Ett snäpp upp

Från en sekund till en annan, mitt i ett steg i hallen, känner jag hur depressionsbarometern tar ett hopp. Uppåt. Bara ett snäpp, men det räcker. Jag känner mig lättare, som att jag svävar. Bara lite, men så avgörande. En lycka i kroppen. Det finns en möjlig vändning.

Det hände för några dagar sedan och håller i sig. Ångesten är på en betydligt mer hanterlig nivå. Hopplöshetskänslan har inte somnat men är lagd till vila. Kanske gjorde den ovanligt vilsamma påsken sitt till?

Jag har bokat in massage varje vecka en tid framöver. Spänningarna sitter som parkerade i axlarna. Men värst är det på sidan av halsen och upp i huvudet. Där har hon mycket att jobba med.

Nu har jag tagit ledigt från vardagen och är hos min vän T i hennes stuga i Roslagen. Vi känner igen oss i varandra. Det är verkligen skönt att höra någon annan uttrycka det som är nästan obegripligt hos mig själv. Hur trött jag kan bli, och hur oöverstigliga vissa små ansträngningar kan vara. Att det är en särskild ork som måste till för det kreativa. Och hur vilsamt det är att fly in i en tv-serie eller en ljudbok.

Med risk för att vara tjatig: jag mår inte bra. Det kanske mest beror på att fjällresan blev för intensiv för mig. Jag var nog för dålig på att ta hand om mig, och tillbringade för mycket tid med de andra. Det var ju så trevligt! Även om jag drog mig undan till mitt rum så blev det för lite. Resan gav mycket energi och glädje, men dränerade ännu mer tyvärr.

Den här veckan har jag varit väldigt trött, haft mer känningar av RLS (fått lov att bita mig i läppen för att häva känningar där!) och haft mer ångest och känsla av uppgivenhet än vanligt. Det är tungt tungt tungt. Det går bra att jobba men det blev bara en dag på kontoret istället för två som jag tänkt. Det fanns ingen ork. Jag tänkte på att psykiatern på öppenpsykiatrin sa, när han återremitterade mig till husläkaren, att jag alltid är välkommen tillbaka om jag behöver. Det känns bra.

Jag lyssnar på en ljudbok där uttrycket att kunna andas under vattnet stod. Det tänker jag är snäppet under att ha näsan över vattenytan. Ibland känns det så.

Ljudböcker är mitt trygga rum, mitt safe haven, dit jag går för lugn och ro. Jag har lyssnat på fyra fem böcker i veckan de senaste månaderna. Det ger mig mycket av den litterära upplevelsen också. Jag tar in varje ord mer när jag lyssnar inser jag. Men då måste det vara ett bra språk och en bra uppläsare.

Jag hämtade keramiken jag gjorde på kursen för ett par helger sedan. Det blev inte mer än fem grejer eftersom jag inte orkade mer än halva kursen. Kursledaren Helena fick glasera mina saker. Jag är riktigt nöjd även om den breda skålen sprack i ugnen.

Nu ser jag fram emot en helg utan någonting planerat, och en kort arbetsvecka och så den långa kravlösa påskhelgen.

Fjällsemester

Igår kväll kom jag hem efter en vecka i Edsåsdalen, en mindre skidort ett par mil från Åre i Jämtland. Jag hade hakat på när min syster, hennes man och en gemensam vän bokat en stuga där. En jättefin stuga alldeles vid skidbacken så vi kunde sätta på oss skidorna och åka direkt ut. Jag hade ett eget rum dit jag kunde dra mig undan när jag behövde – så skönt.

För det är ju så med trevliga sällskap att jag blir så trött av att umgås, prata och skratta tillsammans med andra. Men det var inte så många tillfällen då jag gick så där i baklås som jag gör ibland. Då jag ”tappar allt” och drabbas av Den Totala Tröttheten. Det var främst en gång: jag skulle laga lammragu med pasta till middag, och resten av sällskapet satt i samma rum och pratade. Jag deltog inte i samtalet men kunde ändå inte undgå att lyssna. Ingredienserna var förberedda och låg upphackade i olika skålar, precis som tv-kockarna gör. Allt för att underlätta när jag skulle laga maten, väl medveten om att jag annars inte skulle orka.

