Äntligen beslut!

Igår fick jag äntligen beslut från Försäkringskassan: de godkände mitt läkarintyg och idag får jag pengar från 4 mars fram till nu! Det är tur att jag inte är ensam försörjare för familjen. Det finns människor som inte har möjlighet att spara några pengar alls. Hur ska de klara dessa handläggningstider? Nu ska det i rättvisans namn sägas att det till en början berodde på att min arbetsgivare inte sjukanmälde mig till FK, så allt är inte deras fel. Men åååh så skönt det känns!

Jag vill också tacka för alla fina ord om min trädkudde! Jag blev väldigt glad.

När jag gick hem från jobbet igår kände jag en annan spänst i benen. Solen sken, jag hade fått beslut från FK och haft en bra förmiddag på jobbet. Dagen fortsatte tyvärr inte lika bra, med storbråk i familjen. Det varade nästan hela eftermiddagen och gjorde mig rätt slak. Det är inte lätt att leva i en familj där olika hänsyn ska tas. Till exempel till en mamma som inte orkar så mycket, och som försöker prioritera det viktigaste. Till slut pyser det över och exploderar.

Jag ropade in dessa fina band på Tradera häromdagen, och de låg i brevlådan igår.

Fådda blommor!

Det gick alldeles utmärkt bra att åka till stan idag! Jag började med att träffa mina fina arbetskamrater och fika med dem. De hade köpt en bukett tulpaner till mig! Så himla gulligt och så glad jag blev! Dom har längtat efter mig, och jag har sannerligen längtat efter dem.

Sedan gick jag hem till min mamma och hennes man som bor i närheten, och så var jag hemma igen klockan ett. Jag kände mig inte trött under hemvägen, och tänkte att det kanske skulle komma när jag kom hem. Men det var inte så farligt alls. En sån lycka!

En annan lycka är att jag inte har ont i högerhanden idag. Igår broderade jag på tok för länge, och hade så ont att jag fick be om hjälp med att använda pepparkvarnen! Jag tänkte att jag skulle få lov att vila i några dagar, och funderade på vad jag skulle göra då. Komponera mönster kanske? Jag har ett block där jag skissar lite på vad jag skulle vilja göra i silver på kursen i sommar, och förhoppningsvis även efter kursen. Det ska bli så kul!

 

Bloggen fyller 3 år!

Oj oj oj, jag vet inte var jag ska börja! Idag fyller bloggen 3 år!! 694 inlägg har jag skrivit – sexhundranittiofyra! Det är ju inte klokt! Det hade jag verkligen ingen aning om när jag började. Inte att jag skulle skriva så ofta. Inte att det skulle betyda så mycket för mitt tillfrisknande. Och inte att så många skulle vilja läsa det jag skriver.

Apropå det där sista: min syster är webbanalytiker och kopplade tidigt Google analytic till bloggen, och igår presenterade hon sin ananlys för mig. Håll i er nu: under 2018 hade bloggen över 13 000 besök!!!

Även om jag skriver för mig själv så betyder det massor att ni läser, gillar och kommenterar – det går inte att komma ifrån. Det är en liknande känsla som jag beskrev om mina läkarkontakter: att jag känner mig omhuldad av människor som vill mig väl. Det är viktigt. Tack!

Min syster kom också på att jag numera (GDPR) måste ha en så kallad ”cookie consent”, alltså en fråga om läsaren av bloggen tillåter spårningen med analysverktyget. Snart kommer det alltså att bli en sådan fråga som ni får klicka ja på (hoppas jag) men jag vill verkligen påpeka att det enda jag samlar in är statistik över antal besök, längden på besöken och liknande. Det samlas inte in någon som helst data om er personligen.

För övrigt är det mest yllebroderi i huvudet nu. Jag tänker på mönster och färger mest jämt, och skissar på papperslappar jag har till hands. De senaste dagarna har jag sytt på den här lilla klädeslappen:

Den är bara omkring 20×20 cm och jag har inte tänkt att den ska användas till något särskilt.

