Energipåfyllning

Jag har fortsatt att må bättre men har varit rejält förkyld med feber i några dagar. Tillbaka på jobbet fick jag en energi- och egoboost av att se hur en verksamhet som jag initierat och arbetat upp kommit igång på biblioteken i vårt län. Och torsdag till fredag var det dags för den årliga stora svenska bibliotekskonferensen. Vi var många som lyckligt gick omkring och kramade om kollegor som vi bara träffat digitalt i flera år!  Det var en sån lyckokänsla!

Men jag var duktig och körde min randiga strategi i den mån det gick. Jag hem till min syster – där jag också skulle sova över – på eftermiddagen och vilade. Tanken var att jag skulle tillbaka till konferensen på kvällen för att äta middag, men jag fattade ett moget beslut om att spara krafterna till nästa dag istället. Man kan ju som bekant inte få allt här i världen!

Det var härligt att känna all energi jag fylldes av under konferensen! Energi för att jobba. Jag fick en del pepp från kollegor men det var också många som uttryckte omsorg om min hälsa. Fint! Jag trodde jag skulle vara helt utschasad på fredagkvällen och nu under helgen, men det känns helt ok.

Det börjar verkligen hända saker i trädgården nu! En sorts tulpan har slagit ut och flera är på gång. Kungsängsliljorna som inte kom upp i fjol kommer i år istället, och blommar nu – ljuvliga!

Påfylld energi

Igår träffade jag två barndomsvänner i några timmar. Vi har känt varandra i snart 51 år, sedan min familj flyttade från Stockholm till Jämtland. Det dröjer mellan gångerna vi ses, men det är alltid lika kärt och enkelt att ta vid samtalet.

Samtalet kretsade en del kring våra gamla föräldrar (som vi ju också känner sedan barndomen!), våra respektive familjer och så pandemin förstås. Hur den påverkar jobb och annat fortfarande. Jag fick också en del nya tips om utflyktsmål i Jämtland som jag genast skrev upp på min lista över besöksmål i min Grand tour Jämtland som jag vill göra snart.

Vi bjöds på en fantastisk lunchmacka!

Gamla gemensamma minnen är ofrånkomliga samtalsämnen och den här gången pratade vi en del om våra skolresor i 6:an (Kosteröarna) och 9:an (Ängelholm). Så fina och roliga minnen!

Jag insåg att det inte var tröttande att umgås utan att det nästan enbart innebar påfyllning av energidepåerna, och tänker att det beror på att vi känner varandra så väl att jag är mig själv i vårt samtal. Jag tänker inte på att verka något annat, eller hur de ska uppfatta mig. Så skönt och vilsamt. Jag är verkligen tacksam över att ha dessa fina personer i mitt liv!

Trädgården

Jag har längtat ända sedan i höstas på att få se trädgården vakna. Förra året gjorde vi om vår lilla del av Utomhus, vår lilla plätt på jorden. Det blev trätrall även över den del som tidigare bestod av något som skulle föreställa gräsmatta, där det stod tre pallkragar. Vi sparade ut en lång och en kvadratisk rabatt, och så kryddlandet som redan fanns. Jag och i viss mån dottern gick loss och köpte plantor, och i alla fall jag blev väldigt nöjd trots en del kompromisser. (”Det är du som fått igenom mest” sa hon, och så kanske det blev för en gångs skull!)

Stjärnflocka

Men i år skulle jag ju få se trädgården från början! Allt som efter nerklippning skulle ta ny fart, först små blad och nu med massor av knoppar redo att brista. Så härligt att följa, dag för dag!

Nu på morgonen när jag gick ut såg jag att brokschersminens första blomma slagit ut, och det är massor av knoppar på busken – så ljuvligt med de vackra blommorna som doftar så gott! Och axveronikan med sin berusande doft har också blomknoppar på väg att skifta färg till blått. Det var en ny och fin bekantskap ifjol. Jag brukade ta en kudde från utesoffan, lägga mig precis bredvid axveronikan, dra in doften och titta på humlor och bin som liksom jag älskar den!

Brokschersmin

Pionen har massor av runda stora knoppar som har börjat spricka upp, och snart kommer den att vara översållad av stora mörkrosa blommor.

