Samtal om medicinering

Idag ringde psykiatern enligt överenskommelse för att höra hur det gått med den nya antidepressiva medicinen som hon bytte till, Venlafaxin. Jag sa att det gått bra med övergången men att jag inte mår så bra. Hon sa att det kan dröja ytterligare några veckor innan effekten av den högre dosen märks av (jag inledde med lägre dos i kombination med min förra medicin, Fluoxetin, för att successivt byta). Jag fick en återbesökstid hos henne i slutet av augusti. Jag hade hoppats på att hon skulle öka dosen, men då får jag avvakta och se i några veckor till.

Midsommarhelgen var tuff och bådar inte så gott för sommarens välbehövliga ledighet tyvärr. Men vi har försökt ha samtal i familjen, och hoppas att det kan bli bättre.

Jag känner mig så trängd i de där lägena! Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vart jag KAN ta vägen. Jag vill bara bort bort bort. Som om att det bara är en tunn hinna som skiljer mig från att vara hel till att totalt brista.

Jag vill bara att det ska vara lugnt omkring mig. Är det för mycket begärt?


Just nu halvligger jag i utesoffan i vår lilla trädgård. Det är lite drygt 20 grader varmt och molnigt, mycket behagligt. En talgoxen sjunger envetet i närheten, och några koltrastar hörs mer på avstånd.

Jag har utsikt över vår fina pion som precis har slagit ut. Den fanns här redan när vi köpte huset så det blir vår sextonde sommar tillsammans. Vi har till och med flyttat på den för några år sedan, och den fortsätter att blomma. Humlorna tumlar lyckligt omkring i de ceriserosa blommorna! Det känns bra att bjuda humlor och bin på lite blommor. Vi har en hel del lavendel som också precis börjat blomma. Även den populär hos bina.

Nere till höger syns ett av våra vattenhål för humlor och bin!

 

Godkänt läkarintyg

Igår loggade jag in på Försäkringskassans hemsida och såg att de godkänt det senaste läkarintyget. Väldigt skönt att veta. Oron kommer och går över att jag aldrig kommer att orka mer än så här, och idag har den varit starkare än vanligt. Det känns lite jobbigt att det blir semestertider så att mina läkare är lediga, men min nya psykiater sa att hon skulle se till att de läkare som är i tjänst finns tillgängliga om jag behöver. Och jag ska prata med min husläkare om sjukskrivningen veckan innan han går på semester. Däremot har neurologen inte hört av sig. Han sa att vi skulle utvärdera förändringen i medicineringen i början av juni. Jag kanske minns fel, och att det är jag som ska ringa? RLS/WED är bättre med den här kombinationen av Gabapentin och Sifrol, men det kan förhoppningsvis bli ännu bättre.

Jag är hemma igen från min lillsemester i Söderhamns skärgård. Idag har jag jobbat, och sedan åkt hem och vilat. Jag har också ägnat mig åt min trädgårdsterapi och tittat över mina täppor. Rensat lite ogräs och vattnat där det behövdes. Dragit med handen över kryddväxterna och känt doften av salvia, mejram, rosmarin, citronmeliss, dragon, oregano och lavendel. Salvian, ja – den blommar som allra ståtligast nu!

Jag fick så vackra vita rosor av min man på vår silverbröllopsdag i förra veckan. De har blivit lite omilt behandlade av en av våra katter så jag hängde upp två av dem på tork. De andra tre skar jag ner ordentligt och så plockade jag rosa blommor i trädgården och satte allt i samma vas: stjärnflocka, akleja och rödklöver. Visst blev det fint! 

Potatisen och morötterna har börjat komma upp under odlingsduken (som skyddar dem mot katterna som tror att odlingslådorna är deras toalett!).

Och vildvinet har äntligen kommit igång efter att jag klippte ner det helt i våras! Jag blev lite orolig att det hade dött, men nu så klättrar det igen. Jag måste skynda mig att sätta upp en ny spaljé så de har något att klänga fast vid.

Ny medicin, igen

Igår var jag hos den nya psykiatern. Min vanliga var sjukskriven fick jag veta. Jag var lite orolig inför besöket. Dels för att jag inte hade en aning om hur denna nya läkare skulle vara, och dels för att behöva dra min historia igen.

Men hon var bra: trevlig, frågade och lyssnade. Det jag ville ha sagt var att jag vill prova ny medicin eftersom jag varit så låg en tid. och det tyckte hon också. Nu ska jag fasa ut Fluoxetin under två veckor samtidigt som jag trappar upp den nya, Venlafaxin. Vi bokade också ett telefonmöte i slutet av juni för att utvärdera. Hon berättade om när hon har semester, och att hon kommer att se till att någon läkare som är på plats kan hjälpa mig om det skulle behövas under hennes frånvaro. Det kändes bra och omhändertagande.