Jag tappade räkningen på hur många gånger jag tittade på receptet. Arbetsminnet hade också tagit semester, liksom simultankapaciteten. Jag fick ihop maten till slut, men det kostade på. Jag fick lägga mig att vila när den puttrade klart på spisen. Det tog tid innan jag hämtat mig ordentligt, och jag förklarade vad som hänt mig för de andra runt bordet. Det är till och med smått plågsamt att skriva om det nu, så jag tar en paus.



Två dagar senare:
Vi hade fantastiska skiddagar med perfekt snö (jag hade varit lite orolig för att det varit för varmt så att snön blivit mjuk och trög att åka i), och vi var ofta helt ensamma i backarna! Vi tolkade efter skoter högst upp på kalfjället, där vi åkte i en superfin lång backe. Högst upp i backen såg vi ut över fjällvärlden – en fantastisk syn av toppar som visade sig vara svåra att fånga på bild med mobilkameran.

Jag hade oturen att fastna med en skida och göra en praktvurpa. Jag flög genom luften och landade på höften och kindbenet. Jag låg en stund och försökte känna efter om jag var hel, men kände mig framför allt väldigt konstig. Jag förstod efteråt att jag på grund av blodtrycksfall och chock var yr och mådde illa. Jag hade svårt att prata, det var som att tungan inte lydde. Att det gjorde ont här och där kände jag inte förrän senare. Liftkillen kom fram med liggunderlag och filt, och efter en stund kunde jag ta mig upp. Jag fick åka i vagn efter skotern på vägen ner från fjället den dagen, och dagen därpå höll jag mig till backen vid vårt hus där jag fick åka utan stavar eftersom jag hade stukat vänster tumme så att jag inte kunde hålla i något. Men på det stora hela klarade jag mig bra ändå! Några rejäla blåmärken och ont här och där, men ingenting brutet. Den sista skiddagen åkte jag upp på fjället igen, och liftkillen blev så glad att se mig!

Lite overkligt

I morgon åker jag med min syster, svåger och kompis till Edsåsdalen i Jämtlandsfjällen! Vi ska vara där i en hel vecka. Smaka på den – en hel vecka till fjälls! Ända sedan i höstas när jag försiktigt frågade om jag jag fick följa med har det känts overkligt bra, och nu är det dags.

Jag ser fram emot bra skidåkning, att förhoppningsvis tolka efter vessla ända upp på kalfjället, att vila, att umgås lagom mycket och att ha mitt eget rum att dra mig tillbaka till.

Jag mår helt ok, det är också det jag i regel svarar när någon frågar hur det är med mig. Helt ok. Vad det nu innebär. Näsan stabilt över vattenytan, att det inte känns som om att jag ska sjunka mer just nu i alla fall? Det är också ett svar för att avfärda fler frågor, och för att lugna den som frågar.

I höstas hörde en god vän av sig och föreslog att vi skulle ses. Jag fick bestämma när, var och hur – kanske det var enklast att ses hemma hos mig? Jag svarade att jag gärna ville träffas och skulle fundera på var. Det var strax innan jul och mycket annat kom i vägen, men jag har tänkt på henne mest varje vecka sedan dess. Och häromdagen kom jag på att det skulle kännas bra att ses inne i stan, efter jobbet på ett lugnt ställe. Bara jag kan planera dagen så ska det funka. Att jag först jobbar och därefter vilar hemma hos min mamma eller syster innan jag träffar min vän. Kanske är det vårljuset som får det att kännas mer görbart? (För övrigt ett bra ord från min vän!)

För så är det – jag måste planera allt för att se till att jag orkar. Om jag ska jobba på kontoret i stan vet jag att jag kommer att bli väldigt trött och till exempel inte orka laga mat på kvällen. Om det är min tur att laga mat får jag se till att byta matlagardag med min man. Jag brukar inte heller äta lunch med kollegorna på jobbet utan tar min mat och sätter mig i ett litet rum för att vila från sorlet. I alla fall när vi haft möte innan, och det har vi ofta de dagar jag är på kontoret. Strategierna är många och en del tänker jag knappt på att jag tar till.

En mycket medveten sådan är att jag undviker nyheter sedan en tid. Jag läser inte tidningen, ser inte nyhetssändningar på tv eller lyssnar Ekot på radion. Jag riktigt känner hur bulletinerna från omvärlden drar ner mig. Inte enbart det fasansfulla som händer i Ukraina utan allt det andra som händer. Solskenshistorierna lyser med sin frånvaro i nyheterna.

Nu är klockan strax över fem på morgonen. Jag har varit uppe sedan fyra och känner hur ögonlocken vill stänga sig. Det är dags att lägga mig på soffan och sova någon timme till. Snart kan jag ta den slummern på utesoffan!

