Skönt med helg

Igår försköt jag min arbetstid så att jag var hemma under förmiddagen och kom till jobbet först vid 11-tiden. Anledningen var ett externt möte på eftermiddagen, som drog ut på tiden längre än jag hade räknat med. Det tog på krafterna ska jag säga! Att arbetsdagen dels blev lite längre än vanligt och att jag kom hem först på kvällen. Jag brukar ju vara hemma halv ett på dagarna, och har hela eftermiddagen att återhämta mig på.

Vår arbetsgrupp skulle på visning på nyrenoverade Nationalmuseum idag på eftermiddagen, men jag bestämde mig redan på hemvägen igår för att hoppa över den. Jag har verkligen sett fram emot att se museet, men jag visste hur mycket det skulle kosta. Det visade sig vara helt rätt, för jag har varit väldigt trött sedan jag kom hem idag. Jag la mig direkt att sova med en av katterna i knävecket.

Det känns bra med två lediga dagar nu, utan något inbokat. Jag ska arbeta lite i trädgården, spika upp några spaljéer, och förhoppningsvis få tag på en planta vildvin. Jag har ett roligt broderi på gång också så det kan nog bli en del tid i verkstan också.

Sjukskrivningen

Nu är det bara en vecka kvar av min sjukskrivning. Jag ska ringa husläkaren i morgon och be om förlängning på 50 %. Jag tänkte att jag skulle kunna vara redo för att jobba 75 % nu, men det är jag inte även om jag känner mig ok. Reaktionen på förra helgens museibesök är ju inte så övertygande!

Den här helgen har varit ganska lugn. Jag avstod stadsvandringen igår och hade en skön dag hemma. Sov middag i en och en halv timme i utomhussoffan. Det är en sån fantastiskt känsla att sova utomhus!

Alltså dessa magnolior! Jag har en känsla av att de blir allt vanligare och inte mig emot.

Jag har påbörjat ett nytt broderi, ännu en kudde. Bottentyget är i en djupt röd färg och det blir ännu ett träd fast i annan form. Det har tagit sin tid för jag har delvis repat upp trädstammen eftersom den blev för grov. Men nu har jag bestämt mig för att repa upp alltihop och göra stammen som en applikation istället. Den här långsamheten är en del av processen: att tänka, skissa, brodera, repa upp, testa igen.

Om drömmen igen

Jag fick en intressant fortsättning på min drömtolkning av en vän. Hon tänkte att eftersom stenarnas pålagringar var så ljusa så kanske det betyder att det inte är så hotande. Och att min svåger kunde representera en aspekt av mig själv, en som åker på ytan vilket också är positivt. Hans specialitet som läkare, arbets- och miljömedicin, tänkte hon kunde innebära att allt handlar om mitt arbete.

Jag har försökt tänka lite mer på de här nya infallsvinklarna på drömmen. Jag har ju varit sjukskriven igen, och känner en viss oro inför att orka jobba mer än jag gör nu. Jag trivs så bra på jobbet och med arbetsuppgifterna men det innebär ändå en påfrestning. Kanske kan de ljusa pålagringarna vara just sådan stress, alltså av positiva saker? Jag tänker på hur jag försöker släppa ifrån mig en del av den roll jag haft på jobbet för att orka bättre. Det är varken särdeles lätt att göra eller roligt att inse att jag måste det.

Jag har kommit långt på min trädkudde nu. Jag tror att den behöver lite röda detaljer i hörnen. Jag testade att göra en rad med franska knutar i rött, men blev inte nöjd med resultatet. Jag får sova på saken. 

Väntan …

Jag jobbade alltså halvtid igår och det gick bra. Förmiddagen avslutades med APT (arbetsplatsträff). Jag deltog första timmen och var till och med aktiv under mötet. Men jag kände efter en timme att jag fått vad jag tålde och gick därifrån. Min chef gjorde tummen upp. Hon är noga med att jag är rädd om mig, vilket känns oerhört skönt.

När jag kom hem väntade en nybryggd kopp kaffe som sonen gjort till mig, så omtänksamt! Jag tog det lugnt, och tittade en stund på Den stora älgvandringen, ett tv-program på SVT med kameror uppställda där älgarna vandrar i jakt på sommarbete. Ett oerhört långsamt och vilsamt program med porlande älv som enda ljud.

Igår kväll fick jag svar från min husläkare att han skickat in kompletteringen till Försäkringskassan, så nu är det bara att vänta in beslut från dem.

Faller, faller

I morse skulle min man och jag åka och köpa jord och lite annat, för att sedan handla mat. Innan vi åkte loggade jag in på Försäkringskassans hemsida för att se om beslut fattats om min sjukpenning. Då såg jag att jag fått ett meddelande om att min läkare ombeds komplettera läkarintyget innan beslut kan fattas och pengar betalas ut. Jag sjönk, men sa till min man att nu gäller det att inte gräva ner sig över det.

