Mal!

Jag har en stor korg på golvet i verkstan där en hel del av mitt ylle- och lingarn ligger. Jag har sett små fjärilar vid ett par tillfällen och tänkt lite förstrött att det kanske är klädesmal. Så tänkte jag lite till och insåg att det var dags att gå till botten med problemet – och korgen! Sagt och gjort. Jag började plocka upp nystan för nystan och härva för härva, och hittade hundratals puppor! Så äckligt!

När jag gned dem mellan fingrarna blev det bara lite fuktig massa kvar. Jag gick igenom allt i korgen och tog bort pupporna jag hittade. En del garn hade de kalaset ordentligt på, och längst ner i botten av korgen låg som ett fint pulver som också trängt igenom till golvet under.

Jag satte mig att googla och beställde en malfälla hos Anticimex. Min syster sa att hon har lavendelpåsar bland yllekläderna, så det ska jag också använda. Dessutom har jag nu lagt allt garn i dubbla påsar och så ska de få ligga i frysen i några dagar.

Jag läste på Anticimex hemsida att mal ofta kommer med när man köper second hand, och jag har ju köpt mycket garn på Stadsmission och liknande ställen. Hädanefter ska de få tillbringa några dygn i frysen innan jag använder dem!

 

Hemmaliv

Jaha, nu ligger jag här i soffhörnet igen. Jag pendlar mellan känslor av hopplöshet – kommer jag någonsin att bli frisk? – och mer resignerat lugn. Hopplösheten väcker ångesten till liv och då går jag och lägger mig under kedjetäcket. Jag har sovit en del på dagarna, och det är skönt.

Tankarna går runt runt. Vad är det jag missar? Måste jag förändra mitt liv mer i grunden? Jag kanske inte orkar med ett jobb som det jag har, utan skulle jobba mer med händerna? Det är ju fåfänga tankar – jag har ju ingen sådan utbildning – men jag dagdrömmer om att baka bröd, binda buketter eller arbeta på bondgård. Jag har tittat en del på snälla program på SVT Play de senaste dagarna, till exempel Sommartorpet från 2001, Trädgårdstider, danska Hundra procent bonde (Bonderöven!) och på TV 4 min favvo: Mandelmanns gård. Det är förstås en romantisk dröm att kunna förändra livet så radikalt och dessutom ha en inkomst. Det är det som är haken: jag och familjen ska ju kunna leva också. Men jag kan ju inte ha det så här resten av mitt arbetsliv heller! Jag fyller 55 år i år och räknar med att arbeta i minst 12 år till. Eller tänker jag fel?

Igår fick jag för mig att gå in i verkstan. Kanske jag skulle kunna påbörja ett nytt broderi? Något att ta med mig till soffan och sy på emellanåt? Men jag blev alldeles tung i hela kroppen när jag satte mig i stolen, så jag gav upp idén. Som jag skrev häromdagen så krävs det mycket energi att komma igång med något nytt. Jag måste fundera ut vad jag vill göra, skissa mönster och bestämma mig för färger. Det får vänta.

Jag har stickat en del på min gröna linnetröja. Nu är den ena ärmen snart klar och sedan är det dags för den andra, och så montering förstås.

 

 

Aningen piggare

Det har legat en hög med ren tvätt på bänken i tvättstugan i några dagar. Jag har gjort några ansatser att åtminstone påbörja att vika ihop och få undan högen, men varje gång jag försökt har jag fått ge upp utan att ha vikt så mycket som en handduk. Men idag har jag inte bara fått bort högen, utan även strukit några plagg! Utan att överdriva är det ändå ett steg i rätt riktning, och det är bra för det allmänna välbefinnandet.

Jag passar på att titta på skidskytte-VM när jag ändå ligger för ankar, och har tagit upp min stickning igen. Nu kanske tröjan blir klar?

Julmarknaden

Så var det äntligen dags för julmarknad! Jag hade tur och fick låna en plats under ett partytält. Det skulle inte regna enligt väderleksutsikterna men det kändes ändå skönt att ha tak. Jag fick också någonstans att hänga upp min julgirlang av röda ullhjärtan och en ljusslinga.

Plötsligt såg jag att min anteckningsbok som låg på bordet var prickig av vatten, men det dröjde ytterligare en stund innan jag fattade att det faktiskt hade börjat regna! En liten del av mitt bord stod utan tak så jag fick snabbt flytta om så att ömtåliga saker inte blev blöta. Men det värsta med regnet var att besökarna uteblev. Det var väldigt tomt de sista två timmarna, så jag packade ihop lite i förtid.

