Egentid

I morse åkte jag till min systers och svågers lägenhet och ska bo här för mig själv i ett par dagar. Igår kväll var jag lite fundersam om jag verkligen skulle åka hit, eftersom jag hade ganska stark ångest. Men det känns bra att vara ensam. Ikväll kommer en god vän förbi på en enkel middag.

När jag sov middag väcktes jag av att en handläggare på Försäkringskassan ringde. Det var ett trevligt samtal där hon ville få lite mer information om hur jag jobbar och hur jag, läkarna och arbetsgivaren ser på framtiden. Jag berättade om hela min situation: mina sjukdomar och de läkarkontakter jag har, och också om stödet av chef och arbetskamrater samt om anpassningen av arbetsuppgifter. Hon sa det inte rakt ut men det var underförstått att det senaste läkarintyget kommer att godkännas, och det känns förstås bra. Jag loggade in på Försäkringskassans hemsida senast i morse för att se om något hänt i mitt ärende, men då syntes inget. Handläggaren bad mig hälsa min husläkare att han ska skriva om intyget från grunden och inte bara lägga till en del och dra ifrån annat. Det blir för otydligt och jag har verkligen full förståelse för det! Jag ska förbereda mig noga inför nästa läkarbesök så att han skriver ett så bra intyg som möjligt.

Jag har med mig en påse med broderigrejer också. Ett påbörjat som från början var en provlapp där jag testar bottensöm med lintråd på linnetyg. Jag har bara sett bottensöm i yllebroderi, men det går förstås med andra material också. Så här ser det ut ännu så länge. Jag ska fundera på vad jag kan använda det till.

Jag har också med material till en kudde med yllebroderi inspirerat av en heltäckningsmatta jag såg på ett hotell i Varberg där jag var på konferens i vintras.

Om att hushålla med orken

Jag hade en så trevlig kväll med min vän M i torsdags! Vii satt i ett hörn av lokalen så att jag bara hade det stimmiga ljudet från ena hållet, och lyckades hålla koncentrationen. Efter ett långt fint samtal hade jag bara tre kvarters promenad hem till min syster och svåger där jag sov över.

Efter en sådan kväll vet jag att jag kommer att få betala för all ork det kostar på med alla intryck, och igår kväll när jag kom hem hade jag inte mycket kvar att ge. Tyvärr sammanföll det i tid med stora behov av mig i familjen, så jag fick varva stunder i soffan med att tvinga mig att utföra tjänsterna som krävdes, eller åtminstone starkt efterfrågades.

Det här är ett dilemma: jag vet oftast inte när jag behöver vara utvilad och rustad för olika insatser, och då är det svårt att hushålla med orken. Och om jag anstränger mig kan jag inte vara helt säker på att få tillräckligt med återhämtning efteråt. Som när jag träffade M på en stimmig bar. Om jag bara vet att jag kan vila dagen därpå så kan jag göra ett överslag och räkna ut om det så att säga är värt den trötthet som obönhörligen kommer efteråt. Det gäller alla roliga saker – de kostar ofta på men är så viktiga för livsglädjen.

Men den där oförutsägbarheten är svår att hantera.

 

Lite piggare idag

Jag har jobbat hemma idag, som jag brukar på onsdagar. Det gör att jag orkar bättre, när jag slipper resan dit och hem. Jag har känt mig piggare idag, och inte lika nere som de senaste dagarna.

Jag ringde min husläkare idag och han sjukskrev mig en månad till. Eftersom vi inte hinner träffas innan hans semester så är det bra att skriva en kortare period. Försäkringskassan vill gärna att patient och sjukskrivande läkare träffas. Vi har bokat in en tid att träffas i slutet av juli och så får vi se hur läget är då. Det känns bra.

Idag har det regnat mer eller mindre hela dagen. Det går nästan att se hur all växtlighet i trädgården njuter! Den stackars pionen låg nästan på marken av all väta, men har börjat resa sig igen med sina lysande ceriserosa blommor. Även bladen är så vackra på pionerna så när de blommat över finns bladen kvar som en mörkgrön buske.

I morgon kväll ska jag träffa en kär vän som jag inte träffat mer än flyktigt på väldigt länge. Det ser jag verkligen fram emot! Efter jobbet i morgon ska jag gå till min syster och svågers lägenhet och vila under eftermiddagen, innan vi ses. Där ska jag sova över i morgon också, så får jag nära till jobbet på fredag.

