Javisst ja!

När jag var barn kallade pappa mig ibland för Javisst ja! Jag var tankspridd, gick och drömde, och glömde saker. Nu kommer det tillbaka. Inom loppet av några få veckor har jag glömt tre väskor. Den första på bussen till jobbet och den gick senare att hämta på SL:s hittegodsavdelning. Jag hade dessutom lyckats med konststycket att glömma den två gånger samma morgon, men den ena gången upptäckte jag den innan det var för sent.

IMG_1505Den andra väskan innehöll några matvaror och glömdes kvar på bänken på busshållplatsen där jag satt och drömde. Samma sak var nära att hända igen i fredags men precis innan jag klev på bussen hörde jag någon som ropade på mig, och där låg min matkasse på bänken – igen.

Det började kännas lite oroväckande. Kan jag lita på mig själv? Det är lätt att säga att jag ska lägga väskans handtag runt armen så den inte glider ur knät, men då måste jag ju komma ihåg DET också!

Idag hände det igen. På hemväg från jobbet ringde de från receptionen. Någon hade hittat min nyckelbricka till mitt skåp.

Javisst ja!

Pratar med mig själv

Idag tog jag en sväng i Fylgiaskogen igen. Det är så enkelt att gå även utanför stigarna när snön täcker marken. Kommunen har glesat ut skogen så man ser skogen för alla träd, och det blir framkomligt. Idag följde jag ett spår av en hund och en människa som gått lite härs och tvärs.

Bäst jag gick där började jag prata högt för mig själv. Det blev som en variant av att skriva – jag måste formulera mig och jag hörde om det lät knasigt. Det är svårare att höra om ens tankar är ute och cyklar. Tankar kan hamna i cirklar och vara svåra att ta sig ur, de äter sig in i en. Därför kan jag rekommendera att prata högt och skriva!

Det finns ju ett och annat jag av olika anledningar inte vill skriva om på bloggen. De sakerna kan jag prata med mig själv om!

IMG_1527

Att vara sann

På min nya medicinska yoga finns två övningar där vi säger mantrat Sat nam vilket betyder Jag är sann. Jag ser också andra liknande betydelser när jag söker på det, jag är sanning, sanning är min identitet. Någon skriver att det ärett sant varande, där jag är när jag inte anstränger mig på något sätt för att vara andra till lags utan utgår från mig själv och inte heller behöver känna skam över det jag upplever och agerar efter.” 

Det är ju tilltalande, så länge det inte går ut över någon annan förstås. Jag har en känsla av att antingen har man för mycket av att vara andra till lags, eller för lite. Det kanske finns dom som har lagom också, det vore bra.

Sat nam handlar tydligen om att vara sann mot sig själv. Det är förstås viktigt. Att inte lura sig själv eller ljuga inför sig själv, utan ha en realistisk och rimlig syn på vem man är. Ens förtjänster och tillkortakommanden, vad man kan ändra på och vad man får förlika sig med. Att också kunna vara snäll mot sig själv.

Allt detta känns inkrökt och självupptaget när världen brinner, jag vet ju det. Men just nu kämpar jag med att få på mig syrgasmasken innan jag kan vara till någon hjälp för andra. Om jag hade mera kraft (NÄR jag FÅR mera kraft!) skulle jag vilja se om intresse fanns för en träffpunkt för nyanlända kvinnor att handarbeta tillsammans med oss gamla Upplands Väsby-bor. Kanske kan det bli någongång.

Men nu försöker jag vara sann mot mig själv. Jag är en snäll, inkännande, omtänksam, kreativ, rolig, envis, uthållig, kunnig kvinna i mina bästa år (faktiskt, jag älskar att vara 52!) med stundtals alltför dålig självkänsla och ängslan för vad andra ska tycka om mig. Det har jag jobbat på genom att skriva denna blogg där jag lämnar ut mig ganska mycket, och vågar ta plats med mitt handarbete. Vågar hävda att det är något. Det känns bra och ibland lite läskigt. Det är det här jag gillar med att vara 52. Att våga lite mer. Tänka lite mindre på vad andra tycker. Se att jag faktiskt har stor erfarenhet och kunskap att luta mig på. Tro på att det jag tänker kan vara intressant för andra att lyssna på. Inte är det lätt, men det är lättare.

img_1383

Här håller jag på med ett lite ostyrigt broderi på ett tunt organzatyg inspirerat av en brodös från Buenos Aires som jag följer på Instagram. Jag vet inte vad det ska bli, om det ens ska bli något. Det är ju faktiskt inte nödvändigt. Jag har flera broderier liggande som kanske blir till något så småningom.

Så trött på att kämpa!

Jag la ut ett gammalt inlägg på Facebook där jag skriver om tillit. Jag skrev att jag kämpar med tilliten varje dag. Och ett tungt täcke sänker sig över mig. Jag är så innerligen trött på att kämpa! Det tar så mycket kraft av mig när jag måste jobba så hårt med att överhuvudtaget leva. På det ska jag också kämpa för att vara mamma, att arbeta och att bli frisk.