Men jag är nöjd ändå. Jag sålde flera broderade börsar, alla julkort och en del smycken. Jag la inte fram allting, det ger lätt ett plottrigt intryck. När jag insåg att jag glömt plexismyckena hemma så tog jag bort plastsmyckena från bordet också.

Bordet blev ganska fint tycker jag, med flera ljusslingor och ljuslyktor som lyste mysigt åtminstone sent på eftermiddagen. Men visste, lite för mycket kanske.


Hämtat utställningen

Idag hämtade jag mina bilder på Blackebergs bibliotek. Utställningen blev lite förlängd eftersom den som ska ställa ut efter mig var försenad. Jag hade lagt dit en liten gästbok och det var flera som hade skrivit uppskattande ord i den – jätteroligt! Jag ska komma ihåg att skriva i såna gästböcker framöver, man blir så glad!

Nu är det dags att kontakta de tre som köpte bilder!

Jag tackade nej till att delta i julmarknaden på Biskops-Arnö även detta år. Det är lite för långt att åka för så pass liten utdelning ändå. De flesta kommer fram och tittar,  men så går dom och köper ost och korv! Det är min erfarenhet av att ha deltagit i två marknader: folk vill köpa sånt som går att stoppa i munnen!

Trots denna marknadsbitterhet ska jag ändå kolla om det inte är någon julmarknad i min hemkommun Upplands Väsby, där jag kan vara med.

 

Utställningen är på plats!

I morse åkte jag med två stora kassar med mina bilder till Blackebergs bibliotek, där jag gjorde i ordning utställningen. De flesta av dem är vända utåt i skyltfönstret men det finns även bilder vända inåt rummet. I skyltskåpet la jag bilder som det inte är självklart vad som är upp och ner på. De kan då ses från båda hållen.

Supersnälla Eva på biblioteket ordnade med en fin affisch och plastade in min prislista. Jag fick också lägga dit mina visitkort med länk till hemsidan piaborrman.se.

Här är några bilder tagna utifrån så att torget speglas, men lite syns i alla fall. Jag ska ta bättre bilder på söndag.

Behöver jag säga att det känns fantastiskt och spännande!?

Och annons i lokaltidningen!

Puh!

Sådärja, nu är alla bilder till utställningen klara. De har en upphängningsanordning på baksidan och är signerade. En prislista är fortfarande i funderingsfasen. Det är ju så gruvligt svårt att ta betalt för det man gör, i synnerhet när man är en hobbyhantverkare. Samtidigt som jag ändå vill ha en rejäl slant om nu någon är intresserad. Annars kan det vara. En vän som gör vackra trasmattor sa att antingen får folk betala ett bra pris eller så skänker hon bort dem. Det är någon slags självrespekt.

Här är alla bilderna!

Återigen: varmt välkomna till utställningen på Blackebergs bibliotek! Den går även att se när biblioteket är stängt eftersom den är i det belysta skyltfönstret.

Jag hoppar!

Ny hoppar jag från klippan – här kommer den: piaborrman.se

Hav överseende med de fel som säkert finns och att den inte är riktigt klar. Tyvärr ser sidan ganska knasig ut om du kollar i mobilen, bilder och bildtexter hänger inte riktigt ihop. Men jag börjar så här. Jag uppgraderar den möjligen senare, och har möjlighet att göra den snyggare med mer högupplösta bilder och mer mobilvänlig.

Men visst är den snygg!

Nummer 599

Nackdelen med att jobba heltid är att jag inte riktigt hinner med att skriva på bloggen. Flera gånger har jag tänkt skriva men det kräver ändå att kunna samla tankarna. Det har jag inte riktigt orkat. Det är inget speciellt dramatiskt med det, mest ett faktum. Jag har blivit såå bra på att känna av mig själv: min kropp och min hjärna. När jag känner mig lite trött och hjärnan börjar gå på lågvarv och kärvar lite så vilar jag. Om jag är på jobbet sover jag en stund i vilrummet; och om jag är hemma släpper jag det jag har för händer och vilar. Tar en snabb funderare på om jag ska strunta i att göra nåt jag tänkt, och så skala bort och skala bort. Jag är riktigt bra på det, och det är väl därför det funkar.

