Ny läkare

Psykiatern lämnade återbud på grund av sjukdom i förra veckan och idag fick jag kallelse till nytt besök, men till en annan läkare. Jag vet inte varför men hoppas att det bara beror på att han fortfarande är sjuk och att jag inte ska behöva vänta så länge på att få komma, och inte på att min doktor har slutat på mottagningen. Det känns lite oroligt att behöva byta läkare. Det är så viktigt att det är en bra kontakt, inte minst inom psykiatrin. Men det är tur att det i alla fall inte är han som sjukskriver mig – då hade det känts värre.

Det var en dålig dag som jag fick den här kallelsen. Jag har haft en riktigt tung dag idag, med stark känsla av meningslöshet som lagt sig som en blöt filt över allting.

För säkerhets skull tog jag hem datorn, ifall jag skulle behöva jobba hemifrån. Men jag hoppas att jag vaknar med lite mer energi i morgon.

 

Vilar

Tänk att jag blev så trött av så lite! Jag sov när jag kom hem igår och somnade 20.30 på kvällen. Vaknade vid 5-tiden men somnade efter någon timme om i soffan och sov i två timmar till! Jag har gruvat mig för att behöva åka till psykiatern, men alldeles nyss ringde de från mottagningen och sa att läkaren är sjuk så jag slipper ge mig iväg hemifrån.

Och nu är det dags för strategiskt tänkande! Jag orkar uppenbarligen inte med mycket förutom att jobba just nu. På lördag ska vi fira en 60-åring med en guidad tur med Christoffer O’Regan i Gamla stan. Något som jag verkligen sett fram emot. Men jag har redan bestämt mig för att inte följa med på det. Bara tanken gör mig trött.

Häromdagen hittade jag en nästan färdig bild av tovad ull som jag färdigställde.

Snart återbesök

I morgon ska jag träffa psykiatern igen. Sist jag var där höjde han dosen på Mirtazapin, och det är det vi ska utvärdera nu. Kanske jag ändå mår lite bättre sedan höjningen. De svarta hålen är inte riktigt lika djupa att falla i, och de har nog inte dykt upp lika ofta.

Förra gången sa han att det finns många andra mediciner att prova, om det behövs. Jag känner mig lite orolig för att prova nytt, om jag kommer att bli sämre under tiden det tar innan den nya medicinen ger effekt. Jag får väl höra vad han säger i morgon.

I helgen har min man och jag firat silverbröllop! Det är några veckor kvar men denna helg passade bra att låna min syster och svågers lägenhet inne i Stockholm. Den 4 juni 1994 gifte vi oss i trädgården till min mans syskons jättelika sommarhus utanför Vaxholm. 120 gäster firade hela natten med oss. Ett minne för livet! 

Vi firade med att dricka gott bubbel (som jag bett min syster att köpa och ställa i kylskåpet) och titta på filmen Bohemian rhapsody i deras lägenhet. Jag hade bokat bord på en mysig italiensk kvarterskrog och vi åt en riktigt god trerättersmiddag innan vi mycket belåtna begav oss till lägenheten igen.

Idag var det min mans tur att ordna en aktivitet och vi tog Djurgårdsfärjan från Slussen och gick till Nordiska museet. Vi gick på en visning av utställningen om brittiskt inflytande på vårt klädmode genom århundradena. Bland annat fanns ett broderi till en prästdräkt från 1300-talet med läggsöm och klyvsöm! Smart att använda läggsöm när man sydde med dyrbar tråd, så att ingen del av materialet hamnade på baksidan där ingen ändå såg det.

Jag blev väldigt trött direkt vi kom till museet och det blev bara värre. Jag satt i en fåtölj och blundade och höll för öronen för att stilla alla intryck. Vi åt lunch på museet men efter den kände jag mig nästan panikslagen och ville bara hem. Tyvärr går vår anslutningsbuss från pendeltåget bara en gång i timmen på söndagar (skandal!) och det var långt till nästa buss. Vi tog en taxi istället och jag kunde äntligen krypa ner under kedjetäcket och sova.

Nu har det gått några timmar men jag är fortfarande helt slut. I fredags tog jag hem datorn från jobbet med tanken att det skulle kunna bli så här, och att jag skulle kunna jobba hemifrån i morgon. Jag får se hur jag känner mig, men skönt att kunna välja i alla fall.

