Backar lite

Jag fick tag på min husläkare igår och bokade in en tid nästa måndag. Som jag skrivit flera gånger tidigare så känns det tryggt att ha honom som känner till min historia och som lyssnar. Sen kanske han inte är bäst på att skriva sjukintyg men man kan ju inte få allt! 🙂

Det blev en konstig dag igår som började med att jag följde dottern till vårdcentralen. Därefter åkte jag till jobbet för att upptäcka att jag glömt mitt tjänstekort hemma. Det är en slags id-kort som jag måste sticka in i datorn för att den ska fungera. Det var bara att ta datorn under armen och åka hem igen. Jag jobbade hemma under eftermiddagen och la mig att sova i en och en halv timme på kvällen. Jag var så trött och funderade över hur jag ska göra nu. Svaret var ganska enkelt: jag får jobba hemifrån i morgon igen och så avstå konferensen på torsdag och fredag som jag skulle gå på. Det är bara att tugga i sig det bittra att jag faktiskt inte orkar mer än det nödvändigaste just nu. Sedan höll jag mig vaken till 21.30 då jag somnade igen.

Jag vaknade klockan 4 nu på morgonen. Jag släppte ut den ena katten och in den andra, och gick ut ett slag i trädgården. Det var en väldigt skön morgon, och det är verkligen härligt att se hur det växer i våra odlingslådor!

Jag har suttit och broderat och lyssnar på Naturmorgon i P1 från i lördags, som mest handlat om fåglar. Det är ett rofyllt program som jag lyssnar på när jag inte orkar annat.

Här är en glimt att mitt nya broderi.

 

Sjukskrivningen

Nu är det bara en vecka kvar av min sjukskrivning. Jag ska ringa husläkaren i morgon och be om förlängning på 50 %. Jag tänkte att jag skulle kunna vara redo för att jobba 75 % nu, men det är jag inte även om jag känner mig ok. Reaktionen på förra helgens museibesök är ju inte så övertygande!

Den här helgen har varit ganska lugn. Jag avstod stadsvandringen igår och hade en skön dag hemma. Sov middag i en och en halv timme i utomhussoffan. Det är en sån fantastiskt känsla att sova utomhus!

Alltså dessa magnolior! Jag har en känsla av att de blir allt vanligare och inte mig emot.

Jag har påbörjat ett nytt broderi, ännu en kudde. Bottentyget är i en djupt röd färg och det blir ännu ett träd fast i annan form. Det har tagit sin tid för jag har delvis repat upp trädstammen eftersom den blev för grov. Men nu har jag bestämt mig för att repa upp alltihop och göra stammen som en applikation istället. Den här långsamheten är en del av processen: att tänka, skissa, brodera, repa upp, testa igen.

Äg din HSP!

Jag är en högsensitiv person. Starkskör som Maggan Hägglund och Doris Dahlin benämner det. Jag har lyssnat lite på de poddar som finns i ämnet. Här återger jag delar som jag tyckt varit intressant.

Jag upplever ett ibland lite plågsamt tvång av att anpassa mig efter de personer jag är med för tillfället. Ibland försöker jag träna på att vara mig själv utan att anpassa mig, men det är svårt. Senast igår tyckte jag att jag var väl känslosam i ett möte, utbrast i oh-anden och ah-anden lite väl högljutt och drog anekdoter från förr. Jag upplevde inte alls att det togs emot negativt, men det var ett sätt att vara på som jag inte brukar vara i den situationen och med de personerna. Men egentligen, nu när jag tänker på det efteråt, så tycker jag ju om den Pia! Den är nära den jag är, istället för sval och behärskad.

Eileen Aaron, som myntat begreppet HSP och som grundligast beskrivit det, menar att högkänsliga personer mår bättre än många andra eftersom de är mer benägna att söka psykiska stödresurser. Vi har en förmåga att må väldigt bra eftersom vi är vana att brottas med vårt psyke.

