Samtal med min chef

Jag hade samtal med min chef den här veckan. Vi pratade bland annat om hur det går för mig att jobba. Jag sa att det finns ett före och ett efter Stressmottagningen. Innan behandlingen där tänkte jag att jag tog ansvar för mitt arbete genom att försöka hinna så mycket som möjligt och jobba fortare. Nu tar jag ansvar genom att se till att jobba lagom mycket, vila regelbundet och inte ta på mig för mycket. Jag insåg i den stund jag sa det att det var en ny insikt. I alla fall inget jag formulerat tidigare.

Jag sa också att det är en sorg för mig att inte kunna åstadkomma så mycket som jag skulle vilja på jobbet. Att jag får nöja mig med det jag mäktar med, och avstå annat. Jag tycker att jag har en stor kapacitet och att jag är ganska bra på mitt jobb. Jag har en bred erfarenhet av min tid som bibliotekarie och chef, och även av mitt nuvarande yrke som utvecklingsledare. Jag skulle kunna bidra så mycket mer.

Men jag känner också att den sorgen inte är lika stor som den varit då jag haft svårt att acceptera att livet blev som det blev, och inte som jag tänkt att det skulle bli. Jag har under åren bearbetat detta på olika sätt, och kan nu se att acceptansen är betydligt större än den varit. Jag har också hittat andra sätt att må bra på genom min kreativa sida, och kan även känna mig kompetent i det.

Idag har jag tagit två rejäla promenader i två olika årstider. En höstlig skogspromenad för mig själv i morse, och en långpromenad i sommarvärme med en god vän på eftermiddagen. Vi hade inte setts på länge så det blev ett ivrigt och angeläget samtal. Så pass att min hjärntrötthets-rullgardin plötsligt föll ner, och jag fick snabbt avsluta samtalet och släpa mig hem till sängen. Men fint att ses ändå förstås!

Inställd resa

I helgen som kommer skulle min syster och jag åka till hennes stuga i Söderhamns skärgård, men vi har ställt in resan. Det är bara jag som kan köra dit och det känns övermäktigt för mig att köra över 20 mil enkel resa. Det känns skönt att ha bestämt sig, men väldigt trist eftersom jag sett fram emot den här helgen så mycket. Jag har bara varit där en gång i år. Väderleksutsikterna säger regn men vi skulle ha kurat inne framför braskaminen med varsin bok, god mat och vin.

Jag promenerade med min syster i telefonen i morse, och det gick väldigt långsamt. Det finns ingen energi i benen alls, de känns som kokt spagetti. Det blev en lång vilopaus med en av katterna innan jag kunde börja jobba. Innan mötet med arbetsgruppen vilade jag igen, och så kunde jag delta aktivt i åtminstone halva mötet. Resten av tiden stängde jag av min kamera och mikrofon, la mig i soffan och lyssnade bara på kollegornas samtal.

Så skira liksom svävar klockorna

 

Det går åt fel håll nu, det känns så oerhört tråkigt! Eller ”tråkigt” är ett alldeles för svagt ord. Jag tappar ord mer än vanligt, trycket runt huvudet ligger på nästan konstant, det mesta tar längre tid att utföra eftersom automatiseringen har hakat upp sig – jag måste tänka istället för att bara göra och det är inte helt lätt. Som exempel: om jag ska plocka fram tallrikar och bestick för att duka så stannar jag upp och undrar vad det var jag skulle plocka ner från skåpet. Bara någon sekund eller två, men det är så påtagligt annorlunda.

Det var länge sedan jag förstörde en hel maträtt på grund av hjärntröttheten, men det tar längre tid och jag vill vara ensam i köket, oftast i tystnad även om jag vissa dagar kan ha radion på. Om någon säger något till mig då blir det helt kaos i huvudet. Jag kan inte tänka alls, och famlar efter avstängningsknappen i mobilens radio-app. Ofta fumlar jag, måste trycka in koden till telefonen, skriver fel kod och under tiden har den som försökt prata med mig fortsatt att prata och inte förrän jag TILL SLUT fått tyst på radioprataren kan jag säga att jag inte kan lyssna på två saker samtidigt! Puh. Stressnivån ligger på topp och jag undrar hur jag ska kunna laga färdigt maten. Det går oftast, men ibland måste jag vila innan jag kan äta.