Vi åkte iväg på vårt första ärende, men till slut kom allt ifatt mig och jag blev helt matt och långsam i hela kroppen. Min man skjutsade hem mig och åkte och handlade mat ensam. Själv la jag mig under kedjetäcket och sov av och till i nästan två timmar. Jag blev nästan tröttare ju längre dagen led. På eftermiddagen skulle jag träffa min kära vän T, och fick be henne komma och hämta mig med bil. Hon bor bara några minuters promenad bort men jag hade ingen ork att gå. Vi hade en väldigt vilsam och fin kväll tillsammans, och jag fick skjuts hem av hennes dotter.

Hösten 2017 började Försäkringskassan ifrågasätta mina läkarintyg och om jag minns rätt fick alla intyg kompletteras fram tills dess att jag med blåslampan i häcken började jobba heltid i maj 2018. Det är oerhört nedbrytande att aldrig vara säker på om man ska få några pengar. Aldrig vara säker på att bli trodd. Som om att jag VILL vara sjukskriven! Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om hur mycket jag fått försaka yrkesmässigt på grund av min ohälsa. Så mycket jag velat göra och åstadkomma men inte orkat eller förmått. Då känns det rent ut sagt förjävligt att bli ifrågasatt, för det är så det känns. Det var inte det jag behövde när jag skulle kraftsamla inför att jobba halvtid.

Nu har jag en dag på mig att göra ingenting, att försöka få ro i kroppen.

Tankar som trängs

Påskhelgen har fortsatt bra – jag är riktigt pigg. Men det är många tankar som trängs. Funderingar på hur det ska gå att jobba varvas med dagdrömmar om ett enklare liv och oro inför framtiden.

Idag promenerade jag med min goda vän E och vi hade som vanligt ett bra samtal. Vi har liknande anledning till varför vi båda drabbats av utmattningssyndrom och depression, och förstår varandra bra. Känslan av att jag inte har full kontroll över mitt liv förstår hon. Det vill säga att det finns osäkra och oförutsägbara faktorer som spelar alltför stor roll. Det är här mitt stora dilemma ligger, och jag tror inte att jag kommer att bli helt frisk så länge det ser ut så här. Det är frustrerande och sorgligt.

Idag såg jag vitsippor för första gången i år – alltid lika förunderligt underbart!

Jag har gett mig i kast med att sy på symaskin igen. Det är bara en som fungerar och den är inte så bra egentligen. Jag har också två Husqvarna zigzag som inte funkar. Den ena tror jag att motorn gått sönder på (utan att kunna nåt om motorer) men den andra tror jag kan funka om den får service och rengöring. Jag ska ta tag i att lämna in den nu. Jag är väldigt sugen på att sy. Efter många svordomar och en avbruten nål fick jag till slut ihop en liten necessär på min skruttmaskin.

Ökad dos igen


Igår träffade jag psykiatern igen. Han frågade hur jag mår och jag hade så svårt att formulera det. Han frågade om mina dippar, och jag sa att de kommer fortfarande – bråddjupa och blixtsnabba. Jag kom till slut på en bild som stämmer ganska väl: jag mår oftast hyfsat bra och det kan beskrivas som en horisontell linje. Ibland bryts linjen av och skapar ett djupt hack. Jag tappar fotfästet och skakas om rejält även om jag snabbt är tillbaka på linjen igen. Periodvis, under delar av dagen, är linjen sänkt och ligger konstant nedanför den vanliga nivån. Inga djupa hack men desto längre tid, under större delen av en dag. Både hacken och den tillfälliga sänkningen är tärande.

Han frågade om jag vill prova ny medicinering och jag frågade om det går att öka Mirtazapin ytterligare. Det tyckte han var en bra idé och från och med igår kväll tar jag tre tabletter, 0,45 mg. Det är i princip maxdosen.

Jag frågade om det finns andra alternativ om det inte kommer att hjälpa, och då bröts hans vanligtvis oerhört lugna och milda fasad och han slog ut med armarna och sa att oh ja, det finns mycket annat att prova. Det ska jag inte oroa mig för, det finns tyngre artilleri att ta till. Det lugnade mig. Tanken på att ha det så här för all framtid känns tung. Jag måste bli av med RLS/WED och depressionen, eller rättare sagt: jag måste bli av med symptomen. Sjukdomarna får jag dras med.

Idag jobbade jag i två timmar, min första arbetsdag sedan i början av mars. Det kändes väldigt bra. Förutom mina närmaste arbetskamrater var det andra på förvaltningen som kramades och hälsade välkommen tillbaka.

Jag var inte så väldigt trött när jag kom hem tyckte jag, men sedan somnade jag på eftermiddagen och sov i nästan två timmar så det tog nog på krafterna ändå!

