Bilden är klar

Den bild jag arbetade med på Sätergläntan är nu klar. Jag har inte arbetat så mycket med den sedan jag kom hem. Jag har krympt den så den fått en fastare kvalitet, och broderat mer. Nu har jag bestämt mig för att vara nöjd.

Fotografiet, som jag skrivit om tidigare, tog jag en tidig morgon i Brunflo där pappa bodde. Det var bara någon vecka innan han gick bort, och min syster och jag bodde i en övernattningslägenhet i hans bostadsrättsförening. Så här blev den filtade bilden:

Den är lite naiv och svajig vilket speglar den känslan jag hade då. Av att inte veta men samtidigt ha full visshet om att det bara gick åt ett håll. Snön och snödrivorna har jag gjort med ett chiffongtyg som tovats fast i ullen.

Pappas födelsedag närmar sig, den skulle ha blivit hans 86:e. Redan när semestern inleddes kände jag att sorgen och tröttheten började komma ikapp mig. Allt eftersom dagarna har gått har de kommit allt närmare, och häromkvällen överföll de mig. Jag kände mig så ledsen över hur det senaste halvåret varit. Hur genomtrött jag är på grund av allt ifrån pappas sista sjukdomstid och död samt allt vi gjorde efteråt: allt pappersarbete, begravningen, ta hand om hans hem och försäljning av lägenheten, till att samtidigt hjälpa mamma med att hitta en ny lägenhet, rensa den befintliga, sälja lägenheten samt hjälpa henne med allt kring flytten. Det är självklara saker att göra, och jag gör det med stor kärlek till mina föräldrar. Det blev bara olyckligt att de sammanföll i tid!

Så sorgen har flera bottnar.
Saknad efter pappa
Saknad efter mammas man som gick bort i oktober
Oro över att mamma blev ensam och har haft det så jobbigt med smärta i benen
Den allestädes närvarande sorgen över att jag aldrig blir frisk
Men också en frustration över att jag inte kan göra något åt någonting av det!

Ett uttryck för den stress som helt oanmäld infunnit sig är att RLS blivit sämre. De senaste dagarna har jag inte kunnat ta tupplurar på dagen som jag brukar, trots att jag nästan somnat stående. De obehagliga krypningarna i främst benen har hållit mig vaken som en slags utstuderad tortyrmetod.

En sak jag faktiskt kan göra är att öka på min återhämtning, och det har jag gjort. Istället för att börja jobba om drygt en vecka har jag bett om semester i två dagar till. På så sätt får jag mer tid att återhämta mig efter mammas flytt, och jag får dessutom en kort första arbetsvecka. Bra där Pia!

Yllebroderi igen

Jag har en låda i verkstan som det står påbörjat på. Där ligger inte helt överraskande främst broderier som jag påbörjat, men av en och annan anledning inte gjort klara. Det kan bero på brist på ork, att jag inte tyckte att det blev bra eller att jag inte kom på vad det skulle bli.

Jag började gräva i lådan för att se om något legat till sig så pass att jag blev inspirerad av det. Fördelen med att ta itu med redan påbörjade alster är att jag inte måste tänka ut något nytt och plocka fram allt material. Det är bara att fortsätta där jag var.

Jag hittade inte mindre än tre påbörjade yllebroderier, tänkta att bli kuddar! Jag började med en som jag mycket väl minns att jag höll på med när jag fick en dipp i ork och energi. Nu satte jag igång och gjorde den färdig.

Jag har i stort sett gjort klar ännu en kudde, men den kommer på bild en annan dag. Jag hittade också en liten bunt yllebroderier som jag inte kommer på vad jag ska använda till. De ligger också i lådan trots att själva broderierna är färdiga. Jag blev glad när jag såg dem! På några av dem har jag använt pärlor och paljetter som i riktigt grannlåtsbroderi.

Träningsvärk

Arbetsterapeuten på Stressmottagningen pratade om träningsvärk, att man kan få ett litet bakslag under de första veckorna när man går upp i arbetstid. Det kom i torsdags eftermiddag. Jag blev väldigt trött och det höll i sig hela kvällen. Igår kände jag av det också, och bestämde mig för att avstå ett möte på eftermiddagen. Jag hade tänkt vara med på en liten del av mötet, men när det närmade sig lämnade jag återbud helt.

Eksemen har helt klart blivit värre, och jag ska ringa till doktorn på måndag. Kanske jag kan få en starkare kortisonkräm eller så kan han skriva in mig på ett vilohem! Skämt åsido så skulle jag behöva lugn och ro, men det kommer jag nog inte att få tyvärr. Det började klia på händerna igår, och på halsen bakom öronen och framåt käken har det spritt ut sig mer. Det är väldigt stressande.