Första jobbdagarna

Jag inledde första dagen åter på jobbet med en promenad, precis som jag gjorde i våras och på försommaren. (Det har blivit lite si och så med det under semestern.) Jag satte mig vid datorn i sovrummet och öppnade e-posten. Eftersom jag gick tidigt på semester i förhållande till de flesta andra i min enhet, så fanns det många mejl att ta del av. Jag bestämde mig för att beta av dem lite i taget. Det dröjer ändå innan alla kollegor är på plats igen.

Jag gjorde också ett schema för min arbetsdag med inbokade pauser av olika längd, lik som innan semestern. Jag la också in påminnelser i mobilen så att jag inte skulle glömma bort tiden. Det funkade bra och jag körde ett pass Asahi i en av pauserna, i de andra la jag mig på sängen och blundade. I den längre pausen sov jag lite.

Jobbdagen avslutades med ett mycket fint webbsamtal med en kollega. Vi samtalade om vår sommarläsning och för en gångs skull hade jag ju läst böcker! Jag höll just på med Stål av Silvia Avallone, som jag funderade på att sluta att läsa. Den gav mig inget tyckte jag. Men när vi pratat om den så gav jag den en ny chans, och den tog sig verkligen, och när jag läste ut den i morse så konstaterade jag att det var ännu en fin läsupplevelse! Så bra att prata om det lästa! Som en flicka i den engelske läspedagogen Aidan Chambers bok säger: ”vi vet inte vad vi tycker om en bok förrän vi har pratat om den”!

Men sen gick ridån ner för mig. Jag var så trött den eftermiddagen att jag först bara satt utan att ta mig för någonting. Jag sov en timme eller så, och sedan tittade jag lite halvt oengagerat på ett tv-program. Lite rädd blev jag allt, rädd att resten av veckan skulle bli likadan. Men de andra två dagarna har gått bra. Jag har orkat läsa och göra det jag brukar.

Jag håller på att benar upp vad jag ska jobba med i höst, och se så att det blir lagom mycket. För min del skulle det passa bra att jobba hemifrån ett bra tag till.

Hemma igen

Igår kväll kom jag hem efter tre dagar på vift. Jag har haft det väldigt skönt med mycket påfyllning av livsandarna genom att titta på havet och horisonten.

Långa samtal, god mat och den nya braskaminen värmde också – den första dagen då det var lite ruggigt ute.

Jag snurrade till det med medicinen den första morgonen. Jag hade mina två dosetter med mig: en blå för eftermiddags- och kvällsmedicinen, och en grön för de tabletter jag tar på morgonen. Det är en försvarlig mängd piller i båda, och jag tänkte helt fel och svalde alla mediciner som jag ska ta kl 14, kl 19 respektive kl 21! Jag märkte det inte men efter ett tag blev jag så himla trött och lite groggy. Jag la mig och sov ett bra tag, kanske ett par timmar. Det hela reddes inte upp förrän på kvällen när jag såg att morgonmedicinen låg kvar i dosetten men den andra var tom! Då fattade jag varför jag blivit så trött på förmiddagen!

Jag blir alltid lite rädd när sånt här händer, när jag tänker fel för att hjärnan inte riktigt är med. Nu gick det ju bra även om jag satt och funderade en lång stund hur jag skulle göra med de missade pillren. Till slut bestämde jag mig för att ta ett par av dem, och strunta i de andra så att det inte skulle bli för nära nästa dos morgonen efter. Förhoppningsvis blev det inte alltför tokigt, men tanken med dosetter är ju att underlätta för oss virrpannor och då känns det inte så bra när det ändå blir fel. Jag kanske skulle ha en slags automat som på givna klockslag doserade åt mig!

