Frustration över jobbet

Jag behöver skriva av mig lite om jobbet så kanske jag får frustrationen ur mig. Det är drygt två år sedan jag arbetade heltid senast, och jag har antingen varit sjukskriven helt, halvt eller på trekvart sedan dess.

Just nu jobbar jag 50 % och det är inte mycket man hinner på 20 timmar i veckan. Det är inte förrän nu det slagit mig att alla möten tar ju lika lång tid för mig som för dem som jobbar heltid, men det går åt dubbelt så mycket av min arbetstid – om ni hänger med på hur jag menar. Vissa dagar går utan att jag hinner sitta för mig själv och besvara mejl, efterarbeta möten eller förbereda mig inför det nästa.

Mitt jobb är oerhört viktigt för mig. Jag trivs väldigt bra och ser fram emot att åka till jobbet varje dag. Att få jobba tillsammans med mina fina kollegor, och ha ett ställe där jag känner att jag är den som styr. Där jag känner mig bra och duktig. De flesta dagar tror jag inte att någon märker att jag är sjuk, men ibland blir jag så trött den sista timmen att de ser det på mig. Och efter jobbet är det bara att bita ihop tills jag är hemma och kan krascha i soffan.

Jag vet inte hur nyttigt det är att ta ut sig så varje arbetsdag, men jag vet att jag undviker alternativet – att vara helt sjukskriven – till varje pris. Det är en balansakt att hitta en bra nivå som jag orkar med och som är acceptabel för arbetsgivaren.

IMG_2987

Magnolia utanför jobbet

Men tillbaka till frustrationen. Jag VILL ju så in i baljan mycket! Det finns massor med roliga, intressanta och stimulerande saker att göra i mitt jobb men saker tar tid. Som jag inte har. På plussidan finns mina kollegor förstås, och nu har vi fått förstärkning kring det som jag jobbar med, vilket känns toppenbra. Men jag vill ju kunna köra på för fullt – jobba heltid, orka med jobbresor och vara lite flexibel. Nu har jag avstått en konferens jag gärna velat delta i, och en kommande studieresa till Malmö som jag verkligen sett fram emot innan jag insåg att jag måste avstå. Det är så TRÅKIGT! Jag är OTÅLIG! Jag vill inte ha det så här, JAG VILL BLI FRISK!!

Det går framåt

Det plingar i min mobiltelefon varje fredag kl 16. Det är en påminnelse om att jag ska utvärdera arbetsveckan. Har jag hållit mig till mina uppsatta regler för att orka jobba? Har jag kunnat säga nej, kunnat backa när jag känner att jag inte orkar, sätta gränser för mig själv?

Hittills har jag fått godkänt, jag är riktigt duktig! Förra veckan tog jag ytterligare ett kliv framåt. Jag deltog i ganska långa möten alla dagar utom fredag, och det kändes bra! Jag hade bestämt mig för att avvika från mötena så snart jag kände mig trött, och hade också aviserat detta. Men det gick bra som sagt, och det var en härlig känsla att summera veckan på fredagen!

IMG_1590

Ännu ett citat från Pia Dellsons bok Väggen. Det var en viktigt insikt för mig när jag kom på att jag inte kan förvänta av mig själv att jobba lika effektivt som när jag var frisk. Jag kan inte hinna hälften av det jag skulle gjort om jag arbetat 100 %. I alla fall inte hela tiden. Min hjärna fungerar inte som när jag är frisk. Å andra sidan tänker jag att jag har en ganska hög kapacitet när jag är frisk, så det får vara ok. Men visst känns det urtrist!

Nu längtar jag framför allt efter att min stukade hand ska bli bra så att jag ska kunna brodera igen. Verkstan skriker efter mig! Jag har idéer som jag vill testa, ge mig i kast med mina metallnät igen. Handleden är mycket bättre men den gör fortfarande ont när jag använder den, och den är öm. Jag har svårt att låta bli att använda handen. Jag behöver båda mina händer till det mesta. Tålamod och tillit igen alltså!

En jobbig dag

Idag var jag lätt att putta omkull. När jag åt frukost var det något som gjorde att jag rotade i den där jämrans pappershögen som har en förmåga att alltid ligga på köksbordet oavsett hur många system man uppfinner för att organisera sina Viktiga Papper Som Man Ska Ta Tag I – Snart. Där hittade jag ett brev från kommunen där det stod att någon skulle komma och byta vår vattenmätare idag mellan 7.30 och 11. Panik utbröt i min skalle och tankarna brottades runt. Jag ville verkligen åka och jobba. Jag hade dessutom massage inbokad på förmiddagen på jobbet, och på eftermiddagen skulle jag till sjukgymnasten här hemma. Problemet skulle alltså inte lösas av att jag åkte och jobbade på eftermiddagen istället. Min man skulle ta vår dotter till tandregleringen på förmiddagen, så allt sammanföll i en enda lösning: jag fick jobba hemma och skippa massagen. Medan jag tänkte skyndade jag mig att röja bort saker kring vattenmätare så att den som skulle komma skulle kunna komma fram.