Att vara mamma och sällan känna att jag orkar och räcker till är givetvis både skuldbelagt och påfrestande. Med två ungdomar hemma med varsina behov av mig finns skulden där konstant. Det är en känsla, inte ett faktum, att jag inte räcker till. Jag vet att det räcker med det jag orkar för stunden. Att jag är en helt ok mamma som kämpat (hjälp!) för dem och som finns närvarande. Även om jag inte klarar att hjälpa med läxor när jag mår så här, eller kan fortsätta kampen för barnet med speciella behov.

Att jobba på halvtid är en nödvändighet just nu, och något jag alltmer känner kanske är för mycket även det. Den kampen är nu att släppa, skala bort, inse att det är få (om några) saker som är helt nödvändiga. Och att överhuvudtaget ta mig dit. Samtidigt är jobbet väldigt viktigt för mig. Jag har mitt drömjobb och många planer på kort och lång sikt, planer som jag vill realisera tillsammans med mina fina kollegor i arbetsgruppen. Igår fick jag besked om att vi inte får bidrag till ett projekt vi sökt pengar till, och min omedelbara känsla var besvikelse men min nästa sekundsnabba reaktion var lättnad.

Och så slutligen, kampen för att bli frisk. Den frasen är ju i sig nära nog en omöjlighet, en anomali. Jag har gjort så många saker genom åren: samtalsstöd, KBT, avslappningsövningar, mindfulness, yoga, ACT, massage, promenader, andningsövningar och nu till och med spikmatta. För att nämna några av de saker jag kommer på just nu. Och implicit i detta begrepp att kämpa för att bli frisk ligger också att ansvaret ligger på den sjuke. Och det är klart att det sist och slutligen är jag som måste göra alla sakerna, men hur ska jag orka? Hur ska jag orka/kunna/förmå mig att komma på vad jag behöver och sedan genomdriva det? Och vad händer om jag inte gör det? Den skulden!

Det finns lika många goda råd om en annan människa som det finns människor omkring en. Alla delar inte ut dem, medan andra är frikostiga och har många råd. Ja, jag är ironisk. Det är skillnad på råd och råd, och på HUR de ges. Att dela med sig av egna erfarenheter är bra, bara man utgår ifrån att det är ens EGNA. Att mindfulness passade för just hen behöver inte betyda att det passar alla.

Just nu är klockan 05.20 och jag har varit vaken sedan nästan två timmar. Jag ska försöka sova en stund innan jag ska upp och till psykologen inne i stan.

img_1330

Lite dåligt återgivna färger, linnetyget är i helt fantastisk rött och orange – nästan självlysande!

Psykolog

Jag har fått mycket samtalsstöd av min vårdcentral. De har avtal med en KBT-terapeut och jag har fått remiss till henne vid tre tillfällen. Varje gång har vi träffats så många gånger som jag behövt, och det har varit många! Något jag önskar alla att få tillgång till. Förra sommaren kände jag ett allt större behov av att samtala med någon som var specialist på just utmattningssyndrom. Jag behövde prata om hur jag ska tänka på mig själv och mitt tillfrisknande. Känslan inom mig var att jag är skadad och aldrig blir hel igen, och hjärnan är ju skadad – det vet jag. Men jag ville inte att det blir en självuppfyllande profetia om mig själv, utan få en realistisk bild av hur jag ska tänka. Dessutom ville jag veta vad hon tror om mitt tillfrisknande, om tidsaspekten, om vad jag kan göra och inte.

Jag skriver hon för det var en hon jag fick kontakt med via tips från Stressmottagningen på Karolinska dit jag vände mig. Vi träffades tre gånger och det var oerhört viktiga samtal för mig. Hon förklarade så bra hur jag inte fått den återhämtning som alla behöver som lever med stress. Man kan klara mycket påfrestningar om man få vila emellan, men jag har levt med ett nästan konstant stresspåslag i flera år. Med beredskap inför vad som ska hända i nästa sekund. Det klarar inte kroppen.

Jag kände mig stärkt av samtalen, jag fick mycket med mig i hur jag ska tänka, om vad som krävs för att jag ska bli frisk, hur lång tid det kan ta och om mönster i mitt liv.

Nu har jag kontaktat henne igen och fick tid redan i morgon! Eftersom planen för tillfrisknandet inte blev som tänkt och jag inte ser hur jag kan påverka det, behöver jag nya råd. Hur ska jag tänka nu? Jag mår dessutom sämre nu än jag gjort tidigare i höst. Mina stressbarometrar signalerar full storm: RLS/WED är värre – så pass att jag inte kan sova middag eller ligga och vila för att det pirrar och rycker i benen. Spänningarna i kroppen är värre också -spänningshuvudvärk och ont i axlarna. Jag har till och med gråtit en gång, och varit nära gråten ett par gånger – mycket ovanligt nu när jag tar antidepressiv medicin.

Jag tror inte att det är julen jag stressar upp mig inför. Vi ligger lågt och har pratat om hur vi ska göra för att orka. Gästerna är hjälpsamma och bidrar med mycket av både mat och att hålla humöret uppe. Tyvärr tror jag att det är ett mer långsiktigt och svårlösligt dilemma som är orsaken.