Sarah Nilsson har skapat en teaterföreställning om HSP och har en blogg. Hon intervjuas i ett avsnitt av HSP-podden och menar att vi ska skriva vår egen manual om vad som stärker oss och vad som gör oss svaga. Det kan bli en checklista att ta fram när man inte mår så bra. Hon pratade om utrymme (skapa luckor i kalendern så att det finns utrymme för dagsformen); återhämtning (kompensera intrycksrika dagar); fyll på med sömn, mat, ljus, motion och beröring; prioritera (inse faktum: allt hinns/orkas inte med); fundera över vilka vänner jag mår bra av; se till att trivas på jobbet; hitta sätt att få ur sig starka upplevelser (ventilera genom att till exempel skriva av sig, lära sig att hantera tankarna på så sätt, känslan väcker en tanke men är tanken sann? Ska jag agera på den? Kan jag sitta still i båten?); och slutligen: anpassa dig inte efter alla andra hela tiden! Vi behöver inte anpassa oss för att blomstra! Anpassa livet istället för dig själv – du är bra som du är!

Jag vill ju egentligen inte trycka ner min personlighet, vilket är vad jag gör. Därmed inte sagt att man i alla lägen ska leva ut sig själv. Det är ju en självklarhet för många, även utan HSP, att anpassa sig efter situationen för att samvaro och kommunikation ska fungera. Det är när det går till överdrift som det blir både arbetsamt och plågsamt.

Jag har många gånger liksom kommit på mig själv: är jag nu sådan som jag brukar vara tillsammans med just dessa personer, eller brukar jag vara annorlunda? Det gäller uteslutande de gånger som jag är känslosam, översvallande och tar plats. Inte så konstigt kanske. Och det är typiskt för HSP: vi tar för mycket ansvar för våra känslor. HSP är både bra och dåligt för oss, men trots allt skulle jag inte vilja vara utan det. Bara ibland …

Äg din HSP! är slutorden i avsnittet av HSP-podden med Sarah Nilsson.

Om du vill hitta HSP-poddar så sök på HSP i iTunes eller andra tjänster där poddar finns.

 

Självmedkänsla

Jag har skrivit tidigare om självmedkänsla. Det är en så vacker tanke tycker jag – att känna med sig själv istället för att kritisera. Jag hittade en blogg som heter Bli mera du. Genom att skicka min e-postadress fick jag en kort bok om självmedkänsla både som e-bok och e-ljudbok. Jag lyssnade igenom den häromdagen och tyckte det fanns mycket bra där.

Marie Bengtsson som driver bloggen skriver om självmedkänslans tre komponenter: att vi är snälla mot oss själva, att vi tar in att vi inte är ensamma och att vi möter smärtan men fastnar inte i den. Den första handlar om att vara accepterande istället för dömande. Den andra om att inse att alla har skuldkänslor och att ge de egna rimliga proportioner. Den tredje uppmanar en att inte undvika det som gör ont, när vi möter smärtan ger vi den möjlighet att klinga av. Marie skriver att vi ska vara vår egen bästa vän – det är en fin tanke.

Hon menar att det är fel strategi att debattera och använda logiska argument mot den inre kritikern, eftersom den är listig och vet vad den ska svara. Vi ska inte använda huvudet utan hjärtat, och förstå att uppsåtet hos den dömande är gott.

Vi kan inte leva ett smärtfritt liv, och ju mer motstånd vi bjuder smärtan desto värre blir den. Hon refererar till en ekvation hon läst: lidande = smärta x motstånd. En bra tanke att ha med sig är att bemöta sig själv så som man själv vill bli bemött av vänner: säg att du förstår att det gör ont.

En intressant sak som jag själv tänkt på är dilemmat med den egna ambitionsnivån. Marie skriver att den ju skänker glädje och att man behöver bli vän med även denna del av sig själv. Istället för att bekämpa de höga kraven på sig själv så kan man omfamna dem. Man ska leva MED istället för EMOT.

Hon skriver om tre steg att gå igenom för att nå självmedkänsla: sakta in, mjukna och njuta. Hon ger exempel på övningar att använda dagligdags för att skapa balans och harmoni. Det här tror jag är användbart för mig.

Min nya kudde som var så rolig att komponera och att sy!

