”Det var så lite”

Idag var jag på återbesök hos min psykiater, ett besök som var tänkt att vara det sista. Han frågade hur jag mår och hur det varit sedan sist, och jag kunde säga att jo tack, jag mår riktigt bra! Det gladde honom förstås. Jag sa att jag haft mycket stor hjälp av den tanke han gav mig senast vi sågs: att jag har ett skyddsnät i medicinerna. Om jag känner att jag är på väg att dyka ner i depressionen igen så finns medicinerna där och fångar upp mig så att jag inte faller så djupt. Den tanken har lugnat mig flera gånger.

Jag sa också att ett tecken på att jag mår så mycket bättre är att jag intresserar mig för omvärlden på ett sätt jag gjorde förut, men som jag tappat under en tid. Jag lyssnar mycket mer på mitt älskade P1 och kan till och med göra det samtidigt som jag gör något annat. När jag lagar mat eller jobbar i verkstan. Under en lång period orkade jag inte med alla intryck och min simultankapacitet haltade betänkligt. Jag orkade inte ens lyssna på radio eller musik när jag åkte pendeltåg eftersom det var så mycket andra sinnesintryck som tog plats.

Psykiatern sa att om jag vill så kan jag bli kallad till ännu ett samtal om ett halvår eller ett år. Han sa att han verkligen tror att jag kommer att klara mig bra, men om jag tycker att det känns tryggt att fortfarande ha möjligheten att prata med honom så kan vi göra så, och det tyckte jag lät bra.

När vi skiljdes åt tackade jag för besöket och han svarade ”det var så lite”. Jag sa då att det var det inte, det var inte lite! På väg till bussen tänkte jag att det är inte lite att få livsglädjen tillbaka – det är hela stora livet!

Tankar som håller mig uppe

Jag mår bättre idag, betydligt bättre. Jag tog min chef på orden och var generös med mig själv: tog det lugnt i morse och åkte hem tidigt på eftermiddagen och tog med mig jobb till min utesoffa. Det kändes bra.

Att jag tar hand om mig själv känns bra, och det är en hjälpsam tanke. Jag bryr mig tillräckligt mycket om mig för att vara aktsam med mig själv. Jag har skrivit förr om självmedkänsla och tycker att det är ett viktigt ord.

Jag älskar stjärnflocka!

Min psykiater sa senast vi sågs att jag har något som hjälper mig att inte djupdyka och falla igenom totalt. Det var mina mediciner han syftade på. ”De tar inte bort känslorna helt” sa han, men menade att de gör att jag klarar mig, och det är en hjälpsam tanke om någon! Jag klarar även av svackor för jag har mitt skyddsnät. Det är inte dunbolster som bäddar in mig så att jag inte påverkas alls, utan snarare såna där hårda madrasser som vi slog kullerbytta på i gympan. Hårda att falla emot men samtidigt skyddande så att jag inte går sönder. Det är nog min största rädsla – att gå sönder och veta om det.

Vattenhål för bin och humlor

Inget sjukintyg – hurra!

Idag var jag på återbesök hos min rare psykiater Iwan. Vi konstaterade att jag mår mycket bättre än när jag ringde för några veckor sedan och bad att få öka dosen på den antidepressiva medicinen. Jag sa att jag förstod det pedagogiska i att han avrådde från ökningen, eftersom jag ju kom upp ur den lilla svackan och mådde bättre någon vecka senare. Han myste lite och sa att jag fick se att medicinen hjälper mig, och fångar upp mig innan jag faller för djupt. En mycket hjälpsam tanke att ta med mig tills det är dags för nästa svacka. Dags att plocka fram och damma av min gamle trotjänare Tilliten!

Jag sa till honom att jag tror att anledningen till att jag fick ökad ångest och hopplöshetskänslor var att jag dels är lite orolig inför att börja jobba heltid – ska jag orka, hur ska det gå, tänk om det går åt pipsvängen? – och dels kände mig osäker på den nya chefen som skulle börja i maj. Jag kände honom inte och visste inte hur det skulle funka för mig med stöd i återgång till arbete. Inte för att jag hade någon anledning att vara orolig, utan just det: att jag inte kände honom.

Men vi kommer finfint överens och jag vågar tro på att jag kommer att fixa det här!

Idag var första gången på mer än tre år, sedan mars 2015, som jag varit hos doktorn och gått därifrån utan läkarintyg i näven! En märkvärdig dag, en dag att lägga märke till, en bemärkelsedag helt enkelt.

Jag firade med att ligga i vår utesoffa i en hel timme. Jag tittade på himlen och lyssnade på fåglar och flygplan medan den varma dagen övergick i svalka.

