Det händer mycket nu!

Nu har jag exponerats för ett par mycket jobbiga minnen, som jag tidigare stött bort när de seglat upp ur minnets dunklare vrår. Inför första gången var jag så spänd hela veckan innan, att jag hade rejäl värk i höger axel och arm. Jag bokade tid hos den massör jag brukar gå till, som fick knåda på dessa nya knutor. Den stora spänningen har lättat lite och värken med den. Men jag fick gå till massören igen den här veckan, när jag hade svårt att somna på grund av värken.

Jag känner att det händer mycket under exponeringen. Något litet släpper väldigt påtagligt, och efter sessionen i fredags kom det för mig att DET ÄR ÖVER NU! Även om jag inte är klar med terapin så VET jag att det här kommer att hjälpa mig så mycket! Att det kommer att vara över, åtminstone till stor del. Det nya kapitlet är här för att stanna!

Med hjälp av det här tror jag att även andra saker kommer att kännas bättre. Det är mycket välkommet. Värken i axeln har också avtagit.

Hibiskusens nya blomma pekar precis på mig där jag sitter i min fåtölj!

En del som läser bloggen kanske minns mina drömmar om toaletter? I drömmarna letade jag efter toalett men alla jag hittade var mer eller mindre omöjliga att använda på grund av stopp i rören, översvämning i rummet, att golvet lutade, att dörren var för liten eller satt för högt upp på väggen och så vidare. Jag googlade på det och läste att det kan tydas som att jag har behov som inte tillgodoses. Det kändes klockrent på min situation!

Nu har jag drömt om toaletter igen, men i den här drömmen kom jag först till en toalett där hela golvet var översvämmat med en massa äckelpäckel. De andra två toaletterna var upptagna, men så blev en av dem plötsligt ledig! Är det inte fantastiskt! Mina behov börjar tillgodoses nu!

Tungt och fint samtidigt

Jag och min syster är hos vår pappa i Jämtland sedan nästan en vecka. Pappa är svårt sjuk i lungfibros och är helt sängliggande. Vi har velat vara hos honom eftersom det är så osäkert hur långt han har kvar. Men det är också massor att styra upp med all den hjälp han behöver av hemtjänsten. Den personalen är helt fantastisk – varma och vänliga, och så professionella i sitt arbete.

Men i morgon åker vi hem för att fira jul med vår familj. Pappa känns stabil, men vi är beredda att åka hit igen om det behövs. Det ska bli oerhört skönt att komma hem. Vi är så in i Norden trötta, framför allt mentalt. Både för att han kanske inte har så långt kvar, och med allt som behövt fixas med.

Med detta korta inlägg skrivet i min telefon vill jag önska er alla en rofylld och kravlös julhelg.

Alla mätare står på rött

Nu är det dag för dag som gäller. Som jag beskrivit tidigare inleder jag arbetsdagen med att göra ett schema för mig, med syftet att se till att dagen blir randig. Att lagom långa pauser läggs in med jämna mellanrum, och att möten får en inramning av vila. Det mer övergripande syftet är att jag ska orka över tid, och helst orka mer än att bara jobba. Det som är förändrat nu är tidsperspektivet. Jag måste se till att ta mig igenom dagen utan att klappa ihop helt. Det vill säga att jag befinner mig så nära gränsen för vad jag klarar av att jag är allvarligt orolig för att bli helt sjukskriven igen.

När jag läser vad jag precis skrivit kommer jag att tänka på vad jag lovat mig själv: att aldrig låta det gå så långt att jag blir heltidssjuk igen. Att sätta ner foten, dra i bromsen, slå back och rita upp en gräns för mig själv innan det händer. För om jag låter det gå så långt tar det så mycket längre tid att komma tillbaka. Då måste jag börja från början igen. En sådan process gör inte att påskynda, det ligger liksom inbyggt att ’skynda’ inte är kompatibelt med stabilt tillfrisknande.

