Vernissage!

Så var den äntligen kommen – dagen för min vernissage på Blackebergs bibliotek! Konkurrensen med det underbara sensommarvädret kändes ganska hård men det var några vänner som kom förbi och drack cider med mig – väldigt kul! Jag fick till och med sälja två bilder! Och jag fick så fina blommor som jag satte ihop till en jättefin bukett när jag kom hem.


Utställningen är på plats!

I morse åkte jag med två stora kassar med mina bilder till Blackebergs bibliotek, där jag gjorde i ordning utställningen. De flesta av dem är vända utåt i skyltfönstret men det finns även bilder vända inåt rummet. I skyltskåpet la jag bilder som det inte är självklart vad som är upp och ner på. De kan då ses från båda hållen.

Supersnälla Eva på biblioteket ordnade med en fin affisch och plastade in min prislista. Jag fick också lägga dit mina visitkort med länk till hemsidan piaborrman.se.

Här är några bilder tagna utifrån så att torget speglas, men lite syns i alla fall. Jag ska ta bättre bilder på söndag.

Behöver jag säga att det känns fantastiskt och spännande!?

Och annons i lokaltidningen!

Puh!

Sådärja, nu är alla bilder till utställningen klara. De har en upphängningsanordning på baksidan och är signerade. En prislista är fortfarande i funderingsfasen. Det är ju så gruvligt svårt att ta betalt för det man gör, i synnerhet när man är en hobbyhantverkare. Samtidigt som jag ändå vill ha en rejäl slant om nu någon är intresserad. Annars kan det vara. En vän som gör vackra trasmattor sa att antingen får folk betala ett bra pris eller så skänker hon bort dem. Det är någon slags självrespekt.

Här är alla bilderna!

Återigen: varmt välkomna till utställningen på Blackebergs bibliotek! Den går även att se när biblioteket är stängt eftersom den är i det belysta skyltfönstret.

”Det var så lite”

Idag var jag på återbesök hos min psykiater, ett besök som var tänkt att vara det sista. Han frågade hur jag mår och hur det varit sedan sist, och jag kunde säga att jo tack, jag mår riktigt bra! Det gladde honom förstås. Jag sa att jag haft mycket stor hjälp av den tanke han gav mig senast vi sågs: att jag har ett skyddsnät i medicinerna. Om jag känner att jag är på väg att dyka ner i depressionen igen så finns medicinerna där och fångar upp mig så att jag inte faller så djupt. Den tanken har lugnat mig flera gånger.

Jag sa också att ett tecken på att jag mår så mycket bättre är att jag intresserar mig för omvärlden på ett sätt jag gjorde förut, men som jag tappat under en tid. Jag lyssnar mycket mer på mitt älskade P1 och kan till och med göra det samtidigt som jag gör något annat. När jag lagar mat eller jobbar i verkstan. Under en lång period orkade jag inte med alla intryck och min simultankapacitet haltade betänkligt. Jag orkade inte ens lyssna på radio eller musik när jag åkte pendeltåg eftersom det var så mycket andra sinnesintryck som tog plats.

Psykiatern sa att om jag vill så kan jag bli kallad till ännu ett samtal om ett halvår eller ett år. Han sa att han verkligen tror att jag kommer att klara mig bra, men om jag tycker att det känns tryggt att fortfarande ha möjligheten att prata med honom så kan vi göra så, och det tyckte jag lät bra.

När vi skiljdes åt tackade jag för besöket och han svarade ”det var så lite”. Jag sa då att det var det inte, det var inte lite! På väg till bussen tänkte jag att det är inte lite att få livsglädjen tillbaka – det är hela stora livet!

Nummer 599

Nackdelen med att jobba heltid är att jag inte riktigt hinner med att skriva på bloggen. Flera gånger har jag tänkt skriva men det kräver ändå att kunna samla tankarna. Det har jag inte riktigt orkat. Det är inget speciellt dramatiskt med det, mest ett faktum. Jag har blivit såå bra på att känna av mig själv: min kropp och min hjärna. När jag känner mig lite trött och hjärnan börjar gå på lågvarv och kärvar lite så vilar jag. Om jag är på jobbet sover jag en stund i vilrummet; och om jag är hemma släpper jag det jag har för händer och vilar. Tar en snabb funderare på om jag ska strunta i att göra nåt jag tänkt, och så skala bort och skala bort. Jag är riktigt bra på det, och det är väl därför det funkar.