Nu är klockan snart nio på kvällen, och jag har suttit ute och stickat en bit på min gröna tröja. Bakstycket är klart, nu har jag gjort kanten på framstycket och börjat på det gröna.

Öka dosen?

Sista veckorna har jag haft en liten förhöjd ångestnivå. Ingen stor skillnad men ändå tillräcklig för att påverka mig negativt på marginalen. Den marginal jag inte har alltså. Det tog ett tag men nu har jag kommit på att jag helt enkelt ska ringa min psykiater och rådfråga honom. Kan jag gå upp i dos antingen i den ångestdämpande och antidepressiva medicinen på morgonen (Fluoxetin) eller den antidepressiva medicinen på kvällen (Mitrazapin)? Jag vet att det finns utrymme att öka dosen åtminstone på kvällsmedicinen. Jag ska ringa i veckan och fråga.

Här är den lilla kudden jag gjorde till min mamma i 76-årspresent.

Den minnesgode läsaren känner igen den från ett inlägg för några veckor sedan. Då visste jag inte vad jag skulle göra av broderiet, men det blev alltså en liten kudde. Det gulbruna garnet jag broderade stjälken med var uppenbarligen ett mycket gammalt yllegarn, eftersom det var skört och gick av ofta. Det är följaktligen inte jättesnyggt på baksidan men det säger ju till och med textilslöjdslärare att det inte spelar någon som helst roll. Och vem skulle se det? Jag undrar om det kan tillhöra de gamla växtfärgade garner jag har efter min mormor, men jag är osäker. Det låg i en påse med små garnhärvor som kan ha legat ihop med hennes.

Mod och styrka

Igår ringde min handläggare på Försäkringskassan för att höra sig för lite om det senaste läkarintyget. Hon ville höra vad jag tror om att börja arbeta heltid i mitten av maj, och jag sa som det är: jag är väldigt glad över det, och hoppas OCH tror att ska funka. Det tyckte hon förstås var roligt, och sa att hon i så fall ska kontakta Danderyds sjukhus om att ställa in utredningen om återgång i arbete som de fått i uppdrag att göra. Det känns ju bra att slippa den! Jag sa att den kan ju i så fall bli aktuell om jag inte lyckas arbeta heltid.

Idag kom läkarintyget på posten av min noggranne psykiater, och det var en härlig känsla att se krysset i ny ruta!

En dikt många känner igen dök upp häromdagen:

Jag klyver och blottar mig nu, går längst ut på strået och hoppas på en gynnsam vind. Det gäller att komma på hur min gynnsamma vind ser ut – vad den består i – och hur jag får den att blåsa. Det har jag två månader på mig att ta reda på och rigga för. En sak som är viktig är att samtala med min tillträdande chef. Min handläggare på FK pratade om det också, att det är viktigt att arbetsgivaren tar sitt ansvar för att jag ska kunna komma tillbaka på ett hållbart sätt. Hon skulle skicka något dokument om just detta, och det är bra att det blir mer formellt.

Modet ska vara större än rädslan också. Jag vet att rädslan för att bli alltmer sjuk har varit stark, och är fortfarande det även om det nu också finns en stark tro på att det kommer att gå bra. Men rädslan sätter krokben, och till slut är man rädd att bli rädd. Men jag är stark och modig – det vet jag!

”Så glad jag blir!”

Idag ringde min snälla psykiater och frågade hur jag mår nu med den nya medicinen. Jag svarade att jag mår väldigt mycket bättre och att jag även fått ny medicin mot RLS/WED som hjälpt till. ”Så glad jag blir!” utbrast han. Egentligen skulle jag trappa upp medicinen nu efter två veckor, men eftersom den redan gett så god effekt beslöt han i samråd med överläkaren att jag står kvar på en tablett, 15 mg, tills vidare. Vi har en inbokad tid i mitten av mars, och då kan vi utvärdera tillsammans. Men om jag skulle börja må sämre igen så får jag höra av mig. Då kan det bli aktuellt med en doshöjning. Med ännu ett ”så glad jag blir!” avslutades samtalet.

Och det är ju ingenting emot hur glad jag är! Det är flera saker som påverkar hur jag mår, men att vara deprimerad hör till de värre. ”Jag är bara glad på utsidan” sa en nära vän till mig häromdagen. Det behöver inte ingå en depression i utmattningssyndrom men det är nog ganska vanligt. Det trötta i kropp och knopp finns kvar nu, men utan de dränerande svarta tankarna om hopplöshet blir tröttheten lättare att stå ut med. Lättare att hantera. Skillnaden mellan att ha hopp och att inte ha det är milsvid. Många mils vid.


