Tredje dagen på kurs

Idag fanns inget materialpaket på bordet när vi kom, utan vi fortsatte med allt vi redan fått. Men allra först vecklade vi upp paketen med sidentyg som vi la i ångbad igår innan vi gick hem. De flesta av oss blev nog ganska snopna och besvikna för det blev inte mycket avtryck av bladen (från rosenbuske i mitt fall) på tyget.

IMG_3373

Men jag knölade ihop sidenet och la ner det i ett bad med skal av gul lök, och då fick det en fin brun färg med mönster efter alla vecken! Bilden återger inte riktigt lystern i färgen.

IMG_3379

Vi ägnade dagen åt att göra paket med tyg, papper, växter och skrot som vi sedan la i olika växtfärgningsbad. Vi hade björklöv i ett bad där vi inte la ner paket med skrot i, älggräs i ett bad där vi tog med skrot och skal av gul lök i ett tredje. Järnet från skrotet gör att färgen fäster bättre, det betar tyget. Det går även att göra efteråt.

På bilden nedan syns högar av älggräs, björklöv, hasselblad och ormbunkar som vi använde idag. I den lilla påsen finns johannesört vars gula knoppar ger röd färg på tyget.

IMG_3361

Här är några av paketen innan de hamnar i badet. Pinnarna är för stadga och för att hålla ihop paketen, liksom klämmorna, snörena och gummisnoddarna. Knapparna har vi för att skilja paketen åt, alla kursdeltagarna har olika knappar.
IMG_3375

Och så ner i vattenbadet! Här är det björklöv.

IMG_3374

Efter ungefär en timme tog vi upp paketen och la dem på marken utomhus för att svalna, innan vi kunde packa upp dem – ett spännande sanningens ögonblick: blev det nåt? Det gula paketet längst ner till höger är handgjort papper som jag försökte färga. Det blev väl så där, men jag får se i morgon när det torkat. Jag tror nog de kan fungera till att göra gratulationskort av.

IMG_3377

Här är detaljer från ett annat papper som jag fick till lite bättre. Här syns löven från ormbunke och hassel riktigt bra.

IMG_3384

IMG_3385

Vi färgade ullgarn också, men det hänger på tork nu.

Så här ser mina händer ut efter tre dagars färgning!

IMG_3387

Ikväll ska jag inte ge mig på några matlagningsexperiment, utan ska ut och äta tillsammans med en god vän som bor här i Eskilstuna. Det ska bli väldigt trevligt!

Lite uppåt

Vis av erfarenhet vet jag att måendet pendlar, men jag njuter ändå av ett par piggare dagar. Det är troligen tillfälligt, men desto viktigare att ta dem tillvara. Jag hade en fantastisk söndag! På förmiddagen hann jag göra en del saker hemma som jag skjutit på i brist på ork – hänga undan vinterkläder till exempel. Jag tvättade några maskiner och städade badrummet. Med jämna mellanrum la jag mig att vila.

På eftermiddagen träffade jag fyra av mina fina barndomsvänner på Ulriksdals slottsträdgård. Det var jag som tagit initiativ till träffen, men ju närmare söndagen kom, sig desto mer började jag ångra mig. Jag tänkte att jag inte kommer att orka. Det är för mycket att sitta och prata med så många och det kommer säkert att vara massor med folk där och jag måste köra bil dit och jag har kört fel varje gång jag åkt dit och … Men på söndag morgon kändes allt finfint och vi hade en jättefin eftermiddag tillsammans! En lycka att ha vänner sedan så många år!

IMG_3066Jag har tittat på komikern Mia Skäringer på youtube, och hon säger på ett ställe om sin egen psykiska ohälsa att ”Jag tänker försöka hålla ihop även när jag faller isär.” Det hon syftar på är det ansvar man har gentemot sina barn. Att det inte riktigt funkar att helt falla isär när man är förälder. Jag tror att det kan vara både bra och dåligt, om man ens lyckas. Bra att ha barnen att fokusera på och ta ansvar för så att man inte helt går sönder. Men å andra sidan kanske man behöver släppa allt och bli omhändertagen själv för att kunna bli frisk?

