På turné i min historia

Jag är i mitt barndoms landskap Jämtland och söker mina rötter på pappas sida. Först bodde jag två dagar hos min kusin. Vi tittade i hennes mammas fotoalbum där det fanns många bilder från hennes, min pappas och deras systrars barndom. Bilder på min farmorsmor Kristina med sträng uppsyn men lite tom blick beroende på demens. Hennes man, min farmorsfar Karl, finns också med på bild. Han var en väldigt duktig snickare som byggt deras hus i Albacken, kallat Morfars. I vår hall hemma står en av mina käraste ägodelar: en kökssoffa som han gjorde som bröllopsgåva till min farmor och farfar (som jag skrapat bort flera lager färg från – min farmor gillade starka färger och att måla!).

På bilderna finns också farmors syskon: De tre bröderna som förblev hemmapojkar hela livet och som jag träffade som liten (de tyckte att jag var snäll), storasyster Märta som jag minns, men också andra systrar: bland annat den vackra Tora som är mamma till pappas kusin som är den släkting jag fick kontakt med förra året och som jag skrivit om förut.

Min farmor längst till höger, med syskon och föräldrar.

Henne åkte min kusin och jag till den tredje dagen av min rundresa, eller rättare sagt till hennes barndomshem tillika fritidsboende nära Albacken. Där fanns ännu fler fotoalbum att botanisera i, och berättelser att höra. Många av bilderna avbildar grupper av människor som är uppställda för fotografering. Tråkigt kan tyckas, men också bra på det sättet att jag tydligt kan se hur de såg ut. Och det finns ibland någon bild till från samma tillfälle som är tagen i ett mer obevakat ögonblick. Lite suddigare men också mer levande. Vi hade en mycket trevlig dag med långa samtal om förr och nu, och sov också över där.

Nästa morgon fick jag skjuts till tåget som tog mig till min pappa i Brunflo. Jag visade honom alla bilder jag fotograferat av, och pratade lite om hans minnen.

Många av bilderna avbildar grupper av människor som är uppställda för fotografering. Tråkigt kan tyckas, men också bra på det sättet att jag tydligt får se hur de såg ut. Och det finns ibland någon bild till från samma tillfälle som är tagen i ett mer obevakat ögonblick. Lite suddigare men också mer levande.

Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av min släkts historia. Jag har mer koll på min mammas släkt, mycket beroende på att min mormor berättade om sin barndom i form av sagor. Som jag älskade att lyssna på henne, och jag har en inspelning där hon berättar men jag önskar att jag spelat in även sagorna!

 

Bilder till kursen

Min vecka på Sätergläntan börjar närma sig och jag har börjat titta på packlistan. Vi ska ta med minst fem bilder att använda som motiv, och jag har under en tid sparat bilder i en mapp som jag tänkt kan funka för tovning och broderi. Idag skrev jag ut bilderna, de ska inte bara finnas digitalt. De flesta är egna foton och en är en akvarell jag målade för många år sedan och är särskilt förtjust i.

Här är några av bilderna.

Jag ser så oerhört mycket fram emot den här kursen, och kan riktigt känna den sköna ullen i händerna! Om tre veckor är jag där, i mitt eget lilla härbre!

En fin höstdag

Jag bara måste dela med mig av min fina höstdag! På förmiddagen tog min vän Å och jag varsin liten termos med kaffe och varsitt sittunderlägg, och satte oss på en bänk i solen och hade ett långt fint samtal.

På eftermiddagen åkte jag med min man och dotter till ett fint ställe i närheten. Vi tog med oss kamera och tog massor av bilder, det var så fantastiskt vackert! Här är några av de bilder jag tog med mobilens kamera.

Jag blev lite trött på hemvägen men inget värre än att jag utan problem kunde laga broccolisoppa med fetaostmuffins på kvällen. Känner mig förväntansfull inför morgondagen då jag ska få köra mitt första pass BodyMind och därefter prova ut kedjetäcke – allt hos min kära fysioterapeut!