Vad kan jag göra då? Som vanligt tänker jag bäst när jag skriver. Hoppa av nu, säger min inre röst till mig. Låt det ta tid att hejda den här utvecklingen. För det TAR tid. Jag ska till min husläkare på onsdag i nästa vecka för att förlänga sjukskrivningen. Tänk om jag ska be honom sjukskriva mig på heltid under december? Det vore att ta ett rejält nackgrepp på utvecklingen i nedförsbacke.


Det som är för mycket är

att jag alltför länge arbetat ensam med en arbetsuppgift där vi borde vara två

att min mammas man gått bort (begravning idag)

att min pappa plötsligt blivit betydligt sämre i sin sjukdom och ligger på sjukhus, alla de kontakter jag ringt den senaste vecka för att förstå vad som händer med honom och vad som planeras för honom

att jag har svårt att slappna av när hela familjen är hemma


Det som händer i mig är

att jag allt oftare får ganska stark ångest

att jag på senaste tiden haft starkare symptom av utmattningssyndrom än vanligt

att mindre påfrestning än vanligt behövs för att hjärntröttheten ska sätta in

att jag återigen är spänd i axlar och nacke, och biter ihop käkarna dagtid

att RLS är sämre än under bra perioder


Det resulterar i

att jag inte orkar en del som jag vanligtvis orkar

att jag känner mig uppgiven

att varje dag är en kamp för att få det nödvändigaste gjort

att jag fuskar för att få till allting

att jag befinner mig på ett sluttande plan och blir allt tröttare

Att dra i bromsen nu är att ta hand om mig själv. Att ta mig själv på det allvar som anstår mig. Som jag är värd inför mig själv.

Sämre

Jag mår inget vidare nu. Har svårt att sätta fingret på vad det beror på, men jag gissar att det inte är något särskilt utan flera mindre saker som samverkar. Kanske att kriget i Ukraina också bidrar. Förutom att krig alltid är fruktansvärt så har det skapat en oro för hur det ska påverka oss själva också. Inte så mycket att vi ska dras med i kriget utan hur det påverkar vår egen ekonomi. Om räntan skjuter i höjden, om allt blir mycket dyrare, om jag inte orkar jobba – såna saker.

Jag har haft mer ångest än på länge på sista tiden. Inte mer än jag kan hantera, men det påverkar förstås. I förrgår lagade jag middag till familjen men orkade inte äta själv, utan gick och la mig att vila. Igår orkade jag inte ens laga mat. Det går ganska bra under dagen då jag jobbar, men det är som att all energi går åt till det, för att helt ta slut senare på eftermiddagen. Bara tanken på att åka in till stan och jobba på kontoret känns oöverstiglig.

Nu är klockan snart 4 på morgonen, och jag har haft en urkass sömn. Glömde förstås att ta min nattmedicin, oxascand, och det straffar sig direkt. Jag har vaknat många gånger och vid 3-tiden gav jag till slut upp. Med starka känningar av RLS i främst låren, var det ingen idé att ligga kvar i sängen. 

Jag ska till min husläkare idag eftersom min sjukskrivning tar slut i och med den här veckan. Det är inte riktigt samma oro för det som det varit tidvis förut. Inte för att min läkare ska fortsätta att sjukskriva mig, det vet jag att han kommer att göra. Men det finns förstås alltid en osäkerhet om huruvida försäkringskassan ska godkänna sjukskrivningen. På sistone har de fattat beslut snabbt, inom ett par dagar, men jag vet inte när de kommer att sätta ner foten igen.

Jag kommer på mig själv då och då med tanken att jag skulle behöva vila länge. Från allt. Inte behöva bry mig eller ta hand om någon annan än mig själv. Men hur skulle det gå till?

Coronaviruset fick mig till slut

Japp, jag är sjuk. Min man insjuknade i onsdags och på fredagen kände jag mig allt tröttare. Det sammanföll med att jag hade ett alldeles för bra möte med kollegor från andra delar av landet. Vi pratade i tre timmar och det jag varit med om så många gånger förut hände: när mötet var slut och jag reste mig överföll Den Stora Tröttheten mig och jag vacklade i säng. Hjärnan hade lagt ner och resten av dagen blev väldigt randig. Det vill säga jag jobbade korta stunder med långa pauser emellan, och ställde in ett möte.