 

Ökad dos igen


Igår träffade jag psykiatern igen. Han frågade hur jag mår och jag hade så svårt att formulera det. Han frågade om mina dippar, och jag sa att de kommer fortfarande – bråddjupa och blixtsnabba. Jag kom till slut på en bild som stämmer ganska väl: jag mår oftast hyfsat bra och det kan beskrivas som en horisontell linje. Ibland bryts linjen av och skapar ett djupt hack. Jag tappar fotfästet och skakas om rejält även om jag snabbt är tillbaka på linjen igen. Periodvis, under delar av dagen, är linjen sänkt och ligger konstant nedanför den vanliga nivån. Inga djupa hack men desto längre tid, under större delen av en dag. Både hacken och den tillfälliga sänkningen är tärande.

Han frågade om jag vill prova ny medicinering och jag frågade om det går att öka Mirtazapin ytterligare. Det tyckte han var en bra idé och från och med igår kväll tar jag tre tabletter, 0,45 mg. Det är i princip maxdosen.

Jag frågade om det finns andra alternativ om det inte kommer att hjälpa, och då bröts hans vanligtvis oerhört lugna och milda fasad och han slog ut med armarna och sa att oh ja, det finns mycket annat att prova. Det ska jag inte oroa mig för, det finns tyngre artilleri att ta till. Det lugnade mig. Tanken på att ha det så här för all framtid känns tung. Jag måste bli av med RLS/WED och depressionen, eller rättare sagt: jag måste bli av med symptomen. Sjukdomarna får jag dras med.

Idag jobbade jag i två timmar, min första arbetsdag sedan i början av mars. Det kändes väldigt bra. Förutom mina närmaste arbetskamrater var det andra på förvaltningen som kramades och hälsade välkommen tillbaka.

Jag var inte så väldigt trött när jag kom hem tyckte jag, men sedan somnade jag på eftermiddagen och sov i nästan två timmar så det tog nog på krafterna ändå!

Sista dagen?

Idag hoppas jag är sista dagen av sjukskrivningen på heltid. I morgon ska jag börja jobba 25 %. Det känns pirrigt men bra. Jag har ännu inte fått besked från Försäkringskassan om sjukpenningen, så jag vet inte hur de ställer sig till mina läkarintyg.

Jag ska träffa psykiatern idag och känner mig märkligt orolig inför mötet, men har svårt att riktigt förstå varför. Jag vet att jag kommer att få vara kvar som hans patient, det har han sagt. Om jag inte vill bli utskriven från psykiatrin blir jag inte det, och det känns tryggt. Eller rättare sagt så känns det väldigt viktigt. Jag hoppas att han tycker att det är lönt att prova att öka dosen av Mirtazapin ytterligare. Jag skulle väldigt gärna känna mig mer stabil. De plötsliga djupdykningarna kommer alltsom oftast, och tär hårt.

Vårvärmen kom av sig lite men verkar vara tillbaka inom kort. Jag har tittat efter backsipporna och igår såg jag äntligen att de första tittat upp i fjolårsgräset. Ännu ett ljuvligt vårtecken!

Jag har beställt tygetiktter att sy i mina textila alster, och de kom i måndags. Riktigt snygga tycker jag!

Lite uppåt

I tre dagar har jag nu tagit Mirtazapin en timme tidigare på kvällen, enligt ordination från psykiatern. Första kvällen somnade jag i soffan klockan 8, men lyckades släpa mig till sängen utan att passera badrummet och slocknade vid halvniosnåret. Jag vaknade flera gånger under natten, ungefär som jag gjorde för några år sedan Innan jag började ta Oxascand till kvällen. Då på den tiden hade jag svårt att somna om och det blev alldeles för lite sömn per dygn. Nu kunde jag somna om mer eller mindre omgående. Nästa kväll var jag förberedd och hade borstat tänderna i god tid innan jag blev helt klubbad, och även igår kväll gjorde jag mig i ordning och la mig när ögonlocken började klippa.

