Summering av 2021

Det är väl på sin plats att summera året som gått. När året inleddes var det bara en månad sedan jag ökat på min arbetstid till 75 %. Det är en av de saker som jag är gladast för i år, att ha kunnat fortsätta jobba så pass mycket. Det är så mycket roligaste att jobba mer än halvtid. Jag får del av det sammanhang som det är att vara en arbetsgrupp på ett annat sätt. Hinner mer, kan göra ett bättre jobb. Men det finns också en risk att jobba för mycket. Inte fler timmar, för det får jag inte. Men fortare. Vissa dagar har jag definitivt gjort ett heltidsarbete på sex timmar, och det märker jag av också. Jag blir väldigt trött, och resten av dagen blir inte många knop avverkade.
Målet för 2022 är att kunna fortsätta att jobba 75 % i lagom takt och må bra. Det är mycket som är osäkert kring vår arbetsgrupp för tillfället, och det har inneburit en oro som jag påverkats mycket av under slutet av året. Förhoppningsvis blir det tydligare i början av året så jag vet vad jag ska förhålla mig till.

Pandemins fortsättning innebar fortsatt arbete hemifrån, vilket passar mig utmärkt. Det skriver jag lite skamset eftersom jag vet att många drabbas väldigt hårt på så många olika sätt. För mig har det inneburit att jag kunnat jobba mer, och min nya chef har sagt att jag får jobba mycket hemifrån även när vi går tillbaka till arbete på kontoret igen.
Tack vare att vaccinationerna satte igång kunde min syster och jag äntligen hälsa på vår pappa i Jämtland i våras. Vi har också kunnat träffa vår mamma längre stunder än en fika utomhus. Känslan att få krama om dem var fantastisk!

Fantastiska framsteg för sonen som börjat en yrkesutbildning var nog årets höjdpunkt ändå! Barnens väl och ve ligger alltid närmast hjärtat. Det är så spännande att se hur de växt upp till vuxna människor, 19 och 22 år – herregud!

Läsningen som jag hittade tillbaka till sommaren innan tog slut, men under slutet av detta år började jag lyssna på ljudböcker på samma omättliga sätt som mycket annat jag tar mig för! Det känns väldigt kul.

Jag har fortsatt att gå ner i vikt, långsamt men säkert har jag sammanlagt gått ner 30 kg sedan januari 2020. Något att glädjas mycket åt! Jag har bara köpt kläder jag absolut måst de senaste åren. Begagnat och billigt eftersom jag ändå inte tänkt väga så här mycket. Men nu har jag faktiskt köpt en del och det är en härlig känsla!

Jag har några riktigt roliga saker planerade för 2022. Min man och jag firar 30 år tillsammans i januari och jag har planerat en överraskning. I mars ska jag till fjälls en vecka – det känns helt osannolikt underbart – och i augusti ska jag på sommarkurs i silversmide igen! Det är så härligt att ha saker att se fram emot, det bidrar till välmåendet.

Gott nytt år!

Vilodagar

I fredags åkte jag till min kära vän T i Roslagen och stannade till söndag eftermiddag. Kravlösa dagar med vila, sömn, vila, fina samtal och vila. Jag hade packat baddräkten och på lördagen var det dags. T brukar bada flera dagar i veckan, men jag har inte varit i sedan i september. Men jag tvekade inte.

Vattentermometer stod på 7 grader, och det VAR kallt! Så in i … ! Men jag gjorde det, och när jag kom upp på bryggan frös jag inte alls. Luften kändes inte lika kall som kroppen. En kopp te när vi var åter i stugan kändes helt rätt.
I måndags hade jag ett samtal med min chef och blev lugnad kring hur mycket jag måste jobba på kontoret i stan. Jag har inte fått något tydligt besked om det tidigare, men nu sa han att om jag är där en dag i veckan så är det jättebra. Han sa att han ser att jag jobbar på bra hemma, och dessutom är sjukskriven så det är helt ok att jag gör så. Det kommer jag att klara utan problem och det känns väldigt bra.

