Första kursdagen

Så blev det äntligen dags för kursen att börja! Vi är elva kvinnor i våra bästa år med varierande grad av textil bakgrund. Nästan alla har provat på att tova och en del har tovat mycket. Vår lärare Yvonne Habbe inledde med att prata lite om kursen och vi fick presentera oss och våra förväntningar.

Det vi skulle göra denna första dag kallade hon förfiltning. Vi skulle göra tunna filtade bitar som vi ska använda senare och göra en slags collage med. Det fanns massor av merinoull i olika färger som vi skulle använda.

Här är en bild på min inplastade hand som tovar/filtar ihop några färgsprakande bitar ull. 

Det är en väldigt skön och rent sensuell känsla att dra handen över den såpade ullen! Vi skulle göra tunna bitar som inte behöver ha någon vidare hållfasthet, så det var lätt hand som gällde. Ändå kände jag av i högerhanden i slutet av dagen.

Vi gjorde så många bitar vi hann, och la även in andra fibrer: lin, hampa, silke, bambu med mera. Sent på eftermiddagen visade Yvonne hur man nunotovar. Det är när man tovar ihop glesvävt tyg med ullen. Det är alltså ullens fibrer som hakar i tygets, och när man är klar har ullen krympt ihop. Tyget däremot har bara dragit ihop sig och blivit lite bubbligt. En väldigt fin effekt. Jag hann göra en sådan bit också innan det var dags att vila en halvtimme innan middagen. Kursen slutar egentligen klockan 16 men vi kan vara där så mycket vi vill, så jag gick dit en timme till på kvällen. Då broderade jag lite på några av de bitar som såg tristast ut! Det ska bli väldig spännande att se vad vi ska göra av allt det här!

Här är några av mina bitar. Fortsättning följer!

Mitt eget härbre!

Jag hade fått för mig att jag skulle bo i ett eget härbre här på Sätergläntan, men sen tänkte jag att det säkert skulle vara flera som skulle dela på ett större härbre. Det lät lite väl fantastiskt. Men det är sant – jag har det gulligaste lilla härbre alldeles för mig själv! Det gäller att lyfta på fötterna samtidigt som man duckar när man går in! Nyckeln väger lika mycket som resten av min handväska och är nästan 2 dm lång. Här finns också en sekretär och en fin gammal stol.

Och det finns handfat och mörkläggningsgardiner, mer bekvämligheter än så begär jag inte. Nu när jag varit här i någon timme, och ligger på sängen och lyssnar på VM-finalen på radio, känner jag att temperaturen är helt ok här inne. Väldigt skönt och viktigt. Solen ligger på nu på eftermiddagen men kanske de tjocka timmerväggarna isolerar en del.

Lite senare ikväll bjuds det på te och mackor i köket, och i morgon bitti sätter vi igång!

Nu åker jag till Sätergläntan!

Nåja, i morgon åker jag i alla fall. Jag kommer dit sent på eftermiddagen och kursen sätter igång på måndag morgon. Det ska bli så himla kul, det är jag säker på! Så spännande att se vilka de andra som ska gå kursen är också – den är fulltecknad vad jag förstår. Yvonne Habbe som är kursledare har jag bara hört gott om och jag älskar hennes tovade och broderade saker! Kolla gärna här https://www.habbe.nu

Vad sägs om den här kursbeskrivningen:

”Med lätt hand skapar du ett individuellt utgångsmaterial att bygga upp din egen bildvärld av. Ullen är grunden och med avvikande fibrer, trådar och tyger tecknar du linjerna. Bilderna växer fram efterhand och slumpen är en extra motor under arbetets gång. Du fördjupar dig på ett lekfullt sätt i såväl färg och form som i teknik och material. För dig som redan tovar ger kursen nya arbetssätt inom tekniken och för dig som broderar ett unikt underlag att arbeta vidare med.”

Jag blir alldeles pirrig när jag läser den!