I fredags kom jag mig äntligen för att åka till Plantagen för att köpa jord, gödsel och några plantor för att ersätta sådant som dött under vintern, och fylla ut mellanrum. Det blev bland annat två stora plantor av stjärnflocka som är en riktig favorit, två funkior till de som växer i skuggan under pionen, tre lavendel (kan man ha för många?), en vit höstanemon att ha bredvid den rosa som vi redan har, vita små söta trädgårdsnävor att ha i framkant och så några sedumväxter till två krukor som vintern gått hårt åt. Och icke att förglömma: basilika och rosmarin som inte är perenna utan får köpas varje år. Frön till ringblomma köpte jag också, och har planterat i kryddlandets bakkant där de kan lysa vackert senare i sommar.

Förra året satsade jag en del på kantnepeta som marktäckare. Men det måtte finnas olika sorter för två av de plantorna har växt till veritabla buskar som tar över där de står! De är underbart vackra nu med hundratals blålila blommor, och insekterna surrar lyckligt omkring dem. Men igår grävde jag upp den ena, för att rädda växterna runt omkring. Men dilemmat med en liten trädgårdsplätt är att det inte finns så mycket plats, så det slutade med att jag tryckte ner den i en kruka.



Nu låter det som om att jag ägnat timmar åt trädgårdsarbete i hettan, men jag har passat på tidigt på morgonen och efter middagen på kvällen då temperaturen varit dräglig för kroppsarbete. På så sätt har det blivit flera små insatser istället för en enda stor ansträngning. Känns det igen? Jag jobbar randigt!

Kalifornisk fetknopp

Igår kväll la jag på gödsel och vattnade, och som på beställning kom en rejäl åskskur vid 4-tiden. Både jag och min man vaknade av åskknallen som inte var långt borta. Nu ska jag gå ut och lägga på mer jord där det behövs, och fundera en vända till på var jag ha lavendeln och nävan.

Det grönskar!

Jag har hela vintern sett fram emot våren för att se hur mina rabatter skulle skjuta fart! Dels så planterade jag dem mitt i sommaren förra året, och det skulle bli så roligt att se dem ända från början. Och dels satte jag en hel del  lökar i höstas, som jag är spänd på vad det ska bli.

Efter några dagar av regn blev det varmt igår och nu kommer det att skjuta fart! Här är några exempel från den långa rabatten.

En tulpan på gång.

Ännu en tulpan.

Brokschersminens späda blad (sorry, suddig bild).

Kärleksörten med vattendroppar från regnet.

 

Vitsipporna ger sig inte!

Glädjens dag

Gårdagen började i en spänning som nästan blev övermäktig, men lättnaden när sonen klarade sin andra uppkörning blev desto mer överväldigande! Så skönt för alla inblandade, inte minst för honom själv förstås. Men även för mig som gått över gränsen för vad jag egentligen orkat med all övningskörning de sista veckorna. Även om det inte enbart är jag som kört med honom, så har det blivit många många timmar. Något jag gjort med glädje förstås, jag vill ju finnas där för barnen. Men ändå, det tär på orken och vore det inte för att jag visste att det var under en begränsad tid så skulle jag absolut inte göra det.

Nu kan jag släppa det i alla fall, och koncentrera mig på återhämtning på riktigt igen. Jag vet ju numera att det inte alls funkar så, att jag kan köra på under en tid och återhämta mig efteråt. Då blir jag aldrig frisk utan riskerar tvärtom att bli sjukare. Och jag har försökt göra det randigt så mycket som möjligt, det har jag. Men nu kan jag återgå till riktigt randiga dagar med rejält med återhämtning. Och på fredag åker jag till min kära vän T över helgen!


Igår kväll var det dags att svarva keramiken jag drejat. Jag hade tänkt att jag skulle göra färre saker den här gången, och försöka jobba på att utveckla mig istället. Men trots det gjorde jag 13 grejer mot 12 i höstas! Tack och lov påbörjade jag svarvningen i söndags och hann med god marginal klart igår kväll. Några av sakerna blev jag verkligen nöjd med – jättekul! Nästa måndag ska vi glasera, och vi bestämde igår vilka färger vi vill ha. Så spännande!

