Vänner

Jag hade tänkt jobba på kontoret i stan igår, men insåg på kvällen innan att jag var alldeles för trött och behövde ta det lugnt. Att jag inte pressar mig – för att jag bestämt mig för det det, för att min syster och jag skulle ta med lunch till vår mamma, för att jag VILLE så gärna – är ett tecken på att jag lärt mig en sur läxa: det skulle innebära ett tufft bakslag, kanske i flera dagar framåt. Att jag kan skjuta på stadsturen i några dagar är dessutom en tröst, men bäst känns faktiskt just detta att jag inte pressar mig. Jag har lärt mig något viktigt.

Dessutom, om jag åkt till stan så hade jag missat att en en av mina allra närmaste vänner kom på mycket oväntat besök! Hon var på genomresa och smsade och frågade om jag var hemma. Så ofantligt underbart roligt! Vi satt i utesoffan och pratade i några timmar, innan hon inte kunde skjuta upp hemresan till Småland längre. Efteråt var jag trött men lycklig, det här kommer jag att leva på länge! Och jag insåg att om några månader har vi känt varandra i 50 år! I januari 1971 flyttade min familj till Lit i Jämtland och där lärde jag känna henne och vi gick i samma klass i 12 år.

Uteplatsen i mörkret med solcellslamporna

Mitt fruksocker-experiment då? Jag vet inte, men om det spelar någon roll alls så är det nog så att jag ska äta mer måttligt med frukt i alla fall. Det blev bara två dagar med minimala symptom på WED/RLS, och när jag åt lite frukt en dag så hände inget särskilt. Men symptomen är mer hanterbara i alla fall så jag är försiktigt optimistisk, oavsett anledning.

Jag kan också meddela att jag enligt plan hållit vikten över semestern och till och med gått ned några hekto, så nu har jag gått ner 15 kg i år. Nu är det bara att fortsätta – Heja mig!

 

Hemma igen

Igår kväll kom jag hem efter tre dagar på vift. Jag har haft det väldigt skönt med mycket påfyllning av livsandarna genom att titta på havet och horisonten.

Långa samtal, god mat och den nya braskaminen värmde också – den första dagen då det var lite ruggigt ute.

Jag snurrade till det med medicinen den första morgonen. Jag hade mina två dosetter med mig: en blå för eftermiddags- och kvällsmedicinen, och en grön för de tabletter jag tar på morgonen. Det är en försvarlig mängd piller i båda, och jag tänkte helt fel och svalde alla mediciner som jag ska ta kl 14, kl 19 respektive kl 21! Jag märkte det inte men efter ett tag blev jag så himla trött och lite groggy. Jag la mig och sov ett bra tag, kanske ett par timmar. Det hela reddes inte upp förrän på kvällen när jag såg att morgonmedicinen låg kvar i dosetten men den andra var tom! Då fattade jag varför jag blivit så trött på förmiddagen!

Jag blir alltid lite rädd när sånt här händer, när jag tänker fel för att hjärnan inte riktigt är med. Nu gick det ju bra även om jag satt och funderade en lång stund hur jag skulle göra med de missade pillren. Till slut bestämde jag mig för att ta ett par av dem, och strunta i de andra så att det inte skulle bli för nära nästa dos morgonen efter. Förhoppningsvis blev det inte alltför tokigt, men tanken med dosetter är ju att underlätta för oss virrpannor och då känns det inte så bra när det ändå blir fel. Jag kanske skulle ha en slags automat som på givna klockslag doserade åt mig!

Efter ett par dagar utan motion (ön är för liten för att promenera på) så gick jag ut i den svala morgonen idag. Det var riktigt skönt och jag gick en del i skogen. Jag hittade riktiga blåklockor för första gången i sommar! De är så skira och vackra på sina tunna stjälkar.

