Och här presenterna till mitt ❤️

Jag har tidigare skrivit om att jag köpt vadmalsrockar från Beredskapsboden. Jag köpte också halsdukar, fingervantar och torgvantar i ull därifrån som jag broderade på och gav min man i födelsedagspresent. En nyckelring blev det också.

image

image

 

image

 

 

 

 

imageJag broderade också och klistrade på en stor tändsticksask. Ett mönster jag knyckt från en tallrik vi har.image

Mitt ❤️

Idag fyller min älskade man Micke år. Han är ett oerhört stort stöd för mig, min trygga punkt i livet. Han ser när jag inte orkar, och finns alltid där.

image

Vi träffades för 24 år sedan på Bibliotekshögskolan i Borås, och gifte oss två år senare. Barnen lät vänta på sig men för 16 år sedan adopterade vi vår son och tre år senare vår dotter.

image

 

Allt har verkligen inte gått som på räls för oss, men vi har alltid haft varandra. De svårigheter vi gått igenom har stärkt vår relation, även om vi själva trasats sönder mellan varven.

image

image

 

Det är med stor ödmjukhet och tacksamhet jag tänker tillbaka på våra år tillsammans, och hoppas att de blir många många fler!

 

Så mycket att tänka på!

Det är så mycket att tänka på, förhållningssätt för att orka och bli frisk. De flesta är så självklara, men inte förrän man kommer på dem. Några av dem skrev jag om tidigare, till exempel att värna återhämtningen. En annan jag nyss formulerat är att jag faktiskt inte kan ta igen allt det jag inte hunnit och orkat. De bra dagarna är det lätt att försöka göra det. Jag blir alldeles trött när jag tänker på det. Så förbaskat svårt! Att inte göra för mycket när det känns som att det går. För att det går egentligen inte, att inse det.

image

 

En sak jag blir så glad av är allt som blommar just nu! Syren, rönn, äppelträd och massor av andra träd och buskar. Såna som enbart är gröna resten av sommaren.

 

image

Gratulationskort

Jag har fått pippi på att göra gratulationskort! En kombination av min vurm för vackra papper och kalligrafikursen. När vi var i Seoul i Sydkorea för några år sedan hittade jag fantastiska papper, en del med växter pressade inuti. De använder jag nu till korten. Jag tror jag redan skrivit om de fina pappren jag köpte billigt på konstärsaffären Matton för en tid sedan. Perfekta att skriva kalligrafi på, det är stor skillnad mellan olika papper. I Umeå finns en underbar pappersaffär där jag köpte någon slags papper med silkestrådar i, jättefina att sätta på korten.
image

Just nu håller jag på att brodera på ett kort!

Om någon är intresserad av kort så hör av er! Jag kan skriva vad som önskas. Grattis till studenten/körkortet/bebisen … Eller bröllopskort, lycka till-kort.

image

 

imageimage

Mindfulness och andra krav, reflektioner från boken 2

Det allra allra svåraste för mig tror jag är att bara vara, tillåta mig bara vara. Jag känner mig ofta jagad, har en känsla av att det är något jag ska göra nu, strax, i morgon eller åtminstone förberedas. Jag tittar i kalendern för att konstatera att det inte är något. Jag har hela långa söndagen ointecknad. Det är nu på sistone som jag börjat få syn på det här beteendet och den här känslan, men den är inte ny. Var kommer den ifrån?

imageI boken Våga vara rädd skriver Emma Holmgren om mindfullness, meditation och yoga. Hon skriver att det finns mängder av andningsövningar att hitta på nätet,och att det kan vara ett sätt att styra bort kroppen från oro och spänningar. Det tror jag också på, eller rättare sagt: det fungerar för mig också. Det är ju en rent fysisk sak, att vi andas med korta andetag när vi blir oroade eller stressade, och att det går att lugna ner hela det parasympatiska nervsystemet genom att andas lugnt och djupt. En bra övning är att hålla för höger näsborre och enbart andas genom den vänstra i tio minuter. Det är en övning jag sett på flera ställen och även i denna bok. Bra om man har svårt att somna också. Lite knepigt i förkylningstider!