Idag kom jag hem efter att först ha jobbat på förmiddagen, och sedan umgåtts med en vän över en lång långlunch. Jag kände den vanliga tröttheten komma krypande på slutet men det gjorde ingenting. Jag skulle bara hem och där kunde jag krypa ner under kedjetäcket ett tag och vila. Jag somnade inte men låg i trekvart och blundade. Den där vilan som både är nödvändig och inte tillräcklig. Den vilan finns inte som kan rå på Den Stora Tröttheten.

Fortsättning om doktorn

Idag pratade jag med en sjuksköterska på psykiatrimottagningen. Hon sa det jag redan förstått, att det är långa väntetider hos dem för att få träffa en läkare. Hon föreslog att jag skulle ringa till Försäkringskassan och säga det till dem. Jag sa att jag tänker ringa min husläkare som tidigare sjukskrivit mig, och det tyckte hon förstås lät bra. Men jag kommer att få en tid så småningom hos en ny läkare hos dem.

Så nu ska jag ge mig på jakt efter min husläkare. Han har telefontider men det har varit svårt att komma fram till honom på sistone. Det ska nog ordna sig.

Jag lyssnade på radioprogram  helt nyligen där psykiatern Åsa Nilssone pratade om att inte medicinera vid depression och psykisk ohälsa.  Det tar lång tid att bli frisk och man får låta sig göra det menade hon. Men det tillåter ju inte Försäkringskassan. Jag kan inte vara hemma och genomleva min sjukdom, då får jag inga pengar. Men jag förstår förstås vad hon menar. Så resonerade jag tidigare när jag vägrade medicin. Men det är ett annat läge nu, både i samhället och i mitt liv. Jag kan inte tillåta mig att falla igenom så kapitalt som jag gjorde tidigare i livet, utan måste både tänka på försörjning och på att kunna vara mamma.

Så här sa Åsa Nilssone: ”att ha en förmåga att kunna göra det bästa av det situationer som man befinner sig i, för att livet ska kunna leda en dit man har lust att komma”.  Det är mitt liv i ett nötskal  tänkte jag när jag hörde det. Jag har liksom ingen annan möjlighet att leva på än att försöka göra det bästa av det som är just nu. Av hur jag mår just nu, av den behandling jag erbjuds, av hur familjesituationen ser ut, hur det fungerar på arbetet. Det är en ständig kamp att hålla näsan över vattenytan, att överhuvudtaget få livet att fungera, trots allt. Jag har skrivit det förut och jag skriver det nu igen: jag är så sliten av denna eviga strid som sällan låter mig vila.


 

Ingen läkare

Förra måndagen ringde jag till psykiatrimottagningen för att försöka få tag på min läkare. Sjukskrivningen hade bara några dagar kvar,  sista dagen var i fredags men ingen doktor ringde under veckan. Idag ringde jag igen och när jag äntligen kom fram så fick jag veta att han slutat, och att det skulle ta flera veckor att få träffa en annan doktor. Ingen tid var inbokad för mig.

Jag känner mig alldeles tom. Får det gå till så här? Finns ingen kontinuitet? Borde det inte har varit någon överlämning av hans patienter? Han som jag pratade med idag kunde inte säga någonting närmare, utan jag ska återkomma imorgon.

Min första reaktion, när den väl kom, var att jag ville säga upp någonting, säga ifrån mig någonting, avhända mig någonting, lägga ner någonting, skita i allting.  Men det drabbar ju bara mig själv. Jag börjar känna mig lite på gränsen nu. Kanske måste göra någonting men vet inte riktigt vad. Kanske bara lägga mig under mitt kedjetäcke i några veckor.

Passet med BodyMind var inställt idag igen, liksom det samtal jag skulle ha med fysioterapeuten efter passet. Så lätt det är att falla in i dåliga tankespiraler!

Ännu en dikt

Jag läser Siv Arbs dikter igen och hittar den här:

Det är dramatisk dikt med starka känslor av övergivenhet, ångest och sorg. Jag tänker på min ångestperiod i 25-årsåldern då jag levde ensam och inte hade någon precis inpå mig. Jag hade däremot flera vänner och närstående som brydde sig om mig och fanns för mig. Men den här känslan fanns ändå. Jag var livrädd. Jag var livrädd för vad som skulle hända med mig. Skulle jag bli galen på riktigt? Skulle jag till slut inte orka? Skulle det någonsin gå över? Skulle jag kunna få tillbaka mitt vanliga liv igen? Jag gick ju i terapi (tack och lov) men kände ändå ett behov av att få någon att bli lika rädd som jag för vad som hände mig. Ett par gånger svarade jag inte i telefonen på 2-3 dagar, och tänkte att någon skulle bli orolig. Det lyckades inte. Jag kände mig oerhört ensam, fast jag kan se att jag inte riktigt var det. Men kanske är det oundvikligt att känna sig ensam? Det är ju bara jag som vet hur det är för mig, och det är svårt att sätta sig in i en annan människas hela situation. Empati är både svårt och krävande. Jag ville ju inte att någon annan skulle må lika dålig som jag, och det skulle inte heller hjälpa mig.