Jag ser också fram emot en god natts sömn, och idag har jag inte glömt medicinen!


Nionde bilden – öppenhet

011Den öppna dörren med det varma ljuset där inne står för att jag mår bra av att vara öppen med hur jag mår och hur jag har det. Det är många bra saker som följer av öppenheten. Jag slappnar av mer, vet att jag inte måste hålla uppe ett sken av att allt är bra. Jag behöver inte förklara eller bortförklara de gånger jag inte orkar hålla ihop. Människor i min närhet visar en enorm empati och sympati, och erbjuder sig att hjälpa och stötta. Jag tänker att vi i stor utsträckning blir till i relation till andra, och då blir ju det jag upplever och känner inte bara hjärnspöken och inbillningar, utan något som andra bekräftar. Jag får en bekräftelse på att det är fullkomligt normalt att reagera som jag gör på den extrema stress jag utsatts för under så många år, utan möjlighet till återhämtning. Att hämta åter det som behövs för att stå upprätt.

Det är givetvis upp till envar att vara så öppen med sig själv som passar en. Det är ingenting jag bestämt mig för. Snarare något jag kommit underfund med, att jag tagit till det som en strategi helt utan medveten planering.

Ännu en sak jag får av att vara öppen är att andra öppnar sig för mig. Att få del av andras erfarenheter och samtala gör att jag får nya insikter och nya funderingar att ta med mig. Inte minst har det varit viktigt med igenkänning som en slags bekräftelse, att höra någon annan beskriva samma erfarenhet som jag har. Då FINNS det!

Jag skrev i inlägget om vänner att jag har några nära vänner som också har erfarenhet av psykisk ohälsa. Med dem känner jag inte att jag behöver lägga locket på, att jag inte tillåter mig att ta all den plats jag behöver just då. Med de flesta andra portioner jag ut lite mer så de inte ska tröttna på mig! Och jag vill ju för all del prata om annat än mig själv också! ?

Åttonde bilden – musik, radio och poddar del 2

Musiken fick inte plats i första inlägget men för mig, liksom som många andra, är musik viktigt. Inte så att jag håller mig uppdaterad om ny musik. Jag är lyckligt lottad med människor omkring mig som ger mig tips. Framför allt min man som själv spelar gitarr och trumpet, men också sjunger väldigt bra. Han gillar de flesta genrer och jag ber ofta honom sätta på musik när jag vill lyssna, det blir ofta bäst! På senare tid har han till exempel hittat Glen Campbell, Maria Muldaur och Andrew Bird som jag älskar!

Vi var båda stora fan av Frank Zappa när vi träffades. Två gånger har vi varit på sonen Dweezil Zappas konserter när han spelar pappa Franks låtar.

Min syster är också en viktig musiktipsare, underbara Rufus Wainwright hittade jag genom henne och det var hon som trodde att jag skulle gilla A Camp som är något av dem jag lyssnat mest på på senare år, liksom Cardigans.

namnlöst-50Ett minne av musik som empowerment: jag ska representera biblioteket i kultur- och fritidschefens ledningsgrupp (jag jobbade då på Sollentuna bibliotek). Jag vet att det kommer att bli ett möte då jag behöver stå på mig, och jag laddar på vägen dit genom att lyssna på King Crimson The Great Deciever på hög volym i hörlurarna, samtidigt som jag upprepar mantrat för mig själv: jag kan bibliotek – det kan inte dom, jag kan bibliotek – det kan inte dom, jag kan bibliotek – det kan inte dom. Musiken får mig på stöddigt humör och stärker mig. Jag minns inget av mötet men jag minns känslan jag fick av musiken.

För tillfället lyssnar jag mycket på Rigmor Gustafssons skiva When you make me smile. Jazzpop kan man väl karaktärisera det som, påminner mycket om Rebecka Törnqvist som jag lyssnade mycket på för en del år sedan.