Ny medicin, igen

Igår var jag hos den nya psykiatern. Min vanliga var sjukskriven fick jag veta. Jag var lite orolig inför besöket. Dels för att jag inte hade en aning om hur denna nya läkare skulle vara, och dels för att behöva dra min historia igen.

Men hon var bra: trevlig, frågade och lyssnade. Det jag ville ha sagt var att jag vill prova ny medicin eftersom jag varit så låg en tid. och det tyckte hon också. Nu ska jag fasa ut Fluoxetin under två veckor samtidigt som jag trappar upp den nya, Venlafaxin. Vi bokade också ett telefonmöte i slutet av juni för att utvärdera. Hon berättade om när hon har semester, och att hon kommer att se till att någon läkare som är på plats kan hjälpa mig om det skulle behövas under hennes frånvaro. Det kändes bra och omhändertagande.

Vårt lilla stenparti klarade vintern i krukan!

På eftermiddagen låg jag utsträckt på en schäslong i min nära vän T:s uterum, och hade ett långt bra samtal – som vi brukar ha när vi ses. När vi skiljdes åt frågade jag, orolig att vi inte hunnit prata om allt hon hade på hjärtat, om vi hunnit prata klart. ”Det gör vi väl aldrig!” skrattade hon, och det är så det är såklart. Vilken tur!

Tankar som trängs

Påskhelgen har fortsatt bra – jag är riktigt pigg. Men det är många tankar som trängs. Funderingar på hur det ska gå att jobba varvas med dagdrömmar om ett enklare liv och oro inför framtiden.

Idag promenerade jag med min goda vän E och vi hade som vanligt ett bra samtal. Vi har liknande anledning till varför vi båda drabbats av utmattningssyndrom och depression, och förstår varandra bra. Känslan av att jag inte har full kontroll över mitt liv förstår hon. Det vill säga att det finns osäkra och oförutsägbara faktorer som spelar alltför stor roll. Det är här mitt stora dilemma ligger, och jag tror inte att jag kommer att bli helt frisk så länge det ser ut så här. Det är frustrerande och sorgligt.

Idag såg jag vitsippor för första gången i år – alltid lika förunderligt underbart!

Jag har gett mig i kast med att sy på symaskin igen. Det är bara en som fungerar och den är inte så bra egentligen. Jag har också två Husqvarna zigzag som inte funkar. Den ena tror jag att motorn gått sönder på (utan att kunna nåt om motorer) men den andra tror jag kan funka om den får service och rengöring. Jag ska ta tag i att lämna in den nu. Jag är väldigt sugen på att sy. Efter många svordomar och en avbruten nål fick jag till slut ihop en liten necessär på min skruttmaskin.

Fina samtal och egentid

I söndags traskade jag runt i skogen i en och en halv timme medan jag pratade i telefon med en kär vän som jag känt i snart 50 år. Det var bra på så många sätt. Det får vi snart göra om A!

På eftermiddagen låg jag och en annan kär vän i varsin ände av hennes stora soffa, drack bubbelvin och pratade. Det händer oftare än samtalen med A, men på sistone har det varit mer sällan eftersom jag inte mått bra.

I går åkte jag till jobbet och gick därefter till min systers lägenhet i närheten, där jag fick många timmar av egentid. Det var så himla skönt att vara helt ensam, och fördelen med att inte vara hemma var förstås att det inte finns en massa saker att fixa med som kan vara pockade när man är hemma hos sig själv. Jag broderade, tittade på ett par tv-program, lyssnade på radio och tog på eftermiddagen en sväng runt kvarteret till Tygverket för att köpa band till väskor gjort. På kvällen kom min syster och hennes man hem och vi åt en jättegod middag tillsammans och – pratade. Jag stapplade bokstavligen i säng klockan halv nio och sov som en stock.

Jag tänker mer och mer på att jag vill ha en liten stuga, och letade på Blocket. Jag kontaktade en som önskar hyra ut sin stuga en längre tid, men har inte fått svar ännu. Det kanske är helt orealistiskt men jag har en så stark önskan om denna stuga, och vad den skulle kunna göra gott för mig. Jag har bara den senaste veckan hört två personer beskriva ankomsten till deras respektive stugor att axlarna faller ner. Jag behöver det.

Här är nu min ylleväska med axelband och tryckknapp så att jag kan stänga den. Jag tänker att den kan användas när jag ska på kalas och bara behöver lypsyl, mobil och mediciner med mig.

