Den eviga kampen för acceptans

Jag har skrivit flera gånger tidigare om acceptans. Om att se att så här blev det för mig. Så här har jag det nu, och med små små steg åt rätt håll kan det bli lite bättre. Också att se att det blev ok. Att jag var tillräckligt bra. ÄR tillräckligt bra.

Tidigare har det mest handlat om föräldraskapet, men nu är det jobbet jag går och tänker på. För att vara i min bransch har jag ett prestigejobb, och mitt drömjobb. Men det ställer krav också, även om de hårdaste kraven kommer från mig själv. För några år sedan sa jag till min dåvarande chef att jag kanske inte kan ha ett sånt här krävande jobb, jag kanske borde söka jobb på Ica. Mycket väl medveten om att det är ett slitsamt jobb med dåliga arbetstider och låg lön – det var mer en desperat känsla av att jag inte kunde tänka och fungera som mitt jobb krävde. Min chef sa bara stilla att ”det skulle inte vara du”.

Jag har haft jättefin stöttning av både de (flesta) chefer jag haft på den här tjänsten, och av mina fina och generösa arbetskamrater. Jag pratade en stund med vår nya chef idag, han som tidigare sa åt mig att vara generös emot mig själv nu när jag börjar jobba heltid. Jag sa att det betydde mycket att han sagt så, eftersom jag känner mig väldigt trött på eftermiddagarna. Han sa att om jag jobbar typ 80 % nu ett tag så är det helt ok. Det viktiga är att se att det håller på sikt. Det var väldigt bra för mig att höra! Han sa också att om jag skulle behöva gå ner i arbetstid så är det självklart ok. Det skulle kanske räcka att jobba deltid under en period. Så himla skönt att höra att han fattar och gör vad han kan för att det ska funka!

Jag har gått och luktat på en smultronschersminbuske varje dag under den tid den blommade. Nu har kronbladen fallit av men kvar är en liten och mer oansenlig stjärna. Men den är också fin, och jag fick en tanke att det kan vara jag: även om jag inte är den jag varit en gång eller framför allt skulle kunna vara, så duger jag ändå.

Snart semestervila

Nu ska jag bara jobba två dagar till och sedan har jag semester i fem veckor, eller rättare sagt i 38 dagar eftersom jag tar ledigt redan på fredag. 38 dagar! Så härligt och så lägligt. Jag är trött och börjar få tankar om att jag nog inte orkar jobba heltid. Men jag föser de tankarna åt sidan nu. Kanske jag känner mig piggare efter semestern?

Samtidigt har jag lovat mig själv att inte köra slut på mig igen. Det kan vara så att jag inte orkar jobba 8 timmar och pendla 2 timmar varje dag. Att jag kanske måste gå ner i arbetstid. Min hälsa är viktigare än allt annat just nu. Det vore förstås ett rejält ekonomiskt avbräck att jobba färre timmar, men vi är ju vana vid att leva på min sjukpenning och deltidsjobb sedan länge, så det går naturligtvis. Och det kanske inte är för alltid.

Tankar som håller mig uppe

Jag mår bättre idag, betydligt bättre. Jag tog min chef på orden och var generös med mig själv: tog det lugnt i morse och åkte hem tidigt på eftermiddagen och tog med mig jobb till min utesoffa. Det kändes bra.

Att jag tar hand om mig själv känns bra, och det är en hjälpsam tanke. Jag bryr mig tillräckligt mycket om mig för att vara aktsam med mig själv. Jag har skrivit förr om självmedkänsla och tycker att det är ett viktigt ord.

Jag älskar stjärnflocka!

Min psykiater sa senast vi sågs att jag har något som hjälper mig att inte djupdyka och falla igenom totalt. Det var mina mediciner han syftade på. ”De tar inte bort känslorna helt” sa han, men menade att de gör att jag klarar mig, och det är en hjälpsam tanke om någon! Jag klarar även av svackor för jag har mitt skyddsnät. Det är inte dunbolster som bäddar in mig så att jag inte påverkas alls, utan snarare såna där hårda madrasser som vi slog kullerbytta på i gympan. Hårda att falla emot men samtidigt skyddande så att jag inte går sönder. Det är nog min största rädsla – att gå sönder och veta om det.

Vattenhål för bin och humlor

Nummer 599

Nackdelen med att jobba heltid är att jag inte riktigt hinner med att skriva på bloggen. Flera gånger har jag tänkt skriva men det kräver ändå att kunna samla tankarna. Det har jag inte riktigt orkat. Det är inget speciellt dramatiskt med det, mest ett faktum. Jag har blivit såå bra på att känna av mig själv: min kropp och min hjärna. När jag känner mig lite trött och hjärnan börjar gå på lågvarv och kärvar lite så vilar jag. Om jag är på jobbet sover jag en stund i vilrummet; och om jag är hemma släpper jag det jag har för händer och vilar. Tar en snabb funderare på om jag ska strunta i att göra nåt jag tänkt, och så skala bort och skala bort. Jag är riktigt bra på det, och det är väl därför det funkar.