Jag tror att jag skrivit förut om att jag är väldigt bra på att pressa mig själv mot min gräns och även över gränsen. Det finns en mening som dyker upp här och var på Facebook, typ att den som gråter inte är svag utan har varit stark för länge. Jag är åtminstone distriktsmästare på att vara starkare än jag orkar! Och nyckelordet är LÄNGE. Som min psykolog säger, att jag konstant varit i det aktiva läget i åratal och inte pendlat till viloläget med jämna mellanrum. Jag försöker ta vara på tillfällen då jag enbart har mig själv att tänka på.

En ny hjälpsam tanke

Igår hade jag en underbar kväll med min goda vän M som jag inte träffat på länge. Vi pratade oavbrutet i nästan sex timmar, åt musselpasta och drack bubbel. Stunder jag sparar i en liten ask inom mig!

M gav mig också en ny hjälpsam tanke, även om det tog ett tag innan jag kom på att den var det. Jag berättade att jag förr ofta kände mig gråtfärdig när jag hämtade ut medicin på Apoteket, eller när jag en gång i veckan satt och sorterade upp dem i mina två dosetter. Det är så många mediciner jag behöver ta, och det kändes så sorgligt. Nu tänker jag inte lika mycket på det, det känns mest tradigt och inrutat att behöva passa fem tider varje dag för olika mediciner.

Det M sa var: ”vad skulle hända om du INTE tog dem?”

Jag skulle få högt blodtryck vilket troligen skulle orsaka hjärtproblem, kanske vara dödligt. Jag skulle ha för låg nivå av sköldkörtelhormon vilket leder till för låg ämnesomsättning med mängder av jobbiga symptom och som också kan vara livsfarligt. (Det upptäcktes genom att jag blev svullen i ansiktet, och fick hudförändringar främst kring ögonen, s k myxödem – inte kul.) Jag skulle också ha mycket mer ångest, sova mycket sämre, utmattningssymptomen skulle bli värre och jag kanske också skulle bli deprimerad. WED – ryckningarna och pirrandet i ben, armar och bål skulle bli fullkomligt outhärdliga.  Fullkomligt outhärdliga. Jag skulle definitivt inte kunna jobba. Frågan är vad som skulle ta död på mig först?

Det kanske låter drastiskt men det är så det är. Och med det perspektivet ska jag hädanefter gå med tacksamhet till Apoteket! Tack M för den hjälpsamma tanken! ❤️

Ikväll ska jag återvända till kära familjen igen. Ryktet går att jag blir bjuden på raggmunk med bacon och lingonsylt till middag!

image

 

Då är det dags!

Jag känner mig nästan övertaggad idag! Igår var jag hos doktorn och fick nytt läkarintyg så jag börjar med 25 % på jobbet de första 2,5 veckorna. Därefter handlade jag mat (något som ofta är jobbigt när jag mår dåligt, jag upplever det som att belysningen gör att jag känner som ett tryck i huvudet och jag blir seg i huvudet och trött i kroppen), åt lunch och promenerade sedan till sjukgymnasten och fick akupunktur. Promenad hem igen och kunde sedan luta mig tillbaka med en kaffekopp i handen och konstatera att det gått finfint! Jag var inte helt utpumpad, utan det kändes helt ok. Underbart!

Idag har jag tagit en långpromenad på över en timme med min fina syster per telefon görandes detsamma inne i stan. Bra sätt att peppa igång oss att promenera!

I morgon börjar jag jobba och det känns bara bra! Jag är så nöjd med mig själv att jag sa till om att få börja på 25 %, då känns det överkomligt. Lite dystert var det att se att det är exákt ett år sedan jag började jobba förra gången, med samma tankar om att jag lärt mig mycket och har nya redskap. Men det får jag skaka av mig. Förutsättningarna är annorlunda ändå. Det är mindre osäkerhet om familjens närmaste framtid och det är viktigt. Med hjälp av bloggen har jag formulerat många hjälpsamma saker för mig själv, om mig själv. Mycket ser annorlunda ut än för ett år sedan helt enkelt.

Igår gjorde jag ett smycke för första gången på ganska länge. Jag blev väldigt nöjd med det. Jag har böjt plast över ett värmeljus och därefter stuckit en så kallad hattpinne i silver igenom plasten och satt en röd jadepärla i ena änden.  Eftersom det är genomskinligt är det svårt att fotografera så det syns ordentligt.