 

Ökad dos igen


Igår träffade jag psykiatern igen. Han frågade hur jag mår och jag hade så svårt att formulera det. Han frågade om mina dippar, och jag sa att de kommer fortfarande – bråddjupa och blixtsnabba. Jag kom till slut på en bild som stämmer ganska väl: jag mår oftast hyfsat bra och det kan beskrivas som en horisontell linje. Ibland bryts linjen av och skapar ett djupt hack. Jag tappar fotfästet och skakas om rejält även om jag snabbt är tillbaka på linjen igen. Periodvis, under delar av dagen, är linjen sänkt och ligger konstant nedanför den vanliga nivån. Inga djupa hack men desto längre tid, under större delen av en dag. Både hacken och den tillfälliga sänkningen är tärande.

Han frågade om jag vill prova ny medicinering och jag frågade om det går att öka Mirtazapin ytterligare. Det tyckte han var en bra idé och från och med igår kväll tar jag tre tabletter, 0,45 mg. Det är i princip maxdosen.

Jag frågade om det finns andra alternativ om det inte kommer att hjälpa, och då bröts hans vanligtvis oerhört lugna och milda fasad och han slog ut med armarna och sa att oh ja, det finns mycket annat att prova. Det ska jag inte oroa mig för, det finns tyngre artilleri att ta till. Det lugnade mig. Tanken på att ha det så här för all framtid känns tung. Jag måste bli av med RLS/WED och depressionen, eller rättare sagt: jag måste bli av med symptomen. Sjukdomarna får jag dras med.

Idag jobbade jag i två timmar, min första arbetsdag sedan i början av mars. Det kändes väldigt bra. Förutom mina närmaste arbetskamrater var det andra på förvaltningen som kramades och hälsade välkommen tillbaka.

Jag var inte så väldigt trött när jag kom hem tyckte jag, men sedan somnade jag på eftermiddagen och sov i nästan två timmar så det tog nog på krafterna ändå!

Så fint med snällhet!

När jag stod på Arlanda och luktade på olika parfymer fick jag ett meddelande av en klasskompis från gymnasiet. Hon undrade om jag ville ha yllebroderigarn och vävda band? Jag blev så himla glad att hon tänkte på mig – klart jag ville ha dem! Och nu har de kommit!

Jag älskar vävda band. Jag har en fin liten samling och nu fick jag ett rejält tillskott till den!

På hemväg från jobbet häromdagen hämtade jag ut medicin på apoteket. Innan jag hunnit hem fick jag ett sms från en okänd person. Hon hade hittat min medicin, den hade ramlat ur min väska! Vilken tur att det var hon som hittade den, så att till exempel inget barn fick tag i den. Hon erbjöd sig raskt att skicka den till mig, och det var verkligen riktigt snällt! Idag låg den i brevlådan.

Jag blir så himla glad av snällhet! Alltså, det blir väl alla; men jag tänkte extra mycket på det den här veckan eftersom det kom så mycken snällhet i min väg.

Jag läste någonstans att det som gör oss människor lyckligast är att göra gott för andra. Visst är det vackert! Tänk om alla människor skulle idka lite lyckomaximering – då skulle världen se annorlunda ut!

Stefan Einhorn har skrivit en hel bok om konsten att vara snäll. Jag kanske skulle läsa den? ”För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta.” skriver han.

PS. Jag skrev förut om hur erbarmligt trött jag var i början av veckan. Det har gått lite uppåt varje dag, så det känns helt ok. Jag har sovit middag i vilrummet på jobbet ett par gånger, det var länge sedan jag behövde det. Igår var en energiboost från morgon till kväll! Jag hade energigivande möten i jobbet, fick höra en mycket bra nyhet om en närstående och avslutade med en fin kväll på Språk- och slöjdkaféet. Väl hemma igen kände jag mig piggare än på hela veckan trots att det blev en lång dag.

Att vara tillags

Jag ser en intervju med sångerskan Lisa Nilsson på tv och hon pratar om ”det osunda tillagsvarandet”. Ett sånt bra uttryck! Hon menar att många kvinnor är särskilt ”bra” på det, och det tror jag också. Det ligger i den traditionella kvinnorollen att vara tillags, att se andras behov och tillfredsställa dem före de egna.

Jag tänker ofta på hur skönt det är att bli äldre, och att 50-årsåldern är den bästa jag varit i. Att inte vara alla tillags är något jag blivit betydligt bättre på med åren. Att inte känna att alla måste tycka om mig hela tiden.