Jag ser mycket fram emot samtalet i morgon, och hoppas på nya insikter.

img_1324

Här är ett halsband jag gjort i den osannolika kombinationen gummi, vadmal och agat!

PS till förra inlägget

Stressforskaren Peter Währborg skriver i Göteborgs Posten:

”På samma sätt som rent vatten och god hygien än gång räddade människor från undergång i infektioner är det med den moderna ohälsan. Det går inte att bota smittkoppor med kosmetika lika lite som det går att bota utmattningssyndrom med att förbjuda utmattning och rätten till sjukskrivning när man inte längre kan arbeta.”

Word.

En konstig morgon

Jag övervägde att vara uppe i natt och valvaka, vilket är ett skämt eftersom jag har svårt att hålla mig vaken längre än till kl 21 de flesta kvällar. Däremot är jag en fena på att vakna tidigt, så jag klev upp strax före kl 4 och la mig i soffan framför tv:n. Då kändes det fortfarande möjligt att tro på mänskligheten och att Hillary Clinton skulle bli USA:s första kvinnliga president Men nu är klockan snart 8 och allt verkar komma på skam.

Dottern frågar om det kommer att påverka oss i Sverige, och jag svarar henne lugnande att även om det kommer att göra det så behöver hon inte oroa sig för vår familj. Det är ju en sanning, men det finns ju fler sanningar. Jag känner mig orolig för många saker som rör hela mänskligheten. Inte minst för att ännu en populist långt till höger röstas fram i ett demokratiskt val. Att världen ser ut så att så många bara ser till sig själva och sina närmaste. Och jag förstår också att många i USA känner sig övergivna av politikerna. Många har till och med gett upp att söka jobb vilket innebär att de inte syns i arbetslöshetsstatistiken. Då är det begripligt om än förfärligt sorgligt att människor börjar slå omkring sig, och lyssnar på en som kommer utifrån och lovar att ta i med hårdhandskarna och sätta USA först.

Valet är ännu inte helt avgjort. Nu ska jag gå och lägga mig att sova någon timme till. Jag önskar att jag vaknar till ett mirakel.

Nerv i kläm?

Att det aldrig tar slut! Sedan i somras har jag känt hur spänningen i axlar och nacke tilltagit igen. Framför allt är det den högra axeln som smärtat och varit spänd. Jag avslutade min naprapatbehandling av tennisarmbågen i somras och de sista gångerna masserade hon nacken också eftersom jag fått ondare där. Kanske jag får återuppta besöken på Naprapathögskolans elevklinik.

I några dagar nu har jag undvikit att sova på höger sida eftersom det gör ont, och sedan i går morse har jag fått väldigt ont i höger arm. Det är inte ont i musklerna utan det känns som en nerv. Inte alls osannolikt att en nerv kommit i kläm i nacken eller axeln och orsakar smärtan. Jag har tagit drygt maxdos av Ipren och Alvedon sedan igår och det lindrar lite i alla fall, men bra är det inte. Det skär till i armen när jag rör den i sidled framför allt. Jag ringde till Vårdguiden och sjuksköterskan där tyckte att jag skulle åka till vårdcentralen. Så det blir ännu en förmiddag i väntrummet i morgon! 🙁

Håll nu alla tummar (igen) för att jag får snabb hjälp, för jag kan nästan inte använda armen som det är nu.

image

Vår fina katt Marina

Vilka är ni?

Jag vet flera av mina vänner som läser min blogg regelbundet. Min syster har installerat Google Analytics på bloggen och jag får en rapport varje vecka om hur många som läser och en del annat. Bland annat får jag veta hur läsarna hittat till bloggen. Denna vecka var det en som kom från en blogg på alltforforaldrar.se. Så otroligt nyfiken jag blir! Jag har ägnat en lång stund åt att leta runt i bloggarna där men inte sett någonting.

Berätta gärna hur ni hittat hit!

image

Hosta

Jag är så gränslöst trött på min hosta! Den har gått upp och ner i två veckors tid nu. Ett tag hostade jag så att jag fick träningsvärk i musklerna strax under lungorna! Jag trodde den var på tillbakagång men ikväll hostade jag först så att jag kräktes, och lite senare hostade jag så att jag kissade på mig! Jag är så andfådd också, mer än vanligt. Jag ringde Vårdguiden ikväll och den första sjuksköterskan jag pratade med tyckte att jag borde söka akut redan ikväll. Hon tänkte det kunde vara något med hjärtat eftersom jag är så andfådd. Under tiden det tog att komma fram på telefon till närakuten på Löwenströmska hann jag bli lite orolig. Jag kände hur det liksom tryckte lite över bröstet. Mitt blodtryck är ju högt men medicinerat till bra nivå.

Men när jag väl fick tag på sjuksköterskan på Löwet så tyckte hon att det räcker om jag åker till vårdcentralen i morgon bitti. Då kändes det genast bättre! Och det känns skönt att en läkare kollar upp så det inte är något annat än en ovanligt envis förkylning.

image