Jag ska komma igång med ett nytt yllebroderi, jag mår så bra av det. Här är min första yllebroderade kudde som jag gjorde för två år sedan.

Jag pratade med en god vän i telefon igår. Hon frågade hur det går med WED/RLS och jag sa att det är ok just nu, vilket innebär att det är länge sedan det var helt galna känningar men att det alltid känns. Det ligger liksom på i bakgrunden och mullrar. Jag behöver ofta stretcha och spänna musklerna för att häva symptomen, i synnerhet på vänster sida. Jag gnuggar höger fot mot tårna på vänster fot så att jag fått förhårdnader på tårna.

När jag sa det till min vän hörde jag hur det lät och hur mycket det stressar mig ovanpå allt det andra. Det är inte konstigt att jag blir utmattad! Eksemen är av allt att döma en stressreaktion som också spär på stressen ännu mer, så att det blir en riktigt jävlig ond cirkel av alltihop.

Julen upplever jag inte så stressande ändå. Vi hjälps åt, och jag kan backa från det mesta. Det är en hel del lediga dagar och kanske tar jag ut någon semesterdag också.

Eksemen

Eksemen som började bakom örat och ner på halsen på höger sida, för att sedan breda ut sig på vänster skuldra och till slut (hoppas jag!) täcker nu hela höger underarm och ganska mycket av vänster. Det kliar infernaliskt på främst höger underarm men nu har jag ju antihistamintabletter (Aerius) som jag tar två gånger om dagen, så det är hanterligt. Jag vill verkligen inte klia sönder dem så att det blir sår, men det är svårt att undvika.

Jag smörjer med kortisonsalva morgon och kväll, och ser att det ursprungliga eksemet bakom örat blivit betydligt bättre. Om inte det andra också blivit bättre i nästa vecka ska jag ringa doktorn och boka tid för fysiskt möte. Jag är verkligen orolig för att utslagen ska sprida sig ännu mer. Jag undrar verkligen vad de beror av, om det är stressrelaterat eller någon överkänslighet.

Jag har broderat ännu en kudde, och det var verkligen roligt att sy den här! Den är inte helt klar ännu, och den kommer att se bättre ut när innerkudden är på plats. Dessutom har jag vänt hörnflärparna åt fel håll i ena hörnet.

Sliten

Turbulensen här hemma fortsätter och sliter hårt på oss alla. Igår tror och hoppas jag att kulmen nåddes och att det kan bli lite lugnare framöver. Men det kräver att vi orkar stå upp. Hålla i och hålla ut! (Känns det igen?)

Tanken var att jag skulle åka på lite ledighet hemifrån över helgen, till min goda vän T. Men så blev hon sjuk för en vecka sedan, och vi befarade att det var covid-19. Hon testade sig i måndags, och om hon inte fått negativt besked senast på fredag skulle jag inte kunna åka. Men hon fick besked redan igår kväll, och det var inte covid-19! Jätteskönt att veta, och nu kan jag åka. Jag behöver verkligen komma hemifrån litegrann.

Jag har broderat ännu en kudde i samma stil som den gula, men nu i blått. Jag älskar färgkombinationen blått, grått och brunt! Den gula är jag mer nöjd med men den här blev också bra tycker jag.

Jag har broderat med stoppgarn, som har en bra tjocklek för broderi. Många av dem har jag köpt på loppis eller fått av min mamma, men några är nyköpta. De gamla är virade runt så fina kort! När jag läser på dem är de gamla av ren ull medan de nyare är ull blandat med konstfiber. Det håller förmodligen bättre men känns lite tråkigt ändå.

Om lärande

”Upprepning är lärandets moder” finns som uttryck i lite olika varianter. Det beror kanske lite på vad som upprepas och hur. Om jag gör fel upprepade gånger så har jag bara lärt mig att göra fel. Men många saker kan man ha glädje av att ha gjort enbart för att lära sig och utvecklas.

När jag började min trevande gång inom smyckestillverkning och broderi så kunde jag väldigt lite. Jag skaffade en del material, lärde mig en teknik som var kul och så körde jag. Jag gjorde enorma mängder halsband, ringar, armband, broscher, mobilfodral, burkar, gratulationskort och glasögonfodral. Materialen var metalltråd av olika tjocklek och färg, träkulor som jag målade, pärlor av enklare och finare slag, snoddar av läder och gummi, konstfiberfilt, garn av alla möjliga kvaliteter, linoleum, papper, ull, plexiglas, pvc-plast som jag värmde och formade, färdiggjorda smyckesdelar och olika tyger.