Jag tror att jag är bra på att bli omtyckt, och det hänger ihop med min högkänslighet. Min superkraft är att pejla in andras känslolägen och reaktioner på mig, och anpassa mig efter dem. Omedvetet och blixtsnabbt förstås, det är inget jag tänker igenom. Inom mig ältar jag saker jag sagt eller gjort som inte fallit väl ut. Som jag fått reaktioner på som jag i eftertankens kranka blekhet håller med om. En del hände för årtionden sedan! Jag skulle önska att jag kunde rycka på axlarna mer åt mig själv, men jag är i alla fall betydligt bättre på det numera.

Om personen i fråga gillar den jag är när jag tycker att jag ligger nära att vara mig själv, så trivs jag allra bäst. När jag inte är ängslig att inte vara omtyckt eller (hemska tanke!) vara ointressant.

För några månader sedan bestämde jag mig för att våga mer. Inse att det jag tycker och tänker är värt mer än jag tillåtit mig själv att tycka förut. Säkert känner många igen sig i känslan av att vara arg på sig själv för att man inte vågat säga något, som sedan någon annan säger och som mottas som intressant av andra. Jag kan verkligen bli galen på det! Det här gäller för mig oftast i jobbsammanhang. Jag har ju faktiskt snart 25 års erfarenhet av mitt yrke så någonting har jag nog att tillföra ett samtal!

I veckan som gick var jag på en stor bibliotekskonferens I två dagar. ”Alla” var där och många många kom fram till mig och uttryckte en stor glädje över att jag ska börja jobba heltid igen. Jag fick många kramar och lyckönskningar (och en och annan omtänksam förmaning om försiktighet) och det kändes härligt! Så många som är måna om mig – det värmer verkligen! Flera än jag trodde sa att de läser bloggen och det är ju roligt.

Som någon kanske anat har jag inte tillbringat så mycket tid i verkstan på sistone, därav alla bilder på blommor. I den mån jag gör något kreativt är det stickning just nu. Men i huvudet händer det saker, planer och funderingar – det är härligt!

Snart ska jag släppa en nyhet här också, håll utkik!

Många glädjekällor

Jag känner mig så uppfylld av små glada saker från helgen som var. Det var skönt och varmt väder, och jag ägnade mycket tid i vår lilla trädgård. Planterade och rensade. Fördelen med små trädgårdar är att det blir synliga resultat med liten arbetsinsats. Jag hade inte föresatt mig att göra något särskilt utan gick bara på lust. Vilade en stund emellanåt, kroppen är inte van vid den här typen av arbetsställningar!

Jag hade köpt sättpotatis men i våra odlingslådor rymdes bara några få. Vi har en Facebook-grupp för vår samfällighetsförening och jag skrev och frågade om någon ville ha dem. Efter tre minuter fick jag svar, och ytterligare ett par minuter senare stod tre sättpotatisspekulanter i vår hall! Jag blev allldeles uppfylld av vardagsglädje över att stå och småprata med grannar jag inte träffat förut, och följde med en granne hem för att få några plantor sockerärter. Jag levde på den känslan resten av helgen, ja fortfarande!

Lite senare på eftermiddagen när jag tömde tvättmaskinen tänkte jag att nu är det dags för mig att ta ett glas vin och slänga mig i utesoffan. Precis då ringde en nära vän och sa att hon var ute och gick i närheten med sina hundar, och hade jag inte lite vin att bjuda på? Så perfekt och ännu mer lycka!

Ja, så lite behöver jag för att bli glad. Samtidigt så är det ju så mycket. En känsla av sammanhang, av tillhörighet, av att vara omtyckt för den jag är. Tak över huvudet, kläder på kroppen, rent vatten och mat på bordet varje dag. Jag har till och med fast jobb, en underbar familj och en verkstad – ett eget rum!

Ännu en sak som jag tror har betydelse för att jag mår bättre än under svackan häromveckan är att jag fått en ny chef som verkar väldigt bra. Vi har levt med stor svajighet på chefssidan de senaste åren, och samtidigt varit med om stora förändringar såsom ändrad huvudman och två flyttar (!). Det är inte optimalt för någon, och ännu mindre för mig som varit sjukskriven och behöver stöd av en chef. Det är bara två veckor tills jag börjar jobba heltid och nu känns det görbart!

Idag damp ett paket ner i brevlådan. Där låg tre exemplar av den lättlästa boken om handarbete som jag är med i, och det var bokens författare Karolin Olsson som skickat böckerna som jag kan ha med på Språk- och Slöjdkaféet! Så himla snällt!


Här är bilderna på mina alster från boken:

Titta mamma – här broderar jag din blomma!