Vi var många som tjusades av Robin Williams lärare i Döda poeters sällskap och hans variant av Carpe diem. Sedan blev det ett klyschigt, uttjatat och till slut löjligt uttryck. Därefter återkom det i form av den nya religionen Mindfulness. Att vara här och nu, fokusera på andningen, de ljud du hör i rummet. Om-tankarna-far-iväg-så-konstaterar-du-bara-att-de-gjorde-det-och-fokuserar-på-andningen-igen. Många anser att det är fantastiskt för just dem, det är ju toppen! Men jag kan inte fokusera på andningen och ingenting annat. För mig har det blivit ytterligare ett krav. Den terapeut jag fick via vårdcentralen och som jag gått hos i tre omgångar inledde alla samtal med en stund mindfulness. Jag tänkte att det kommer väl, jag kommer att tycka att det är skönt och hjälpsamt. Men jag gjorde det mest för att glädja henne! Det har också kommit en del kritik mot mindfullness på sistone. Jag har inte hängt med så noga men tror att kritiken delvis handlar om att det blir ytterligare ett krav för många. Kanske också att man lägger stort fokus på det när det kan vara andra saker som hjälper bättre.

imageNu kommer min pappa att ringa och säga att jag har för bråttom! Att jag alltid haft för bråttom, ätit för fort, swishat omkring i tillvaron. Och det är sant. Men jag har gett mindfulness en chans tycker jag. Försökt att inte se det som en prestation.

Jag provade yoga för ett par år sedan, följde med en vän som fick ta med mig som introduktion. Det var ett väldigt fint rum med vackra jordfärger och Buddhafigur på väggen. Vi kom i god tid, svepte in oss i mjuka filtar och drack te. Det var väl just det här västvärlden-leker-tusenårig-östmysticism som gjorde att det blev fel för mig. Jag blev mest full i skratt.

Men den här terminen har jag gått på vad jag kallar Konsum-yoga. Det är inget (nåja lite) hokuspokus – bara en och en halv timme av egentid, stretchövningar och fokuserad andning. På liggunderlag, inga yogamattor. Tio kvinnor i sina bästa år med några fler magar och hakor än när vi var yngre. Det passar mig utmärkt och jag kommer att fortsätta i höst.

Jag tycker mycket om andningsövningarna. Kanske av samma anledning som jag gillar att stretcha kroppen. Att andas djupt och långsamt är också att stretcha, töja på hela sin varelse – kropp och själ.

Emma Holmgren skriver något som jag tycker är väldigt viktigt: om att ha tålamod med tillfrisknandet. I början behöver man inte det. Tröttheten gör att man inte orkar någonting. Men det är när man börjar känna sig som en människa igen som man måste se upp. Det är då man börjar göra en massa saker man inte borde. Gå på utvecklingssamtal i barnens skola och bjuda hem folk. Trotsa känslan i kroppen som säger ”NEJ!”. Istället: ”Jag borde kunna det här, det går nog bra.” Varje gång varvar man upp, stressar upp sig, tar av den reserv som inte finns. Betalar betydligt mer än det smakar. För att man borde kunna. Emma skriver att man måste våga ångra sig och lämna återbud till saker om det inte känns bra. Förra sommaren ställde jag in mitt eget födelsedagsfirande. Jag kände efter och insåg att inte skulle orka. Efteråt kändes det väldigt bra att jag lyssnat på mig själv.

Emma skriver också om att acceptera att allt inte är som vanligt, att inte kämpa emot sig själv. Så jäkla svårt, kanske det som är det svåraste?

Statistik

Min syster utbildar sig till webbanalytiker och använder min blogg som övningsobjekt. Samtidigt gör hon mig en stor tjänst som ger mig siffror på hur många besökare jag har och en del annat. Som jag skrev om tidigare är det så annorlunda mot Facebook där alla gillanden ofta går på rutin. Här kan jag ibland undra om någon alls läser det jag skriver. Och jag kan säga hur många gånger som helst till mig själv att jag skriver främst för att jag mår bra av det. Jag vill ju att andra ska läsa också! Och nu ser jag att det är en hel del personer inne på sidan varje dag, så roligt!

imageJag har inte skrivit på ett par dagar. Jag hade tänkt skriva mer om mina tankar om boken Våga vara rädd men varje gång jag gjort ett försök har jag inte riktigt orkar gå in dit, i det mörka hörnet. Men det kommer!