Detta är mitt 599:e blogginlägg!! Fatta vad mycket jag har skrivit, fotat och lagt ut. Att starta Tid för mig är ett av mina bättre beslut i livet. Här har jag formulerat mig om mig själv, om hur jag mår – framgångar och bakslag – och om min alltmer bejakade kreativa sida. Bejakad av mig själv. Det är inte helt enkelt att bre ut sig och ta plats. Kolla mig! Kolla mig! Jag kan! Men alla glada tillrop från er som läser hjälper till, ja är faktiskt helt avgörande. Konstigt att en ska behöva att andra säger att det man gör är intressant eller vackert!

Jag har inget nytt att visa men tänker desto mer på saker jag ska göra. Jag har några idéer som jag snabbt skissat ner på vad jag haft till hands, så att jag inte ska glömma bort det. Nu har jag lagt en liten anteckningsbok i handväskan. Det var så svårt att skriva på förpackningen till en våtservett jag hittade längst ner i väskan – svårt, men det gick.

Jag har också sommarkursen på Sätergläntan i tankarna. Jag ska ta med fem bilder som jag vill tova och brodera, så det är dags att börja tänka ut vilka jag ska ha med. Några har jag redan bestämt. De har jag sparat för just detta ändamål.

Jag går också och tänker på Språk- och slöjdkaféet, och kollade i helgen vad de hade på Stadsmissionen i Väsby centrum. Där finns alltid en del garn, stickor, virknålar, knappar och tyg. Om det skulle behövas är det jättebra att köpa material där. Just nu hade de uppenbarligen fått till skänks ett helt lager med broderigarn som de inte sålde tokbilligt, men i alla fall till hälften av vad det skulle kosta i en garnaffär. Men jag har mycket material också, ifall någon behöver. Jag har tänkt ta med lite av varje till första gången så får vi se hur det utvecklar sig. Idag sa en av dem som jobbar på Upplands Väsby bibliotek att det är så bra att de som kanske inte kan svenska så särskilt bra får komma och göra något handarbete som de är bra på – att de får känna sig kompetenta! En bra tanke! En av de som var med på träffen för volontärerna för några veckor sedan sa också att hon var nyfiken och sugen på att lära sig något nytt av dem som kommer, och kanske har tekniker för handarbete som vi inte kan. En bra inställning: alla GER och alla FÅR!

Och smultronschersminen har äntligen slagit ut!

Och som om inte detta vore nog av lycka på en och samma dag så firar vi 24-årig bröllopsdag idag,

Snart har ännu en vecka gått

Veckorna går så fort nu tycker jag – i morgon är det fredag igen och en hel vecka sedan mannens 60-årsfest! Och jag har jobbat heltid i sju arbetsdagar! Det går riktigt bra, men det gäller att jag vilar lite på jobbet efter lunch. Det känns fortfarande lite overkligt och ovant att vara så här pigg!

Igår var terminens sista yogapass, vilket känns tråkigt. Yogan har blivit mer och mer betydelsefull för mig, och jag har fått övningar så jag kan göra hemma. Det ska bara bli av … Men djupandningen jag lärt mig på yogan använder jag mer eller mindre dagligen, i synnerhet när jag blir stressad och får utmattningssymptom.

Det enda riktigt ordentliga bakslag jag fått sedan jag började jobba heltid inträffade i tisdags. Jag och tre kollegor var på väg till Sandviken på studieresa, och missade anknytningen i Gävle på grund av tågförseningar. Vi hade redan insett att det nog skulle vara på håret att vi skulle hinna byta tåg, men jag konstaterade att ”det är ingen fara, det löser sig”. När vi klev av i Gävle försökte vi orientera oss för att först se om vi ändå skulle hinna med nästa tåg, och därefter hitta biljettförsäljningen för att få hjälp att komma till Sandviken på annat sätt. Alla pratade samtidigt och alla försökte ordna upp situationen (vi är ju inte utvecklingsledare för intet!). Två personer hjälpte oss att reda ut vilket som var den snabbaste vägen till vår destination, och jag gick i baklås. Alla muskler tog semester, jag var helt urlakad. Med gröt i skallen och bly i benen la jag ner, och litade på att de andra skulle lösa problemet. Det blev till slut en taxi och jag satt i baksätet, djupandades och blundade för att hämta igen mig. Resten av dagen gick bra, men jag var lite skakad samtidig som jag intalade mig själv att det varken är konstigt eller oväntat. Jag vet också att jag klarat ut situationen om jag varit ensam.