Detta är mitt 599:e blogginlägg!! Fatta vad mycket jag har skrivit, fotat och lagt ut. Att starta Tid för mig är ett av mina bättre beslut i livet. Här har jag formulerat mig om mig själv, om hur jag mår – framgångar och bakslag – och om min alltmer bejakade kreativa sida. Bejakad av mig själv. Det är inte helt enkelt att bre ut sig och ta plats. Kolla mig! Kolla mig! Jag kan! Men alla glada tillrop från er som läser hjälper till, ja är faktiskt helt avgörande. Konstigt att en ska behöva att andra säger att det man gör är intressant eller vackert!

Jag har inget nytt att visa men tänker desto mer på saker jag ska göra. Jag har några idéer som jag snabbt skissat ner på vad jag haft till hands, så att jag inte ska glömma bort det. Nu har jag lagt en liten anteckningsbok i handväskan. Det var så svårt att skriva på förpackningen till en våtservett jag hittade längst ner i väskan – svårt, men det gick.

Jag har också sommarkursen på Sätergläntan i tankarna. Jag ska ta med fem bilder som jag vill tova och brodera, så det är dags att börja tänka ut vilka jag ska ha med. Några har jag redan bestämt. De har jag sparat för just detta ändamål.

Jag går också och tänker på Språk- och slöjdkaféet, och kollade i helgen vad de hade på Stadsmissionen i Väsby centrum. Där finns alltid en del garn, stickor, virknålar, knappar och tyg. Om det skulle behövas är det jättebra att köpa material där. Just nu hade de uppenbarligen fått till skänks ett helt lager med broderigarn som de inte sålde tokbilligt, men i alla fall till hälften av vad det skulle kosta i en garnaffär. Men jag har mycket material också, ifall någon behöver. Jag har tänkt ta med lite av varje till första gången så får vi se hur det utvecklar sig. Idag sa en av dem som jobbar på Upplands Väsby bibliotek att det är så bra att de som kanske inte kan svenska så särskilt bra får komma och göra något handarbete som de är bra på – att de får känna sig kompetenta! En bra tanke! En av de som var med på träffen för volontärerna för några veckor sedan sa också att hon var nyfiken och sugen på att lära sig något nytt av dem som kommer, och kanske har tekniker för handarbete som vi inte kan. En bra inställning: alla GER och alla FÅR!

Och smultronschersminen har äntligen slagit ut!

Och som om inte detta vore nog av lycka på en och samma dag så firar vi 24-årig bröllopsdag idag,

Inget sjukintyg – hurra!

Idag var jag på återbesök hos min rare psykiater Iwan. Vi konstaterade att jag mår mycket bättre än när jag ringde för några veckor sedan och bad att få öka dosen på den antidepressiva medicinen. Jag sa att jag förstod det pedagogiska i att han avrådde från ökningen, eftersom jag ju kom upp ur den lilla svackan och mådde bättre någon vecka senare. Han myste lite och sa att jag fick se att medicinen hjälper mig, och fångar upp mig innan jag faller för djupt. En mycket hjälpsam tanke att ta med mig tills det är dags för nästa svacka. Dags att plocka fram och damma av min gamle trotjänare Tilliten!

Jag sa till honom att jag tror att anledningen till att jag fick ökad ångest och hopplöshetskänslor var att jag dels är lite orolig inför att börja jobba heltid – ska jag orka, hur ska det gå, tänk om det går åt pipsvängen? – och dels kände mig osäker på den nya chefen som skulle börja i maj. Jag kände honom inte och visste inte hur det skulle funka för mig med stöd i återgång till arbete. Inte för att jag hade någon anledning att vara orolig, utan just det: att jag inte kände honom.

Men vi kommer finfint överens och jag vågar tro på att jag kommer att fixa det här!

Idag var första gången på mer än tre år, sedan mars 2015, som jag varit hos doktorn och gått därifrån utan läkarintyg i näven! En märkvärdig dag, en dag att lägga märke till, en bemärkelsedag helt enkelt.

Jag firade med att ligga i vår utesoffa i en hel timme. Jag tittade på himlen och lyssnade på fåglar och flygplan medan den varma dagen övergick i svalka.

Nu är klockan snart nio på kvällen, och jag har suttit ute och stickat en bit på min gröna tröja. Bakstycket är klart, nu har jag gjort kanten på framstycket och börjat på det gröna.