 

Nu har jag vågat testa att dra ner lite på medicinen mot RLS/WED. Igår kväll trodde jag inte att jag skulle kunna somna, det var så pirrigt i benen, men till slut gick det. Jag ska testa i några dagar så får jag se om det blir bättre. Nästa torsdag har jag tid hos min husläkare och då ska jag ta med alla nya uppgifter så får vi se vad han säger. Han ska dessutom förlänga sjukskrivningen som går ut sista maj. Det lär dröja innan jag kan gå upp i tid och arbeta 75 %, men jag är på banan i alla fall.

 

Medicin-eländet

Jag tar ganska många mediciner varje dag. Tre olika mot högt blodtryck, en mot hypotyreos (sköldkörteln), Sertralin (antidepressivt), B12 och Sifrol mot RLS/WED och lugnande Oxascand för att kunna somna. Förut började jag ofta gråta när jag varit på Apoteket och hämtat ut medicin, av självömkan.

Som jag skrivit förut har min RLS/WED blivit betydligt värre på sistone, och jag har idag pratat med WED-förbundet och fått många goda råd som jag ska ta till min husläkare. Jag tar ju den starkaste dosen av Sifrol men tydligen kan det bli för mycket efter en tid och man behöver trappa ned, hur konstigt det än låter. Dessutom ska jag be om andra prover än han redan tagit. Så långt låter det ju jättebra.

imageDilemmat är att Sertralin, som jag tar för att inte deppa ihop alldeles, kan blockera effekten av Sifrol! Lagen om alltings jävlighet – ska jag behöva välja om jag ska deppa ihop och troligen bli sjukskriven helt igen, eller om jag ska bli galen av pirret i kroppen? Det kan finnas andra mediciner som kan fungera men ikväll känner jag mig trött och ledsen – jag orkar inte hålla på och testa olika mediciner som kanske fungerar eller inte gör det! Jag blir ledsen när jag tänker på allt mixtrande min kropp utsätts för. Det är för mycket!

Långsamheten

När jag träffade en vän häromdagen såg jag mig själv för länge sedan i henne. Hon var snabb i tanke och handling, det fanns en energi kring henne. Vi skojade om att vi båda är storasystrar och familjens projektledare som gärna vill styra och ställa. Vi skulle äta tapas och den mycket vänlige kyparen föreslog några rätter när vi frågade om tips. Jag hängde inte med alls, fattade inte vilka rätter han pratade om och fick stillestånd i hjärnan. Potatisklyftor var det enda jag kunde komma på och sa att hon fick välja. ”Du får styra ikväll, jag åker med!”

imageJag blir lika ledsen varje gång när jag känner av den här långsamheten i tanken, när jag inte hänger med. Ofta händer det när det är många intryck, många människor. Eller när jag förväntas fatta ett beslut lite snabbt, som vad jag vill äta till exempel.

Jag har varit väldigt trött och ångestfylld idag, i synnerhet på eftermiddagen. Lyckades somna en stund mitt på dagen trots ryckningar i benen. Jag lagade  middagsmaten med tanken att låta det ta tid. Hjärnan liksom blev tom emellanåt. Jag stannade upp och visste inte vad det var jag var på väg att göra, men kom på att jag var på väg till kylskåpet för att hämta majonnäs. Trippelkollade att alla ingredienser var nedrörda i smeten till de vegetariska biffarna innan jag stekte dem.

image

 

Jag vill så gärna tro att även min hjärna är i full färd att skapa nya celler och kopplingar mellan dem för att ersätta de skadade, men ibland undrar jag om det verkligen kommer att bli bra igen. Att jag kommer att bli snabb igen.