Vidrig natt

Igår kväll när jag skulle ta min sena kvällsmedicin inför sänggåendet, upptäckte jag att jag glömt att ta WED/RLS-medicinen kl 19. Jag blev så förvånad för jag brukar ofta ha så svåra besvär när klockan närmar sig 19-tiden att jag ibland tar den lite tidigare. Men igår kväll kände jag inte att symptomen blev värre, och när jag nu glömt att ta medicinen så kändes det jättebra! Kan det vara så att jag blivit bättre?

Jag tog medicinen när jag la mig, läste en kort stund och höll på att somna. Jag släckte lampan, och en kort stund senare satte det igång. Jag kunde inte vara stilla, dels av ofrivilliga ryckningar i benen och dels av att jag försökte sträcka och spänna musklerna för att häva de fullkomligt vidriga symptomen i benen. Värst var det i höger lår. Jag försökte ligga med smalbenet vikt under mig så att lårmuskeln skulle sträckas, men det var svårt att få till. Jag vred mig och försökte hitta sätt att ligga som skulle lindra, och till slut måste jag ha somnat i ren utmattning. Nånting så jävligt var det långe sedan jag varit med om, och jag måste verkligen komma ihåg att ta medicinen på rätt tid nu!

Jag vaknade alldeles för tidigt trots dålig sömn, men jag kanske kan få ro i kroppen att sova lite på dagen. Hjärnan känns piggare nu i alla fall. När jag var ute i trädgården och vattnade rabatterna innan sängdags kände jag att det släppt lite och att jag kände mig bra i kroppen.

Det är en skön stund att vattna och titta till blommorna på kvällen. Till min stora glädje och förvåning upptäckte jag att gråmalvan som tidigare stått som tre pinnar rakt upp nu förgrenat sig rejält och fyllt ut rabatten, och att stjärnflockan i samma rabatt skjutit nya stjälkar med blommor!

(Bilderna blev inte helt bra men får duga så länge.)

Trött trött trött

Jag började dagen som vanligt, med en promenad innan jobbet. Idag gick jag i skogen, svalt och skönt. Jag jobbade ett tag, tog en paus med Asahi, jobbade lite till, kände hur den välbekanta hjärntröttheten kom krypande, tog min längre paus, sov en stund, försökte jobba lite till men insåg till slut att det bara var att lägga ner.

Jag låg och vilade tillsammans med vår ena katt, blundade och försökte att bara slappna av. Orkade inte läsa eller lyssna på någonting. Sov lite emellanåt. Släpade mig upp och gjorde lunch. Satte mig utomhus och läste lite varvat med att bara sitta och titta på blommor och humlor, himmel och moln. Så fick jag lite ork och lust att sätta mig i verkstan. Har länge velat komma igång med ett yllebroderi, gärna ett som tar lång tid. Men det är en så lång startsträcka att börja – att komponera mönster, välja färger på bottentyg och garn – och det hindrar när orken inte är på topp. Men så rotade jag runt och hittade ett yllebroderi som jag påbörjat för några månader sedan, och glömt bort! Då blev det genast lättare och jag klippte ut rundlar och började brodera fast dem. Jag hann inte så mycket innan jag kände att det fick räcka för idag, men känslan var desto större!

Jag la mig i sängen och vilade, somnade ibland. Försökte komma på vad den här plötsliga tröttheten kom ifrån. Lite senare på kvällen kom jag på att jag gått igång lite för mycket på ett par saker på jobbet, min ambition fäller mig igen! Jag orkar inte det. Nu ska jag tagga ner den ambitionen och jobba lite mer lagom bra. Förhoppningsvis orkar jag lite mer i morgon och då ska jag bena upp hur jag ska göra. Nästa vecka kommer min chef tillbaka, och då kan jag prata med honom också.

Å

Första jobbdagarna

Jag inledde första dagen åter på jobbet med en promenad, precis som jag gjorde i våras och på försommaren. (Det har blivit lite si och så med det under semestern.) Jag satte mig vid datorn i sovrummet och öppnade e-posten. Eftersom jag gick tidigt på semester i förhållande till de flesta andra i min enhet, så fanns det många mejl att ta del av. Jag bestämde mig för att beta av dem lite i taget. Det dröjer ändå innan alla kollegor är på plats igen.

Jag gjorde också ett schema för min arbetsdag med inbokade pauser av olika längd, lik som innan semestern. Jag la också in påminnelser i mobilen så att jag inte skulle glömma bort tiden. Det funkade bra och jag körde ett pass Asahi i en av pauserna, i de andra la jag mig på sängen och blundade. I den längre pausen sov jag lite.