Boken som tog ca 45 minuter att lyssna på kostar alltså ingenting och det finns fler av Maries texter att tillgå på hennes hemsida. Hon erbjuder en webbaserad kurs som hon däremot tar betalt för, och gratismaterialet är förstås ett marknadsföringsmaterial för kursen.

Jag tycker att detta är väldigt intressant. Min egen frustration kring min ambitionsnivå handlar om att jag måste göra våld på den jag är. Jag är snabb och typiskt duktig. Det är viktigt för mig att göra ett mycket bra jobb. Det egentligen geniala begreppet good enough – tillräckligt bra – har inte räckt för mig. Ofta ger den ambitiösa sidan mig stor glädje, men ibland fäller jag krokben för mig själv. Jag har genom de senaste åren tvingats att acceptera att det inte alltid blir som jag tänkt och vill.

Igår sov jag middag utomhus. Det är en väldigt skön känsla att somna under bar himmel. Efter att ha jobbat hemifrån i två dagar på grund av trötthet, känner jag mig betydligt piggare och ser fram emot att åka till jobbet idag.

 

 

 

Vilar

Tänk att jag blev så trött av så lite! Jag sov när jag kom hem igår och somnade 20.30 på kvällen. Vaknade vid 5-tiden men somnade efter någon timme om i soffan och sov i två timmar till! Jag har gruvat mig för att behöva åka till psykiatern, men alldeles nyss ringde de från mottagningen och sa att läkaren är sjuk så jag slipper ge mig iväg hemifrån.

Och nu är det dags för strategiskt tänkande! Jag orkar uppenbarligen inte med mycket förutom att jobba just nu. På lördag ska vi fira en 60-åring med en guidad tur med Christoffer O’Regan i Gamla stan. Något som jag verkligen sett fram emot. Men jag har redan bestämt mig för att inte följa med på det. Bara tanken gör mig trött.

Häromdagen hittade jag en nästan färdig bild av tovad ull som jag färdigställde.

Om drömmen igen

Jag fick en intressant fortsättning på min drömtolkning av en vän. Hon tänkte att eftersom stenarnas pålagringar var så ljusa så kanske det betyder att det inte är så hotande. Och att min svåger kunde representera en aspekt av mig själv, en som åker på ytan vilket också är positivt. Hans specialitet som läkare, arbets- och miljömedicin, tänkte hon kunde innebära att allt handlar om mitt arbete.

Jag har försökt tänka lite mer på de här nya infallsvinklarna på drömmen. Jag har ju varit sjukskriven igen, och känner en viss oro inför att orka jobba mer än jag gör nu. Jag trivs så bra på jobbet och med arbetsuppgifterna men det innebär ändå en påfrestning. Kanske kan de ljusa pålagringarna vara just sådan stress, alltså av positiva saker? Jag tänker på hur jag försöker släppa ifrån mig en del av den roll jag haft på jobbet för att orka bättre. Det är varken särdeles lätt att göra eller roligt att inse att jag måste det.

Jag har kommit långt på min trädkudde nu. Jag tror att den behöver lite röda detaljer i hörnen. Jag testade att göra en rad med franska knutar i rött, men blev inte nöjd med resultatet. Jag får sova på saken. 

En mardröm fick nytt sammanhang

Jag hade stora problem med mardrömmar som barn. Den ständigt återkommande mardrömmen har jag beskrivit här tidigare. Den gick ut på att jag gjort något men måste göra det ogjort, det vill säga det skulle aldrig ha hänt. Drömmen gav mig stark ångest och känslan av den minns jag fortfarande. Jag har också som en bild i huvudet, någon slags maskin som går runt runt.

Idag kom jag plötsligt på ett samband med mardrömmen och min tendens att älta gamla saker som hänt. Saker jag gjort eller inte gjort. Det är så otroligt onödigt att älta och ångra sig men det är lätt sagt och ett svårt tankemönster att ändra.

