Att man kan få ha det så här bra!

När jag och min vän T var på Kanarieöarna en underbart vilsam vecka i januari, tänkte jag flera gånger att tänk att man kan få ha det så här bra. Det var så oerhört skönt att verkligen uppskatta det jag kände i stunden. Jag mådde så bra av flera skäl och ett av de viktigaste var att jag bytt medicin mot RLS/WED och lagt till en antidepressiv medicin till den jag redan hade. Först trodde jag att mitt förbättrade måendet berodde på resan, men insåg att jag ju faktiskt mådde bättre över tid. En påtaglig effekt av bytet av medicin var att jag i stort sett inte kände av de oerhört obehagliga pirrningarna i kroppen. Jag trodde knappt att det var sant! Jag hade glömt hur det kändes att inte ständigt behöva röra på mig eller spänna musklerna för att stå ut. Hur det kändes att inte ha ryckningar i benen. Däremot mindes jag tydligt hur Hopplösheten drog in och jag undrade hur jag skulle stå ut.

Långhelgen som precis går mot sitt slut har varit riktigt riktigt underbar! Jag har gjort massor av praktiska saker: rensat och kasserat, byggt och planerat, köpt växter och planterat. Så väldigt tillfredsställande! Och inte minst viktigt: sonen har varit med mycket. Han är så väldans händig och uppfinningsrik, och har varit en stor tillgång de senaste dagarna. Så roligt, så fantastiskt! Det är ren och skär lycka, och jag har flera gånger tänkt att tänk att jag får ha det så här bra!

Jag har skrivit förut om det idiotiska ordet lyckopiller, och ska inte tjata om det så mycket. Men alltså! Om mediciner kan göra att deprimerade människor återfår en lust till livet så är det förvisso lycka. Men ordet för tankarna till andra saker tycker jag. Uttråkade lyxhustrur eller så. Dessa mediciner är bokstavligen livsviktiga för många. Viktiga för själva livet. Jag är oändligt tacksam för att jag träffat på en psykiater som hittat rätt medicinering för mig. I morgon ska jag träffa honom – kanske sista besöket innan jag återförs till min fina husläkare på vårdcentralen. Anledningen att jag skriver kanske är att det beror på hur han bedömer mitt behov av uppföljning. Vi får se i morgon.

Häromdagen fick jag en idé om ett halsband, och letade desperat efter en papperslapp att skissa ner den. En tidig morgon gjorde jag halsbandet och efter en del fixande var jag ganska nöjd.

Alltså!

Jag har gjort en Facebook-grupp för Språk- och slöjdkaféet och bjudit in folk att vara med. Det kändes som ett enkelt och snabbt sätt att sprida information och hålla kontakt. Alltså – det är rent otroligt men nu är det 35 medlemmar i Facebook-gruppen!! Mer än dubbelt så många än som svarade på mitt första upprop! Det här ska bli så hjärtinnerligen roligt!

Erja Lempinen är fotografen som tagit bilderna till den lättlästa boken om handarbete, och hon har skickat bilden på mina händer som broderar så att biblioteket kan använda den i programbladet och i flygblad. Jag får gärna använda den, så himla snällt! Det är bra med en bild som visar vad som görs, och inte enbart det färdiga resultatet.

Tisdag 22 maj träffas vi som kan för informationsmöte på biblioteket. Det ska bli spännande att träffa alla volontärer som är kvinnor i olika åldrar, även yngre.

Jag blev väldigt sugen på att brodera på nålfiltad ull när jag såg bilden så jag får nog ta upp det igen!

Här några exempel på sånt jag gjorde för två år sedan.


Många glädjekällor

Jag känner mig så uppfylld av små glada saker från helgen som var. Det var skönt och varmt väder, och jag ägnade mycket tid i vår lilla trädgård. Planterade och rensade. Fördelen med små trädgårdar är att det blir synliga resultat med liten arbetsinsats. Jag hade inte föresatt mig att göra något särskilt utan gick bara på lust. Vilade en stund emellanåt, kroppen är inte van vid den här typen av arbetsställningar!

Jag hade köpt sättpotatis men i våra odlingslådor rymdes bara några få. Vi har en Facebook-grupp för vår samfällighetsförening och jag skrev och frågade om någon ville ha dem. Efter tre minuter fick jag svar, och ytterligare ett par minuter senare stod tre sättpotatisspekulanter i vår hall! Jag blev allldeles uppfylld av vardagsglädje över att stå och småprata med grannar jag inte träffat förut, och följde med en granne hem för att få några plantor sockerärter. Jag levde på den känslan resten av helgen, ja fortfarande!

Lite senare på eftermiddagen när jag tömde tvättmaskinen tänkte jag att nu är det dags för mig att ta ett glas vin och slänga mig i utesoffan. Precis då ringde en nära vän och sa att hon var ute och gick i närheten med sina hundar, och hade jag inte lite vin att bjuda på? Så perfekt och ännu mer lycka!