Jobbdagen avslutades med ett mycket fint webbsamtal med en kollega. Vi samtalade om vår sommarläsning och för en gångs skull hade jag ju läst böcker! Jag höll just på med Stål av Silvia Avallone, som jag funderade på att sluta att läsa. Den gav mig inget tyckte jag. Men när vi pratat om den så gav jag den en ny chans, och den tog sig verkligen, och när jag läste ut den i morse så konstaterade jag att det var ännu en fin läsupplevelse! Så bra att prata om det lästa! Som en flicka i den engelske läspedagogen Aidan Chambers bok säger: ”vi vet inte vad vi tycker om en bok förrän vi har pratat om den”!

Men sen gick ridån ner för mig. Jag var så trött den eftermiddagen att jag först bara satt utan att ta mig för någonting. Jag sov en timme eller så, och sedan tittade jag lite halvt oengagerat på ett tv-program. Lite rädd blev jag allt, rädd att resten av veckan skulle bli likadan. Men de andra två dagarna har gått bra. Jag har orkat läsa och göra det jag brukar.

Jag håller på att benar upp vad jag ska jobba med i höst, och se så att det blir lagom mycket. För min del skulle det passa bra att jobba hemifrån ett bra tag till.

Hemma igen

Igår kväll kom jag hem efter tre dagar på vift. Jag har haft det väldigt skönt med mycket påfyllning av livsandarna genom att titta på havet och horisonten.

Långa samtal, god mat och den nya braskaminen värmde också – den första dagen då det var lite ruggigt ute.

Jag snurrade till det med medicinen den första morgonen. Jag hade mina två dosetter med mig: en blå för eftermiddags- och kvällsmedicinen, och en grön för de tabletter jag tar på morgonen. Det är en försvarlig mängd piller i båda, och jag tänkte helt fel och svalde alla mediciner som jag ska ta kl 14, kl 19 respektive kl 21! Jag märkte det inte men efter ett tag blev jag så himla trött och lite groggy. Jag la mig och sov ett bra tag, kanske ett par timmar. Det hela reddes inte upp förrän på kvällen när jag såg att morgonmedicinen låg kvar i dosetten men den andra var tom! Då fattade jag varför jag blivit så trött på förmiddagen!

Jag blir alltid lite rädd när sånt här händer, när jag tänker fel för att hjärnan inte riktigt är med. Nu gick det ju bra även om jag satt och funderade en lång stund hur jag skulle göra med de missade pillren. Till slut bestämde jag mig för att ta ett par av dem, och strunta i de andra så att det inte skulle bli för nära nästa dos morgonen efter. Förhoppningsvis blev det inte alltför tokigt, men tanken med dosetter är ju att underlätta för oss virrpannor och då känns det inte så bra när det ändå blir fel. Jag kanske skulle ha en slags automat som på givna klockslag doserade åt mig!

Efter ett par dagar utan motion (ön är för liten för att promenera på) så gick jag ut i den svala morgonen idag. Det var riktigt skönt och jag gick en del i skogen. Jag hittade riktiga blåklockor för första gången i sommar! De är så skira och vackra på sina tunna stjälkar.

Läser och läser

De senaste åren har jag i stort sett inte läst några böcker alls. Det har känts konstigt eftersom jag varit en storläsare i hela mitt liv. Som barn när jag satt på huk framför bokhyllan och valde bland bilderböckerna, som nybliven läsare som läste allt jag kom över, som ung tonåring som utmanades av kompisar att läsa de tjockaste böckerna i skolbiblioteket (den tjockaste var Pickwickklubben av Dickens och den var tråkig, sedan kom Sången om Bernadette som är en helgonbiografi och riktigt bra, och till sist Desirée av Anne-Marie Selinko som jag läst om flera gånger), som gick till badhuset med en enkrona inne i vanten för att betala entré och efter badet gå till det lokala lilla biblioteket i samma byggnad och låna så mycket böcker jag orkade bära, och som ung vuxen med jobb i bokhandel med bra personalrabatt. Ingen blev förvånad när jag utbildade mig till bibliotekarie!

Under studieåren i Borås läste jag massor. Stadsbiblioteket hade en nyhetshylla med 7-dagarslån som jag lånade friskt ifrån. Även högskolebiblioteket var välförsett och här lånade jag framför allt barnböcker. Min kurskamrat och blivande man och jag packade ryggsäckarna fulla, och promenerade den 30 minuterna mellan skolan och studentlägenheten. Här gjorde jag misstaget att läsa om en av mina absoluta favoriter: Marryats Barnen i Nya skogen. Den läste jag om gång på gång i tidiga tonåren, och den bidrog nog mycket till mitt stora intresse för historia och gärna engelsk sådan. Men den höll inte för omläsning i vuxen ålder tyvärr.