Jag tittar tillbaka på veckan som gått och inser att jag kanske pressat mig lite väl nära gränsen för vad jag mår bra av. I morgon har jag något så unikt som en helt blank dag i kalendern. Då ska jag bena upp lite. Planera. Vara smart.

Lyckad strategi

Min första tredagarvecka som heltidsarbetande har gått riktigt bra. Allt handlar om att ha en bra strategi. Känna av i kroppen hur jag mår och anpassa mig efter det i stunden (vila, sova, byta aktivitet). Ibland måste jag anpassa de närmaste dagarna efter det, som den här veckan då jag avbokade en konferens och la in en extra semesterdag. Inse att det även kan bli för mycket av roliga saker, och ransonera mig på sånt.

En bra sak jag gjort denna vecka är att jag ägnat morgnarna åt jobbläsning. Det är den tid på arbetsdagen som jag är piggast, vilket nog gäller för många. Mina koncentrationssvårigheter märks minst då. I mitt jobb behöver jag läsa en hel del forskningsrapporter och andra mer krävande texter. Det har varit väldigt svårt de senaste åren, och jag har hankat mig fram så gott jag kunnat. Det var en skön känsla att jag orkade den här veckan, och själva texterna var intressanta.

Igår på jobbet kom jag på mig själv med att riktigt njuta!

I tisdags kväll var det äntligen dags för informationsträff för höstens Språk- och slöjdkafé! Jag var bra pirrig – nervös och förväntansfull – och stod i dörren till bibliotekets aktivitetsrum och spanade efter deltagarna. Först kom bara en, så en till. En stunds väntan till och så var vi plötsligt elva! Elva kvinnor som träffades över en kaffekopp för att prata om höstens tisdagskvällar.

Jag berättade hur jag tänkt och Taina från biblioteket om hur biblioteket kan stötta oss med lokal, fika och marknadsföring. Alla berättade lite om sin relation till handarbete. Många hade ”stickat massor på 80-talet” och en sa att hon inte ens var född då! Ytterligare en annan sa att hon tyckte att hon skulle vara med för att vi skulle ha med någon som var gammal, så åldersspannet var stort! Däremot var inga män med, men det vore roligt förstås. Å andra sidan kanske det är lättare för kvinnor från en del länder att delta om vi enbart är kvinnor. Så himla kul att vi är igång!!

 

Provar mig fram

Idag var första dagen jag stannade kvar på jobbet lite längre. I måndags hade vi långt möte på förmiddagen, lite väl långt för mig. Jag fick avbryta på slutet och åkte hem i vanlig tid. Eftersom jag skulle följa med dottern till stallet igår åkte jag hem vanlig tid då, så jag skulle hinna vila innan. Jag måste ju vara lite smart också!

Men idag stannade jag alltså kvar och åt medhavd lunch. Så himla trevligt att delta i det där småpratet som jag missar när jag inte äter lunch på jobbet! Jag kom hem en timme senare än jag brukar. Det kändes bra.

Jag trivs så himla bra på den nya arbetsplatsen! Det är lite enklare att resa och går snabbare för mig att åka dit. Jag är fortsatt pigg och pendlar mellan att vara frustrerad över hur lite jag hinner göra på mina 50 %, och att vara lycklig över att jag orkar mer. Men jag tar det lugnt ändå, det vill säga att jag ser till att inte ta ut mig för mycket. Jag lovar mamma och pappa!

 

Jag känner livet i mig!

På konferensen i Umeå träffade jag en kollega från ett annat län som fått ett råd från sin läkare som jag aldrig hört. Hon är nu sjukskriven på 50 % men nästa steg är inte att arbeta 75 % utan att vara på arbetsplatsen som en 75 %-ig arbetsdag men bara jobba 50 %! Det är ju genialt! Då testar man om man orkar med en så pass lång arbetsdag och vänjer sig vid det, innan man lägger på mer arbetsuppgifter! Det ska jag absolut testa. Jag har ju tänkt smyga igång på 75 % på prov, och här har jag ju tillvägagångssättet! Tack Linda, och lycka till med ditt tillfrisknande!

Jag känner mig så levande just nu, känner livet i mig! Lätt övertaggad, vill göra allting på samma gång! Jag vill ta alla människor i min famn! Vill leva!! Jag vill jobba, träffa människor, skapa. Jag har en stark känsla av att inte sätta mitt ljus under skäppan utan våga mer. Jag känner mig öppen för konstnärliga intryck. Öppen för liv. Jag tänker tillåta mig att känna och njuta av den känslan, och inte dämpa den med förnuftiga pekpinnar om att skynda långsamt. Det gör jag ändå – jag tar det lugnt. Men det hindrar inte att känslan finns i kroppen och knoppen! Livet.