Detta är mitt 599:e blogginlägg!! Fatta vad mycket jag har skrivit, fotat och lagt ut. Att starta Tid för mig är ett av mina bättre beslut i livet. Här har jag formulerat mig om mig själv, om hur jag mår – framgångar och bakslag – och om min alltmer bejakade kreativa sida. Bejakad av mig själv. Det är inte helt enkelt att bre ut sig och ta plats. Kolla mig! Kolla mig! Jag kan! Men alla glada tillrop från er som läser hjälper till, ja är faktiskt helt avgörande. Konstigt att en ska behöva att andra säger att det man gör är intressant eller vackert!

Jag har inget nytt att visa men tänker desto mer på saker jag ska göra. Jag har några idéer som jag snabbt skissat ner på vad jag haft till hands, så att jag inte ska glömma bort det. Nu har jag lagt en liten anteckningsbok i handväskan. Det var så svårt att skriva på förpackningen till en våtservett jag hittade längst ner i väskan – svårt, men det gick.

Jag har också sommarkursen på Sätergläntan i tankarna. Jag ska ta med fem bilder som jag vill tova och brodera, så det är dags att börja tänka ut vilka jag ska ha med. Några har jag redan bestämt. De har jag sparat för just detta ändamål.

Jag går också och tänker på Språk- och slöjdkaféet, och kollade i helgen vad de hade på Stadsmissionen i Väsby centrum. Där finns alltid en del garn, stickor, virknålar, knappar och tyg. Om det skulle behövas är det jättebra att köpa material där. Just nu hade de uppenbarligen fått till skänks ett helt lager med broderigarn som de inte sålde tokbilligt, men i alla fall till hälften av vad det skulle kosta i en garnaffär. Men jag har mycket material också, ifall någon behöver. Jag har tänkt ta med lite av varje till första gången så får vi se hur det utvecklar sig. Idag sa en av dem som jobbar på Upplands Väsby bibliotek att det är så bra att de som kanske inte kan svenska så särskilt bra får komma och göra något handarbete som de är bra på – att de får känna sig kompetenta! En bra tanke! En av de som var med på träffen för volontärerna för några veckor sedan sa också att hon var nyfiken och sugen på att lära sig något nytt av dem som kommer, och kanske har tekniker för handarbete som vi inte kan. En bra inställning: alla GER och alla FÅR!

Och smultronschersminen har äntligen slagit ut!

Och som om inte detta vore nog av lycka på en och samma dag så firar vi 24-årig bröllopsdag idag,

Inget sjukintyg – hurra!

Idag var jag på återbesök hos min rare psykiater Iwan. Vi konstaterade att jag mår mycket bättre än när jag ringde för några veckor sedan och bad att få öka dosen på den antidepressiva medicinen. Jag sa att jag förstod det pedagogiska i att han avrådde från ökningen, eftersom jag ju kom upp ur den lilla svackan och mådde bättre någon vecka senare. Han myste lite och sa att jag fick se att medicinen hjälper mig, och fångar upp mig innan jag faller för djupt. En mycket hjälpsam tanke att ta med mig tills det är dags för nästa svacka. Dags att plocka fram och damma av min gamle trotjänare Tilliten!

Jag sa till honom att jag tror att anledningen till att jag fick ökad ångest och hopplöshetskänslor var att jag dels är lite orolig inför att börja jobba heltid – ska jag orka, hur ska det gå, tänk om det går åt pipsvängen? – och dels kände mig osäker på den nya chefen som skulle börja i maj. Jag kände honom inte och visste inte hur det skulle funka för mig med stöd i återgång till arbete. Inte för att jag hade någon anledning att vara orolig, utan just det: att jag inte kände honom.

Men vi kommer finfint överens och jag vågar tro på att jag kommer att fixa det här!

Idag var första gången på mer än tre år, sedan mars 2015, som jag varit hos doktorn och gått därifrån utan läkarintyg i näven! En märkvärdig dag, en dag att lägga märke till, en bemärkelsedag helt enkelt.

Jag firade med att ligga i vår utesoffa i en hel timme. Jag tittade på himlen och lyssnade på fåglar och flygplan medan den varma dagen övergick i svalka.

Nu är klockan snart nio på kvällen, och jag har suttit ute och stickat en bit på min gröna tröja. Bakstycket är klart, nu har jag gjort kanten på framstycket och börjat på det gröna.