Som nybakad bibliotekarie fortsatte jag att läsa och när jag efter ett år fick fast tjänst som barnbibliotekarie på 75 % ägnade jag stor del av min fritid åt att läsa in mig på barnböcker. Ändå hann jag läsa en vuxenbok i veckan också! Detta vet jag eftersom jag skrev upp allt jag läste.

Så fick jag barn och den oändliga fritiden var en saga blott. Nog blev det en och annan vuxenbok läst, förutom de barnböcker jag läste för arbetets skull, men det var bara att konstatera att ett av mina stora intressen inte fick plats i mitt liv just då.

De senaste åren har jag inte orkat uppbåda den koncentration som behövs för att läsa. Jag har försökt läsa lite mer lättlästa böcker men jag har tyckt att de har ett så banalt och klichéartat språk och tappat intresset.

Men det har hänt något! Jag blev tillagd i en Facebookgrupp som heter Snacka om böcker! och började lite motvilligt till en början läsa inläggen där. Jag ska villigt erkänna att jag hade fördomar om vilken typ av böcker som skulle snackas om där, men de kom på skam. Det är en varierad mix av lite lättsammare litteratur, deckare, klassiker och sådana böcker som jag tycker mest om: berättelser som lever kvar på grund av intressanta teman och mångbottnade karaktärer, och där språket har en framträdande plats.

Nu kom jag att tänka på en milstolpe i mitt läsande: jag var 17 år och hade på bokrean det året köpt Erica Jongs Rädd att flyga. På sommaren var jag i min mormor och morfars stuga i Söderhamns skärgård, och jag läste boken där. Då slog det mig plötsligt att det inte enbart var hur bra berättelse en författare kunde hitta på som identifierar en bra bok, utan att författare kunde ha olika SPRÅK! Att språket i sig var en kvalitet och en njutning. Som vuxen har jag njutit särskilt av det västerbottninska språket hos Sara Lidman, Torgny Lindgren och PO Enquist.

Jag har nu i rask takt läst nästan tio böcker, och inser att tv-serier i all ära men det är läsningen som ger mig mest – det är min hemmaplan.

Igår gick jag till biblioteket med en stor tom kasse och en lista på böcker att låna. Det var mycket länge sedan.

Den här läser jag just nu

Nytt läkarintyg

Igår träffade jag psykiatern på Stressmottagningen som tar över sjukskrivningen från och med årsskiftet. Med tanke på att jag inte riktigt orkat jobba 50 % under större delen av hösten, och att jag dessutom går på behandling på Stressmottagningen, så hade jag tänkt säga att jag nog borde gå ner ytterligare i arbetstid och vara sjukskriven på 75 %, men det hann jag inte göra eftersom hon redan tänkt detsamma. Vi hade ett fint samtal och hon förklarade hur hon tycker att jag ska fördela min arbetstid under veckan. Hon sa att när man är sjukskriven för utmattningssyndrom så brukar hon rekommendera att man får en återhämtningsdag mitt i arbetsveckan, och förlägger arbetstiden på fyra dagar. När jag jobbar 50 % så orkar jag inte jobba mer än 4 timmar om dagen, men när jag bara ska jobba 25 % så är det en bra idé. Då behöver jag inte jobba en av de dagarna i veckan som jag ska vara på Stressmottagningen och det vore väldigt skönt.

Hon sa också att för att Försäkringskassan ska godkänna en ökning av tid för sjukskrivning så måste en försämring skett i ens tillstånd. Det går inte att hänvisa till att jag går på behandling som tar tid och kraft. Men det är ju tydligt att j försämring skett under hösten, och det skriver även min husläkare i det förra läkarintyget, så det beskrev även hon i det nya intyget.


Efter samtalet med psykiatern hade jag en tvåtimmars session med min grupp på Stressmottagningen. Det som verkade vara en bra idé – att förlägga dessa två saker på samma dag – visade sig vara lite för mycket, och när jag äntligen kom hem så sov jag nästan hela eftermiddagen. Jag var så trött att det kändes som att jag aldrig skulle hämta mig igen. Men det gjorde jag förstås, och kunde jobba en stund på kvällen. Men nu är det bara ett fåtal arbetsdagar kvar det här året, och därefter ska jag jobba 25 % – det känns oerhört skönt!