Jag mår fint

Månaden maj kan vara fylld av måsten och roligheter om vartannat. Många har avslutningspicknickar med brännboll på barnens alla aktiviteter, presenter till ledare och lärare ska skramlas till och köpas in, nya kläder till skolavslutningen ska inhandlas och dessutom ska trädgården krattas fram, växter köpas och planteras, båten i sjön och sommarstugan vädras.

Det är ju inte alla förunnat att ha det så här hektiskt, och det mesta drar vi på oss själva. Något att tänka på om man vill njuta av det sköna vårvädret.

Jag har återigen en långledig helg: fyra dagar! Jag har bara ett måste inbokat och det är att jag och en annan mamma ska bemanna kaféet på dotterns ridskola i morgon, men det ska bara bli roligt.

Jag är inne i en fin känsla av ork och sug på att fixa saker här hemma. Jag och dottern åkte till Ikea i morse för att komplettera lite till köket. Jag har oljat in nya bänkskivor i flera omgångar och försökt hänga om dörren på nya kylskåpet så att det öppnas från andra sidan, men skruven satt stenhårt så jag får be om hjälp. Handtaget kunde jag flytta i alla fall. Vi håller på att göra en arbetsbänk mitt i köket och jag kommer äntligen att få användning för mina gamla krokar som jag har efter min mormor och morfar! De, eller åtminstone de tvådelade, ska sitta på undersidan av bänkskivan så vi kan hänga kökshanddukar där.

Vi har så många fina handvävda linnehanddukar som jag inte nänns använda men jag har börjat tänka om. Vad de ska annars vara till – ligga i ett skåp? Jag har en hel del fina kökshanddukar med tryck från Frösö handtryck och Almedahls, men de blir så bleka och urtvättade fort. Lite trist. Och som framgår med önskvärd tydlighet så stryker jag dem inte!

Handduken med katterna från Frösö handtryck köpte jag när jag var på fabriksförsäljningen på Frösön häromåret. Eller rättare sagt så fick jag den av min pappa som var med. Jag har även ett förkläde i samma tyg som jag använder dagligen. Förklädet sydde de upp åt mig. Det är Karin Mannerstål som designat mönstret.

Den med rävar är så himla fin tycker jag! Surt sa räven heter mönstret och är designat av Kerstin Boulogner för Almedahls, och kanske jag skulle önska mig en bricka i det mönstret? En stor rund – det vore nåt det!

Nu har det gått några hektiska timmar till. Sonen och jag lyckades med konststycket att hänga om kylskåpsdörren, men det var svettigt! Vi fick ta ut all mat och lägga kylskåpet ner. Skruvarna satt otroligt hårt och det var på håret att vi klarade av det. Men nu är skåpet änterligen på plats.

Det var en himla bra sak som hände idag. Eller rättare sagt INTE hände! Det uppstod en situation här hemma som jag vanligtvis brukar gå i däck av. Jag brukar bli alldeles som gelé i hela kroppen, få stillestånd i hjärnan och behöva släppa allt jag har för händer och lägga mig under kedjetäcket och djupandas.

Min första tanke var faktiskt att nu kan jag inte laga middag idag. Jag orkar bara inte. Men det var en inlärd reaktion: jag har varit i liknande situationer så oerhört många gånger att det var vanans makt som talade – inte min verkliga känsla av stress just nu. Den låg kvar på en hanterbar nivå, och jag sa först tyst och sedan högt till mig själv: det här går finfint. Det kändes mycket bra. Lite overkligt och otroligt. Att jag kommit så här långt!

Nu har jag bara en arbetsvecka kvar innan jag börjar jobba heltid. Jag tror ta mig tusan att det ska gå bra!

 

 

 

Alltså!

Jag har gjort en Facebook-grupp för Språk- och slöjdkaféet och bjudit in folk att vara med. Det kändes som ett enkelt och snabbt sätt att sprida information och hålla kontakt. Alltså – det är rent otroligt men nu är det 35 medlemmar i Facebook-gruppen!! Mer än dubbelt så många än som svarade på mitt första upprop! Det här ska bli så hjärtinnerligen roligt!

Erja Lempinen är fotografen som tagit bilderna till den lättlästa boken om handarbete, och hon har skickat bilden på mina händer som broderar så att biblioteket kan använda den i programbladet och i flygblad. Jag får gärna använda den, så himla snällt! Det är bra med en bild som visar vad som görs, och inte enbart det färdiga resultatet.

Tisdag 22 maj träffas vi som kan för informationsmöte på biblioteket. Det ska bli spännande att träffa alla volontärer som är kvinnor i olika åldrar, även yngre.