Nästa projekt är redan igång. Det ska bli en avlång kudde 70×40 cm, och ännu så länge har jag bara sytt några blomstjälkar medan jag tittade på Melodifestivalen. Fortsättning följer. Jag har beställt yllebroderigarn av min tidigare och blivande kursledare Elisabet Jansson Textila inslag. Det ser jag fram emot att sy med!

 

 

Nyförvärv!

I biblioteksvärlden, där jag jobbar, kallar vi nyinköpta medier för nyförvärv. Jag vet inte hur mycket det används mer allmänt, därav förklaringen! 🙂

Jag är så himla nöjd med min dag! Jag hade workshop med personalen på ett bibliotek på förmiddagen. Något jag förberett och tänkt på länge, och känt mig lite spänd inför. Men det gick jättebra, och var väldigt roligt! Det lades till en känsla jag haft på sistone av att jag är kompetent och kan mitt jobb. Jag har varit efterfrågad och min kompetens eftertraktad. Saker jag tänkt på och sedan samtalat med andra om har tagits emot som mycket intressant. Ni känner säkert igen att den känslan går lite upp och ner, och det är härlig när den är uppe helt enkelt! Min självkänsla känns som en såpbubbla ganska ofta – den kan spricka och bli till en blöt fläck på en sekund – så jag får passa på att njuta!

På väg tillbaka till jobbet gick jag till Materialbutiken på Folkungagatan och köpte vit hobbyfärg som jag ska använda till linoleumtryck på svarta anteckningsböcker.

Sedan gick jag förbi en musikaffär med gitarrer hängande i fönstret, och gick in och frågade om de möjligen hade utbytta gitarrsträngar i papperskorgen – och det hade dom!

En kort bit mässingsfärgad och så riktigt grova silverfärgade som suttit på en elbas. De strängar jag hade hemma var nästan slut så det här blir ett bra tillskott. Det går ju att köpa nya strängar också men det är ju så bra med återbruk!

Det som grumlar i glädjebägaren är att jag haft ganska stora känningar av WED/RLS idag. Fortfarande mest på vänster sida av kroppen. Idag hade jag det till och med i käken på vänster sida, liksom under tänderna! Jag försöker lägga band på mig när jag är bland folk, men idag fick jag lov att stå och gnida händerna mot varandra lite när jag höll workshopen; det är inte så kul.

Höst

Jag njuter intensivare av höstens färger och former i år än jag gjort på länge. Varje dag när jag kliver av bussen hemmavid ser jag asplöven darra i vinden och har jag tur silar solen igenom grenverket också, som idag. Gula och gröna löv bryter solstrålarna som ett prisma, och på marken de bruna och orangeröda. När jag kommer nedanför backen med aspar ser jag alla rönnar i vårt radhusområde. De är helt makalösa! Djupt djupt röda ser de nästan ut att ha löv av sammet. I en lång rad står de och brinner!

Rönnens blad består ju av flera mindre blad på en stjälk, och på marken ligger massor av de små bladen i olika nyanser av rött, gult och orange. Jag blir aldrig blasé, utan förundras och gläds varje dag.

Det är ingen direkt djärv gissning att min förtjusning i hösten har med mitt allmänna hälsotillstånd att göra. Det är lättare att vara glad när man inte är deprimerad, en så kallad no-brainer. Men det är mer än så – att må bra gör det lättare att ta till sig av sådant som gör en glad. En god spiral som omväxling till de dåliga spiraler jag tidvis levt med.

Jag är fortsatt sämre i RLS/WED. Det är det mörkaste molnet på min himmel och jag hoppas hoppas hoppas att det inte blir ännu värre. Jag försöker föreställa mig en tiogradig skala där ett innebär symptomfri och tio betyder outhärdligt. Då är jag nog på en sjua nu.

Hämtat utställningen

Idag hämtade jag mina bilder på Blackebergs bibliotek. Utställningen blev lite förlängd eftersom den som ska ställa ut efter mig var försenad. Jag hade lagt dit en liten gästbok och det var flera som hade skrivit uppskattande ord i den – jätteroligt! Jag ska komma ihåg att skriva i såna gästböcker framöver, man blir så glad!

Nu är det dags att kontakta de tre som köpte bilder!

