månadsarkiv: september 2017

Skyddar mig

Publicerat av
Svara

Idag gick jag om en kvinna på en tunnelbaneperrong. Jag la först märke till henne av den bagatellartade anledningen att hon hade lika skor som jag. Jag vred huvudet och tittade på henne när jag gick förbi. Hon tittade stint rakt fram på ett nästan frånvarande sätt, och jag kände igen mer än skorna. Hon gick ganska långsamt och höll liksom ihop sig. Hennes kroppsspråk sa ”rör mig inte, då går jag sönder”. Armarna tätt intill kroppen, händerna mot bröstet och det där fokuset på någonting långt fram. Som att hon bara skulle försöka ta sig därifrån så snabbt hon kunde, men att det krävde en enorm ansträngning och rentav fara.

Jag kände igen mig direkt! Jag vet inte om jag ser ut så, men känslan! Att jag vänder mig inåt, kurar ihop mig om mig själv och håller hårt om det som är jag. Det är inte kroppen som är ömtålig utan mitt inre. En rädsla att något ska gå i kras om jag inte sätter upp rejäla skydd. För några år sedan hände det vid några tillfällen att situationen var så akut att jag helt enkelt stängde av alla känslor. På en sekund. Obehagligt på ett sätt, men förmodligen nödvändigt vilket jag fått bekräftat av psykolog Siri. Kroppen värnar sig och värjer sig – en överlevnadsinstinkt.

Det är kanske inte så konstigt att jag har så hårt spända nack- och axelmuskler att de konstant är i nära nog kramptillstånd, och att jag har värk!

”Fåglar som är sorgsna odlar skägg” Cornelis Wreesvijk

Gråtvåg

Publicerat av
Svara

Jag satt på sedvanligt måndagsmöte med arbetsgruppen i morse. Vi pratade om saker vi ska arbeta med tillsammans för att ta oss an ett nytt uppdrag. Just detta att vi gör det tillsammans känns så extra stimulerande och rätt. Men mitt i denna känsla översköljs jag av en sorgsen och ledsen känsla. Jag kan inte vara med på samma sätt som de andra. Jag orkar och hinner inte det. Det stod så tydligt för mig idag, och jag kände med förvåning att jag höll på att börja gråta. Som jag skrivit flera gånger förut så gråter jag mer eller mindre aldrig sedan jag började med antidepressiv medicin. Men nu fick jag gå ut ur rummet. Jag gick till det närliggande vilrummet och då kom den, gråtvågen. Ingen tyst stilla gråt – jag riktigt hörde ljudet av min egen sorg fylla rummet. Jag ringde till min syster och pratade en stund, och kunde lugna ner mig och så småningom gå in till mötet igen.

Jag är väldigt förtjust i gamla tyger från 1950- och 60-talet. Det här ropade jag in på Tradera häromdagen. Det är en ganska stor bit och kanske blir det en kjol någon gång.



Sorgen gör sig påmind då och då, men handlar ofta om två sidor av samma sak. Att det blev som det blev, och att jag på grund av det är så sjuk. Att jag inte orkar jobba på för fullt, och inte heller orkar göra saker med familj och vänner. Och att det tar sån TID! När jag åkte hem från jobbet idag kom frågan i mitt huvud: skulle jag byta ut allt det roliga kreativa jag gör mot att bli frisk. Svaret kom omedelbart: JA! Tänk att inte behöva beräkna hur mycket energi som går åt till allting jag ska göra, och väga det mot annat som kanske är viktigare. Att inte behöva välja bort roligheter. Tänk att kunna satsa fullt ut på jobbet som är så himla kul, och kanske aldrig varit roligare än nu. Med att satsa fullt ut menar jag inget annat än att jobba heltid och orka med de möten och resor som jobbet innebär.

Gråten och ledsenheten tog ut sin rätt och jag la mig att sova när jag kom hem. Jag hoppar över utvecklingssamtalet med dotterns skola ikväll, min man får gå utan mig. På onsdag ska jag till min nya psykiater-läkare. Det känns i alla fall lite hoppfullt. ”Tänk om han har en massa bra idéer som du blir bra av, och skulle kunnat få testa tidigare” sa min dotter. Nåja, jag väntar mig inga underverk men kanske ett litet litet mirakel. Är det för mycket begärt?

Återhämtning

Publicerat av
Svara

Jag ägnar helgen åt återhämtning, mer än vanligt. Veckans eskapader har satt sina spår. Jag känner mig också missmodig och lite orolig över Försäkringskassans samtal, och det brev som kom igår med önskan om komplettering av läkarintyget. Som jag skrev häromdagen vill FK att min nya läkare ska skriva den kompletteringen, och jag ska träffa honom på onsdag så det passar i och för sig bra. Jag försöker intala mig att det bara är ett dåligt skrivet intyg Som är anledningen till att FK vill ha komplettering, men kommer inte ifrån tanken att FK drar åt snaran nu. De vill ha en prognos för återgång i heltidsarbete i intyget. Det vill jag också. Det vore fantastiskt att se ett slut på detta elände och återfå krafterna!