Avslutningsvis två skivor jag ständigt återkommer till: Parallell lines med Blondie med en av de vackraste textraderna jag vet – ”I will give you my finest hour – the one I spent watching you shower”, och Hunky Dory med David Bowie. Jag älskade Liv på mars med Annifrid Lyngstad och hörde en dag till min förvåning en man sjunga den på engelska!

Här är den i den oförlikneliga Auroras version som hon avslutade konserten med som jag var på i vintras:

 

 

Åttonde bilden – musik, radio och poddar del 1

010

Jag skrev för ett par månaders sedan om min kärlek till P1. Ibland lyssnar jag direkt när programmen går, men oftast i efterhand i telefonen i Sveriges radios app.

Mitt favoritprogram i radion är Godmorgon världen, och bäst där är panelen i slutet av första timmen. Tre prat- och debattglada ledarskribenter från olika tidningar som samtalar på olika dagsaktuella teman. Det var alltså ungefär tio minuter i veckan som jag fick nöja mig med tidigare, men nu finns mer att lyssna på!

Jag har några favoritpoddar och bäst är Det politiska spelet med Henrik Torehammar som smått galen men smart och snabb programledare, och Sveriges radios bästa inrikespolitiska kommentatorer Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach. De samtalar och munhuggs om veckans inrikespolitiska händelser i nästan en timma, och varje fredag finns ett nytt avsnitt. Lycka är att vakna utvilad men alldeles för tidigt på fredagsmorgonen, göra en kopp kaffe, slå mig ner i verkstan och lyssna på ett nytt avsnitt!

Jag gillar också USA-valpodden där väl insatta journalister, ofta tidigare Washingtonkorrespondenter, samtalar om vad som hänt under veckan i de amerikanska primärvalen och så småningom presidentvalet i höst. Den kommer på onsdagar så torsdagsmorgnar är också bra!

EU-podden är ungefär på samma sätt, fast lite torrare. Vill man ha bakgrund till beslut som fattas och diskussioner som förs inom EU om till exempel flyktingpolitiken eller Brexit kan man med fördel lyssna på den podden.

En podd som hade ett uppehåll på grund av barnafödande är EFN – ekonomi- och finansnyheterna med Maria Borelius och Katrine Marcal (som var den som födde barn i vintras). Nu ser jag att den kommit igång igen, kul!

Arenagruppens politiska snackfest hade jag missat att den börjat igen efter ett långt uppehåll. Det är också en dagsaktuell politisk podd med intressanta och insatta personer.

Slutligen kan jag rekommendera en icke-politiskt podd: Värvet. Kristoffer Triumf intervjuar en person varje vecka. Ett långt program med stort utrymme att prata klart. Om intervjupersonen pratar på håller han sig i bakgrunden, han har inget behov av att höras själv.

Musiken får ett eget inlägg!

Sjunde bilden – ha roligt

Inte heller här lägger jag till bilden, den föreställer två av mina kurskamrater som skrattar. En ögonblicksbild utan planering eller komposition, men härlig i känslan.

Att ha roligt och att skratta finns det många belägg för att det får oss att må bra. Det blir väl en bra spiral som sätter snurr på glada och positiva tankar. Det händer att jag vill bli uppiggad av just humor och då brukar jag leta klipp på Youtube. Till exempel från tv-programmet Parlamenetet. Jag söker också på vissa namn som Johan Glans, Per Andersson, Anna Mannheimer och Robert Gustavsson.

Ett radioprogram som får mig att skratta är Lantzkampen. En frågesport om veckans aktuella händelser lett av Annika Lantz. En bra kombination av min vurm för nyheter och en supervass och snabb humor.

Ett annat pålitligt humorprogram är På minuten. Det snabba, påhittiga, intelligenta och fyndiga är det jag gillar. När Pia Johansson är på topp är hon svårslagen!