Tröttheten höll i sig under kvällen. Jag försökte hålla mig på avstånd från min man men insåg att det skulle till ett under om jag inte skulle smittas. Jag sov på soffan den natten i ett fåfängt försök, men på lördag morgon vaknade jag med ont i halsen och sen satte det igång.

Jag är inte så väldigt sjuk att det är synd om mig, men lite surt är det allt. Jag kom på nu ikväll att det värsta kanske är att jag blir påmind om hur det är att vara så utmattad i kroppen som jag varit när jag var sjukare i utmattningssyndrom. Jag blir ju påmind om det ibland när jag blir övermodig och förtar mig, men det brukar inte hänga i så här länge.

Det slog mig att jag fick en riktigt segdragen influensa som sammanföll exakt med vinter-OS 2010, och nu kan jag återigen titta på spännande lopp med skidor, skidskytte och skridskor! I alla fall i några dagar, jag får hoppas att det går över snabbt.

Fick en beställning

Häromdagen fick jag plötsligt en beställning på en börs jag broderat en koltrast på. Det var en person som letat runt efter något med just en koltrast, och som fått träff på bloggen. Jag har inte den börsen kvar, och inte den andra jag broderat en koltrast på heller. Jag erbjöd mig att göra en ny, men den kostade mer än hon tänkt så det blev ingen affär av.

Jag blev ändå väldigt glad och peppad, det var längesedan jag försökte sälja någonting. Under sjukskrivningen kan jag ju inte aktivt annonsera, och har inte heller den orken.

Jag hade tänkt läsa mycket som jag gjorde förra sommaren, men jag har varit lite för trött för det. Jag blir ofta sömnig av läsningen och känner mig lite oengagerad. Det som framför allt sätter guldkant på den här sommaren är att jag badat mycket. Det ger en bra känsla av semester, och då gör det inget att jag mest såsar omkring under de dagar jag är hemma. Märkligt att det är så viktigt att känna att jag gör något vettigt, som att läsa eller rensa förrådet till exempel! Under den mer extrema värmen är jag inomhus med dörrar och fönster stängda, och luftvärmepumpen ställd på kyla mellan varven. Jag har nog av mitt inre värmeaggregat!

I morgon åker jag med min man och dotter till min pappa i Jämtland i några dagar, det blir fint! Där är det lite svalare, som tur är. Jag har ytterst få klädesplagg som jag står ut med när det är 25-30 grader, men nu kanske jag kan variera mig lite mer. Jag har inte tänkt köpa kläder innan jag går ner mer i vikt heller, och sakta men säkert växer jag i kläder i garderoben igen som tur är! Målet för semestern är att hålla vikten, inte att gå ner, och det har jag hållit hittills. Men sen ska jag sätta fart igen med viktnedgången! Jag hoppas verkligen vara i mål till nästa sommar.

En bra dag

Igår var en dag då mina energidepåer fylldes på rejält, trots en pendeltågsresa till stan. Det började med att jag fick besked om att silversmideskursen på Mullsjö folkhögskola i augusti blir av! De har väntat med att ge besked av förklarliga skäl. Jag gick denna kurs för två år sedan och hade anmält mig till den igen förra sommaren, men så satte pandemin P för den. Jag fick behålla min plats till i år, men det har inte blivit klart förrän nu att den blir av. Det känns så otroligt kul att ha den att se fram emot, och att avsluta semestern med en vecka med silversmide! Det är ganska länge sedan jag gjorde något av silver hemma, men är väldigt sugen. Jag ska se till att göra lite hemma innan kursen så jag inte är alltför ringrostig när jag kommer dit.

Det andra fina som hände igår var att vi var några arbetskamrater som träffades i en park och fikade tillsammans igår eftermiddag. Främst berodde det på att en av oss ska sluta, och vi ville ses av den anledningen. Men det är också länge sedan vi satt tillsammans och småpratade på grund av att vi jobbar hemifrån.

Jag kände mig så upplyft och glad efteråt! Digitala möten i all ära, men möten i det verkliga livet är något helt annat. Förhoppningsvis är vi tillbaka på jobbet åtminstone delvis någon gång i höst. Vi får försöka komma ihåg den här känslan då.

