se till att orka.

 

imageJag har skrivit ner förhållningsregler för mig själv, och varje fredag kl 16 plingar det till i min telefon: en påminnelse om att jag ska ha avstämning med mig själv. Hur har jag mått under veckan? Har jag kunnat hålla mig från att göra för mycket? Har jag hållit mig till de avgränsade arbetsuppgifter jag bestämt tillsammans med min chef? Har jag kunnat avstå roligheter som jag vet att jag inte orkar? Hittills har jag fått guldstjärna varje vecka! Man kan vara duktig på att inte vara så duktig också.

Så från att vara en person som till och med ville vara den förälder som förskolefröknarna skulle tycka var den bästa (ja, jag hör hur det låter!) har jag nu åtminstone taggat ner.

Men så till det aktuella dilemmat: jag ska nu börja jobba halvtid och orka. Nu finns betydligt större förväntningar, inte minst från mig själv. På 20 timmar i veckan hinner man en hel del. Jag kommer i betydlig större utsträckning känna mig delaktig i eller åtminstone informerad om allt annat som händer på jobbet. Det är bra, men lite riskfyllt. Det kanske låter lite som prinsessan på ärten allt det här, men jag käner mig själv: jag är alldeles för bra på att pressa mig. Jag tror det kan hänga ihop med att jag tycker att jag fått offra mig inför omständigheter i livet, att det inte blivit som jag tänkt och att jag känner en viss, jag ska inte säga bitterhet, men sorgsenhet i alla fall. Jag skrev tidigare om acceptans och det är de tankarna som är viktiga att hålla i minnet nu.

Jag kan väl säga att den ofta tvivelaktiga förmågan att pressa mig gjort att jag är där jag är nu: den har bidragit till mitt sjuktillstånd men också till en del framgångar. Den bok jag gjorde tillsammans med en forskare förra året kostade mycket hälsomässigt. Jag visste det, men gav mig den på att den skulle bli klar, i vetskap om att jag kan pressa mig under en begränsad tid och att det kan stå mig dyrt. Jag gjorde samma sak i början av hösten. Då hade jag bestämt mig för att jag skulle vara frisk lagom till Bokmässan i september. Då skulle jag nämligen göra flera framträdanden och dessutom agera konferencier. Och visst, jag var på Bokmässan och gjorde alla de där sakerna. Och det var jätteroligt, men sedan var det som att göra att litet litet hål på en ballong. Luften pyste långsamt ut och till slut var det bara en sladdrig trasa kvar – jag blev sjuk igen.

imageDet är detta jag ska undvika den här gången. Nu finns ingen Bokmässa eller annat som hägrar, bara hälsan. Hälsa så att jag kan fortsätta att jobba med det jag tycker så mycket om. Hälsa så att jag orkar med andra roliga saker i livet. Hälsa så att jag orkar med min familj.

Åter till att jobba halvtid: hur ska jag lägga upp det? Hur ska jag kunna avgränsa mig även i fortsättningen? Jag ska be om ett samtal med min chef så får vi se hur vi kan lösa det på ett bra sätt. Skynda långsamt! (Kan man bli bäst på det också?)

 

Capellagården!

Publicerat av
2

Jag ska gå en sommarkurs i fritt broderi på Capellagården  på Öland! Det är min broderiidol Lena Lundgren som håller i kursen, och det var omöjligt att stå emot!

Här är en underbar bild hon broderat:

image

Bara att få komma till Capellagården ska bli fantastiskt! Det var Carl och Siv Malmsten som grundade skolan 1958:

”På Capellagården skulle Malmsten förverkliga sin pedagogiska livsdröm: att ta hand om den intelligens han visste fanns i vissa människors händer och att förmedla det helhetstänkande, eller ska vi kalla det kretsloppstänkande, som han själv stod för.”

Bara att ta sig dit med tåg och bussar kommer att bli ett äventyr!

Goda cirklar

Publicerat av
Svara

Jag känner att jag är inne på rätt spår, i goda cirklar eller kanske i en uppåtgående spiral. Det gäller att inte låta sig rubbas, att inte låta spiralen vända nedåt. Att se motgångar och bakslag som tillfälliga, och inte måla svart.

image

Ur Pia Dellsons Väggen

Vissa dagar känner jag mig ganska fast förankrad i spiralen. Hinder är till för att övervinnas. Andra dagar känns allt skört, och minsta sten på vägen stoppar mig helt.