Efter ett par dagar utan motion (ön är för liten för att promenera på) så gick jag ut i den svala morgonen idag. Det var riktigt skönt och jag gick en del i skogen. Jag hittade riktiga blåklockor för första gången i sommar! De är så skira och vackra på sina tunna stjälkar.

Första halvåret av 2020

Så har ett halvår av 2020 gått, ett halvår som inte liknar något vi varit med om tidigare. För min del började det med att jag var mitt uppe i behandlingen på Stressmottagningen. En behandling som gav mig många redskap för tillfrisknande som jag tror är hållbar över tid. Det gav mig hopp som jag knappt vågat hoppats förr. Jag märker nu att det är lätt att glömma en del redskap när jag inte använder dem hela tiden, men återvänder till mina sammanfattande anteckningar då och då för att påminna mig. En av de saker jag skrev upp efter ett enskilt samtal jag hade med psykologen var att JAG bestämmer när jag ska vara PÅ respektive AV. När jag finns tillgänglig för andra och när jag har behov av att inte vara det. För mig är det en väldigt hjälpsam tanke eftersom jag lätt släpper allt för att finnas till för andra, även om jag inte vill, åtminstone inte just då. Om jag bestämmer mig för att ”ja, det här gör jag gärna” eller ”just nu tänker jag inte göra det här” så är det jag själv som bestämt – jag VÄLJER. Jag ska ”inte bara vara reaktiv utan vara proaktiv, och styra och välja själv” som psykologen sa.

Dotterns jordgubbar har fått flytta på sig i år, och kommer väl inte att hämta sig riktigt förrän nästa år men några små bär blir det i alla fall.

Det andra stora som hänt detta halvår är givetvis coronapandemin. För mig har inte vardagen påverkats så mycket som för en del andra, men jag har jobbat hemma hela tiden förutom två gånger då jag åkt in till jobbet för att ordna med saker där. Det har fungerat väl, men jag saknar verkligen att träffa arbetskamraterna.

Jag saknar också att kunna åka till min pappa i Jämtland som var tänkt under sommaren, men är glad över att min syster och jag åkte till honom precis innan pandemin gjorde det omöjligt. Jag saknar också att kunna krama om min mamma, även om jag i alla fall kunnat träffa henne utomhus.

Min sommarkurs i silversmide blev inställd men det är inte hela världen. Jag ska prova på att dreja hos en god vän som är keramiker istället.

Nu när värmeböljan är över för den här gången och det blivit svalare har jag återupptagit mina morgonpromenader. Det känns bra. Igår plockade jag en bukett rosa och vita blommor: rödklöver, rölleka, älggräs och rallarros. Jag hittade ett gräs jag aldrig sett förut och med hjälp av en app i telefonen (Picture this) såg jag att det heter silverfryle och är en tågväxtart som förekommer tillfälligt i vårt land men inte förökar sig.

Nu närmar sig klockan 7 och jag varit uppe i ett par timmar. Jag ska strax gå ut på morgonpromenad men först frukost!  

Fortsatt sjukskrivning

Igår gick min sjukskrivningsperiod ut och idag hade jag ett videosamtal med min husläkare. Jag sa att jag kunnat jobba 50 % tack vare att jag jobbat hemma under de senaste månaderna, och då haft möjlighet att dela upp arbetsdagen och ta pauser när jag behövt. Jag blir fortsatt sjukskriven på 50 % i tre månader till.

Jag gör ett schema för mina arbetsdagar varje morgon, eller dagen innan. Om jag har möten lägger jag in det i schemat och planerar runt det. Jag ser till att få in pauser innan och efter. Ett pass Asahi på ca 10 minuter brukar jag köra som dagens första paus. Det är lätt att jobba på utan att titta på klockan, så jag sätter larm som påminner om att pausa. En sådan paus kan vara att jag lägger mig platt på sängen och blundar, gör hälsoandning eller att jag gör någonting praktiskt som inte involverar hjärnan så mycket. Det är ju hjärnan som behöver vila!