”Vad är det som gör att patienten inte klarar de sista fyra timmarna på arbetet?” är en annan fråga som FK ställer. Jag kan berätta att efter 3,5 timmes arbete, då jag åker hem de allra flesta dagar, är jag så trött att det känns som att jag gett allt. Att det inte finns mer att pressa fram ur mig. Huvudet känns överfullt av intryck och jag måste bort. När jag vilat hemma i ett par timmar arbetar jag en halvtimme till – svarar på e-post och en del annat.

Nu ska jag sova middag. Här ett tyg jag är väldigt nöjd med. Det är tryck av vårt vildvin på linne. Skal och kärnor av avokado samt lite rödlöksskal i vattnet. Den första bilden är hela tyget, och sedan kommer detaljbilder.

Hemma igen

Publicerat av
Svara

Vi landade på Arlanda strax efter kl 18 igår kväll, och jag tog en taxi och var hemma en stund senare. Det har sina ljusa sidor att bo nära Arlanda!

Jag var förstås väldigt trött och det kändes helt underbart när jag la mig på min egen säng och försökte slappna av i alla muskler och andas, andas. Dessutom i vetskap om att jag ska vara kompledig idag, utan krav på mig att göra någonting. Jag vaknade vid 4-tiden och gick upp och la mig i soffan i ett par timmar. Vid 6-snåret blev ögonlocken tunga och jag tog katten Semlan under armen och gick och la mig i sängen igen, och vaknade kvart i 10!

Jag njöt av tanken på att vara så pass långt norrut som vi var, vid Storforsen tio mil nordväst om Luleå. Det är Europas största obundna fors med 82 fallmeter, och vi kunde promenera hissnande nära det dånande vattnet. Vädret var det bästa tänkbara och även om vi hade ett intensivt konferensprogram, så fanns möjlighet att njuta av naturen.

Jag skötte mig riktigt bra tycker jag. Hade bett att få ett rum nära konferenslokalern för att enkelt kunna dra mig undan vid behov. Jag fick inte bara det utan också tillgång till rummet redan när vi kom så att jag kunde vila efter resan.

Redan från början prickade jag in vilka programpunkter jag skulle hoppa över, och dessutom gick jag ifrån ibland för att vila kortare stunder. Jag offrade även en del av den sociala samvaron för att orka med, och la mig tidigt på kvällarna. Gissa om det blir högljutt när 84 pratglada personer samlas för att äta tillsammans! Trött i öronen och överfull i hjärnan drog jag mig tillbaka till rummet och somnade tidigt, för att vakna utsövd tidigt nästa morgon, slå upp fönstret och njuta av Storforsens brus!

Om jag orkar idag ska jag nog sy lite. Jag har ropat in en del tyger på Tradera på sistone som jag ska visa upp i ett senare inlägg.

Idag ringde min handläggare på Försäkringskassan och ville ha kontaktuppgifter till min nya läkare på öppenpsykiatrin. Det senaste läkarintyget behöver kompletteras att hon tyckte att det är bättre att han gör det, än min husläkare. Puh.


Träbro bort till forsen

Forsen sedd från konferenssalen.

Piteälven

 

Iväg på jobbresa

Publicerat av
Svara

I morgon åker jag och mina arbetskamrater till en konferens för att träffa kollegor från hela landet. Konferensen äger rum några mil från Luleå, och det verkar vara oerhört vackert där. De flesta år träffas vi så här för att utbyta erfarenheter, lära av varandra och diskutera strategier. Det är alltid väldigt givande och dessutom roligt och stimulerande att träffa så många trevliga och kloka människor.

Det är nu tredje året i rad som jag jobbar halvtid på denna konferens! Lite sorgligt att tänka på. Det går till så att jag läser igenom schemat för dagarna och väljer vad jag helst behöver vara med på. Resten av tiden är jag på mitt rum och vilar. Det har funkat utmärkt de två andra åren, och jag är glad att jag kan vara med. Däremot är resan i sig tröttande. Tur att jag bor nära Arlanda i alla fall! Och jag har lagt in en ledig dag när jag kommer hem, den kommer jag att behöva.

Jag tycker att jag är snäppet piggare än för några dagar sedan, och det känns förstås bra. I fredags somnade jag inte direkt efter jobbet, och jag har också haft ork och lust att vara i verkstan. Två väskor har jag fått färdiga. Båda redan påbörjade tidigare.

Den första består av bordstabletter som jag köpte för något år sedan, med tanke att använda dem till att göra till exempel en väska. Jag gillar verkligen färgerna, men de återges konstigt på bild. Det är inte blått utan brunt, brungrått och svart! Men handtagen är blå, det är liksom vitsen – att det blir så snyggt med det blå mot det brun-svarta. Och så har jag maskinbroderat slarviga cirklar på den. Det här med maskinbroderi var faktiskt anledningen till att jag skaffade en symaskin! Jag har sett några fina exempel och det här är mitt första försök.

Den andra väskan gjorde jag av två tygstycken som jag växt-och rostfärgat och sedan sytt ihop. Jag har sedan maskinbroderat assymetriska figurer, och fodrat den. Den är mer lila än på bilden.