Jag blev väldigt sugen på att brodera på nålfiltad ull när jag såg bilden så jag får nog ta upp det igen!

Här några exempel på sånt jag gjorde för två år sedan.


Många glädjekällor

Jag känner mig så uppfylld av små glada saker från helgen som var. Det var skönt och varmt väder, och jag ägnade mycket tid i vår lilla trädgård. Planterade och rensade. Fördelen med små trädgårdar är att det blir synliga resultat med liten arbetsinsats. Jag hade inte föresatt mig att göra något särskilt utan gick bara på lust. Vilade en stund emellanåt, kroppen är inte van vid den här typen av arbetsställningar!

Jag hade köpt sättpotatis men i våra odlingslådor rymdes bara några få. Vi har en Facebook-grupp för vår samfällighetsförening och jag skrev och frågade om någon ville ha dem. Efter tre minuter fick jag svar, och ytterligare ett par minuter senare stod tre sättpotatisspekulanter i vår hall! Jag blev allldeles uppfylld av vardagsglädje över att stå och småprata med grannar jag inte träffat förut, och följde med en granne hem för att få några plantor sockerärter. Jag levde på den känslan resten av helgen, ja fortfarande!

Lite senare på eftermiddagen när jag tömde tvättmaskinen tänkte jag att nu är det dags för mig att ta ett glas vin och slänga mig i utesoffan. Precis då ringde en nära vän och sa att hon var ute och gick i närheten med sina hundar, och hade jag inte lite vin att bjuda på? Så perfekt och ännu mer lycka!

Ja, så lite behöver jag för att bli glad. Samtidigt så är det ju så mycket. En känsla av sammanhang, av tillhörighet, av att vara omtyckt för den jag är. Tak över huvudet, kläder på kroppen, rent vatten och mat på bordet varje dag. Jag har till och med fast jobb, en underbar familj och en verkstad – ett eget rum!

Ännu en sak som jag tror har betydelse för att jag mår bättre än under svackan häromveckan är att jag fått en ny chef som verkar väldigt bra. Vi har levt med stor svajighet på chefssidan de senaste åren, och samtidigt varit med om stora förändringar såsom ändrad huvudman och två flyttar (!). Det är inte optimalt för någon, och ännu mindre för mig som varit sjukskriven och behöver stöd av en chef. Det är bara två veckor tills jag börjar jobba heltid och nu känns det görbart!

Idag damp ett paket ner i brevlådan. Där låg tre exemplar av den lättlästa boken om handarbete som jag är med i, och det var bokens författare Karolin Olsson som skickat böckerna som jag kan ha med på Språk- och Slöjdkaféet! Så himla snällt!


Här är bilderna på mina alster från boken:

Titta mamma – här broderar jag din blomma!

 

Överväldigad!

I morse la jag upp ett inlägg i en facebookgrupp för Väsbybor där jag beskrev tanken med Språk- & Slöjdkaféet, och bjöd in dem som ville att vara med. Jag fick flera svar redan på förmiddagen och nu när jag kollar är det åtta för mig främmande kvinnor som vill vara med! Åtta kvinnor som vill handarbeta och prata svenska med nya kommuninvånare! Dessutom två som hakat på via bloggen och min egen facebooksida. Nu känns det på riktigt, som att det kommer att bli av!

Förutom de som ställer upp har jag fått mängder av hejarop, men inte en enda rasistisk eller kritisk kommentar. Jag hade räknat med att något sånt skulle kunna dyka upp, men än så länge ingenting.

Det är en sällsamt skön känsla som jag går in i helgen med. En känsla av hopp om medmänskligheten – om det goda i människan. I rena glädjen började jag prata med en man och hans son vid varubandet på Coop, och gav en man som tiggde utanför affären lite pengar och frukt. Pyttesaker som med största sannolikhet betydde mer för mig än för dem. Det är en viktig känsla för mig, och som jag ska försöka komma ihåg. När depressionen tar tag är det just hopplösheten för världen, för att det är för mycket för mig att förhålla mig till och alldeles för mycket av intresse för den egna plånboken som styr människor, som lägger sig som en dyblöt filt över mig. Jag tror att jag skrivit om det tidigare också, och liknelsen med den blöta filten är alldeles mitt i prick. En oformlig tyngd som drar ner mig, som gör att jag inte orkar hålla mig upprätt. Det är en känsla som ödelägger allt. Ingenting betyder längre något. Därför vårdar jag de positiva känslorna så extra mycket när de dyker upp, och jag tar risken att låta beskäftig, överdriven och patetisk.