IMG_1497

”Du börjar väl så smått hoppas jag”

Så skrev min goda vän M till mig ikväll. Jag hade hört av mig till henne och sagt att jag efter moget övervägande bestämt mig för att inte gå den broderikurs vi anmält oss till. Den är om bara ett par veckor och dessutom hela helgen, det är bara att inse att jag inte orkar. Extra tråkigt eftersom vi skulle gå kursen tillsammans. Jag skrev till henne att jag måste fokusera på att orka börja jobba, det måste komma först eftersom det också är en förutsättning för allting annat.

Det var då hon svarade att hon hoppas att jag börjar så smått. Och det var då jag bestämde mig för att ringa min husläkare och be honom ändra sjukskrivningen så att jag jobbar 25 % de första veckorna. Så som psykolog Siri sa och som ju faktiskt är brukligt. Tack M för din omtanke! Jag ska ju vara omtänksam med mig själv nu, men det höll jag på att glömma!

IMG_1468

IMG_1476Jag jobbar på med de positiva tankarna. Idag traskade jag omkring i vår lilla skog och tänkte på allt som är bra, och att jag mår mycket bättre än för bara ett par veckor sedan.

Jag har haft två medicinexperiment på gång: jag har tagit magnesium för att se om det skulle ge någon positiv effekt på RLS/WED. Det har det inte och det kanske helt enkelt beror på att jag inte har någon brist på magnesium. Järn ska man ligga högt på när man har RLS/WED så jag har perioder då jag tar järntabletter. Det andra experimentet var att öka dosen Sertralin lite och det tror jag gett effekt. Resultat av experimenten blir alltså att jag slutar med magnesium och fortsätter med den nya dosen Sertralin.

Men framför allt tror jag att samtalen med psykolog Siri var avgörande för att jag mår bättre! Jag fick förklaringar och verktyg.

IMG_1480

Tre goda ting, eller fyra

Sonen ringde i morse när jag nästan var framme vid jobbet och frågade var allt bröd tagit vägen. Igår låg en stor påse med rågkakor på köksbänken och nu var de borta. Jag svarade att jag fryst in bröden i flera påsar och ätit upp dem som jag lämnade framme. Han missförstod och utbrast ”Har du ätit upp allt jävla bröd?!” Det kanske inte låter så roligt, men för mig blev det en väldigt rolig situation och jag skrattade i flera minuter. Först tänkte jag att de som mötte mig förhoppningsvis trodde att att jag pratade med någon i telefon – jag hade ju lurar i öronen – men sen tänkte jag att det spelar ingen roll. Kanske det glädjer någon att jag går och skrattar högt för mig själv! En fin start på arbetsdagen blev det hursomhelst!


img_1231Vi kan boka massage till subventionerat pris på det kontor där jag jobbar. Jag har inte gjort det tidigare men till idag hade jag bokat ett dubbelpass på 50 minuter. Det var himmelskt! Jag är i stort behov av massage och hon var väldigt duktig. Dessutom fick jag mängder med råd om min hälsa, träning jag borde göra och en del annat på köpet. Hon var uppriktig och jag uppskattade det. Så nu ska jag prova spikmatta! Vi har en hemma men jag tyckte att den gjorde så ont när jag provade förut. Massören sa att man måste vänja sig, och att det skulle vara perfekt för min spända nacke och rygg.

Den tredje fina saken idag var att en god vän dök upp för en pratstund. Sånt man lever ett tag på!

img_1232Egentligen var det ännu en riktigt bra sak som hände. Det blev strömavbrott hemma och jag fjärrstyrde sonen att slå på jordfelsbrytaren som slagit ifrån. Det hjälpte bara till en del. Vissa delar av huset var fortfarande strömlösa. Jag gruvade mig för att åka hem och behöva ta itu med detta, vad det nu var som var fel, och mötas av upphetsade tonåringar. Men så kom jag på att jag kan be om hjälp. Jag smsade min man att jag inte riktigt pallar med ännu en utryckning (jag har fixat ett par andra grejer i veckan) och han cyklade hem och bytte proppen som gått så att allt var lugnt när jag kom hem. Det var snällt av honom och bra av mig att ha självmedkänsla som jag skrev om i somras. Jag mår bra av att ta hand om mig och känna att jag prioriterar mig själv.