Vi ska ta med färgpennor att skissa med,

knappnålar (den här asken med nålar var min mormors med hennes handstil),

trådar av olika slag,

och om vi har ska vi ta med glesvävt tyg att nunotova med. Jag hittade några bitar och tog även med det spetstyg jag hade i min bröllopsklänning!

Jag lyckades med min föresats att få ner all packning i min lilla resväska. Det ska ju vara fortsatt varmt och torrt så regnjackan och gympadojorna får stanna hemma.

Jag har höga förväntningar på det lilla härbret, på kursen och på hela Sätergläntan så Dalarna: dags att leverera!

Snart hemma igen!

Just nu sitter jag på ett tåg på väg söderut, jag tror att vi närmar oss Gävle och det är inte långt hem. Det ska bli väldigt skönt att komma hem, även om jag haft en jättefin resa. Det här med att leva i kappsäck hemma hos andra är både mysigt och lite jobbigt. Jag hade en fullproppad miniresväska med mig för olika väder och eventualiteter. Regnjacka, gympadojor, extrabyxor och en klänning. Jag använde nästan ingenting av det. Jämtland bjöd på nästan tropisk värme och inget regn.

Det är återigen en känsla av samhörighet som kommer över mig när jag vistats bland släktingar och tittat på bilder av gemensamma släktingar som inte lever längre. Att få veta lite mer om dem som levde innan mig men som betytt något för min pappa och hans kusin. Lägga dessa ledtrådar till dem jag fick när min pappa, dotter och jag reste runt i pappas fotspår häromåret.

Bilden jag tänkt lägga upp får vänta till ett annat inlägg. Tågets nätverk verkar inte orka med att ladda upp bilder.

Nu är det tre dagar tills jag åker till Sätergläntan på kurs!!

 

På turné i min historia

Jag är i mitt barndoms landskap Jämtland och söker mina rötter på pappas sida. Först bodde jag två dagar hos min kusin. Vi tittade i hennes mammas fotoalbum där det fanns många bilder från hennes, min pappas och deras systrars barndom. Bilder på min farmorsmor Kristina med sträng uppsyn men lite tom blick beroende på demens. Hennes man, min farmorsfar Karl, finns också med på bild. Han var en väldigt duktig snickare som byggt deras hus i Albacken, kallat Morfars. I vår hall hemma står en av mina käraste ägodelar: en kökssoffa som han gjorde som bröllopsgåva till min farmor och farfar (som jag skrapat bort flera lager färg från – min farmor gillade starka färger och att måla!).

På bilderna finns också farmors syskon: De tre bröderna som förblev hemmapojkar hela livet och som jag träffade som liten (de tyckte att jag var snäll), storasyster Märta som jag minns, men också andra systrar: bland annat den vackra Tora som är mamma till pappas kusin som är den släkting jag fick kontakt med förra året och som jag skrivit om förut.

Min farmor längst till höger, med syskon och föräldrar.

Henne åkte min kusin och jag till den tredje dagen av min rundresa, eller rättare sagt till hennes barndomshem tillika fritidsboende nära Albacken. Där fanns ännu fler fotoalbum att botanisera i, och berättelser att höra. Många av bilderna avbildar grupper av människor som är uppställda för fotografering. Tråkigt kan tyckas, men också bra på det sättet att jag tydligt kan se hur de såg ut. Och det finns ibland någon bild till från samma tillfälle som är tagen i ett mer obevakat ögonblick. Lite suddigare men också mer levande. Vi hade en mycket trevlig dag med långa samtal om förr och nu, och sov också över där.

Nästa morgon fick jag skjuts till tåget som tog mig till min pappa i Brunflo. Jag visade honom alla bilder jag fotograferat av, och pratade lite om hans minnen.

Många av bilderna avbildar grupper av människor som är uppställda för fotografering. Tråkigt kan tyckas, men också bra på det sättet att jag tydligt får se hur de såg ut. Och det finns ibland någon bild till från samma tillfälle som är tagen i ett mer obevakat ögonblick. Lite suddigare men också mer levande.

Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av min släkts historia. Jag har mer koll på min mammas släkt, mycket beroende på att min mormor berättade om sin barndom i form av sagor. Som jag älskade att lyssna på henne, och jag har en inspelning där hon berättar men jag önskar att jag spelat in även sagorna!

 

Den eviga kampen för acceptans

Jag har skrivit flera gånger tidigare om acceptans. Om att se att så här blev det för mig. Så här har jag det nu, och med små små steg åt rätt håll kan det bli lite bättre. Också att se att det blev ok. Att jag var tillräckligt bra. ÄR tillräckligt bra.

Tidigare har det mest handlat om föräldraskapet, men nu är det jobbet jag går och tänker på. För att vara i min bransch har jag ett prestigejobb, och mitt drömjobb. Men det ställer krav också, även om de hårdaste kraven kommer från mig själv. För några år sedan sa jag till min dåvarande chef att jag kanske inte kan ha ett sånt här krävande jobb, jag kanske borde söka jobb på Ica. Mycket väl medveten om att det är ett slitsamt jobb med dåliga arbetstider och låg lön – det var mer en desperat känsla av att jag inte kunde tänka och fungera som mitt jobb krävde. Min chef sa bara stilla att ”det skulle inte vara du”.

Jag har haft jättefin stöttning av både de (flesta) chefer jag haft på den här tjänsten, och av mina fina och generösa arbetskamrater. Jag pratade en stund med vår nya chef idag, han som tidigare sa åt mig att vara generös emot mig själv nu när jag börjar jobba heltid. Jag sa att det betydde mycket att han sagt så, eftersom jag känner mig väldigt trött på eftermiddagarna. Han sa att om jag jobbar typ 80 % nu ett tag så är det helt ok. Det viktiga är att se att det håller på sikt. Det var väldigt bra för mig att höra! Han sa också att om jag skulle behöva gå ner i arbetstid så är det självklart ok. Det skulle kanske räcka att jobba deltid under en period. Så himla skönt att höra att han fattar och gör vad han kan för att det ska funka!

Jag har gått och luktat på en smultronschersminbuske varje dag under den tid den blommade. Nu har kronbladen fallit av men kvar är en liten och mer oansenlig stjärna. Men den är också fin, och jag fick en tanke att det kan vara jag: även om jag inte är den jag varit en gång eller framför allt skulle kunna vara, så duger jag ändå.

Snart semestervila

Nu ska jag bara jobba två dagar till och sedan har jag semester i fem veckor, eller rättare sagt i 38 dagar eftersom jag tar ledigt redan på fredag. 38 dagar! Så härligt och så lägligt. Jag är trött och börjar få tankar om att jag nog inte orkar jobba heltid. Men jag föser de tankarna åt sidan nu. Kanske jag känner mig piggare efter semestern?

Samtidigt har jag lovat mig själv att inte köra slut på mig igen. Det kan vara så att jag inte orkar jobba 8 timmar och pendla 2 timmar varje dag. Att jag kanske måste gå ner i arbetstid. Min hälsa är viktigare än allt annat just nu. Det vore förstås ett rejält ekonomiskt avbräck att jobba färre timmar, men vi är ju vana vid att leva på min sjukpenning och deltidsjobb sedan länge, så det går naturligtvis. Och det kanske inte är för alltid.

PS.

PS till förra inlägget:

En pappa säger i ett avsnitt av Sofias änglar att han längtar efter det vanliga livet: ”det är som Bahamas för mig”. Jag förstår precis vad han menar. När tillvaron är skruvad och oförutsägbar längtar man efter någon slags normalitet. En tillvaro av tjat om läxor, utspilld mjölk och smulor som inte torkats upp, och vems tur det är att handla/dammsuga/gå ut med soporna. Jag pratade helt nyligen med en god vän som lever i liknande situation som jag gör, och vi var rörande eniga om just denna önskan om det slags liv vi föreställde oss att vi skulle ha. Det känns bra med någon som förstår, in på bara skinnet.