Jag bygger på de goda cirklarna med fler. Jag går på yoga vilket ger dubbel effekt: dels själva yogan med avslappning och fokusering och dels känslan av att jag gör något gott för mig själv.

Jag känner mig enormt stärkt och lycklig över allt jag gör i min verkstad: smycken, broderier, filtarbeten. Lycklig av att vakna klockan 5 på morgonen, tassa upp, göra en kopp kaffe, slå mig ner i verkstan, sätta på radion och lyssna på de senaste nyheterna (alltid först) och sätta igång.

Jag mår också väldigt bra av mina fina vänner, och är så tacksam över att ha hittat dem på senare år. Vänner att prata om riktiga saker med, med egna bagage att fördjupa samtalen med på långa promenader. Jag tror vi dragits till varandra delvis på grund av att vi kände att det fanns något där, något lika oss själva.

Att ha börjat jobba och träffa arbetskamraterna betyder också jättemycket. Jag har vågat mig ut under trygga förhållanden och det har hållit. Just för att jag har så mycket stöd.

imageJag minns ett samtal med en arbetskamrat för många år sedan. Vi pratade om att det så lätt blir att man motiverar allt man gör som man tycker om med att ”det är ju så bra för barnen att jag mår bra”. Det är också viktigt att göra sånt man mår bra av för sin EGEN skull! Att motivera det med att det är för det egna välbefinnandet. Egentligen hänger det ju ihop. Men att tänka att det här, det gör jag för att jag vill – att prioritera sig själv. Att levla uppåt i prioriteringsordningen! Ta sig själv på allvar.

Nästan 6 veckor på jobbet, och snart ett års sjukskrivning

Publicerat av
Svara

imageMin plan över hur jag skulle lägga upp mitt arbete har fungerat mycket väl. Jag har haft avstämning med mig själv varje fredag för att kolla hur jag mår och om jag följt planen. Jag får med beröm godkänt!

En av punkterna är att jag ska ha begränsade arbetsuppgifter, och den jag framför allt ägnar mig åt är att skriva på en bok i vår skriftserie. Vi är flera som skriver i boken så det är inte bara mig det hänger på. Jag känner att jag fått ett flyt nu i skrivandet så det känns bra. Framför allt är det ingen stress och press, och det är en tydlig uppgift. Mina projektledaruppdrag har mina kollegor tagit över. Det tror jag verkligen är en stor anledning till att jag orkar nu.

imageI slutet av mars har jag varit sjukskriven i ett år. Jag fick ett brev från Försäkringskassan där de förklarade att det innebär att jag ska ansöka om sjukskrivning hos dem igen, och att ersättningen sänks något. Men det enda jag såg när jag först fick se brevet var att mina ersättningsdagar ”tar slut den 25 mars” och att ”sjukpenningen upphör automatiskt”. Jag vill inte tänka att det finns en tanke med dessa ordval, men det måste vara fler än jag som blir kallsvettig av det här brevet.

Just nu har jag en sån hosta som rivit upp halsen att jag ska jobba hemma resten av veckan. Jag är inte sjuk alls men för allas skull är det bättre att jag är hemma. Ett sånt privilegium att kunna jobba hemifrån! Att sitta och skriva passar ju extra bra då.

Bilderna visar ett glasögonfodral jag gjorde klart i morse. Härlig färgkombination, eller hur?

Vårtecken

Publicerat av
Svara

Jag är liksom många andra oerhört förtjust i tiden som snart kommer. När snön reducerats till svarta små högar av grus, när solen värmer så man får knäppa upp jackan, när det sticker upp små vårblommor vid varma husväggar, när talgoxen visslar sin cykelpump och till och med insekterna får en att le (nåja).

image

 

Idag promenerade jag med min vän och hennes hundar i Rosersbergs imageslottsträdgård. Solen sken från en nästan klarblå himmel och vi såg blåsippsblad! Även om det inte kändes så varmt att vi knäppte upp ytterkläderna så fanns en förebådan i luften, en aning om den vår som är på gång. Även om det kan komma snö och minusgrader igen innan det är dags på riktigt så fick vi känna på våren idag och det kändes fint!