Lillsemester

Jag åkte till min goda vän T i Roslagen i ett par dagar, och kom hem igår eftermiddag. Det var oerhört skönt och vilsamt, och vi badade i havet flera gånger om dagen! Jag har inte badat så mycket som jag velat de senaste åren. Flera somrar har jag inte badat alls, och det beror på att jag skämts över min kropp i baddräkt. Visst är det dumt! Men på de resor till värmen som jag gjort med T på vintrarna har jag struntat helt i det och badat så mycket jag velat, i både pool och hav. Och nu struntade jag också i det och njöt i fulla drag av känslan av vatten kring hela kroppen och svalkan det gav i värmen!

När jag kom hem insåg jag att jag inte hade någon känning ALLS av WED/RLS när jag var där! Det är verkligen otroligt vad lugn och ro kan göra!

Växterna i trädgården hade växt lite i alla fall, och brokschersminen hade slagit ut! I år är den ju ganska blygsam i omfång – bara några grenar – men den kommer att bli både tätare och högre. Jag hade inte vågat hoppas på blommor i år men det finns flera knoppar!

Jag gick ut i den ljumma sommarkvällen och vattnade, klippte bort vissna blommor och stöttade upp rosorna som låg direkt på jorden. Jag är så nöjd och stolt över vår trädgård nu!

Det ska komma regn i veckan som kommer så jag passar på att njuta av pionen nu, för blommorna lär regna bort. Men de vackra djupgröna bladen finns kvar förstås.

Gamla dagböcker

Jag håller på att måla om våra nattduksbord och där hittade jag två dagböcker som jag skrev för nästan 30 år sedan, med början sommaren 1991. Det var i slutskedet av min ångestfyllda period och jag jobbade på Äppelvikens bokhandel i Stockholm. Jag skrev så långt och utförligt, och det är så fantastiskt roligt att läsa! Jag skriver om längtan efter familjeliv med man och barn. Båda mina före detta pojkvänner har fått barn, och jag undrar om jag också kommer att få det någon gång. Jag är 27 år och inte lastgammal precis, men utan man i sikte är det inte konstigt att funderingarna kommer.

Jag väntar besked från Bibliotekshögskolan och är väldigt sugen på det. Så träffar jag en kille som det verkar bli allvarligt med och då känns det krångligt igen. Men det tar snabbt slut med honom, och drömmen om Borås lyser klarare.

Jag minns att jag skojade om att jag skulle hitta en västgötsk bonde i Borås, men det gjorde jag ju inte. Däremot hittade jag en bibliotekariestudent från Upplands Väsby, och det skriver jag om i dagboken. Jag är pirrig som av sockerdricka i kroppen och tänker på honom hela tiden! Och vi blev ju tillsammans 13 dagar in på terminen, och på den vägen är det. Nu har vi varit tillsammans i drygt 28 år och firade silverbröllop förra sommaren! ❤️

Jag skriver om vänner också. Min gamla bästis A som bor hos mig i några månader den där hösten. Hur vi pratar och pratar och pratar, dricker te och vin och pratar ännu mer. Jag skriver om hur jag alltid har en känsla av att vi inte pratat klart när jag träffat henne tidigare, men nu när får vi tid till det så känns det lika dant. Det finns helt enkelt hur mycket som helst att prata om, och det gör det fortfarande när vi pratas per telefon.

Det är en speciell tid i mitt liv, med mycket ångest och mörkrädsla men också roliga saker tillsammans med vänner. Funderingar om kärlek, framtiden, böcker jag läser och psykisk ohälsa. Jag skriver också om gammelkommunisternas kupp mot Gorbatjov, hur ovisst det var och hur dramatiskt jag uppfattade skeendet som slutade med Jeltsins triumf. Jag blev väldigt känslomässigt engagerad och fällde en tår av lättnad när det var över.

Jag är så oerhört glad över att jag skrev så långt och detaljerat. Jag har inte läst ut den första dagboken ännu så det finns en del läsning kvar!

 

Fåglalåt och stadstur

I lördags morse klockan sju hämtade min man och jag upp en kär vän vi inte träffat på länge, och åkte till en fågelsjö i närheten – Fysingen. När vi klev ur bilen slog doften av blommande hägg emot oss – himmelskt. 