Jag vet inte om du som läser hängde med i alla turer och det är inte det viktiga. Poängen är hur det påverkade mig. Jag blev helt slut: trött i kropp och knopp – jag fick gå och lägga mig och sova. Jag var trött hela dagen. Gjorde ansatser att jobba emellanåt, men fick gå och lägga mig igen. Hade ett långt telefonsamtal med min syster när vattenmätarbytarmannen hade gått och jag kunde till slut varva ner lite. På kvällen kunde jag jobba till slut.

Egentligen är det värsta med den här typen av reaktioner inte hur jag mår just då, utan att de överhuvudtaget kommer. Att jag var så lätt att putta omkull. Men jag försöker intala mig att det var en enstaka händelse. Något som säkert kommer att uppstå igen. Men det är inget bakslag, utan mer som en parentes. Tänker jag.

Nu när klockan närmar sig läggdags halvligger jag i soffan med jättehög tinnitus tjutande i öronen.

IMG_1511

Denna förbaskade kamp!

Idag är jag så extra trött på denna kamp för att må bra. Jag har nog skrivit det tidigare, det är en känsla som kommer och går. Det är ett heltidsjobb, denna kamp. Det blir som om att arbetet med att bli frisk tröttar i sig självt. Varför kan det inte vara lite enklare att leva? Jag kommer på mig själv att få dåligt samvete när jag inte gör ÄNNU mer: promenerar, yogar, gör avslappningsövningar osv. Jag blir så arg när jag tänker på det!

IMG_1496Idag var jag på min elfte akupunkturbehandling. Sjukgymnasten frågade hur det var med spänningar i axlar och nacke, och med spänningshuvudvärken. Jag sa att det varit lite sämre sista veckan – underligt nog samtidigt som jag känt att jag mått bättre generellt. Jag har inte tänkt på vad det kan bero på, men en förklaring som är rimlig skulle kunna vara att jag är lite spänd på att börja jobba 50 % från och med idag. Att det finns en liten oro för hur det ska gå. I bakgrunden finns alltid oron för vad som händer om det inte skulle gå bra. Om Försäkringskassan skulle ha tålamod med mig. Men det är inget jag går och tänker på, mer att det kanske finns där i bakhuvudet ändå.

Idag började jag alltså jobba 50 %. Det blev en bra arbetsdag, men när jag närmade min ytterdörr på hemvägen tog jag upp busskortet istället för hemnyckeln – kanske lite trött ändå!

Att inte alltid gå i mål

IMG_1528Det här lilla stycket ur Pia Dellsons bok Väggen blir bättre för varje gång jag läser det. Det är väldigt tänkvärt att som prestationsinriktad person öva på, kanske tvinga sig, att inte alltid nå målet. Det kan vara i det lilla, och det är väl i vardagen det kommer oftast till pass. Som när jag rent bokstavligen ger mig ut på en promenad men känner att jag inte orkar så långt som jag tänkt. Se det som en vinst att jag gick så pass långt som jag gick, och inte som ett misslyckande att det inte blev som tänkt.

Idag när jobbade hade jag en lista på saker som var viktigast att beta av. På den korta stund jag jobbar för tillfället hinner jag inte mycket, och allt på listan kunde heller inte strykas innan jag gick hem. Jag gick inte i mål. Men jag satt och påminde mig själv flera gånger om att jag jobbar på i vanlig takt och hinner det jag hinner. En fördel med att vara sjukskriven på deltid är att jag inte får jobba över och trötta ut mig. Ska jag jobba 10 timmar i veckan så får jag hålla mig till det.

Det är sista dagen jag jobbar 25 % – från och med måndag ska jag jobba 50 %. Det var en riktigt bra arbetsdag idag. Jag mådde jättebra och kände mig pigg. Vanligtvis blir jag trött, yr och trög i hjärnan i slutet av arbetsdagen, men inte idag. Det var heller inga möten, vilket förklarar mycket. Jag hade bokat in massage, det var längesedan – välgörande! Inte minst känslan att jag kostar på mig själv, jag gör något gott för mig själv, tar hand om mig.

imageI helgen är det dags för Sy- och hantverksfestivalen på Stockholmsmässan igen. Jag hoppas orka dit en sväng och fylla på främst förrådet av vadmal. Det dräller inte av återförsäljare av mindre bitar vadmal i olika färger så jag ska passa på.