Jag tackade nej till att delta i julmarknaden på Biskops-Arnö även detta år. Det är lite för långt att åka för så pass liten utdelning ändå. De flesta kommer fram och tittar,  men så går dom och köper ost och korv! Det är min erfarenhet av att ha deltagit i två marknader: folk vill köpa sånt som går att stoppa i munnen!

Trots denna marknadsbitterhet ska jag ändå kolla om det inte är någon julmarknad i min hemkommun Upplands Väsby, där jag kan vara med.

 

Vernissage!

Så var den äntligen kommen – dagen för min vernissage på Blackebergs bibliotek! Konkurrensen med det underbara sensommarvädret kändes ganska hård men det var några vänner som kom förbi och drack cider med mig – väldigt kul! Jag fick till och med sälja två bilder! Och jag fick så fina blommor som jag satte ihop till en jättefin bukett när jag kom hem.


Utställningen är på plats!

I morse åkte jag med två stora kassar med mina bilder till Blackebergs bibliotek, där jag gjorde i ordning utställningen. De flesta av dem är vända utåt i skyltfönstret men det finns även bilder vända inåt rummet. I skyltskåpet la jag bilder som det inte är självklart vad som är upp och ner på. De kan då ses från båda hållen.

Supersnälla Eva på biblioteket ordnade med en fin affisch och plastade in min prislista. Jag fick också lägga dit mina visitkort med länk till hemsidan piaborrman.se.

Här är några bilder tagna utifrån så att torget speglas, men lite syns i alla fall. Jag ska ta bättre bilder på söndag.

Behöver jag säga att det känns fantastiskt och spännande!?

Och annons i lokaltidningen!

Puh!

Sådärja, nu är alla bilder till utställningen klara. De har en upphängningsanordning på baksidan och är signerade. En prislista är fortfarande i funderingsfasen. Det är ju så gruvligt svårt att ta betalt för det man gör, i synnerhet när man är en hobbyhantverkare. Samtidigt som jag ändå vill ha en rejäl slant om nu någon är intresserad. Annars kan det vara. En vän som gör vackra trasmattor sa att antingen får folk betala ett bra pris eller så skänker hon bort dem. Det är någon slags självrespekt.

Här är alla bilderna!

Återigen: varmt välkomna till utställningen på Blackebergs bibliotek! Den går även att se när biblioteket är stängt eftersom den är i det belysta skyltfönstret.

”Det var så lite”

Idag var jag på återbesök hos min psykiater, ett besök som var tänkt att vara det sista. Han frågade hur jag mår och hur det varit sedan sist, och jag kunde säga att jo tack, jag mår riktigt bra! Det gladde honom förstås. Jag sa att jag haft mycket stor hjälp av den tanke han gav mig senast vi sågs: att jag har ett skyddsnät i medicinerna. Om jag känner att jag är på väg att dyka ner i depressionen igen så finns medicinerna där och fångar upp mig så att jag inte faller så djupt. Den tanken har lugnat mig flera gånger.

Jag sa också att ett tecken på att jag mår så mycket bättre är att jag intresserar mig för omvärlden på ett sätt jag gjorde förut, men som jag tappat under en tid. Jag lyssnar mycket mer på mitt älskade P1 och kan till och med göra det samtidigt som jag gör något annat. När jag lagar mat eller jobbar i verkstan. Under en lång period orkade jag inte med alla intryck och min simultankapacitet haltade betänkligt. Jag orkade inte ens lyssna på radio eller musik när jag åkte pendeltåg eftersom det var så mycket andra sinnesintryck som tog plats.

Psykiatern sa att om jag vill så kan jag bli kallad till ännu ett samtal om ett halvår eller ett år. Han sa att han verkligen tror att jag kommer att klara mig bra, men om jag tycker att det känns tryggt att fortfarande ha möjligheten att prata med honom så kan vi göra så, och det tyckte jag lät bra.

När vi skiljdes åt tackade jag för besöket och han svarade ”det var så lite”. Jag sa då att det var det inte, det var inte lite! På väg till bussen tänkte jag att det är inte lite att få livsglädjen tillbaka – det är hela stora livet!