Vi gick genom vassen på en trätrottoar och lyssnade på tusentals fåglar som sjöng och skränade ikapp. Fåglarna på landsidan sjöng vackert medan sjöfåglarna skränade mest. Ärligt talat såg vi mest vitkindade gäss och änder, men det var väldigt härligt att vara där! Vi hade med kaffe och ostmackor, och det är ju bara så gott att fika utomhus! 

På söndagen kom min syster och hennes man till oss, och när de åkte tillbaka in till stan så följde jag med dem och sov över. På måndag morgon gick vi en lång morgonpromenad på Södermalm och det är inte utan att jag saknar Stockholm lite!


Sedan gick jag till jobbet där jag inte varit på nästan två månader! Där var nästan folktomt, de flesta jobbar hemma. Jag hade en lista på saker jag skulle göra och det mesta hann jag med, men det blev lite snärjigt på slutet. Jag blev sur på mig själv som inte hann hejda mig, att jag stressade upp mig i onödan.

Innan jag åkte hem gick jag till min mamma och hennes man som bor i närheten. Vi satte oss på deras innergård, på behörigt avstånd från varandra. Fint att ses ändå!

När jag kom hem var jag helt slut, fast jag märkte det inte förrän jag kom hem. Det var som att kroppen orkade bara för att den måste få hem mig innan det gick an att braka ihop!

Även idag känner jag mig betydligt tröttare än vanligt, men så blev det en ganska röjig dag här hemma också. Det är bara att ta det med ro, reflektera över vad som hände och hur jag gör annorlunda nästa gång.

Summa summarum har jag alltså träffat många utanför den närmaste familjekretsen de senaste dagarna, men alla på avstånd stipulerat av Folkhälsomyndigheten!

Två goda ting

Jag fick flera heja-rop efter mitt förra inlägg, om att jag gått ner i vikt. Det kändes bra och gav mig perspektiv på att det är riktigt bra gjort!

Igår hände två riktigt bra saker. Jag har inte broderat mycket de senaste månaderna. Jag vet inte riktig varför men när jag gjort något försök så har jag inte riktigt fastnat för det som jag brukat. Som när jag kunde sitta och brodera i timmar. Men så såg jag en bild i en Facebook-grupp om fritt broderi, och gick igång på det. Det var bottensöm på linnetyg, och det har jag inte provat. När jag broderat bottensöm har det varit yllebroderi.

Jag mindes att jag köpt ett vitt kuddfodral i avsikt att brodera på det, men nu gällde det att komma på var jag lagt det. Efter mycket letande så visade det sig ligga på den självklara platsen, bland linnetygerna, men jag hade letat för dåligt från början. Nåväl, igår kom jag igång och det var riktig kul!

De här färgerna ska jag ha, det är merceriserande bomullsgarn i gröna och blå nyanser med gult som accent.

Och så här långt hann jag igår. I morse vaknade jag och klev upp vid 6-tiden, gjorde en stor kaffekopp och satte mig i verkstan med poddradion på. Njutning!

Det andra bra som hände var att en av mina äldsta och käraste vänner ringde på kvällen. Det var längesedan vi hördes av, och vi pratade i 2 timmar och en kvart! Jag kände mig så himla glad efteråt! Så fint att ha vänner som följer med en genom livet! Vi har känt varandra i nästan 50 år!

Hoppas

Jag har varit tillsammans med en nära vän i hennes stuga i ett par dagar. Den ligger inte så långt hemifrån så jag tycker inte att den räknas till kategorin stockholmare-ska-stanna-hemma-över-påsken. Vi träffade inte en kotte heller. Eller, jo kottar träffade vi eftersom den ligger i skogen! Men inga människor.

Det var skönt att komma hemifrån ett tag. Jag hade med mig symaskinen och hade förberett tyg att sy och det var skönt att kunna ägna mig åt det i lugn och ro. Det blev ännu en väska av ett jättehäftigt tyg som jag ropat in på Tradera. Här syns båda sidorna:

Den har blixtlås också och ett orange foder. Den passar bra att frakta datorn i till och från jobbet.