Något jag alltid återkommer till, och som min man och jag brukar citera för varandra, är Hemma hos med Kjell Alinge och Janne Forsell. Radioprogrammen sändes på 70-talet men jag lyssnade på programmen på kassett på 80-talet. Hysteriskt roliga på ett helt eget sätt. Vad sägs om blomman ”Björn Ulvaeus brottas med sin skugga i slarvigt sandade baksäten så att äldre damer tappar riktnumren” eller ”Tipsundulater som skriker Clint Eastwoods slutrepliker ur Dirty Harry till tusen baklänges såsom i en spegel om man stänger in dem i en vanlig kemtvätt mellan fyra och fem”? ???

image

 

Det får bli ännu en bild på Semlan som inte tycker att jag ska ägna den där mackapären med alla knapparna så mycket tid.

Sjätte bilden – vackra saker

Det här är ju ingen bra bild egentligen, en typisk bild att efterbehandla i datorn. Ändra framför allt exponeringen. Men jag blev störtförälskad i den vackra och oerhört välhållna Amazonen som stod på parkeringen på Biskops Arnö. Vår fotouppgift den dagen var att testa olika skärpedjup och jag hann ta några bilder innan en hel familj med två småbarn knölade in sig i Amazonen och åkte därifrån. Jag skyller på dem att bilden inte blev bättre än så här!

007

Den representerar i alla fall min svaghet för vackra saker. Jag måste inte nödvändigtvis äga dem, jag kan titta på dem på bild eller i verkligheten och njuta av dem. Kläder som har speciellt vackra och liksom skulpturala skärningar. Ingegerd Råmans glas (se bild nedan), den extremt avskalade och enkla formen. Jaguar Sovereign – enkel och formfulländad.

Ofta är det just sådant som är till synes enkelt som jag tycker mest om. Glaset Glas, som en idé om ett glas, som ur Platons idévärld!

IMG_0380

 

Vackra böcker! Vackra typsnitt! Kanske till och med att böckerna blir bättre av en god form…

 

 

 

 

 

Nu hinner jag inte mer, dags för frukost och sedan till ridskolan med dottern. Regnet öser ner så jag hoppas de får rida i ridhuset!

Jag kanske återkommer med fler bilder på vackra saker som får mig att må bra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Femte bilden – skrivande

004

Det började i höstas. En utmaning på Facebook: lägg ut fem bilder som är minst 15 år gamla. Jag gick igång direkt, hittade fina bilder och skrev allt längre inlägg om dem. Det blev betydligt fler än fem bilder, jag tror jag skrev i en hel månad – ivrigt påhejad av dem som läste! Många skrev till mig att jag borde skriva en bok, och även om de inte menade det bokstavligen så blev jag peppad. Jag skriver ganska bra faktiskt!

Detta hände när jag nyss blivit sjukskriven på heltid igen. Jag låg i soffan mer eller mindre hela dagarna, orkade inte annat. Men jag fick mycket energi av att leta bilder, minnas och skriva. Och även om jag inte tänkte mig skriva en bok så fanns en tanke om att skriva mer om mitt liv, bara för mig själv. Jag märkte att jag mådde väldigt bra av det.

Så föddes idén till en blogg. Den begränsning bloggen har är att jag inte skriver vad som helst, jag lämnar enbart ut mig själv. Men den stora fördelen, att få formulera mig själv mer disciplinerat överväger. Det jag inte räknat med var hur reflekterande själva skrivandet är. Att jag genom att få anstränga mig att formulera mig i skrift för andras ögon kommer till insikter i samma stund jag sitter där och skriver blogginläggen!

Jag har lånat några böcker om att skriva självbiografiskt, och funderar på att skriva mer enbart för mina egna ögon.