 

Om de tröttande roligheterna

IMG_1531Det här citatet från Pia Dellsons bok Väggen är mitt i prick. De gånger jag kommit till jobbet för att hälsa på i slutet av en sjukskrivning till exempel. Jag har längtat både efter kollegorna och efter själva jobbet. När jag kommer dit känner jag en stark värme från alla. De uttrycker glädje över att träffa mig och att jag är på väg tillbaka. Det känns fint.

Men besöket tröttar väldigt. Dels är jag inte van att sitta och prata med så många, och jag hänger inte med i pratet riktigt. Men jag tror också att det handlar om att jag känner mig orolig för att orka börja jobba igen. Hur 17 ska det gå?? Jag vacklar hemåt och kryper in i mitt hål igen. Men just nu är jag inte här, även om jag är trött när jag åker hem efter mina korta arbetsdagar. Jag har bestämt mig för att hysa tillit till att det går vägen!

Nu prioriterar jag att orka jobba framför allt annat. Jag avstår många saker och ber om hjälp för att samla krafterna till jobbet, det är viktigast just nu. Min man tog ledigt för att följa med dottern till tandregleringen idag så att jag slapp. Att ha sånt, egentligen bagatellartat, inbokat en dag drar massor av energi. Jag har också skjutit upp att åka med dottern för att köpa ridkläder och en del andra ärenden, och hennes julklapp – en dag med mamma i Täby centrum – den lär dröja! Däremot har vi bokat in en skidhelg i Romme, dottern och jag. Det se jag mycket fram emot!

Men trots att det blir ett lite torftigt socialt liv så känns det bra att ha en strategi och känna att jag prioriterar rätt.

Jobbat två dagar och jubileum! ??

Nu har jag jobbat i två dagar och det har gått bra. Igår när jag åkte hem strax efter kl 10 (!) kände jag mig pigg, stark och glad! Det här går som en dans! Idag var jag betydligt tröttare och hade svårare att koncentrera mig, men det är mer som jag räknat med att det skulle vara. Jag känner mig nöjd. I morgon ska jag vara hemma, jobba någon timme, promenera och ta det lugnt. Jag vägrar dras ner av trötthetskänslan!

image

Idag fyller bloggen 1 år!!! Tänk om jag vetat för ett år sedan hur mycket den skulle komma att betyda för mig, hur många tankar jag formulerat och insikter jag fått tack vare att jag skrivit fram dem! Jag har publicerat 356 inlägg, mer än ett om dagen! Att döma av ordmolnet har skrivit mest om utmattningssyndrom, återhämtning och broderi, föga överraskande. 

Jag har tänkt på hur det skulle varit om inte social medier fanns. Jag undrar hur det gått med mina smycken, broderiet och allt annat. Nu har jag hela tiden fått peppning av att andra tyckt om det jag gjort, att det ÄR något. Om jag inte fått det kanske jag inte dragits med lika mycket? Tråkigt nog är vi nog många som är mer eller mindre beroende av andras feedback på det vi gör. Men sociala medier ger mig ju också en fantastisk möjlighet att se vad andra gör och att inspireras. En ny värld öppnades för mig och min kreativa sida har fått massor av näring, vilket bidragit till mitt tillfrisknande!

 

På jobbet

Jag åkte till jobbet i morse, trots att jag borde vila. Jag vill träffa mina fina kollegor som jag saknat i sommar, och jag vill inte vara hemma. Men det blir inte så mycket gjort. Jag pratade med min chef i morse som tycker att det viktigaste är att jag är här och att jag ska ta det lugnt. Jag har gjort mycket under sommaren inför hösten.

Jag har skrivit det förut och gör det igen: mina arbetskamrater betyder mycket för mig, och de är och har varit ett stort stöd för mig. Jag känner inte att de tycker att jag ställer till det med mina sjukskrivingar och därmed ändrade planer. Jag känner en stor omsorg, och det är guld värt. Just nu sitter arbetsgruppen i höstterminens första veckomöte, men jag orkar inte vara med. Just möten är helt vidriga. Massor av röster, olika saker att ta ställning till och ha en åsikt om. Jag berättade om hur jag mår och att jag kommer att lulla runt lite stillsamt ett tag, och sedan gick jag. ”Det är mycket kärlek i rummet” sa min chef. ”Jag känner det” svarade jag.

image