Jag har tidigare sett tussilago från bilfönstret men nu såg jag dem på nära håll för första gången denna vår.

Jag har anmält mig till samma silverkurs som förra sommaren, men frågan är om det kommer att bli någon kurs under dessa coronatider. Jag fick ett mejl häromdagen från folkhögskolan där de skrev att de kommer att fatta beslut om sommarkurserna i maj. Jag hoppas innerligt att den blir av, men inser också att mitt problem är futtigt jämfört med alla som riskerar sin hälsa, sina jobb och sin ekonomi.

Mer om journalen

Nu är jag i min goda väns stuga och ska stanna över helgen. Skönt och kravlöst, och så två gulliga hundar som tokgillar mig! Jag har läst journalen igen och den tillför verkligen bara skärvor till mitt eget minne och inget jag inte minns ändå. Det står om konstant ångest med inslag av panikångestattacker, om att inte våga gå ut och vistas bland folk, om att ibland inte våga vara ensam då jag sovit hos mamma eller syster, om stunder av overklighetskänslor då jag inte känt det som att jag befunnit mig i min kropp och om hur all energi gått åt till att hålla ångesten i schack.

I den sista journalanteckningen står att jag fått förvärrad ångest vilket tyder på att det finns fler anteckningar. När jag beställde journalutdraget angav jag nog fel datum. Jag har nu beställt utdrag för tiden efter de jag har, och beställde också anteckningar för det besök jag gjorde hos psykiatern för att diskutera medicinering mot ångesten (som min läkare propsade på) och ett besök på psykakuten. Jag skrev också att jag vill ta del av de eventuella anteckningar som finns från min terapeut på vårdcentralen, där jag gick under lång tid och som var avgörande för att jag blev frisk.

Vi tog en kort promenad till badplatsen med hundarna. En så vacker dag och solen – det var ett tag sedan vi såg solen!

 

 

Jag tog slut

Återigen har jag använt upp den lilla energi jag hade och så en del extra som jag trollade fram på ren vilja. Återigen har jag fått betala dyrt för slöseri av både de egna resurserna och de på kredit. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte göra ingenting jämt! Vi håller på med små renoveringsprojekt här hemma, och även om det mesta görs av hantverkare så blir det en del arbete. Och jag kan inte sätta stopp utan kör på trots att jag vet att det inte håller i längden. Till slut är det kroppen som säger ifrån på det enda sätt den vet: genom att bli helt orkeslös. Då måste jag stanna upp.

Idag hamnade jag i en kaffekö på jobbet med ett intensivt sorl omkring mig. Jag kände att min hjärna höll på att koka över av alla ljud, och när så en man med genomträngande röst hamnade bredvid mig fick jag panik. Jag flydde fältet och genast var flera av mina fina arbetskamrater framme och frågade om jag behövde hjälp! Det slutade med att jag gick till vilrummet ett tag. Så ljuvligt med tystnaden!

Väl hemma gick jag raka vägen och la mig under kedjetäcket. Jag sov lite av och till i någon timme, men resten av dagen och kvällen har jag varit väldigt trött i kroppen.

Skön helg

Det blev en riktigt skön och avslappnad helg i min väns stuga. Vi satt ute i höstsolen och drack bubbelvin, promenerade till havet, löste korsord och sov en hel del.


Det är någon visst med att vara omgiven av skog. Rofyllt. De enda ljuden kom från trädkronorna. Det blåste en del och förutom alla barrträd fanns många aspar som darrade i kapp. Jag hittade också en del blommor som blommade en andra gång denna sommar.

Tyvärr blev det kalabalik när jag kom hem, och den här veckan ser ut att bli arbetsam på hemmafronten. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig fångad i en omöjlig situation. Anledningen till att jag arbetar halvtid är att jag är sjuk och behöver vila resten av dagen, men det kan jag inte nu. Jag kan ju inte heller lägga över allt på min man – han ska ju också orka.

På sista tiden har jag varit tröttare än tiden innan, och ibland är jag orolig att jag ska bli sjuk på heltid igen.