Dags att backa lite

Det är intensiva veckor nu. Sonen är i slutspurten inför uppkörningen om en vecka och det är mycket övningskörning på lediga stunder. Till detta en hel del tjafsande med bilförsäljare om vad som kan tänkas ingå när man köper en bil, och vilka fel jag respektive de tycker att de borde fixa på bilen. Ja, det är plural. Vi har köpt tre bilar de senaste månaderna. Den ena fick vi efter tre vändor till bilverkstäder och ett antal sms och telefonsamtal lämna tillbaka till försäljaren. Alla tre har behövt verkstad efter köpet, och mängder av kontakt angående vem som ska betala kalaset. Nu har vi två bilar kvar, som vi är nöjda med till slut, men håller på med ett sista dealande med den ena försäljaren. Som tur är har vi inte köpt dem privat i alla fall! Och ni gissar rätt, det är jag som skött alla dessa kontakter.

Jobbet är också ganska intensivt, men det beror mest på mig själv. Det är den delen jag ska tagga ner nu, den enda delen jag kan påverka själv. Som vanligt beror det på att det är så roligt och att jag vill mycket – mitt vanliga krokben.

Igår kväll var jag så trött i hela systemet att jag la mig innan klockan nio. Kroppen en tung trästock och hjärnan sirap. Till detta en familjekonflikt som jag duckade men ändå påverkades av. Jag låg alldeles stel i sängen och körde mitt mantra ”det är inte farligt, det kommer inte att hända något”, och gick så småningom in i sömnen.

Tidigare på dagen gick jag ut och tittade till mina rabatter och jag såg till min stora lycka att tulpanlökarna har börjat skicka upp sina gröna blad! Även av de vitlökar jag satte i höstas syns tunna gröna strån.

1000 inlägg och 5 år!


Idag fyller bloggen 5 år, och inte nog med det: detta är mitt 1000:ende inlägg! Det betyder att jag skrivit inlägg oftare än varannan dag. Det visste jag förstås inte när jag satte igång 2 februari 2016. Då skrev jag så här:

   Tid för mig har att göra med att jag utropat 2016 till mitt år. Efter en längre sjukdomsperiod med utmattningssyndrom, då jag varit sjukskriven på hel- eller deltid, bryter jag vattenytan och kommer upp igen. Jag började arbeta på 25 % igår och det känns hoppfullt, nervöst och väldigt roligt. Hoppfullt eftersom jag tror att det kommer att fungera denna gång – med nya insikter och en del förändringar i förutsättningar. Nervöst eftersom jag är ringrostig och lite rädd att jag blir för ivrig så det går för fort. Och väldigt roligt att komma ut i världen igen, till finaste arbetskamraterna!

   Jag har odlat mina kreativa sidor den sista tiden vilket har del i mitt tillfrisknande, det är jag säker på. Jag har skrivit, gjort smycken, nålfiltat, broderat och arbetat med mina foton. Det kommer jag också att skriva om. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen!

Det där sista, att det ska bli spännande att se vad det kreativa tar vägen – tänk om jag anat! Det är källan till så mycket lycka för mig, till livsglädje. Något jag inte alltid orkat göra, men som funnits i mina tankar varje dag. När det känts hopplöst angående min hälsa, när jag tvivlat på att någonsin komma tillbaka till ett någorlunda friskt liv, då har jag tänkt att jag har i alla fall min verkstad!

Mitt liv har inte påverkats till närmelsevis lika mycket som de flesta andras under coronapandemin. Jag är van vid att vara hemma mest för jämnan. Här har jag mina viktigaste personer, mina katter och min verkstad. Jag jobbar hemifrån och stortrivs med det. Tänk om pandemin omöjliggjort mitt skapande, att en av mina största källor till glädje försvunnit! (Jag broderade så intensivt första året att jag drog på mig en tennisarmbåge, och fick gå hos en naprapat i några månader! Då var jag lite nervös inför framtiden – skulle detta underbara tas ifrån mig?)

Min nya kudde i yllebroderi

Men jag ska säga att själva skrivandet är bland det viktigaste. Jag har fått lov att formulera mig i skrift, och då måste jag tänka till så att det blir rätt. Och det är många gånger som mynt har trillat ner och insikter landat medan jag skrivit!

Jag har framför allt skrivit om min hälsa: om utmattningssyndrom, WED/RLS, ångest, depression, mediciner och övervikt. Vad ohälsan gör med mig: om känslor av hopplöshet och otillräcklighet, av oro och rädsla. Hur det bryter ner mig, men också om glädjen när det känns bättre och till och med riktigt ok.

Jag har också skrivit om alla turer kring sjukskrivningen, den oroliga väntan på besked från försäkringskassan, och oron över att bli tvungen att behöva jobba mer än jag klarar av (vilket jag blev häromåret, med känt resultat).