På rymmen

Jag bor i min systers och hennes mans lägenhet när de är bortresta. Jag åkte dit efter jobbet idag och ska åka hem igen efter jobbet på fredag, två nätter här alltså. Det känns som en stor lättnad att få vara för mig själv ett par kvällar. Ensam. Jag väljer ljud omkring mig och kontakt med andra. Det vill säga oftast tyst och utan sällskap just nu.

Felet ligger mest hos mig (som det brukar heta i göra-slut-scener på film!). Jag orkar inte mycket just nu, och faller för minsta lilla. Jag skulle gå ut och posta ett paket igår, och precis när jag skulle ta på mig skorna var det någon som tjafsade om dålig internetuppkoppling. Det var som om att någon knäade mig. Benen nästan vek sig och jag styrde om mina steg till sovrummet, sängen, kedjetäcket.

Det är kroppsminnena som förstör för mig. Allt kaos och oförutsägbarhet under så lång tid har förstört så mycket. Jag har svårt att tro att jag någonsin ska bli frisk. Åtminstone på flera års sikt och framför allt om ingen förändring görs.

Jag har varit så trött de senaste dagarna och sovit mer på dagen än jag brukar. Trots det sover jag på natten som vanligt. Skönt att jag kan lägga mig och sova, att det finns utrymme för det! Och underbart att jag KAN sova – tack vare en tablett Oxascand till kvällen sover jag numera helt ok. Det är det inte alla som kan, i synnerhet RLS/WED-patienter.

Jag har också varit extra känslig för ljud och andra sinnesintryck. På julafton fick jag gå undan några gånger för att vila – hjärnan kändes helt överfull. Allt beror nog på julen med alla dåliga minnen och spänning, så det är nog övergående. Nu tror jag verkligen att jag klarar att inte bli helt sjukskriven i samband med den här julen. Jag ska ju på min retreat-semester också – 8 dagar kvar!

Det blir stora förändringar på jobbet nu i början av året, som jag tror jag skrivit om redan. Jag tycker att det känns spännande på ett positivt sätt, men tänker försöka ta det lugnt och metodiskt så att jag orkar.

Ibland när jag läser vad jag skrivit låter jag som en spröd porslinsfigur! Det är verkligen inte min bild av mig själv! Jag ser mig själv som i huvudsak stark, men min känslighet och livets omständigheter har fällt krokben för mig lite för många gånger. Men ändå finns den där styrkan bakom den stundtals knockade hjältinnan. Den styrkan som också fått mig på fall, när jag gjort mer än jag orkat – om och om igen. Men i huvudsak är den bra!

Hemma igen

Vi landade på Arlanda strax efter kl 18 igår kväll, och jag tog en taxi och var hemma en stund senare. Det har sina ljusa sidor att bo nära Arlanda!

Jag var förstås väldigt trött och det kändes helt underbart när jag la mig på min egen säng och försökte slappna av i alla muskler och andas, andas. Dessutom i vetskap om att jag ska vara kompledig idag, utan krav på mig att göra någonting. Jag vaknade vid 4-tiden och gick upp och la mig i soffan i ett par timmar. Vid 6-snåret blev ögonlocken tunga och jag tog katten Semlan under armen och gick och la mig i sängen igen, och vaknade kvart i 10!

Jag njöt av tanken på att vara så pass långt norrut som vi var, vid Storforsen tio mil nordväst om Luleå. Det är Europas största obundna fors med 82 fallmeter, och vi kunde promenera hissnande nära det dånande vattnet. Vädret var det bästa tänkbara och även om vi hade ett intensivt konferensprogram, så fanns möjlighet att njuta av naturen.

Jag skötte mig riktigt bra tycker jag. Hade bett att få ett rum nära konferenslokalern för att enkelt kunna dra mig undan vid behov. Jag fick inte bara det utan också tillgång till rummet redan när vi kom så att jag kunde vila efter resan.

Redan från början prickade jag in vilka programpunkter jag skulle hoppa över, och dessutom gick jag ifrån ibland för att vila kortare stunder. Jag offrade även en del av den sociala samvaron för att orka med, och la mig tidigt på kvällarna. Gissa om det blir högljutt när 84 pratglada personer samlas för att äta tillsammans! Trött i öronen och överfull i hjärnan drog jag mig tillbaka till rummet och somnade tidigt, för att vakna utsövd tidigt nästa morgon, slå upp fönstret och njuta av Storforsens brus!

Om jag orkar idag ska jag nog sy lite. Jag har ropat in en del tyger på Tradera på sistone som jag ska visa upp i ett senare inlägg.

Idag ringde min handläggare på Försäkringskassan och ville ha kontaktuppgifter till min nya läkare på öppenpsykiatrin. Det senaste läkarintyget behöver kompletteras att hon tyckte att det är bättre att han gör det, än min husläkare. Puh.


Träbro bort till forsen

Forsen sedd från konferenssalen.

Piteälven