Här är några exempel från de första månaderna:

Glasögonfodral

Nålfiltat lock till en ask

Ring av gummi och plexi

Halsband med metalltråd och pärlor

Halsband av plexiglas

Örhängen av gummi och metallnät

Väska med applikationer och broderi

Ask med applikation och broderi

Halsband av pvc-plast

Inuti min första marschma, gjord i filt

Gratulationskort med linoleumtryck

Det var läkande för mig i mitt utmattningssyndrom och depression – det var så himla kul! Jag hittade en kreativ sida hos mig som jag inte känt av på mycket länge. När jag ser tillbaka på det jag gjorde det första året så är det kanske inte så mycket som jag tycker är så mycket att ha nu. Men det är fint att tänka på det som del i min lärandeprocess. Jag lärde mig tekniker och så småningom också om vilka material jag ville arbeta i. Jag hade inte tänkt på att filten jag tyckte så mycket om att broderi i inte var gjord av ull. Numera använder jag enbart ullfilt, vadmal eller kläde som på ett sätt är mindre följsamt och trögare att brodera i än konstfiberfilten, men så mycket vackrare, mer hållbart och miljövänligt.

Det innebär inte att jag gjort mig av med material som jag inte använt på länge. Det finns kvar och då och då poppar det upp en idé som inbegriper plast, plexi, trä och annat som jag har i mina gömmor! Det går inte en dag utan att jag fantiserar om min framtida verkstad där jag ska kunna ha allting mer överskådligt. Jag har ordnat och sorterat allting i min verkstad efter bästa förmåga på den lilla yta som finns, men jag riskerar att inte hitta saker och att helt enkelt glömma bort att jag har dem.

Jag har förstås inte enbart lärt mig på egen hand. Kurserna har blivit många: kalligrafi, flera kurser i broderi, fotografi, fotoredigering, tovning, växt- och rostfärgning, silversmide och keramik. Dessutom finns outtömliga resurser på nätet förstås. Vi skulle kunna skriva om det där citatet till ”Youtube är all kunskaps moder”!

Nästa lördag ska jag faktiskt på ännu en kurs. Det är Slöjd Stockholm som arrangerar en kurs i att göra Zhen Xian Bao, en kinesisk slags nål-tråd-bok i papper. Apropå många material!

 

På kurs!

Ja, jag kände mig i form för en dags kurs i yllebroderi i morse, så jag åkte de 13 milen till Båvens spinnhus i Sparreholm i Sörmland. Det var Elisabet Jansson som var kursledare och vi var nog uppåt 16-17 deltagare. Kvinnor 50+ och 60+ – såklart! Det är alltid så inspirerande att sitta tillsammans med likasinnade och handarbeta var och en för sig men ändå tillsammans. Elisabet visade gamla yllebroderier och berättade om motiv och stygnval – väldigt intressant! Så var det dags att jobba. Vi fick varsin materialsats bestående av en bit svart kläde och yllegarn som Elisabet färgat. Hon hade gjort ett mönster på tyget som vi kunde förhålla oss till.

Hon hade med sig massor av färger på garn så det var fritt att byta om man ville, och det ville jag. Så jobbade vi på med korta avbrott för medhavd lunchmacka och fikastund. Vi fick förslag på olika stygn att använda. Jag gav mig på att brodera bottensöm vilket jag aldrig gjort förut. Ganska pilligt, jag tror kanske inte att det blir så mycket bottensöm för mig men vem vet. Väldigt roligt att ha testat, och som en annan kursdeltagare sa så vill man ju prova sådant man inte gjort förut när man är på kurs.

Vi bjöds på bröd med hemgjord ost, och hon som gjort osten hade även med ägg från egna höns som vi fick köpa. De var så vackra: blå, bruna och vita i lite olika storlekar. Jag köpte tio stycken, och vi åt upp hälften till kvällsmat.

Jag åkte hemåt när det var en timme kvar av kursen. Jag kände mig nöjd med dagen, men också trött och jag hade ju två timmars bilkörning framför mig också.

På vägen hem gjorde jag som jag ofta gör: jag fantiserade om en egen stuga på olika vackra ställen. När jag ser en skylt med något lustigt eller vackert namn brukar jag smaka på hur det skulle låta: ”i helgen åker vi till Vappa” eller ”ska ni hänga med till Björnkällan på lördag?”. Dessa två exempel kommer från dagens ortsnamnsskyltar – jag tror att det blir Vappa, strax söder om Enköping. Lagom avstånd hem.