En rejäl dipp

Just som jag skrivit ett inlägg med rubriken Harmoni så vände det. Eller inte riktigt så, det finns en förklaring till varför den här veckan slutade så dåligt, och jag har goda förhoppningar om att det är en tillfällig dipp.

Veckan inleddes på bästa tänkbara sätt. Efter en avkopplande helg hos min goda vän T, åkte min man och jag iväg för att fira att vi varit tillsammans i 30 år. Vi hade en allt igenom härlig vistelse på ett spahotell med ljuvlig mat och en flaska bubbel på rummet. Men som vanligt när jag varit bortrest finns en viss mammaabstinens här hemma, och det blev intensiva dagar när jag samtidigt som jag skulle försöka beta av två dagars e-post, även skulle ta hand om alla bollar som kastades i min riktning här hemma.

Som om inte detta var nog så var det en mycket kär och viktig arbetskamrats sista arbetsdagar tillsammans med mig, och jag sörjer verkligen att hon ska sluta. Jag tror att det också påverkade hur jag mådde den här veckan. Jag känner mig lite ensam utan henne.

Utsikt över Mälaren från hotellets 18:e våning

Resultatet blev hur som helst att jag fick tillbaka den Totala Tröttheten i form av orkeslöshet i kroppen och extra mycket hjärntrötthet. Jag gick låååångsamt och hade svårt att få saker gjorda. Det ökade på stressen eftersom jag hade saker som ”måste” bli klara, men framför allt så blir jag alltid rädd att en sån här dipp ska vara början på en ny krasch då jag blir sjukskriven på heltid igen.

Nu tror jag inte alls att det är det som hände nu, men rädslan finns alltid i bakhuvudet. Arbetsveckan avslutades med att jag avslutade jobbet lite tidigare för att gå på min svägerskas begravning. Märkligt nog blev det en positiv sak som fick min uppmärksamhet bort ifrån mig själv. Dessutom är begravningar ett tillfälle att träffa nära och kära, vilket också var fint. Nu ser jag fram emot en stillsam helg utan någonting inplanerat. Vila är nyckelordet.

 

Harmoni

Förra helgen var jag ovanligt social, och jag var lite fundersam innan hur jag skulle orka. Men det gick väldigt bra, och det kändes verkligen bra när jag kom på det. De jag träffade är de jag brukar träffa, de ingår i min lilla cirkel av personer. Det är också en anledning till att jag orkade bra förstås.

Jag är verkligen starkare. Behovet av randiga dagar finns fortfarande. Om jag slarvar med pauserna så märker jag det direkt. Hjärntröttheten slår till med tröghet i tankeverksamheten, ett tryck i huvudet och lätt yrsel. För många möten på en dag ger samma resultat. Men det är ett bra tag sedan som jag helt säckade ihop och fick lov att avsäga mig matlagningen på kvällen, eller laga middag men gå och lägga mig när de andra i familjen satte sig ner att äta.

Jag vet inte om harmoni är rätt ord för det jag känner egentligen, men i alla fall en relativ harmoni. I jämförelse med hur det ofta varit. Det är gott så.

I eftermiddag ska jag åka till min fina vän T och stanna över helgen. Inte göra många knop. Vi brukar prata en hel del men vi kan också försjunka i något i tystnad i varsin hörna av soffan. Vilsamt.

På måndag och tisdag i nästa vecka har min man och jag semester för att fira 30 år tillsammans. Han vet inte alls vad vi ska göra, det är en överraskning och ska bli så roligt! Nu är det bara att hoppas att vi håller oss friska …

 

Dags att backa lite

Jag är så trött och skör – hört det förr? Men det är grader i helvetet, och just nu är det lite väl varmt. Ett tecken på det kom när jag igår skulle iväg på käkledsmassage hos massören. Det var regnigt och ruggigt ute och jag hade inte tillgång till bilen. Promenaden på en kvart kändes lite motig men överkomlig. Så messade jag sonen och frågade om han kunde ta vägen förbi och hämta upp mig efteråt, han skulle vara på hemväg då. Fick ett avigt svar tillbaka, och blev alldeles som gelé i kroppen. Det behövdes inget mer, en triggerpunkt var aktiverad och jag messade massören och sa att jag inte orkade komma.
Jag är sliten av jobbet också, och måste se vad jag kan backa på, skjuta upp eller helt enkelt strunta i. Annars blir det lätt att jag jobbar snabbare eller lite för mycket för att hinna. Det går inte i längden. Min avstämningsdagbok är nu fylld av notiser där jag vecka efter vecka skriver att det inte håller, att jag måste tagga ner. Och det vet jag ju är viktigt att göra i tid. Det u