När jag skulle ta en bild som skulle representera skrivandet gjorde jag först några tråkiga försök att fotografera datorn med bloggen på skärmen. Jag provade olika mer eller mindre ”konstnärliga” vinklar. Till slut gav jag upp och fick ingivelsen att ta till gammal hederlig papperspyssel! Jag tog av pärmarna till min anteckningsbok och rev bokstäver som jag nålade fast på anslagstavlan i mitt rum. Så hängde jag upp en penna som ett utropstecken och provade olika slutartider. Jag ville inte bara ta en bild rätt upp och ner. Jag tänkte att den skulle bli lite drömsk, och tog allt längre slutartider så att min hands darrningar skulle göra det lite suddigt. Bilden ovan är inte så suddig, men lite fina skuggor i alla fall.

Fjärde bilden – vänner

För att illustrera vänskap valde jag en av de bilder jag tagit på de andra kursdeltagarna utan tanke på uppgifter i kursen. Eftersom jag inte tillfrågat dem så lägger jag istället upp en bild som jag tog själv med mobilen när jag kom hem från kursen. Jag var väldigt trött och båda katterna kom och la sig hos mig. Vi hade längtat efter varandra! Trogna vännerna Semlan och Marina!

image

Jag har lyckan av att hålla kontakten med tjejerna från min grundskoleklass. De flesta av oss lyckades sammanstråla en helg på Trosa stadshotell det året vi alla fyllde 40 år, vi har sjungit Jamtlanstaus (Jämtlandstös, en hyllning till den jämtländska kvinnan) på varandras bröllop, och i samband med Storsjöyran i slutet av juli är många ”hemma” och kan träffas. Det är med ojämna mellanrum vi ses men tack vare Facebook har vi mer kontakt och kan planera träffar betydligt enklare än tidigare. Ändå har vi lyckats hålla kontakten och vänskapen vid liv i många år innan Facebook fanns! Det känns aldrig motigt att höra av sig, vi bara fortsätter samtalet. Så värdefullt!

Förut trodde jag att det skulle vara svårt att få en nära vän i vuxen ålder, men nu har jag tre nära vänner som är viktiga för mig som bor i närheten och som jag lärt känna på senare år. Med nära vän menar jag en person jag kan prata med om det som ligger mig och dem nära, som kan vara svårt och som vi inte pratar om med vem som helst. Alla tre lever liksom jag med psykisk ohälsa på olika sätt, och förmodligen är det därför vi kommit varandra närmare än vi skulle gjort annars. Jag har inte svårt att öppna mig inför andra, men skillnaden är att jag väljer att begränsa mig för att inte verka påfrestande. Jag tänker att det finns en gräns för hur mycket en annan människa orkar lyssna på någon som behöver prata, men i de här tre relationerna har vi lika stort behov av varandra och då håller jag inte tillbaka.

Vi var tolv delatagare på fotokursen och det var en av de bästa grupper jag deltagit i! Vi hade så roligt tillsammans, vi delade med oss generöst, hjälpte varandra, peppade och uppmuntrade. Det blev inga fasta konstellationer utan vi umgicks med alla i gruppen. En av kursledarna sa att hon märkte att det var en speciell och lite ovanlig grupp. Nu har vi en Facebook-grupp för att hålla kontakten och dela bilder med varandra, roligt!

Så här skrev jag i höstas på Facebook om min syster Åsa:

”Det bästa jag fått av mina föräldrar är min syster Åsa. Numera spelar givetvis inte åldersskillnaden någon roll, men även när vi var barn var vi nära.
Mitt första minne är när min faster Gerda och jag står i hallen hemma i Västertorp och väntar på att pappa och mamma ska komma hem med Åsa från BB. Då var jag 3,5 år.
Ett syskon är något av det finaste man kan ge sitt barn. Syskonkärlek ingår inte med automatik men för mig var det viktigt att ha åtminstone två barn. Någon att gadda ihop sig med. Att lära sig att dela och samsas. Men också någon att dela minnen av att leva i sin uppväxtfamilj med, som en slags bekräftelse. För mig betyder just det oerhört mycket.
Och nu är vi nära rent geografiskt igen, det känns fint! ❤️”

Min syster finns alltid där. Jag behöver inte säga mer.