PS. Jag fick ett ryck och beställde lite kläder, men när de kom var de för stora allihop! Min uppfattning om min kropp har inte hängt med verklighetens viktnedgång!

Sovit

De sista nätterna har jag sovit hyfsat eller riktigt bra. Jag tog Oxascand en natt men efter det har jag kunnat sova ändå. Det värsta RLS-skovet har dämpats något, tack för det!

Jag hörde av mig till psykiatrin via 1177.se och skrev att det är ohållbart och att jag behöver prata med läkaren om att börja använda Oxascand igen. Jag fick bara ett svar att meddelandet skickats till läkarna, men sen hörde jag ingenting förrän det kom ett sms med en tid för läkarbesök 2 december. Jag hade redan en telefontid inbokad med min psykiater några dagar tidigare. Men det är ju bra att vi får prata lite mer ordentligt om det här. Tyvärr var det inte den psykiater jag haft de senaste gångerna som stod på kallelsen. Han har varit så bra, både på att lyssna och på att förklara.

Jag har haft en bra arbetsvecka nu när många är lediga på grund av höstlov. Inte så mycket inbokat utan tid att jobba ikapp i lugn och ro. Det har nog hjälpt till att få ner mig i varv och sömnen att funka bättre.

 

 

Klockan är 02:45 …

… och jag sitter här i fåtöljen mitt i natten igen. RLS-benen gjorde det omöjligt att ligga kvar i sängen för att försöka somna om. Men förr eller senare blir jag så pass sömnig att jag kan somna om på soffan.

Det är ungefär varannan natt som blir så här, och så länge jag jobbar hemma så funkar det med att somna om och sova lite längre på morgonen. Det blir svårare när jag ska jobba mer på kontoret.


Jag pratade med min massör om tandpressning när jag var där och knådade ryggen häromdagen. Hon sa att hon utför käkledsmassage som är bra mot spänningar kring munnen, så nu har jag bokat en tid för det hos henne. Vi pratade också om avslappning och jag förklarade varför det är svårt för mig med övningar för att slappna av när det är så obehagligt i kroppen av RLS. När jag sa det kom jag på att hon också utför taktil massage som jag varit på hos en annan massör. Det är oerhört behagligt, men jag somnade förstås. Det slutade med att jag bokat en sådan också, och det ser jag verkligen fram emot! Hon sa att jag verkligen behöver avslappning med så mycket stress i kroppen som jag har.

På söndag kommer en vän jag lärde känna på universitetet hit, och vi ska ta en långpromenad med paus för medhavda mackor med kaffe. Det ser jag verkligen fram emot!

Tandpressning

Ursäkta gnället men jag hade en kroppsdel som inte krånglade och det var tänderna. Efter besök hos tandläkaren igår då jag klagade på ilningar, frågade hon om jag biter ihop dem eller till och med gnisslar tänder. Om det vore så att jag gnisslar tänder på nätterna så skulle jag fått höra det av omgivningen. ”Fundera på hur du gör på dagarna” sa hon, och några timmar senare insåg jag att jag biter ihop käkarna mest hela dagarna! Hur ändra på det? Ska jag gå med öppen mun? Kan man ha en bettskena på dagen, och hjälper det ens? Jag ska fråga nästa gång jag är där för att dra ut en krånglande visdomstand.

Det här med nätterna börjar bli ohållbart. I natt satt jag upp mellan ett och tre, och var helt groggy när arbetsdagen skulle börja. Det är bra att jag ska ha ett telefonmöte med psykiatern om några veckor så jag kan ta upp det. Somna går bra, det är att sova hela natten som inte gör det. Precis som det var för en del år sedan då jag började med Oxascand.

Under dagen försökte jag sova vid tre tillfällen, men lyckades dåligt på grund av dessa eländes krypningar i benen. Jag somnade korta stunder, men det blev ingen riktig vila.