Jag har stort behov av att komma hemifrån och vila, undan andras behov av mig. Och som tur är så är det dags att tillbringa helgen hos min fina vän T uppe i Roslagen! Kanske att vi till och med tar ett dopp i havet …

 

Tar några dagar ledigt

Några fina dagar hos min pappa är både mysigt och tröttande. Mest påtagligt var avsaknaden av vila i ensamhet. Till detta så bilade vi 51 mil på torsdagen, och lika många mil hem på söndagen.

Lunchpaus i Stöde i Medelpad

I det här läget finns bara en sak att göra, och det är att tvärnita och backa. Jag mejlade min nya chef och sa att jag tar ut tre dagar semester för att vila, och han tyckte att det var klokt när jag beskrev situationen. Jag beskrev också vad jag tror ligger bakom bakslaget. Att jag skrev den där texten med en tydlig deadline, och att jag fått en ny fin arbetskamrat som jag lagt mycket tid på att introducera i arbetet. Något som försvåras av att vi jobbar hemma fortfarande.

Jag har fortsatt att mäta blodtrycket och det är fortsatt högt. Jag har en del huvudvärk också vilket kan bero på det. Det är dags att höra av mig till vårdcentralen.

Hemma igen

Vi hann jobba lite sista dagen också, innan det var dags att städa efter oss. Vi hade en liten vernissage för oss själva nu när den stora, då vi kunnat se alster från alla kurser, är stängd. Här är mina saker minus armbandet som jag hade på mig och glömde.

Det är så fantastiskt fint detta med folkhögskolor! Jag undrar om det finns motsvarigheten i andra länder? Det känns fint att vara en del av den rörelsen där tusentals människor fortbildar sig i allt mellan himmel och jord. Drömmen vore att varje år gå tre kurser utspridda över året. Då skulle jag testa lite olika saker, tälja i trä till exempel. Det är mycket prisvärda kurser eftersom de delvis är offentligt finansierade. Jag tror att jag betalade ca 5500 kr för en vecka inklusive boende och helpension. Det enda jag betalade utöver detta är materialet, dvs silvret.

Resan hem gick snabbt och smärtfritt, fyra timmar från dörr till dörr. Så skönt att komma hem och krama man, barn och katter! Nu har jag en dag kvar på semestern, och sedan är det dags att börja jobba på måndag. Det känns också bra.

Mer än jag kunde föreställa mig

Jag har haft en helg som blev nästan overkligt bra. Min mamma, som hade stort behov av att komma iväg hemifrån några dagar, och jag tog bilen i lördags morse och var framme i min syster och svågers stuga redan vid halv 11-tiden. När vi åkte därifrån två dygn senare fick vi nästan nypa oss i armen för att fatta hur perfekt helgen blev!

Vädret var helt ljuvligt. Soligt, men inte för varmt. Vi badade flera gånger, och det var jätteskönt trots att det är i Bottenhavet. Vi kunde till och med soltorka oss på bryggan utan att frysa. Vi åt jättegod mat, som vanligt, och fick till och med surströmming!

Det märkligaste som hände var att min kära vän T och hennes man H, som jag visste var ute med sin segelbåt norrut, kom seglande förbi och ankrade för natten utanför oss! De åt middag tillsammans med oss och vi hade det hur mysigt som helst.

Vi såg solnedgången från bryggan båda kvällarna och den sista morgonen vaknade jag precis vid soluppgången! Det var min födelsedag och den kunde inte ha börjat bättre! Jag somnade om och när jag vaknade igen lite senare, tog jag ett morgondopp med syster och mamma innan frukosten.

Jag behövde verkligen den här helgens ro och fina umgänge! Jag har mått bra och kommit bort från en del malande tankar som inte ger något annat än oro. Det enda smolket i bägaren har varit att jag inte kunde sova middag i hängmattan på grund av RLS.Jag fick en del tankar om saker jag vill göra nu innan nästa veckas sommarkurs. Bara att viljan finns där känns bra. Bland annat ska jag försöka ta mig samman (så lätt det låter – som om det handlade om det, att skärpa sig!) och smida något litet i alla fall, så jag inte kommer till silversmideskursen helt ringrostig.