Ja, så lite behöver jag för att bli glad. Samtidigt så är det ju så mycket. En känsla av sammanhang, av tillhörighet, av att vara omtyckt för den jag är. Tak över huvudet, kläder på kroppen, rent vatten och mat på bordet varje dag. Jag har till och med fast jobb, en underbar familj och en verkstad – ett eget rum!

Ännu en sak som jag tror har betydelse för att jag mår bättre än under svackan häromveckan är att jag fått en ny chef som verkar väldigt bra. Vi har levt med stor svajighet på chefssidan de senaste åren, och samtidigt varit med om stora förändringar såsom ändrad huvudman och två flyttar (!). Det är inte optimalt för någon, och ännu mindre för mig som varit sjukskriven och behöver stöd av en chef. Det är bara två veckor tills jag börjar jobba heltid och nu känns det görbart!

Idag damp ett paket ner i brevlådan. Där låg tre exemplar av den lättlästa boken om handarbete som jag är med i, och det var bokens författare Karolin Olsson som skickat böckerna som jag kan ha med på Språk- och Slöjdkaféet! Så himla snällt!


Här är bilderna på mina alster från boken:

Titta mamma – här broderar jag din blomma!

 

Sy på papper

Jag har provat mig fram med att sy med symaskin på papper. Jag använder dels styvt akvarellpapper med lite grövre struktur och dels fina papper jag köpte i Seoul i Sydkorea för en del år sedan. De senare är oftast tunna och några har inpressade växter. Till detta har jag fogat mindre bitar av linnetyg på några, och på en del andra har jag sytt fast torkat lin som jag har sedan många år. Det blir ganska dekorativt mot en svart bakgrund tycker jag.



Mycket spännande på gång!

Idag bestämdes datum för min utställning på Blackebergs bibliotek! Den kommer att finnas till beskådande 29 augusti till 30 september, och söndagen den 2 september kl 13 har jag vernissage! Då hoppas jag att några av er har möjlighet att komma. Nu ska jag bara ta en bild som kan passa till marknadsföringen av utställningen. Det är inte helt enkelt då jag ännu inte vet säkert vad jag ska visa upp. Förhoppningsvis blir det intressanta resultat av sommarkursen på Sätergläntan i juli.

Den andra roliga saken får jag berätta om en annan dag, för nu håller jag på att somna här i soffan!

Hemma och vilar

Som jag skrev förut har jag en förhöjd ångestnivå sedan ett par veckor tillbaka. Jag märker av en ökad känslighet för intryck också, och åt lunchen i ett litet rum för mig själv. Det är god stämning på arbetsplatsen och mycket prat vid lunchborden. Det blir ganska högljutt för ett känsligt öra.

Efter jobbet åkte jag till frisören för att klippa mig när jag egentligen bara ville hem till kedjetäcket. Som vanligt bad jag henne stänga av radion så det blev tyst och lugnt. Det är ju ändå rätt vilsamt att bli ompysslad, i synnerhet att få håret tvättat.

På kvällen bestämde jag mig för att vara hemma i en eller två dagar för att vila. I morse vaknade jag klockan 5 men somnade om flera gånger och klev inte upp förrän vid halv 8. Oerhört skönt! Idag har jag broderat lite och stickat på min gröna tröja, samtidigt som jag tittat på dokumentären om Avicii. Det blev till slut ganska plågsamt att se hur dåligt han mådde och jag tittade på Mästarnas mästare istället.

Jag ringde till psykiatrin och bad att min läkare skulle ringa upp under dagen, eftersom jag vill öka medicindosen. Han ringde för en stund sedan och ska återkomma i morgon då han pratat med överläkaren. Han undrade om jag är orolig för återgången till heltidsjobb, och det ligger väl närmast till hands.

Dessa tvära kast mellan lycka och hopplöshetskänslor är verkligen tröttande!

 

Öka dosen?

Sista veckorna har jag haft en liten förhöjd ångestnivå. Ingen stor skillnad men ändå tillräcklig för att påverka mig negativt på marginalen. Den marginal jag inte har alltså. Det tog ett tag men nu har jag kommit på att jag helt enkelt ska ringa min psykiater och rådfråga honom. Kan jag gå upp i dos antingen i den ångestdämpande och antidepressiva medicinen på morgonen (Fluoxetin) eller den antidepressiva medicinen på kvällen (Mitrazapin)? Jag vet att det finns utrymme att öka dosen åtminstone på kvällsmedicinen. Jag ska ringa i veckan och fråga.

Här är den lilla kudden jag gjorde till min mamma i 76-årspresent.

Den minnesgode läsaren känner igen den från ett inlägg för några veckor sedan. Då visste jag inte vad jag skulle göra av broderiet, men det blev alltså en liten kudde. Det gulbruna garnet jag broderade stjälken med var uppenbarligen ett mycket gammalt yllegarn, eftersom det var skört och gick av ofta. Det är följaktligen inte jättesnyggt på baksidan men det säger ju till och med textilslöjdslärare att det inte spelar någon som helst roll. Och vem skulle se det? Jag undrar om det kan tillhöra de gamla växtfärgade garner jag har efter min mormor, men jag är osäker. Det låg i en påse med små garnhärvor som kan ha legat ihop med hennes.