En gång när jag som barn hälsade på min farmor och farfar träffade jag en jämnårig flicka som jag lekte med. Hon hade flätor i håret. Vår familj skulle åka iväg på utflykt någonstans och vi gick in till hennes familj för att fråga om hon fick följa med. ”Men då måste du ha kvar flätorna” sa jag plötsligt, utan att tänka mig för. Jag var väldigt blyg och förstår inte var ifrån jag fick modet att säga någonting alls inför hela hennes familj. Det blev alldeles tyst och alla tittade undrande på mig. Jag rusade därifrån. Jag minns ingenting mer om denna episod. Om huruvida hon följde med på utflykten (med eller utan flätor), eller om vi lekte mer. Men det är ett ögonblick som följt mig i nästan 50 år! Det låter inte klokt, jag inser det. Men känslan av att jag gjort fel var så stark.

Jag har flera saker från mitt vuxna liv som flyter upp till ytan ibland. Saker som är bagateller, jag inser det, men som inte släpper taget. Att de blivit som misslyckanden som jag vill ha ogjorda. Ibland handlar det om att jag skulle önska att jag gjort det på ett annat sätt, men grämelsen finns där likafullt. Som exempel kan jag älta mat jag gjort till olika kalas, och inte varit nöjd med. Det blir till misslyckanden, fast det inte är det. Det kanske inte var det godaste mina gäster har ätit men det var helt ok, good enough. Och de andra gångerna då det blivit så bra som jag önskat, de måltiderna har jag glömt!

Förstår du hur detta ångrande och ältande hänger ihop med min mardröm? Hur ångestladdat det är för mig att göra fel?

Jag har påbörjat ett broderi som jag tänkt på en tid. Jag ritade ett träd och förde över mönstret till ylletyget som jag lärde mig på kursen i yllebroderi för Elisabet Jansson i vintras.

Så här långt har jag hunnit.

Upptrappning

Idag var sista dagen jag jobbar 25 %, så från och med måndag ska jag jobba halvtid i fyra veckor. Jag tror att det ska kunna funka om jag bara tar det varligt. Min chef och mina kollegor är angelägna om att jag tar det försiktigt, och det är ju en förutsättning för att det ska lyckas över huvudtaget.

Jag skrev ner ett citat för en tid sedan, men som jag glömt var jag hittade. Kanske en intervju på radion? Det löd ”jag körde mot rött ljus hela tiden” och handlade om en person som insett alldeles för sent att hen inte känt av när livet blivit för mycket att hantera. Bara blåst på tills det brakade med buller och bång. Det är en bra mental bild som är lätt att förstå.

Hur ska jag göra för att bli varse redan när ljuset slår om till gult? Mina veckoavstämningar klockan 16 varje fredag är bra, men har uppenbarligen inte varit tillräckliga. Jag minns att jag lovade mig själv att inte köra slut på mig igen, men det gjorde jag. Fast det mesta ligger utanför mig själv, sådant jag inte rår över. Hur ska jag kunna påverka det?

Drömmen om den lilla stugan finns ständigt i tankarna. Just nu finns en underbart söt gammal och omodern stuga till salu som jag VILL ha. Men stugor kostar pengar och när jag nu ska gå ner i arbetstid är det kanske inte vettigt. Kan ingen köpa den och hyra ut till mig?

 

Jag har fortfarande inte fått något beslut från Försäkringskassan om sjukpenning. Jag får en liten lön från jobbet denna månad och ännu så länge inget från Försäkringskassan alltså. Det är inte lätt att vara sjuk.

Påskledigt

Jag har varit duktig. Jag har ställt in. Vi skulle ha en mycket anspråkslös påsklunch idag med min mamma och hennes man som gäster, men jag kände mig så trött och framför allt låg. Det som skulle vara trevligt kändes bara tungt. Då var det skönt att redan igår kunna ringa och ställa in, och att det var gäster som förstod precis.

Jag har verkligen ansträngt för att göra just ingenting, och försökt avvärja de krav som ställts. De frågor och önskemål som Mamman automatiskt får bara för att hon är Mamman. Det har gått sådär.

Idag fick jag lite mer energi och röjde på uteplatsen. Jag premiärsov en halvtimme i utesoffan också. Så oerhört skönt, det ska bli många gånger i vår!