På min morgonpromenad i morse såg jag dessa fantastiska maskrosbollar. Solen lyste på den så de liknade ljus!

Fina dagar, och hemska

Veckan som gick bjöd på omväxling kan jag säga. Ett par dagar var helt fantastiska och framför allt en var helt hemsk.

Vi har en väldigt liten trädgård. Huset är L-format och i vinkeln finns en ca 60 kvm stor ruta omgärdad av plank. Hälften av den har varit trädäck, delvis under tak. Resten har varit skruttig gräsmatta med tidvis ganska dåligt skötta rabatter, de senaste åren utbytta mot pallkragar med jordgubbar, potatis och blommor, men vi har aldrig riktigt fått till det. Men de senaste veckorna har även denna del täckts av trätrall förutom två rabatter som jag håller på att planera. Det är här det fantastiska hänt. Sonen har byggt så det stått härliga till, och min man som trodde att ha skulle ägna några kvällar åt bygget, kom hem en dag efter jobbet och allt var klart! Vilken fin överraskning!

Men dagen därpå blev allt upp och ner, och jag fick starka vibbar av gamla tiders kaos i familjen. Jag försökte mig på tankarna från Stressmottagningen: ”just nu har jag en tanke om att …” och ”det här är inte farligt, det är inget hot mot mig, utan det kommer att gå över”. Jag lyckades så där, det gick över och jag var en trasa.

Så vände det igen och igår var hela familjen igång med att bygga en ramp till förrådet, röja på uteplatsen och göra den klar för sommaren respektive städa inomhus. Alla igång samtidigt, sida vid sida. Det kanske inte låter så speciellt men för oss är mer eller mindre unikt. ”Tänk att ha det så här ”normalt” jämt” sa jag till min man. ”Men då hade vi inte förstått att uppskatta det” svarade han och det stämmer nog.

Lördagsmorgonens promenad gick mest i skogen och jag plockade blommor. Liljekonvaljerna har nästan slagit ut, och jag hittade den underbara lilla skogsstjärnan och lilla söta ekorrbäret.

 

Idag fyller min man år och vi ska ha ett litet kalas med min syster, hennes man och en nära vän. Det ska bli fint att ses!

Ledighetens baksida

I maj är det många extra lediga dagar i almanackan och det är ju skönt. Men baksidan är att det kan bli lite väl intensivt när hela familjen är ledig och allt ska hända. När ambitionsnivåer inte är i synk och viljor krockar. Igår hamnade jag i ett tillstånd av stopp i maskineriet. Jag var lite trött innan och så hade jag glömt att dottern skulle på ridning och behövde tidig middag. Stressen det utlöste gjorde mig oförmögen att tänka och att handla. Jag kunde bara stå och försöka hålla ihop mig. Inte röra mig, inte säga någonting – bara stå. Till slut kunde jag ta mig samman för att gå och lägga mig med en kudde över huvudet.

Jag skrev förut om uttrycket att ”vara mitt i byxan” som några vänner har i sin familj. Det betyder bokstavligt tolkat att ens ben inte nuddar byxans kalla tyg, och bildligt talat att befinna sig under radarn. Om man tänker på de klassiska beteendena fly, kämpa eller frysa så handlar detta om att frysa. Inte provocera, inte gör nånting värre utan bara stå. Kusligt.

Jag fortsätter med mina morgonpromenader, och i morse var det tystare tack vare att folk var lediga. Jag såg flera blommor som jag inte kunde låta bli att fotografera. Här är några exempel:

Häggen doftar ljuvligt!

Bergklint

Kirskål är faktiskt vackert!

