Utmattningens skuld

Att drabbas av utmattningssyndrom innebär mycket skuldkänslor.

Skuld över att inte orka vara den mamma jag skulle vilja, och som jag tycker att barnen borde ha.
Skuld över att barnen har en mamma att oroas över.
Skuld över att inte vara den livskamrat jag vill vara, och att behöva lämna över saker jag borde göra.
Skuld över att inte kunna göra den arbetsinsats på jobbet jag vill, och som förväntades av mig en gång, men inte längre.

All denna skuld blir till en stor sorg över Det som inte blev och Det som blev istället.

Det blir en vana också. Nu blev det så här. Barnen kommer att minnas sin barndoms mamma som satt och grät, som var Trött, som inte Orkade. De begränsningar det innebar. Men de kommer också att minnas roliga saker vi gjort tillsammans, det måste jag komma ihåg. Jag var inte trött jämt.

Jag ser människor prata och skratta i högljudda miljöer. Människor som springer. Människor med flera barn på pendeltåget. Hur orkar dom? Jag minns inte hur det var att orka så mycket. Hur går det ens? Jag kan inte föreställa mig det.

Eller som förra veckan när jag jobbade flera dagar på kontoret. Trots att det knappt var någon annan där och det var lugnt och tyst, så vacklade jag hem med öronpropparna i för att stänga larmet ute. Hur orkar människor jobba hela dagar i ända i mer röriga kontorsmiljöer, med möte efter möte, övertid och sen rusa hem för att hämta barn, laga mat, läsa läxor …? Obegripligt.

 

Mer än jag kunde föreställa mig

Jag har haft en helg som blev nästan overkligt bra. Min mamma, som hade stort behov av att komma iväg hemifrån några dagar, och jag tog bilen i lördags morse och var framme i min syster och svågers stuga redan vid halv 11-tiden. När vi åkte därifrån två dygn senare fick vi nästan nypa oss i armen för att fatta hur perfekt helgen blev!

Vädret var helt ljuvligt. Soligt, men inte för varmt. Vi badade flera gånger, och det var jätteskönt trots att det är i Bottenhavet. Vi kunde till och med soltorka oss på bryggan utan att frysa. Vi åt jättegod mat, som vanligt, och fick till och med surströmming!

Det märkligaste som hände var att min kära vän T och hennes man H, som jag visste var ute med sin segelbåt norrut, kom seglande förbi och ankrade för natten utanför oss! De åt middag tillsammans med oss och vi hade det hur mysigt som helst.

Vi såg solnedgången från bryggan båda kvällarna och den sista morgonen vaknade jag precis vid soluppgången! Det var min födelsedag och den kunde inte ha börjat bättre! Jag somnade om och när jag vaknade igen lite senare, tog jag ett morgondopp med syster och mamma innan frukosten.

Jag behövde verkligen den här helgens ro och fina umgänge! Jag har mått bra och kommit bort från en del malande tankar som inte ger något annat än oro. Det enda smolket i bägaren har varit att jag inte kunde sova middag i hängmattan på grund av RLS.Jag fick en del tankar om saker jag vill göra nu innan nästa veckas sommarkurs. Bara att viljan finns där känns bra. Bland annat ska jag försöka ta mig samman (så lätt det låter – som om det handlade om det, att skärpa sig!) och smida något litet i alla fall, så jag inte kommer till silversmideskursen helt ringrostig.

Äntligen dags för paradiset!

Idag åker min mamma och jag till min systers och svågers underbara ställe i Söderhamns skärgård! Ni som följt bloggen vet att det är ett ställe jag älskar att vara på, och jag hoppas få lite ro i kropp och själ där i helgen.

 

De sista dagarna har jag haft mer ångest än vanligt och den där nedbrytande känslan av diffus oro blandad med hopplöshet. Jag hade tänkt läsa mycket under semestern och få ork till verkstan, men det har inte funnits energi och koncentration till något av dem. I sig är det ingen fara med det, det är ju inget jag ska prestera. Men jag hade sett fram emot det. Nu blir det mest korsord och patiens på dagarna, och så lyssnar jag på poddar. Det är fascinerande att se hur dagsformen avgör om jag klarar DN:s svårast korsord eller inte! Hjärnans kapacitet varierar med nivå av ångest och depression.