Ännu så länge har ändringen i medicinering bara inneburit en förskjutning i dygnsrytmen, men jag ska vara tålmodig och se om det blir någon förbättring i måendet också. Jag ska på återbesök hos psykiatern om ett par veckor så jag får prata om det med honom då.
Varje gång jag varit hos honom har han gett mig ett kort med numret till en akutenhet inom psykiatrin. Jag tänkte på det kortet i förrgår då jag hade ganska mycket ångest. Det kändes tryggt och bra att veta vart jag kan vända mig om det skulle kännas ohanterligt.
Men å andra sidan var jag ovanligt pigg igår! Det kändes oerhört skönt. En känsla av att ha hamnat med näsan över vattenytan igen. Jag satt till och med i verkstan och lyssnade på podradio, det var ett tag sedan!
Jag gjorde klart ännu ett par pulsvärmare.
Jag skrev förut om alla underbara färgkombinationer på skidkläder som jag njöt av i Romme. Jag fick en idé då som jag genomförde igår. Jag visste att jag hade en lång orange snodd i mina gömmor, och igår sydde jag på ett par bitar av den på min röda skidjacka. Små detaljer, men fint.

Ännu ett samtal

Nu har min psykiater ringt och sagt att jag ska vända mig till husläkaren om sjukskrivningen för utmattningssyndrom, precis som han trodde. Jag ska ringa i morgon, och be att få vara sjukskriven på heltid under ytterligare en tid, kanske till och med nästa vecka.

Angående medicineringen med Mirtazapin ska jag fortsätta med samma dos men ta den en timme tidigare på kvällen. Det låter osannolikt i mina öron att det skulle förändra mitt mående, men det är han och överläkaren som säger det och dom ska ju veta.

Dilemmat är nu hur jag ska göra med ändringen av WED/RLS-medicineringen. Neurologen sa att jag skulle avvakta och se om förändringen av dosen antidepressiv medicin skulle förbättra även detta, men jag skulle senast 4-6 veckor innan återbesöket – som jag ska kallas till i början av maj – påbörja ändringen av dosen Gabapentin samt lägga till Sifrol till kvällen. Svårt att hänga med? Det tycker jag också! Det är ganska stressigt att själv behöva hålla koll på allt detta och fatta beslut, men eftersom jag inte ska öka antidepressiva så får jag väl ta och ändra WED/RLS-medicineringen. Det känns ganska akut nu. Idag har det varit extra jävligt i hela vänstra sidan framför allt. Ibland känns det ända in i tandköttet!

Bara tanken på att ta mig in till stan gör mig ännu svagare i kroppen än jag redan är. Inte för att jag gruvar mig över att komma till jobbet – tvärtom – men ansträngningen känns övermäktig. Det är synd att jag har så lång resväg, men tur att jag kan jobba en hel del hemifrån.

Nu ska jag försöka att lägga alla funderingar åt sidan och bara vila. I morgon ska jag ringa husläkaren.

Samtal

Jag kom äntligen iväg till min frisör idag efter att ha skjutit upp besöket två gånger. Vi har en lång relation och vet mycket om varandra. Det är fint. Hon stängde av radion när jag kom. ”Jag vet att du gärna vill det när du är trött.” Och jag tror faktiskt att hon masserade min hårbotten extra länge idag. Så himla skönt.

Vi samtalade om hur man vill leva sitt liv, hur man VET hur man vill leva sitt liv och huruvida man i så fall gör något för att förändra det liv man lever. ”Vi får skaffa höns tillsammans på en gård, du och jag!” sa jag till slut.

Hur många artiklar har jag inte sett genom åren om en kvinna (oftast) som varit långtidssjukskriven eller varit med om någon uppslitande händelse eller haft stor sorg, och som säger upp sig, säljer huset och flyttar ut på landet, till fjälls eller till andra sidan jordklotet där hon driver ett pensionat eller föder upp strutsar – nu i total harmoni med sig själv. Det låter ju fantastiskt men hur gör man – i synnerhet om man är i kris?

Jag fick det där telefonsamtalet från psykiatern som jag väntat på. Jag berättade att jag dels inte känt någon förbättring i stämningsläget efter ökningen av dosen Mirtazapin, och att jag dessutom försämrats i utmattningen så att jag är sjukskriven. Jag sa att husläkaren ville lämna över fortsatt sjukskrivning till psykiatrin, men det behövde han kolla upp först. Utmattningssyndrom ska tydligen främst hanteras inom primärvården.

Den där vilan jag behöver så väl är svår att få ro till när jag måste tänka på nästa steg hela tiden. Det känner jag igen från de flesta av mina perioder av sjukskrivning. Men nu ska jag stilla mig tills han ringer igen.

Omtugg

Allt är så välbekant. Samma samtal hos husläkaren. Samma oro inför framtiden. Samma uppgivenhet. Samma frustration. Samma sorg.