 

Jag tog slut

Återigen har jag använt upp den lilla energi jag hade och så en del extra som jag trollade fram på ren vilja. Återigen har jag fått betala dyrt för slöseri av både de egna resurserna och de på kredit. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte göra ingenting jämt! Vi håller på med små renoveringsprojekt här hemma, och även om det mesta görs av hantverkare så blir det en del arbete. Och jag kan inte sätta stopp utan kör på trots att jag vet att det inte håller i längden. Till slut är det kroppen som säger ifrån på det enda sätt den vet: genom att bli helt orkeslös. Då måste jag stanna upp.

Idag hamnade jag i en kaffekö på jobbet med ett intensivt sorl omkring mig. Jag kände att min hjärna höll på att koka över av alla ljud, och när så en man med genomträngande röst hamnade bredvid mig fick jag panik. Jag flydde fältet och genast var flera av mina fina arbetskamrater framme och frågade om jag behövde hjälp! Det slutade med att jag gick till vilrummet ett tag. Så ljuvligt med tystnaden!

Väl hemma gick jag raka vägen och la mig under kedjetäcket. Jag sov lite av och till i någon timme, men resten av dagen och kvällen har jag varit väldigt trött i kroppen.

Jobbar halvtid på konferens – igen

För vilken gång i ordningen är jag på konferens och är sjukskriven på halvtid? Jag har verkligen rutin på det. Den här gången har jag bett om ett rum i anslutning till konferensen så att jag enkelt kan gå undan kortare och längre stunder.

Måltiderna är tuffa. Det är så högljutt omkring mig att hjärnan blir överkokt! Jag äter upp och går sedan och vilar. Kvällsaktiviteterna är bara att glömma. Men jag är glad att det funkar att göra så här. Annars hade jag inte kunnat följa med alls.

Jag skulle egentligen gå på en 50-årsfest på lördag som jag verkligen sett fram emot. Men jag inser att det är helt orealistiskt. Det finns inte på kartan att jag skulle orka med en fest, i synnerhet efter den här konferensen. Så trist.

Det är så vackert här, och vädret kunde inte vara bättre. Vi är på Högbo bruk i närheten av Sandviken i Gästrikland. Hit skulle jag gärna komma tillbaka någon gång.

Som tillbakaflyttad i tiden

Som ett resultat av det som hände i torsdags är jag nu helt energilös. Kroppen rör sig i ultrarapid och tankarna är mestadels tröga. Jag har sovit en hel del, och slumrat däremellan. Ingenting har jag fått gjort och nu börjar oron för hur länge detta tillstånd ska vara. Jag ska börja jobba på måndag, och mår jag så här i morgon kan jag inte det.

Det är som att jag är tillbakaflyttad i tiden till i början av mars då jag blev helt sjukskriven senast. Jag har sagt till om att jag måste ha det helt lugnt omkring mig nu, och det verkar ha tagit skruv. Förhoppningsvis räcker det med en dags vila till, och så får jag ta det lugnt under arbetsveckan.

Femte kursdagen = vernissagedag

Idag föll ytterligare några lärdomar in på rätt ställe i hjärnan. Jag tycker att jag orkat mer än jag väntade mig den här veckan. Det som varit svårast är koncentrationen och arbetsminnet. Jag glömmer vad jag ska göra härnäst, och när jag tror att det är dags att att göra de avslutande momenten med ett smycke så har jag hoppat över något viktigt. Men ingenting har gått riktigt åt skogen av den anledningen. Det är mer att jag känner mig korkad.

Jag har oxiderat en ring och ett par örhängen idag. Det blev riktigt snyggt, men jag har ingen riktigt bra bild på örhängena så de får jag lägga upp senare. Här är ringen.

Alla sommarkurserna hade gemensam vernissage nu ikväll, för att visa upp alla alster. Jätteroligt att visa upp allt vi gjort, och så roligt att se mina egna smycken presenterade så här! Det är inte riktigt allt jag gjort men det mesta. Väldigt roligt att se alla hattar, teckningar, screentryckt kalligrafi, texter, gipsformar och fotografier som de andra kursdeltagarna gjort också.

Jag gick ifrån vernissagen för att vila i mitt rum innan den sena middagen, men strax ska jag gå och äta tillsammans med mina fina kurskamrater.

Nu är det mer än en vecka sedan Försäkringskassan fick mitt senaste läkarintyg. Jag hoppas att det inte innebär ett negativt beslut. Det senaste intyget godkände de på en dag. Jag har kollat om beslut kommit ett par gånger om dagen, så det ligger där och gnager.