Nu är det bara en vecka tills jag åker till Mullsjö folkhögskola på silversmideskurs. Jag hade hoppats komma igång med att smida här hemma så att jag inte behöver ägna värdefull kurstid åt att putsa av rosten på mina färdigheter först. Det är ett bra tag sedan jag ägnade mig åt silvret. Men det får bli vad det blir. Bra blir det i vilket fall som helst. Att komma bort hemifrån alldeles på egen hand, och bara tänka på mig.

Matt mitt i semestern

Idag har jag haft precis halva min semester. Vi kom hem från en tur till min pappa i Jämtland igår kväll. Där var det kallt och blåsigt, och riktigt skönt som omväxling. Min man frågade när vi åkte därifrån om jag känner något speciellt när jag är i min barndoms hemtrakter, och det gör jag absolut. Men det är inte helt lätt att sätta ord på det. Det är nästan 40 år sedan jag flyttade därifrån, men det är något med landskapet som känns hemma.

Åkte och handlade i en stor matbutik idag. Vi skulle inte handla så mycket, men vi råkade vara i närheten så vi valde den. Men jag klarar inte av så stora mataffärer. Jag får starka utmattningssymptom: blir långsam i hela kroppen och hjärnan. Kan inte skynda mig och inte heller tänka något vidare. Som tur var så var min man med så vi tog oss därifrån till slut. Försöker vila och ta det lugnt nu bara.

Jag mår inte så bra, känner hur jag dippar nära kanten till depressionen då och då. Jag får se hur det fortsätter, och ringer psykiatrikern om jag känner att det behövs. Han ska ringa i morgon bitti för att höra hur det gått med melatoninet.

Jag hade ett inbokat besök hos min massör idag också, och det var så skönt att komma iväg dit. Jag var inte så spänd i axlarna som förut, och det beror nog mest på att jag har semester och inte sitter vid datorn hela dagarna.

Höstanemonen har precis börjat blomma

 

Fick en beställning

Häromdagen fick jag plötsligt en beställning på en börs jag broderat en koltrast på. Det var en person som letat runt efter något med just en koltrast, och som fått träff på bloggen. Jag har inte den börsen kvar, och inte den andra jag broderat en koltrast på heller. Jag erbjöd mig att göra en ny, men den kostade mer än hon tänkt så det blev ingen affär av.

Jag blev ändå väldigt glad och peppad, det var längesedan jag försökte sälja någonting. Under sjukskrivningen kan jag ju inte aktivt annonsera, och har inte heller den orken.

Jag hade tänkt läsa mycket som jag gjorde förra sommaren, men jag har varit lite för trött för det. Jag blir ofta sömnig av läsningen och känner mig lite oengagerad. Det som framför allt sätter guldkant på den här sommaren är att jag badat mycket. Det ger en bra känsla av semester, och då gör det inget att jag mest såsar omkring under de dagar jag är hemma. Märkligt att det är så viktigt att känna att jag gör något vettigt, som att läsa eller rensa förrådet till exempel! Under den mer extrema värmen är jag inomhus med dörrar och fönster stängda, och luftvärmepumpen ställd på kyla mellan varven. Jag har nog av mitt inre värmeaggregat!

I morgon åker jag med min man och dotter till min pappa i Jämtland i några dagar, det blir fint! Där är det lite svalare, som tur är. Jag har ytterst få klädesplagg som jag står ut med när det är 25-30 grader, men nu kanske jag kan variera mig lite mer. Jag har inte tänkt köpa kläder innan jag går ner mer i vikt heller, och sakta men säkert växer jag i kläder i garderoben igen som tur är! Målet för semestern är att hålla vikten, inte att gå ner, och det har jag hållit hittills. Men sen ska jag sätta fart igen med viktnedgången! Jag hoppas verkligen vara i mål till nästa sommar.

Jag får ge mig till tåls

På ett bekant sätt känner jag mig väldigt trött och oföretagsam de här första dagarna på semestern. Det är väl egentligen ingenting konstigt med det, att det kommer en trötthet över en när man efter ett arbetsår kan slappna av och gå ner i varv. Bara att ha tålamod och låta den ta plats i några dagar. Jag har inga planer för den närmaste tiden ändå.

Jag minns med en rysning en semester då jag jobbade stenhårt ända till sista dagen innan semestern. Åkte hem med en känsla av att ändå inte hunnit klart det jag tänkt. Stressade igenom kvällen med förberedelser inför bilresan upp till Jämtland nästa morgon med hela familjen. Det resulterade i att det dröjde långt in på semestern innan jag lugnat ner mig, och att vi glömde flera saker hemma. Bland annat jackor till oss alla fyra, vilket inte är en helt oväsentlig persedel i den norrländska sommaren!