Viktväktar

Jag har stått stilla i vikten väldigt länge nu och tog beslutet att gå med i Viktväktarna från och med i måndags. Det kanske är så att jag bara kan gå ner tio kilo utan att ha en metod? En stor fördel med Viktväktarna är att man skriver ner allt man äter, och på så sätt lurar man inte sig själv att det man stoppar i sig sammantaget blir för mycket, även om det känns lite i stunden. Om dessa stunder blir för många så blir det för mycket för att jag ska kunna gå ner mer helt enkelt.

Jag har viktväktat förut med framgång och vet både att metoden passar mig och att det funkar. Skillnaden mot den gången är att nu har jag en app som jag antecknar i, och tillgång till recept, tips och pepp.

Som sagt, jag började i måndags och när jag vägde mig nu på morgonen fem dagar senare har jag gått ner 4 hekto. Det känns bra! Jag har också tagit en halvtimmes promenad i stort sett varje morgon de senaste två veckorna, helt eller delvis i skogen, och det känns verkligen som en bra start på dagen! Jag gläds åt känslan av att orka rent fysiskt. Det är inte så länge sedan som jag inte hade den orken.

Som om inte detta vore nog har jag också börjat styrketräna med ett gummiband, framför allt armar och rygg. Det är riktigt roligt och väldigt enkelt att göra. Det finns alltid tid till det, till skillnad från om jag skulle ta mig iväg till ett gym eller simhall. Helt oberoende av vädret dessutom! Låter det inte bra?! Ett nytt hälsosammare liv, med syfte att orka mer och må bättre både fysiskt och psykiskt.

Vid sidan av detta positiva har det varit en tuff vecka här hemma. Jag har varit extra trött sedan stadsturen i början av veckan, och det har varit en del incidenter i familjen också så jag har inte orkat göra en del som jag tänkt. Men det är bara att försöka hålla huvudet kallt (som en favoritfigur bland barnböckerna sa: Viveca Sundvalls Eddie) och ta ett steg tillbaka.

Fåglalåt och stadstur

I lördags morse klockan sju hämtade min man och jag upp en kär vän vi inte träffat på länge, och åkte till en fågelsjö i närheten – Fysingen. När vi klev ur bilen slog doften av blommande hägg emot oss – himmelskt. 

Vi gick genom vassen på en trätrottoar och lyssnade på tusentals fåglar som sjöng och skränade ikapp. Fåglarna på landsidan sjöng vackert medan sjöfåglarna skränade mest. Ärligt talat såg vi mest vitkindade gäss och änder, men det var väldigt härligt att vara där! Vi hade med kaffe och ostmackor, och det är ju bara så gott att fika utomhus! 

På söndagen kom min syster och hennes man till oss, och när de åkte tillbaka in till stan så följde jag med dem och sov över. På måndag morgon gick vi en lång morgonpromenad på Södermalm och det är inte utan att jag saknar Stockholm lite!


Sedan gick jag till jobbet där jag inte varit på nästan två månader! Där var nästan folktomt, de flesta jobbar hemma. Jag hade en lista på saker jag skulle göra och det mesta hann jag med, men det blev lite snärjigt på slutet. Jag blev sur på mig själv som inte hann hejda mig, att jag stressade upp mig i onödan.

Innan jag åkte hem gick jag till min mamma och hennes man som bor i närheten. Vi satte oss på deras innergård, på behörigt avstånd från varandra. Fint att ses ändå!

När jag kom hem var jag helt slut, fast jag märkte det inte förrän jag kom hem. Det var som att kroppen orkade bara för att den måste få hem mig innan det gick an att braka ihop!

Även idag känner jag mig betydligt tröttare än vanligt, men så blev det en ganska röjig dag här hemma också. Det är bara att ta det med ro, reflektera över vad som hände och hur jag gör annorlunda nästa gång.

Summa summarum har jag alltså träffat många utanför den närmaste familjekretsen de senaste dagarna, men alla på avstånd stipulerat av Folkhälsomyndigheten!