 

 

image

Pia vaknar tidigt tidigt

Publicerat av
Svara

Jag minns när Micke sa att snart är barnen för stora för småbarnsböckerna och hur han skulle sakna många av dem. Jag höll med, det finns så många riktiga pärlor bland böckerna för de barn som precis lämnat pekböckerna. imagePoetiska böcker som till exempel Anna Clara och Tomas Tidholms böcker om Ture (jag tänker ibland längtansfullt på den geniala Ture blåser bort), prova att läsa dem högt och se vad som händer i bilderna och med bilderna. Kongenialitet at it’s best!

 

imageAndra riktiga favoriter är Tord Nygrens böcker om Sune, en liten pojke på vardagsäventyr. Den bästa titeln är Sune vaknar tidigt tidigt men som i en ny upplaga ändrades till Sune vaknar tidigt. Så okänsligt för det poetiska! (För att inte tala om hur krångligt det blir för biblioteken …)

 

Just det uttrycket, att vakna tidigt tidigt, dyker ofta upp i mitt huvud och då tänker jag på lilla Sune och hans förehavanden i morgonväkten innan föräldrarna vaknat. Han är dessutom föredömligt hänsynsfull mot föräldrarna och låter dem sova, kanske det var det dolda motivet med boken slår det mig nu!

Nåväl, numera är det jag som vaknar tidigt tidigt. Jag var morgontrött redan som nyfödd har jag fått höra, och har varit lite av en nattuggla. Men de senaste åren har jag vänt lite på dygnet och vaknar tidigt. Dels vaknar jag flera gånger under natten men brukar numera kunna somna om tack vare Oxascand. Tidigare vaknade jag och kunde inte somna om förrän strax innan jag skulle upp, och vad det innebar för arbetsdagen kan man lätt räkna ut. Ibland sov jag middag i vilrummet på jobbet.

Det bästa är när jag vaknar vid 4.30-5-tiden, då kliver jag upp och njuter av att vara ensam uppe. Gör en stor kopp kaffe och, om jag redan är hungrig, en macka. Förut la jag mig i soffan och tittade på några avsnitt av någon tv-serie. Numera går jag oftast raka vägen till verkstan, letar upp något radioprogram i SRplay (Godmorgon världen, Medierna, Meny, Lördagsintervjun, Spanarna, Mammas nya kille med flera) eller någon pod (favoriterna är Det politiska spelet, USA-valpodden och Värvet). Så kan jag bli sittande i timmar!

Men det tar förstås ut sin rätt på kvällen. Micke brukar skratta åt mig när jag plötsligt börjar se i kors och faller ihop vid 21-tiden. Jag vacklar i säng och somnar i regel direkt. Men det har sina nackdelar också. Vi är inte kvar längst på fester, jag får vara glad om jag hinner äta efterrätten innan jag bara vill sova. På min egen 50-årsfest sa jag till gästerna att de inte skulle bry sig om ifall jag gick och la mig, utan bara festa på. Men jag höll mig vaken till en bit in på natten, kanske tack vare frenetiskt dansande och luftgitarrduellen. Det var värre på 50-årsfest nummer 2, eftersom jag inte lyckades få igång släkten att dansa. Men jag tror inte att jag somnade innan alla gått hem då heller.

imageDet är mycket sällan jag vaknar av väckarklockan men nu har jag en annan väckningsdetalj som jag tyvärr inte kan ställa in på någon kristlig tid: var katt Semlan. Hon kommer mitt i natten och slickar i mitt ansikte och på håret! Enda sättet att stoppa henne är att lyfta ut henne och stänga dörren, och då sitter hon utanför och krafsar sorgset på dörren. Hon älskar att vara med i verkstan också. Till den grad att jag ibland får avbryta det jag håller på med eftersom hon slänger sig efter alla trådar jag viftar med och leker med pärlorna. Oemotståndligt för en liten katt!

Nu är klockan nästan 6 och jag har varit upp i drygt en timme. Det är söndag och jag räknar med att ingen vaknar än på ett tag. Inte för att de stör mig på något sätt, det är bara mysigt att vara ensam vaken med mitt garn, metalltråd och pärlor, och mitt älskade P1!
Läs mer →

Jag mår så bra!