Rut & Randi

Min goda vän Malin inspirerar mig mycket! Hon gör smycken och accessoarer i framför allt ull och silver, men har använt andra material också. Cykelslang och aluminiumtråd till exempel, och så fiskfjäll och fiskskinn! En del av fiskmaterialet har jag förmedlat. Mina barn drog upp en varsin gädda häromåret och det resulterade bland annat i örhängen! Fjällen blev som stora vackra paljetter.

Kolla in hennes blogg och webbshop! http://ruthochrandi.se

Här en bild på några av de smycken jag har som hon gjort. Gäddfjällsörhänget som jag tyvärr bara har ett kvar av, det andra har jag tappat någonstans. Det runda med pinnarna på tvären var en ögonblicklig förälskelse och det jag jag använt massor. Halsbandet med röda pärlan gjorde hon på hemligt uppdrag från min man!

image

 

Artikel om tillit

Jag fick tips om en artikel av Tomas Sjödin där han skriver om tillit. Att lita på att det ljusnar när tillvaron ter sig mörk, även om det tar en stund ibland. Han citerar Tomas Tranströmer: ”Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”. Kanske är det Gud som avses hos Tomas och Tomas, men det kan också vara tilliten till att det ordnar sig. Att det alltid gjort det förut, att det är en erfarenhet man har och är trygg med. Eller som Tomas Sjödin skriver, det kan vara en annan människas erfarenhet som är ledstången. Det är väl därför vi gärna läser om andras erfarenheter av till exempel utmattningssyndrom. Vi kan lära av varandra, inte minst om att det KAN bli bra även om det ser mörkt ut.

Men om erfarenheten är att det ibland inte alls går så bra då? Ska man våga lita på den blinda ledstången då? Den som inte hittat i mörkret alla gånger? Och NÄR ska man summera om det gått på plus, om det gått bra? Och vad är detta det? Är det hela livet som ska ha gått bra? Eller kan det delas upp i olika delar av livet?

Det blir rörigt det här för mig. Kanske för att jag är trött och less – tålamodet är det inte mycket med. Jag vill må bra. Jag vill att de mest basala sakerna i mitt och mina näras liv ska fall på plats. Är det för mycket begärt? Tyvärr är dessa två beroende av varandra. Om saker fungerar mår jag bättre, och saker kan måhända fungera bättre om jag mår bra och orkar ta tag i det. Men det har jag gjort alldeles för mycket. Jag har inte mer att ge.

I natt drömde jag en hel massa saker som bleknat bort ur minnet, men jag minns att jag sitter i en slags fordon på ett slags nöjespark. Jag vet att det kommer att vara lite för läskigt för mig men att jag kan blunda så att jag slipper se. Jag VET det, jag vet att det är en erfarenhet jag har. Troligen har jag åkt med detta fordon förut, och vet att det räckte med att blunda. Och att det är vänner eller åtminstone vänliga människor som satt mig här. Jag har tillit till att det ska gå bra. Intressant! Jag har skrivit om några drömmar som betytt mycket för mig i tidigare inlägg.

Tomas Sjödin igen: ”Öva oss i det som är tillvarons läskigaste och vackraste palindrom: Tillit. Likadant om man läser det framlänges som baklänges.”

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Ännu ett fodral i ull med broderi på.

Förståelse

Min pappa ringde igår morse och sa att det var ett inslag på Nyhetsmorgon i TV4 om en kvinna som gått in i väggen. Jag såg inslaget på TV4-play igår kväll och först tänkte jag att hon och jag har så lite gemensamt. Hon sa inte vad hon arbetar med men uppenbarligen var det ett avundsvärt och glamoröst jobb som tog mycket kraft och tid, och dessutom hade hon många andra uppdrag och ”sina sociala medier att sköta”. En dag kunde hon inte gå till jobbet. Till slut insåg hon att hon skulle säga upp sig och kunde börja bli friskare. Nu hade hon skrivit en bok om sin sjukdom.