Men jag hoppas att jag också förmedlat det som håller mig uppe. Om familjen och vänner, naturen och trädgården, och de kurser i olika hantverk jag gått.

Det är också oerhört värdefullt med era kommentarer, på bloggens Facebook-konto, här i bloggen och per e-post. Om ni visste! Jag får pepp och glad tillrop, omtanke och empati, beröm och kärlek – både från vänner och personer som jag aldrig träffat. Det är så fint att känna att jag inte bara skriver rakt ut i rymden! Ett djupt känt tack till er alla!

 

Semestern lider mot sitt slut

På måndag är det dags att jobba igen, och det känns bra. Jag har haft en lång och bra semester i fem veckor. Gjort några kortare resor men varit mycket hemma. Målat väggar, anlagt rabatter och läst, läst läst.

Det som förmörkar min himmel är framför allt att jag haft ökande besvär av WED/RLS. Vissa dagar har det varit riktigt jävligt, och jag kanske får kontakta neurologen efter sommaren och fråga om vi kan skruva på medicineringen. Det påverkar mig så mycket: drar ner mig, och Hopplösheten ligger på lur.

Jag hade en dröm i natt som jag funderat på under dagen. Jag är på en arbetsplats och det börjar brinna. Jag vill hämta mina saker men inser att det är försent. Elden skjuter som en pil genom korridorerna, med en fart som överraskar och förvånar mig. Jag klarar mig med en hårsmån, och tänker med oro på att ingen kommer att förstå att jag inte kunde rädda mina saker om jag inte väldigt tydligt kan beskriva eldens snabba framfart. Mina viktiga saker brinner upp: mobiltelefon, körkort, handväska, vinterstövlar och kappa.

Det jag tänker att drömmen står för är mitt behov av att förklara varför jag mår som jag gör, vad jag varit med om i livet och hur det påverkar mig fortfarande. Jag vill bli förstådd och inte ses som … ja, vadå? Behöver jag legitimera mitt sjukdomstillstånd inför andra? Varför då?

De saker som brinner upp är sådant som är nödvändigt för att kunna komma åt mina pengar, komma in i mitt hus och ta mig därifrån utan att frysa. Det allra viktigaste med andra ord. Kanske en rädsla att stå där utan någonting? Att allt viktigt kan tas ifrån mig.

Jag hade återigen glömt att ta den sista medicindosen igår, den som gör att jag sover hela natten. Kanske var det därför jag drömde så oroligt? Jag vaknade många gånger och fick sova middag idag. I morgon fyller jag 56 år. Det ska bli roligt, jag tycker om att fylla år!

Omstart på kursen om självmedkänsla

Jag har skrivit om självmedkänsla några gånger här på bloggen, bland annat i det här inlägget. I höstas påbörjade jag kursen Bli mera du – självmedkänsla 1,2,3, men gjorde inte klart den eftersom jag hade turen att komma med på behandlingen på Stressmottagningen. Men när man betalat för kursen så har man möjlighet att gå den igen när som helst. Materialet finns tillgängligt hela tiden, men om man vill ha möjlighet att kommunicera med de andra kursdeltagarna via diskussionsforumet eller med kursledaren Marie Bengtsson så kan man hoppa på vid tre tillfällen under året då kursen körs.

Timjan blommor till binas och humlornas glädje

Nu har jag precis börjat en ny omgång av kursen, och när jag läser mina nedskrivna reflektioner från i höstas så ser jag att jag ändå kommit lite längre! Jag är inte alls lika trött eller påverkad av allt elände som pågår i världen. Min weltschmerz var tung i höstas.

Hortensian ändrar färg

Kursupplägget är lite annorlunda nu, åtminstone här i början. En reflektionsövning gick ut på att färdas tio år framåt i tiden, knacka på dörren till mitt hus och möta mig själv. Vem mötte jag? Jag ser för mig en glad och harmonisk Pia, i hyfsad fysisk form och med tid, lust och utrymme för kreativa saker och för fina relationer med vänner och familj. Jag slås av den varma känslan i hemmet, med mycket färg, form och glädje. Jag är kanske pensionär eller åtminstone på väg bort från arbetslivet (förhoppningsvis!).

Axveronika framför rosen’The fairy’

I morgon bitti tar jag tåget norröver …