Just samtalet hos husläkaren kändes alltför bekant. Hur många gånger har jag suttit i hans besöksstol och försökt uttrycka hur jag mår, vad jag inte orkar? Om det ändå gick att mäta med objektiva instrument! ”Jaha fru Borrman, jag ser här på röntgenplåtarna att ni inte är frisk ännu, och blodproverna ser inte heller bra ut. Det blir till att stanna hemma i ytterligare någon tid.” Men nu är det upp till mig att beskriva och doktorn att tolka, och i sin tur beskriva för Försäkringskassan som ska tolka och besluta.

Jag är så trött på hela situationen. Trött på att beskriva och tugga om allt igen. Trött på mig själv. Jag märker det när jag ska skriva här på bloggen också. Hur många gånger har jag inte skrivit om det här? Jag känner mig trotsig och vill inte ta till andningsövningar och andra strategier. Jag har andats på sjuttioarton olika sätt och mår ändå så här!

Jag försöker skjuta oron för Försäkringskassans beslut åt sidan. Jag läser på deras hemsida om det som tidigare hette sjukpension och numera sjukersättning. Det kan man få om det bedöms att man inte kommer att kunna jobba mer på grund av bland annat sjukdom, helt eller delvis. Men då ska man prövas mot hela arbetsmarknaden först och det låter som en oerhört arbetsam process att komma igenom det nålsögat! Samtidigt så tror jag inte riktigt längre på att jag kommer att kunna jobba heltid mer under mitt arbetsliv.

Nu är det en vecka kvar av min sjukskrivning på heltid. Jag hoppas att min psykiater ringer så att jag får prata med honom om det här. Jag har ju svårt att tro att jag kommer att kunna jobba halvtid nästa onsdag. Jag önskar det så hett och tänker på det lite för mycket tror jag. Jag vill jag vill jag vill!

Bra samtal men sämre igen

Igår hade jag tid för återbesök hos neurologen på Danderyds sjukhus. Den här gången var jag där i väldigt god tid, och var lugnare än förra gången. Då tyckte jag inte att samtalet blev så bra som samtal betraktat, även om han lugnade min oro för att jag inte skulle få mer lindring för WED/RLS. Han ökade också dosen av Gabapentin till 3 x 3 tabletter om dagen.

Den här gången hade vi ett riktigt bra samtal, och han lyssnade till punkt. Jag pratade mer än jag skulle gjort om atmosfären i rummet varit densamma som sist. Han sa återigen att det inte finns någon bot men att vi kan prova olika mediciner och kombinationer av mediciner för att lindra symptomen. Jag berättade att jag möjligen hade lindrigare symptom alldeles i början av doshöjningen, men att jag inte känt någon större skillnad.

Vi kom in på min psykiska hälsa och jag kände att vi talade samma språk, att vi förstod varandra! Han trodde också mycket på att stress förvärrar besvären (är inte det en typisk läkareufemism, ”besvär” – helvete kallar jag det!) och han sa att det är få patienter som har förståelse för sambanden och helheten som jag har.

Han föreslog att testa att dra ner lite på Gabapentin, men lägga till en tablett av Sifrol, min gamla medicin, för att se om det kunde lindra mer, Jag berättade om min psykiater, och sa att jag håller på att prova ökning av dosen antidepressiv medicin just nu, och frågade om det inte vore bra att se vad det kan ge för förbättring av WED/RLS innan vi testar ny medicinering av det? Det tyckte han också var en bra idé. Annars är det svårt att veta vad som gett den förhoppningsvisa förbättringen. Han återkom flera gånger till att jag ju redan har så många mediciner, och det är förstås viktigt att inte ta mer än nödvändigt.

Jag ska nu alltså fortsätta med Gabapentin som jag gjort de senaste månaderna, och avvakta samtalet med min psykiater om den antidepressiva medicinen. Jag har för övrigt inte direkt märkt någon skillnad efter doshöjningen av Mirtazapin heller, men han ska ringa om någon vecka så får vi se vad han säger.

Vi pratade om motion också, och jag ska återkomma till det i ett annat inlägg. Jag försökte nå min husläkare i morse för att fråga om han kan sjukskriva mig, men han har semester denna vecka så jag får se om jag kan få tag på honom på måndag. Jag är i alla fall hemma resten av veckan. Idag har jag legat i soffan hela dagen, förutom när jag sov i ett par timmar under kedjetäcket. Jag gick in i verkstan en gång men hade ingen ork.