 

 

Tydligt samband

Den här veckan har jag verkligen sett sambandet mellan mitt allmäntillstånd och WED/RLS. När jag är trött, när stressnivån höjs och depressionen knaprar på mig så blir krypningarna intensivare. (Dessutom blir det en ond cirkel eftersom krypningarna stressar mig!) Och omvänt: när jag mår bra, känner mig tillfreds och lugn då känner jag mindre av dem.

Det blev en bra avslutning på veckan. I morgon har jag en del ärenden att uträtta, men jag ska se till att få obruten tid i verkstan i helgen också. Nu vill jag börja på ett nytt yllebroderi.

Locket till den här asken nålfiltade jag och broderade på för tre år sedan. Jag tycker fortfarande att den är väldigt fin och har den i verkstan med lite smågrejer i.

Jag lyssnade helt kort på Spanarna i P1 idag, och de talade om det vulgära utropstecknet. Att det överanvänds och ser osnyggt ut. Jag kan hålla med om det på ett sätt. Inte ser det elegant ut precis, men här i bloggen handlar nästan allting om känslor – och känslor kräva utropstecken!!

Lång dags färd mot en maschma

Jag vaknade halv fem i morse och kände mig klarvaken. Jag gick upp, gjorde en stor kopp kaffe och satte mig i verkstan.

Länge har jag tänkt göra en ny maschma, en slags väska att ha sysaker i, och den här gången i ylle. Ordet kommer från samiskan och kan stavas på flera sätt. Jag gjorde en i filt för två och ett halvt år sedan och la upp den här.  

Jag sydde på min maschma i stort sett i tio-elva timmar effektiv tid! Jag tog bara paus för lunch i stort sett. Min man föreslog att jag skulle göra en liten film för att visa den, så här är den!

2BA52BB6-02A0-4B63-BFB1-CD442C3C0221

Jag får inte till filmen riktigt men om man klickar på länken tror jag att den ska visas i alla fall. Här är några bilder för säkerhets skull.

Den stängs med en snodd runt en knapp.

Den viks alltså upp två varv, så här ser den ut efter första uppvikningen.

Här är den helt uppvikt. Det finns två fack längst ner att ha broderisax, nålpåträdare och annat i.

Själva nålbrevet har två ”blad” att sätta nålar i.

Andra sidan.

Dagens bästa är ändå att jag haft det lindrigt med krypningar i kroppen idag. Det är obeskrivligt skönt att få en vilodag från detta elände! Hittills har jag bara haft en ryckning i benet idag. 

 

 

Det går åt rätt håll just nu

Jag har goda nyheter: jag har inte samma galna känningar av WED/RLS nu som i början av veckan. Det är väldigt bra, även om det är långt ifrån på en uthärdlig nivå över tid. Alltså, det är ok för det mesta och vidrigt ibland, men nedbrytande psykiskt att ha detta HELA TIDEN!

Det är i alla fall ett par dagar sedan jag hade ryckningar i benet sist, och händerna och fingrarna har känts ganska bra.

Idag när jag kom hem hade jag fått kallelse till neurologen på Danderyds sjukhus till den 14 december! Inte samma läkare som sist, men jag minns att hon sa något om att hon skulle byta arbetsplats. Men det känns väldigt bra och hoppfullt att remissen besvarades så snabbt.

Det där med åt vilket håll det går är oerhört viktigt, oerhört viktigt. Det handlar om att ha hopp eller inte. Att tro att det kan bli bättre eller inte.

På söndag är det dags för julmarknaden på Gamla Apoteket i Upplands Väsby! Det ska bli jättekul och jag är väldigt taggad! De senaste dagarna har jag broderat en hel del. Jag njuter verkligen av alla färger och nyanser på vadmal och garn. 

Jag skissar mönstren innan jag väljer färger och sätter igång.

Nu har jag knådat och stampat tårna hårt mot golvet en god stund och de börjar kännas lite avdomnade, men klådan är fortfarande inte under kontroll. Eller vadå kontroll?! Det är ju det som är problemet – jag har ingenting alls att säga till om här. Det är nog också en faktor: att jag ibland känner det som om att den här jävliga sjukdomen skenar iväg med mig utan att jag har någon som helst möjlighet att påverka det. Jag vet att känslan av kontroll är en viktig  faktor när det gäller arbetsrelaterad stress. Att de som inte känner att de kan påverka och ha kontroll över sin arbetssituation är de som känner störst stress. Inte så överraskande när man tänker efter.

För något år sedan skrev jag att om jag fick ändra bara en sak så är det tveklöst att slippa WED/RLS! Och med tanke på hur mycket bättre jag mådde när jag bytte medicin för ett år sedan, och under en tid slapp känningar i stort sett alls så stämmer det nog. Jag hoppas innerligt att läkaren hittar något att göra åt det här så att jag inte blir sjukskriven igen.