Fådda blommor!

Det gick alldeles utmärkt bra att åka till stan idag! Jag började med att träffa mina fina arbetskamrater och fika med dem. De hade köpt en bukett tulpaner till mig! Så himla gulligt och så glad jag blev! Dom har längtat efter mig, och jag har sannerligen längtat efter dem.

Sedan gick jag hem till min mamma och hennes man som bor i närheten, och så var jag hemma igen klockan ett. Jag kände mig inte trött under hemvägen, och tänkte att det kanske skulle komma när jag kom hem. Men det var inte så farligt alls. En sån lycka!

En annan lycka är att jag inte har ont i högerhanden idag. Igår broderade jag på tok för länge, och hade så ont att jag fick be om hjälp med att använda pepparkvarnen! Jag tänkte att jag skulle få lov att vila i några dagar, och funderade på vad jag skulle göra då. Komponera mönster kanske? Jag har ett block där jag skissar lite på vad jag skulle vilja göra i silver på kursen i sommar, och förhoppningsvis även efter kursen. Det ska bli så kul!

 

Trötthet och energiboost

Den här veckan har varit tröttsam. Min veckovisa utvärdering i morgon klockan 16 kommer inte att vara nådig. Jag har inte varit riktigt försiktig med mig. Jag har gjort för mycket och för snabbt. Men det positiva är att kroppen och hjärnan talar om det för mig – direkt!

I tisdags hade jag kunnat ge mycket för att kunna hoppa över Språk- och slöjdkaféet. Jag var så trött när jag var på hemväg, och på grund av störningar i pendeltågstrafiken kom jag hem en halvtimme senare än jag tänkt. Det fick till följd att jag bara hann vara hemma i trekvart innan jag skulle iväg igen. Men vilken energiboost jag fick av kvällen! Vi tre volontärer hade fem besökare, två män och en kvinna med sina två barn. De stannade tills det var slut, och verkade mycket nöjda. Jag tog hand om barnen och vi sydde små väskor av filttyg som jag hade med mig. Så himla gulliga och roliga barn, 4 och 9 år gamla. Trött med väldigt nöjd tog jag bussen hem den kvällen.

Här är det barnen sydde, klippte och klistrade:

Idag avbröt jag i alla fall ett möte och åkte hem lite tidigare än jag tänkt. Hjärnan var på väg att bli proppfull och då fungerar jag inte något vidare. Nä, nästa vecka får jag se till att planera bättre. Jag ska göra en egen studieresa till Mölndal och Halmstad på måndag och tisdag. Det ska bli intressant och roligt, men jag ska också se till att vila. I Halmstad ska jag också passa på att träffa en barndomsvän, det ser jag fram emot!

Jag jobbade hemma igår (mycket bra idé – heja mig!) och tog en promenad i det varma höstvädret. Vilka färger! Jag går och bara njuter av hur solen lyser upp allt orange, rött och gult. Jag satt ute ett tag i solen och jobbläste, fantastiskt men samtidigt skrämmande att det är så varmt.


Förvärrad RLS/WED

Jag har försökt skjuta det ifrån mig men nu är det tyvärr bara att konstatera att jag blivit sämre i RLS/WED. Det har varit lite till och ifrån, men mest till. Igår var det mest på den vänstra sidan. Både i benet, handen och underarmen. Även ryckningarna har mest förekommit i vänster ben.

Jag har också obehagliga känningar i vecken mellan fingrarna (vad heter den delen av handen?), där fingrarna sitter fast i handen. För att häva dessa känningar vill jag helst knäppa händerna stenhård och vrida dem, eller sätta andra handens naglar i vecket. Jag försöker vara försiktig för det känns som att jag skulle kunna få blåsor eller sår av allt gnuggande. Jag har en liknade känsla mellan två tår på vänster fot – helt galet vad nerverna kan ställa till det!

Nu är klockan kvart i åtta på kvällen och jag har tagit kvällsdosen av Gabapentin. För stunden är det värst i fötterna och jag sitter och vickar på dem, spänner musklerna i dem och försöker behålla lugnet. Ibland kan jag hålla på så mycket och så länge att musklerna blir alldeles stumma och utmattade. Det blir en lindring, åtminstone en stund.

Idag hade vi ett möte som blev lite för långt för min del. Jag gick och la mig i vilrummet efteråt, och eftersom det var flera som pratade utanför rummet satte jag i öronproppar. Ah, tyst och skönt! Så tyst att jag inte hörde väckarklockan till en början! När jag äntligen vaknade fick jag en känsla av att ha sovit i flera timmar. Jag kollade snabbt på klockan men väckningsljudet hade bara stått och ringt i någon minut.

När jag kom hem från jobbet la jag mig i en timme och slumrade lite av och till. Sömnbehovet är stort!