Nu när jag skriver det här känner jag en fläkt av den där känslan jag hade då. Ett obehag som ligger som ett mörkt moln i magen. Jag kom ur det. Eller rättare sagt, jag kämpade mig ur det. Det var ett hårt arbete med stora insatser och osäkert resultat. Jag kände en visshet att jag måste ta mig igenom det på egen hand. Visserligen med avgörande hjälp av min terapeut, men det var ändå JAG som skulle göra jobbet. Jag visste att det inte fanns några genvägar, det gick inte att gå runt det utan bara rakt igenom.

Min sjukskrivande läkare ville bara ge mig medicin men det var som en instinkt att jag måste göra det på det här sättet. Att jag inte skulle döva känslorna med medicin för då skulle jag aldrig bli frisk. Min terapeut höll med och den psykiater som läkaren envisades med att jag skulle prata med höll också med när han såg hur rädd jag var för medicinering.

Några gånger hade jag som en slags hallucinationer av att jag svävade en bra bit ovanför stolen. Så obehagligt, otäckt och overkligt. Är det så här jag blir galen? Händer det nu?

Att jag blev frisk, att jag kunde göra mig frisk! Jag var modig och stark, och det är jag nu också.

Bra möte

Idag var det dags för besöket hos psykiatern som jag fått remiss till av min husläkare. Jag fick göra en del tester på hans dator och så pratade vi lite. Han kunde konstatera att jag nog ligger på en bra dos av antidepressiva medicinen – testerna visade att jag låg på rätt sida av strecket för att vara deprimerad så att säga.

Han började också direkt att prata om min vikt, och det är ju något jag tänkt ta tag i nu efter sommaren. Jag har stadigt gått uppåt på viktkurvan de senaste åren, och jag trivs verkligen inte i min kropp. Anledningarna till viktuppgången är flera, bland annat två av mina mediciner och att jag är så stillasittande på grund av orkeslöshet. Jag äter bra och varierat men för mycket. Läkaren sa att han skulle konsultera överläkaren angående vikten och medicinen, det låter bra.

Jag trodde att jag skulle träffa en psykiater en gång för att diskutera medicineringen, men jag kommer att träffa honom flera gånger och även en psykolog för en basutredning. Det känns väldigt bra och omhändertagande – jag mår bra av det!

Han sa också att det även är hans bedömning att jag bör jobba 50 %, och att min husläkare är bra: ”honom ska du hålla hårt i”! De ser väl en och annan av primärvårdens läkare som inte är så bra på det här området. Ett av mina största orosmoment är att Försäkringskassan ska sätta ner foten, och säga att jag måste börja jobba heltid igen. Nu när jag har en bedömning av en psykiater förutom min husläkare och psykolog Siri så har jag lite mer att ta till ifall det skulle behövas. Det känns tryggt och jag ska försöka vila i den tanken.

Under hela besöket pirrade det så mycket i kroppen att jag satt och rörde mig konstant. Jag förklarade vad det var så att han inte skulle tro att jag skakade av nervositet! (Jag kan tillägga att jag sov riktigt bra i natt efter att ha haft lite svårt att somna – skönt!)

Jag var omtumlad efter besöket och började nästan att gråta, vilket jag i stort sett aldrig gör numera. Jag ska bli kallad på återbesök om 4-6 veckor.

IMG_3968

Känner du till gerillaslöjd? Det är kortfattat när en eller flera personer stickar, virkar, broderar osv, och sedan sätter upp det de skapat på offentliga platser. Det kan vara ett träd som kläs in i stickade ”kläder”, en staty som får en mössa eller ett jättelångt stycke tyg sammansatt av mindre delar som klär in en bro. Just det ska jag delta i. I Borås sker en gerillaslöjdsfestival i september och då ska en bro kläs in av just ett sådant textilt verk. Alla som vill kan skicka lappar till arrangörerna som syr ihop dem till ett enda. Jag skickade två lappar nu i sista stund. Det är växtfärgade lappar med en del stygn på. En av mina pippisar fick vara med!

IMG_3953IMG_3952