En rolig sak just nu är att kunna träffa arbetskompisar! Häromdagen satt vi och åt lunch tillsammans och pratade så där som man gör. Efteråt skulle vi ha ett möte, och jag insåg att jag skulle behöva vila lite emellan, men nändes inte gå därifrån. Så svältfödd på samvaro!

Både uppgiven och desperat

Natten till igår var riktigt vidrig. Jag hade sådana känningar av RLS i främst vaderna att jag bara sov sporadiskt. Jag gick upp och stretchade benen några gånger, och la kedjetäcket i en hög över benen när jag försökte somna om. Men att bara ligga stilla med detta intensiva obehag i benen är nästan omöjligt! Jag hatar verkligen den här känslan, och att inte kunna slappna av och vila! Det är ofta när jag behöver det som mest som det är som svårast.

Än går det att plocka en bukett i trädgården! Gråmalva, salvia och lavendel

Jag lyckades somna om i soffan på morgonkvisten – tack och lov, så att jag kunde jobba. Men den intensiva obehagskänslan i benen fanns med hela dagen. Det var länge sedan jag hade det så intensivt under så lång tid i sträck.

Min neurolog ringde på eftermiddagen för att höra hur det gått med förändringen av medicinering, och jag svarade att det nog blivit aningen bättre även om det var förjävligt just idag. Han sa igen att jag inte kan hoppas på att bli helt symptomfri, och att det även påverkas av hur min livssituation ser ut. Det som är så lätt att göra någonting åt – not! Jag hade en hälsning till honom från min psykiater, som undrade om jag skulle testa att öka dosen Gabapentin och/eller betablockare. Men neurologen tyckte inte det, framför allt med tanke på att jag har så mycket medicin redan och att vi framför allt ska testa den nuvarande medicineringen ett längre tag först. Jag kände mig uppgiven och desperat på samma gång, och orkade inte säga någonting mer. Jag vet ju allt detta redan!

Jag kom ihåg en metod att lindra det värsta och letade fram kruskaveln. Jag drog den hårt fram och tillbaka över vaderna, och stretchade med stretchbandet tills benen lugnade ner sig en aning i alla fall. Det är tur att jag är ganska vig och kan sitta med benen ihopvikta under mig, för det kan också funka. Däremot glömde jag att duscha kallt på benen, det kan också lindra lite.

På kvällen var jag så slut att jag blev lite orolig. Jag håller väl inte på att bli sämre i utmattningssyndromet? Jag har insett att hösten blivit alltför intensiv på ett sätt som varit svårt att göra någonting åt. Vi har flera nya på jobbet inklusive ny chef, och jag har behövt inta en roll som jag vanligtvis inte brukar, just på grund av min hälsa. Det känns svårt att backa från det, men jag måste förstås göra det om jag inte ska bli allt sämre. Jag får hoppas på förståelse för det.

PTSD

Den psykolog jag tidigare gått hos och fått mycket hjälp av sa att jag lider av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Det innebär att jag kan triggas av helt ofarliga situationer som påminner om de farliga sedan förr. Hjärnan gör inte skillnad på farligt och ofarligt utan reagerar med stark stress.
Jag har länge tänkt att jag inte kommer att bli helt frisk från utmattningssyndromet förrän min livssituation förändras ordentligt, och det är svårt att veta när det kan bli. I och för sig kan jag acceptera att inte orka jobba heltid under en tid till, men jag skulle vilja orka mer än att bara jobba. Som det är nu kan jag inte göra någonting socialt efter jobbet, och måste noga planera helgerna så att jag kan ägna mesta tiden åt att vila.

Det här går upp och ner, och tidvis är det lite bättre och jag orkar mer. På sistone är det definitivt sämre, och jag är mer känslig för den trigger jag nämnde ovan och PTSD:n gör sig påmind. Igår var en sådan situation. För en utomstående en helt vanlig konversation men som gjorde mig geléartad i kroppen och grötig i huvudet.