Varför hade vi så bråttom? Jag lärde mig mycket på den situationen, även om det dröjde några år innan myntet helt trillade ner. Detta utspelade sig nämligen under en tid då jag fortfarande trodde att jag orkade hur mycket som helst (trots att jag redan varit sjukskriven för utmattning en gång!), och jag trodde att allt hängde på mig – både på jobbet och hemma. Så dumt.

 

Igår fick jag ett hugskott och gick in i verkstan utan direkt ärende. Jag stod och tittade på arbetsbordet, och fick en ångestvåg i bröstet. Inte så väldigt stark men tillräcklig för att gå därifrån, och lägga mig en stund. Nåja, jag får ta det lugnt helt enkelt. Verkstan är ju på ett sätt också förknippad med att prestera, även om jag inte har någon yttre press på mig.

Tidigt i morse sov jag en stund på soffan på uteplatsen. När min man också vaknat åkte vi till närmaste sjö och badade från en brygga med badstege. Helt ljuvligt – det var inte sista gången!

Norrvikensjön i Upplands Väsby

Sothöna med unge

Helg i Hälsingeskärgården

I fredags tog min syster och jag bilen de knappa 25 milen upp till hennes sommarstuga i Söderhamns skärgård. Ni som följt bloggen vet att det är en av mina käraste platser på jorden, och jag är så glad att min syster och hennes man har den kvar så att jag kan få komma hit. Den köptes av våra morföräldrar 1948 så här finns en historia och vi ser deras avtryck överallt, även om mycket är förändrat och förbättrar sedan deras tid här. Trots att det är så kallat omodernt utan vatten, avlopp och el, så är det precis så pass funktionellt man kan behöva på semestern med gasolkylskåp, gasolspis och vedkamin. Vatten tas med i dunkar från fastlandet, och diskar gör man utomhus men under tak.

Bottenhavet med Hällgrunds fyr långt där ute

Vi kom fram vid halv 5-tiden och efter att ha ställt undan maten, satte vi oss på bryggan med bubbelvin i glasen och njöt i solen och den ljumma kvällsluften. Jag tog ett dopp för att få av mig den klibbiga känslan på kroppen.

I sedvanlig ordning hade vi lagt ner en del jobb på att hitta recept på god mat att laga, och den här kvällen åt vi en variant av vit pizza med champinjoner, grönkål, salsicca, hasselnötter och mozzarella på. På bryggan förstås! En sån där kväll jag drömt om!

Jag kände mig märkligt påverkad av vinet, framför allt var jag lite yr och vinglade när jag gick. Somnade en stund i kvällsolen och gick vacklade i säng vid 21-tiden. Sov i 10-11 timmar men kände mig pigg och inte alls bakis. Insåg att jag helt enkelt varit toktrött kvällen innan!

Liljekonvaljerna doftade var man gick!

På lördagen gjorde vi inte så mycket, helt enligt plan. Läste lite, pratade. Det hade ösregnat på natten men det var uppehåll under dagen. Solen tittade fram allt mer, så ä även om det blåste lite väl mycket för att äta middag ute så blev det ännu en fin dag.

Det har inte varit några stora problem med RLS när jag varit här, men typiskt nog satte det igång när jag precis skulle ta en tupplur på eftermiddagen, och satte p för den planen. Jag ställde mig i vattnet upp till knäna för att lindra symptomen, hemma duschar jag benen med kallt vatten ibland. Det lindrar.

Strax innan solnedgången på bryggan

Idag, söndag, lyser solen men det blåser ordentligt så vi kommer att få kämpa en del för att få ut båten. Men innan vi åker hem ska vi äta surströmming till lunch! Det kan visst bli brist på den delikatessen i år, så alla fjolårsburkar kommer nog att ta slut i affärerna. Vi fick tag på en burk i den andra butiken vi kollade i, sån tur.

Masserad

Jag hade inte lika ont i axel/nacke/rygg idag, som skönt var. Men jäklars vad det kändes när massören tryckte på muskelknutarna! Det var de vanliga musklerna som knutit sig, men nu var det också en muskel på vänster sida av halsen som hon sa var spänd som en fiolsträng. Jag har en tid i nästa vecka också, men sedan ska hon opereras. Jag får se om jag behöver fler behandlingar innan hon är tillbaka. Då får jag väl boka med någon annan massör.
Jag känner mig lite låg ikväll också, men inte lika som igår. Skulle vilja ha ork att göra någonting, men känner mig trött. Behöver nog semester.