Hon var till en början osäker på om det var rätt att vara så öppen med vad som hänt henne. Jag tror att hon menar att hon inte ville visa sig svag inför arbetsgivaren. Hon sa också att hon inte fick förståelse från sina vänner som inte kunde förstå hur hon kunde ge upp ett sånt ”coolt jobb” som dom sa. De tyckte att hon skulle rycka upp sig och köra på.

Hennes berättelse är olik min till ytan men jag kände ändå igen en del. Jag tänker på det där med förståelse från omvärlden. Jag har från början varit öppen med hur jag mår och vad det ställer till med för mig. Det var inget medvetet val till en början utan en instinkt tror jag. Numera är det ett medvetet val jag gör. Jag har sett hur familj, släkt, vänner, kollegor och arbetsgivare förstår. Och även om de inte förstår hur det är för mig så förstår de att jag inte mår bra, vilka begränsningar jag har och att jag gör så gott jag kan. Att det inte finns någonting jag hellre vill än att bli frisk och känna mig stark igen.

Det är en viktig kvalitet hos en människa tycker jag. Att även om man inte förstår en annan männsika och har svårt att sätta sig i in i dennes situation, så kan man se att det är så och åtminstone känna sympati. De flesta som jag stött på kan det tycker jag, men det finns dem med så liten föreställningsförmåga och fantasi att de sätter allt de stöter på i förhållande till sig själva. Om de inte känner igen det eller inte håller med så är det fel. Punkt.

Jag tror att jag skrivit om detta förut och det är väldigt viktigt för mig. Omsorgen och kärleken jag får från de allra flesta omkring mig betyder så oerhört mycket när jag undrar om jag någonsin kommer att bli frisk. När min dotter säger att ”nu ser jag att du behöver en stor kram” och förstår att jag inte orkar mer. När min man även städat min del av huset. När en kollega säger att det där ska inte du ta på dig, eller frågar om hon kan göra något för att underlätta för mig. När jag får meddelanden med virtuella kramar från vänner som läser här på bloggen.

Så även om jag för tillfället inte orkar med så mycket socialt liv så betyder mina vänner oerhört mycket!

En av mina närmaste vänner förlorade sin dotter i mycket tidig ålder. Så svårt att det nästan är omöjligt att ta in. När hon ringde och berättade sa jag till henne att du kan ringa precis när du vill till mig. Men då sa hon att hon ville att jag skulle ringa, hon svarade inte i telefon om hon inte orkade prata. Då bestämde jag mig för att jag skulle ringa varannan dag till henne. Risken var annars att jag skulle vara för orolig att hon inte orkade prata, och att jag inte skulle ringa alls. Även om det inte går att jämföra våra erfarenheter alls, så förstår jag henne precis. Det är viktigt att inte dra sig undan en männsika i kris. Lita på att hen säger till om hen inte orkar träffas eller prata i telefon. Att känna sig övergiven av sina vänner är det värsta som kan hända.

Nu hinner jag inte läsa igenom inlägget innan jag postar det. Jag ska skynda iväg till jobbet och fina kollegorna! Här en blomma från terassen på kontoret i Rinkeby.

image

 

 

 

 

Återhämtning

Jag gav mig ut på stan igår, men det blev en kort tur. Efter en halvtimme var jag helt slut av alla ljud och intryck. Jag plockade ihop en räksallad på Hemköp och drog hem till lånelägenheten igen.

Så otroligt skönt att få denna tid för mig själv! När man inte är hemma hos sig själv finns inte en massa måsten och borden heller i form av tvätt och städ. Bara att slappa! På eftermiddagen och kvällen kom en mycket god vän och före detta arbetskamrat, som jag saknar mycket i vardagen eftersom hon bytt jobb. Vi drack lite bubbel, pratade, skrattade, åt middag, pratade, drack vin och skrattade mera. Några riktigt härliga timmar tillsammans, och jag mådde så bra! Intressant iakttagelse: jag hade ovanligt små problem med ryckningar och krypningar i kroppen. Delvis kan det bero på den ändrade medicineringen men jag tror att det mest berodde på att jag mådde så bra och kunde släppa tankarna på den jobbiga veckan.

namnlöst-77

Blommande taklök i vår trädgård

Idag kommer min naprapat hit (!) och behandlar/misshandlar min tennisarmbåge. Därefter åker jag hem. Jag har hämtat åter en del av det jag behöver för att orka lite till, återhämtning.