Jag sover riktigt eländigt också. Det är väl ok när jag är ledig eller jobbar hemma, då kan jag sova igen det på dagen. Men jag vill inte hamna i en ond cirkel att sova på dagen och sedan inte kunna sova på natten. I natt vaknade jag en gång i timmen och var visserligen bara vaken en stund, men det var psykande att vakna om och om igen.  Till slut klev jag upp kl 4. Då hade jag sovit i ungefär sex timmar och vaknat fem gånger.

Aningen bättre

Jag känner mig en aning piggare nu när jag varit hemma och vilat i två och en halv dag. Igår hade jag tid på vårdcentralen för att mäta blodtrycket. Tänkte att det kan vara fel på min blodtrycksmätare och att det skulle vara bra om de mäter det professionellt. Men den stämde med min och sjuksköterskan sa att den ligger på gränsen, men är ok. Jag sa att den legat betydligt högre andra dagar, och vi kom överens om att jag ska fortsätta mäta hemma och be om en läkartid om inte trycket går ner. Då kan jag behöva höja medicindosen.


Det blev en kort utflykt och som alltid tänker jag att jag skulle kunna passa på att kompletteringshandla på mataffären på hemvägen. Det är alltid något som behövs. Men jag skärpte mig, och berättade för mig själv att det kommer jag inte att orka, och åkte istället raka vägen hem. Och mycket riktigt. Enbart turen till vårdcentralen hade tröttat ut mig så pass att jag inte orkade laga middag på kvällen.

I morse tog jag i alla fall en halvtimmes promenad med min syster i andra änden av telefontråden. Lite långsammare än vanligt men det kändes bra och hoppfullt. I morgon ska jag jobba men jag ska ta det mycket lugnt. Det är det som gäller nu.

 

Tar några dagar ledigt

Några fina dagar hos min pappa är både mysigt och tröttande. Mest påtagligt var avsaknaden av vila i ensamhet. Till detta så bilade vi 51 mil på torsdagen, och lika många mil hem på söndagen.

Lunchpaus i Stöde i Medelpad

I det här läget finns bara en sak att göra, och det är att tvärnita och backa. Jag mejlade min nya chef och sa att jag tar ut tre dagar semester för att vila, och han tyckte att det var klokt när jag beskrev situationen. Jag beskrev också vad jag tror ligger bakom bakslaget. Att jag skrev den där texten med en tydlig deadline, och att jag fått en ny fin arbetskamrat som jag lagt mycket tid på att introducera i arbetet. Något som försvåras av att vi jobbar hemma fortfarande.

Jag har fortsatt att mäta blodtrycket och det är fortsatt högt. Jag har en del huvudvärk också vilket kan bero på det. Det är dags att höra av mig till vårdcentralen.

Lite ledigt i Jämtland

Idag åker jag och min syster upp till vår pappa i Jämtland. Jag har tagit ledigt halva torsdagen och hela fredagen, och det ska bli skönt. Jag är fortfarande tröttare än vanligt, men på en helt ok nivå.

Rudbeckian blommar än

Jag jobbade på kontoret igår, och gick sen hem till min mamma där jag sov en liten stund. Sedan hem till min syster som också bor i närheten av mitt jobb (sååå praktiskt!). Där sov jag också en liten stund innan vi åt middag.

Jag är en fena på att hitta ställen att vila på. På alla kurser jag gått på somrarna har jag hittat krypin, vilrum eller undanskymda fåtöljer där jag kunnat vila mellan varven. När jag varit på konferens eller i andra jobbsammanhang har jag frågat efter vilrum, eller helt frankt lagt mig på en matta på golvet i ett tyst rum för att få vila hjärnan ett tag. Det är nödvändigt för att jag ska orka överhuvudtaget. Ibland har jag somnat men oftast bara legat, blundat, andats.

Vi har fått ny chef och jag hade ett första samtal med honom igår. Jag sa att jag numera vet vad som är bäst för mig. Vad jag orkar, var gränsen går och att lyssna på kroppens signaler. Allt detta är sant, och det viktigaste är att också agera på det. Att stoppa mig själv när jag håller på att mot bättre vetande göra sånt jag vill vill VILL! men egentligen inte orkar. Jag är oerhört mycket bättre även på det.