Pippisar på tavla

En av mina närmaste vänner fyllde år i måndags och vi ska träffas i morgon för att åka till vår gemensamma favoritbutik Skopan, second hand med allt från kaffekoppar och böcker till sänggavlar och cykelstyren. Då ska hon få en födelsedagspresent som jag gjorde igår och blev mycket nöjd med.

Ramen har jag köpt på just Skopan. Jag tycker väldigt mycket om de här gamla och enkla ramarna i trä som ofta finns att hitta till en liten peng på loppisar. Jag tar bort glaset – det plattar annars till broderiet.

På Skopan har jag fyndat mängder av material såsom broderigarner, tyger, gamla dukar och smycken med fina pärlor att ta isär och återanvända. De har bara öppet på lördagar och när dörrarna slås upp klockan 10 ringlar sig kön lång sedan länge. Har jag hört men aldrig sett med egna ögon. Vi åker aldrig dit till öppningsdags av just den anledningen.

Spridda tankar

Jag tänkte en del på det här med begreppet mindset, som om jag förstår det rätt kan beskrivas som sättet vi har att tänka på saker eller vår mentala inställning till något. Det jag funderade över var min medicinering. Om jag tänker att jag motar undan det onda med medicinen – dämpar ångesten, drar ner blodtrycket och så vidare – då får jag bilden av en krutdurk. Jag kan explodera när som helst, men det ska NOG gå. Om jag istället tänker att medicinen hjälper fram mig till ett gott liv så blir det en annan bild. Det kanske låter knäppt men jag tycker att det är hjälpsamt. Det ena sättet att tänka är negativt och olycksbådande, medan det andra är positivt och bejakande. Låter det som ett rimligt sätt att resonera?

Jag har skrivit tidigare om att en vän frågade om vad som skulle hända om jag INTE tog alla mediciner, och att det vände mitt mindset: jag kände tacksamhet över medicinerna istället för att bli ledsen när jag hämtade ut dem på apoteket.

Jag har varit ganska trött i helgen, men känner ingen oro över det. Jag tillåter mig att sova länge på morgnarna, att sova middag och att inte ha en dagordning för vad som ska hinnas med. Eftersom vädret var så varmt och skönt idag smsade jag min gamla fina vän A som bor långt borta, och frågade om vi skulle ta en telefonpromenad tillsammans. Och det gjorde vi. I drygt en och en halv timme gick vi och pratade på 40 mils avstånd från varandra. Så skönt!

A gav mig ett par vackra fingervantar i ylle för en del år sedan. Då var det knappar längs de långa muddarna, men de har ramlat av den ena efter den andra, så jag sydde ihop dem istället. När jag ändå var i farten med nålen broderade jag blommor på dem, och så virkade jag en grön kant. Visst blev dom fina!

Jag har inte suttit så mycket i verkstan som jag velat i helgen, men det beror delvis på att jag varit tröttare än vanligt. Jag har kommit igång ordentligt med stickningen av tröjan nu, det är riktigt kul. Det är så vackert lingarn och skönt att sticka med.


Häromdagen fortsatte jag att exprimentera med gummi och gjorde några smycken. Jag gillar verkligen svart i kontrast till någon stark färg!

En tanke kom för mig ikväll när vi ätit middag: kanske jag skulle ta och resa bort ett par dagar och ta med mig broderimaterial och stickning? Det blir ju liksom ingen riktig ro att sitta i verkstan när jag är hemma, i alla fall inte så länge som jag vill. Jag skulle vilja vara helt ensam. En tanke att fundera vidare på …

Sömnbehov

Den första veckan när jag börjat jobba 75 % sov jag ovanligt mycket. Jag sov på pendeltåget både på vägen till jobbet och på hemvägen. Jag sov en stund i vilrummet under arbetsdagen, och när jag kom hem på eftermiddagen. En gång somnade jag sittande i väntrummet hos doktorn! Jag somnar tidigt på kvällen och väcks av väckarklockan, vilket är ovanligt för mig som brukar vakna av mig själv lite väl tidigt på morgnarna.

Fullt så stort sömnbehov har jag inte nu, men den här veckan har jag börjat sova mer igen. Lite på jobbet, på pendeltåget (jag ställer klockan i mobilen så att jag inte ska missa att kliva av!) och när jag kommer hem. I morgon ska jag ta sovmorgon och vakna utan väckarklocka – det ska bli skönt!

Det känns ganska bra ändå, att det verkar som att kroppen hittat ett sätt att få återhämtning på. Och jag känner mig nöjd med mig själv eftersom jag bejakar detta behov och prioriterar att sova.

Jag gjorde ett par broscher häromdagen. Jag syr på linnetyg och monterar dem på stora träknappar. Ett bakstycke av mormors lakansväv från Tuppens linneväveri med en broschnål och sen är den klar!