Publicerat av
Svara

Jag har en kvillrande lyckokänsla i mig, jag mår så bra! Jag är fortfarande trött och trillar ner i Svarta Hålet ibland, men jag känner mig som en raket på väg uppåt. Eller kanske just det inte är någon bra metafor, för det går kanske inte riktigt rakt uppåt. Men summa summarum så är det definitivt på väg åt rätt håll.

Jag jobbar fortfarande bara 25 % och det orkar jag verkligen. Jag har fått bra saker gjorda och det känns superkul att vara på jobbet. Sjukskrivningen är i tre veckor till, därefter får jag se hur jag mår. Om det är dags att gå upp till 50 %, eller om det blir 25 % i några veckor till. Det vore bra med något mellanting, typ 35 %. Men det är verkligen en stor glädje i att kunna börja jobba igen!

Det andra som får mig att må så bra är inte helt överanskande allt jag gör i min verkstad. Jag kommer hela tiden på nya saker, eller varianter av det jag redan gjort och jag har bestämt mig för att jag gör vad jag vill. Jag tänker inte begränsa mig om det är kul. Och jag försöker att inte bry mig om vad någon annan tycker. Jag mår bra av det, punkt.

Och för att betona det ytterligare kommer här en självis!

image

 

Om tidig rehabilitering

Publicerat av
Svara

Jag läser i DN om forskningsrapporten Sjukskrivningarnas anatomi av ESO,  Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. De har kommit fram till att tidiga insatser, t ex rehabilitering, kan göra att sjukskrivningen förlängs och till och med leder till förtidspension. Det är måhända sant på gruppnivå men jag är säker på att det varit avgörande för mitt tillfrisknande. Vid min första längre sjukskrivning för utmattningssyndrom 2005-06 fick jag snabbt hjälp via kommunens företagshälsovård. Egentligen ägnade de sig enbart åt förebyggande arbete men när läkaren där hörde hur jag blivit bemött på vårdcentralen gjorde hon ett undantag. Jag fick omedelbart KBT och fick också gå en kurs i stresshantering och avslappning tillsammans med ett gäng andra kommunala vrak. KBT-behandlingen hjälpte mig förstå vad jag drabbats av och gav redskap att handskas med det. Inom några få månader kunde jag börja arbetsträna och sedan börja jobba helt igen. Sammanlagt var jag sjukskriven i 9 månader. I sammanhanget är det en kort långtidssjukskrivning.

image

På senare år har jag välsignats med en mycket bra husläkare som ser hela mig, inte bara de kroppsliga symptomen på stress jag har: högt blodtryck (som det tog nästan ett år att hitta rätt medicindos för att få bukt med), svår RLS (eller WED som det heter numera: Willis-Ekboms disease) och periodvisa eksemutbrott. Han har också remitterat mig til den psykoterapeut som finns knuten till vårdcentralen, som jag fått gå hos i tre omgångar de senaste åren och som betytt hur mycket som helst för mitt tillfrisknande. Tillsammans med henne har jag fått nycklar för att komma framåt.

Ett exempel på en sådan nyckel var när hon strax före jul utbrast: ”men du lever ju fortfarande med en beredskap att något ska hända när som helst! Då kommer du aldrig att bli frisk! Du måste lära dig tillit.” Det var faktiskt som att vrida om en nyckel och öppna en dörr. Så mycket föll på plats och jag kunde börja arbeta med att min ständiga oro för framtiden, att hela tiden vara på min vakt med axlarna i höjd med öronen och tänka att om jag inte agerar så blir ingenting gjort.

Det låter enkelt men det var det förstås inte. Men att bara få nyckeln gjorde att jag började må bättre. Det var faktiskt så. Jag tänkte på det och skrev i min anteckningsbok för att kunna tänka ett varv till. Jag pratade med goda vänner på långa promenader och började allt mer känna igen när beredskapsläget höjdes, och kunde försöka mota bort det. Jag bestämde mig för att åtminstone inte aktivt undra över framtiden och jag kunde till och med be min man att ta hand om en sak som jag vanligtvis automatiskt skulle gjort. Tillit. Vackert ord. Svårt.

Läs mer →