 

Glömde – en dröm

Jag glömde att skriva om en dröm i förra inlägget. Då när jag kände mig så stressad och ångestfylld drömde jag en natt att jag uppsökte en läkare. Jag hade väldigt svårt att se – det var som att jag inte kunde öppna ögonen ordentligt. Jag fick kämpa för att se så pass att jag kunde ta mig fram. Hos läkaren berättade jag om min situation. Minns inte detaljerna längre, de var tydligare när jag precis vaknat, som det brukar vara med drömmar. Men jag minns att det handlade om bakgrunden till min utmattning och att jag var på väg in i väggen igen. Främst minns jag min förtvivlan och att jag inte såg ordentligt, Det förefaller som en tämligen övertydlig innebörd. Att jag är orolig för att bli sjuk igen och att jag har svårt att se det, att inse att det är fara å färde.

Jag kollade i olika drömlexikon på nätet men hittade väldigt lite om att se dåligt. Men om att bli blind fanns lite, bland annat att mitt undermedvetna inte gillar det jag gjort eller planerar att göra. Att jag innerst inne inte vill göra det jag håller på med. Det skulle i så fall kunna handla om att flera saker, och det som är mest förestående är mitt nya uppdrag på jobbet. Men jag kan också tänka mig att det handlar om saker i familjen. Att jag viker mig istället för att konfrontera, för att undgå bråk som jag inte orkar med även om jag vet att det inte håller i längden. Intressant hur som helst, och ger en del att tänka på.

Keramikkurs!

Jag har väntat länge på att Helena Hodell ska annonsera om keramikkurserna för vårterminen, och häromdagen kom äntligen mejlet. Jag skyndade att svara att jag vill gå i februari eller mars, och det var tur att jag var snabb för platserna tog i princip slut direkt! Jag fick i alla fall en plats i mars, och det ska bli så himla kul! Även den här gången är det en helg plus två måndagkvällar. Jag har ansökt om semester i anslutning till helgen så att jag ska orka.

Idag har jag suttit i flera timmar i verkstan och broderat, det var länge sedan det var så intensivt senast. Härligt faktiskt!

Här ser ni en del av arbetsprocessen. På första bilden är applikationerna fastnålade på bottentyget. Först skissade jag upp stjälkarna med en blyertspenna, och broderade dem sedan. Sedan testade jag löv och blommor på lite olika sätt innan jag nålade fast dem, för att sedan sy fast dem med sytråd i samma färg som applikationen. Stygnen ska knappt synas. Jag har oftast broderat fast applikationerna på bottentyget, men då är det svårare att få dem exakt där jag vill. Därför syr jag fast dem innan broderiet.

På den andra bilden har jag sytt fast allt och nu börjar jag kunna se hur kudden kommer att se ut.

På tredje bilden ser ni en detalj av en blomma som jag precis börjat brodera på. Fortsättning följer!

Det blir kurs trots allt!

Det blev ju ingen sommarkurs i silversmide på grund av rådande coronapandemin, men nu har jag anmält mig till en kortare kurs i drejning! Det är en gammal arbetskamrat som är keramiker och som brukar ha kurser. Jag har aldrig provat på att dreja vad jag kan minnas, och jag tror att det är svårt. Men jättekul att testa! Och jag kommer inte att skaffa utrustning och börja dreja hemma, som jag har brukat göra efter sommarkurserna. Det är alldeles för stor och kostbar utrustning, och tur är väl det kanske … Men annars är det väldigt roligt att komma hem från kurser och fortsätta med det jag lärt mig: broderi, tovning, fotografering, växt- och skrotfärgning och silversmide. Mina barn minns med bävan den sommaren jag kokade växtbad på spisen – de uppskattade inte alls lukten! Det roliga är ju att det finns kvar. Närhelst jag får lust kan jag tova eller växtfärga. Jag har utrustning och material, och har anteckningarna kvar.

När jag var helt liten gjorde min mamma den här lilla flickan i lera till mig. Jag har haft den framme i alla år, den står på mitt nattygsbord. Jag tycker att den är så fin, även om den tappat armen en gång och lagats väldigt klantigt.