En sak jag vill göra är att köpa jord och gödsel och fylla på i rabatterna. Jag ska köpa några nya plantor också. Det är inte så bråttom egentligen; det är mer att jag skulle vilja känna orken att åka iväg en eftermiddag och bara fixa det.

På fredag och över helgen ska jag och min syster till hennes sommarställe i Söderhamns skärgård, bara vi två. Det ska bli superskönt och mysigt!

I ensamhet

Min man är bortrest i fem dagar, på semesterkurs som han sett fram emot länge. Jag är verkligen glad för hans skull. Vi behöver semester och vi behöver vila, båda två. Men jag känner mig verkligen ensam. Det är inget farligt förstås, men det slår mig verkligen redan idag, den första dagen som han är borta. Vi har varit ifrån varandra många gånger, och det är desto mysigare när vi ses igen. Vi har något att berätta för varandra, och längtan ger en extra dimension åt återseendet.

Den här ensamhetskänslan är inte bara en längtan, det finns en ångest-aning i den. Kanske mer en rädsla för att få ångest än den verkliga varan. Jag har ingen att gömma mig hos, som fredar mig. Kanske är det den känslan som det handlar om?

Maskros efter regnet

Jag fick en ptsd-upplevelse igår.  Blev snabbt och obarmhärtigt tillbakakastad i en gammal upplevelse, och pang så kom smärtan i axeln tillbaka. Den jag gått hos en massör hela våren för att få bort. Spänningen i axeln, övre ryggen och nacken gav en smärta som var nästan outhärdlig, tills jag kom på att boka tid för massage, och det blev långsamt men säkert bättre för varje session. Så på ett ögonblick var jag tillbaka på ruta ett! Som tur var fick jag tid hos henne redan i morgon så då får hon knåda på mina knutar.

När jag ser det så här nedskrivet så är det kanske inte så konstigt att jag känner mig ensam och lite otrygg. Men det är bara en känsla, inget riktigt hot. Det är det jag jobbat mycket med att få min kropp att förstå, och det ska jag övertyga den om även denna gång.

Min gamla ångestdröm

Jag läste Beate Grimsruds Jag smyger förbi en yxa och hajade till för en beskrivning av en omöjlig situation som fick mig att tänka på min ångestmardröm från barndomen.

Den treåriga flickan i berättelsen hör en röst som säger att hon ska leta efter sin mamma i väggen. Inte på, inte bakom utan inuti väggen. En omöjlig uppgift som väcker en stor frustration inom henne. Det är den känslan jag känner igen. Min mardröm handlade om att jag gjort något, och det var helt irrelevant vad detta något bestod i. Det jag måste göra var att göra den saken ogjord. Inte sudda ut ett streck eller fylla igen ett hål, utan jag skulle aldrig ha ritat det där strecket eller grävt det där hålet från början. Jag skulle med andra ord göra någonting helt omöjligt, och det väckte en enorm ångest inom mig. Jag drömde detta under flera års tid. Förutom känslan är det ett synminne av en slags cirkel som går runt runt, och jag minns att jag tänkte att det fanns en tvättmaskin med i drömmen.

Jag fick tidigt medicin för att sova lugnare. Jag tänker på den mardrömmen ibland, och minns skräcken när jag vaknade och hur mina föräldrar först fick försöka att få mig lugn och sedan trösta så att jag kunde somna om. Det sista minnet jag har av drömmen är från när jag är 12 år, så den fanns med under många år.  Anledningen till att jag vet att jag var 12 år, är att jag i 6:an tränade gång. För att få mig att varva ner efter drömmen, gick min pappa och jag gång i vår källare – fram och tillbaka!

Jag kan förövrigt rekommendera boken till läsning! Så här skrev jag om boken när jag läst den:

Jag läste precis ut den och är väldigt tagen. Barnets perspektiv känns så klockrent, och jag anar mycket som pågår i familjen men som inte sägs rakt ut. Om misshandel, om fattigdom, om psykisk ohälsa. Om hur barnet Lydia med alla tankar surrande i huvudet försöker hitta någon reda i världen. Hennes skyddsmekanismer – att sudda bort människor i farliga situationer, att innesluta sig själv som i is. Men också hennes självkänsla och självförtroende – klart att hon ska bli snabbaste löparen i världen!
Språket krackelerar i takt med hennes mående tänker jag. En bok att minnas!