Vårt lilla stenparti klarade vintern i krukan!

På eftermiddagen låg jag utsträckt på en schäslong i min nära vän T:s uterum, och hade ett långt bra samtal – som vi brukar ha när vi ses. När vi skiljdes åt frågade jag, orolig att vi inte hunnit prata om allt hon hade på hjärtat, om vi hunnit prata klart. ”Det gör vi väl aldrig!” skrattade hon, och det är så det är såklart. Vilken tur!

Förlängd sjukskrivning i nedförsbacke

Jag träffade min husläkare idag och han förlängde min sjukskrivning på 50 % i några veckor till, men han hoppas fortfarande att psykiatern ska sjukskriva mig istället. Han menar att det är bättre gentemot Försäkringskassan.

Den senaste veckan har varit en lång nedförsbacke och jag jobbar hemma de här 2,5 dagarna som är arbetsdagar denna vecka. Jag är så in i vassen trött! Det räcker med små saker så blir jag helt slut. Och mitt minne har nog aldrig varit så dåligt, det är verkligen jobbigt och lite skrämmande. Jag glömmer saker från en stund till den nästa, men jag har också noterat att jag glömt saker som hänt eller som jag gjort lite längre tillbaka. Det är inte som det brukar, jag brukar berömma mig för att ha ett bra minne. Och visst, åldern kan spela in också, men jag har inte fyllt 55 år ännu!

Jag känner tyvärr av spänningarna i nacke och axlar också. För några år sedan var jag så spänd att jag gick på akupunktur hos en fysioterapeut. Jag var också på massage och massören sa att jag hade ”värsta sortens stressrygg”. Jag spände mig så att händerna domnade ibland. Dit vill jag inte tillbaka!

Men det värsta är ändå depressionen och känslan av hopplöshet. Jag hoppas verkligen få hjälp av psykiatern på onsdag, att vi kan prova en ny medicin för de jag har hjälper inte tillräckligt.

Ny läkare

Psykiatern lämnade återbud på grund av sjukdom i förra veckan och idag fick jag kallelse till nytt besök, men till en annan läkare. Jag vet inte varför men hoppas att det bara beror på att han fortfarande är sjuk och att jag inte ska behöva vänta så länge på att få komma, och inte på att min doktor har slutat på mottagningen. Det känns lite oroligt att behöva byta läkare. Det är så viktigt att det är en bra kontakt, inte minst inom psykiatrin. Men det är tur att det i alla fall inte är han som sjukskriver mig – då hade det känts värre.

Det var en dålig dag som jag fick den här kallelsen. Jag har haft en riktigt tung dag idag, med stark känsla av meningslöshet som lagt sig som en blöt filt över allting.

För säkerhets skull tog jag hem datorn, ifall jag skulle behöva jobba hemifrån. Men jag hoppas att jag vaknar med lite mer energi i morgon.

 

Vilar

Tänk att jag blev så trött av så lite! Jag sov när jag kom hem igår och somnade 20.30 på kvällen. Vaknade vid 5-tiden men somnade efter någon timme om i soffan och sov i två timmar till! Jag har gruvat mig för att behöva åka till psykiatern, men alldeles nyss ringde de från mottagningen och sa att läkaren är sjuk så jag slipper ge mig iväg hemifrån.

Och nu är det dags för strategiskt tänkande! Jag orkar uppenbarligen inte med mycket förutom att jobba just nu. På lördag ska vi fira en 60-åring med en guidad tur med Christoffer O’Regan i Gamla stan. Något som jag verkligen sett fram emot. Men jag har redan bestämt mig för att inte följa med på det. Bara tanken gör mig trött.

Häromdagen hittade jag en nästan färdig bild av tovad ull som jag färdigställde.

Snart återbesök

I morgon ska jag träffa psykiatern igen. Sist jag var där höjde han dosen på Mirtazapin, och det är det vi ska utvärdera nu. Kanske jag ändå mår lite bättre sedan höjningen. De svarta hålen är inte riktigt lika djupa att falla i, och de har nog inte dykt upp lika ofta.

Förra gången sa han att det finns många andra mediciner att prova, om det behövs. Jag känner mig lite orolig för att prova nytt, om jag kommer att bli sämre under tiden det tar innan den nya medicinen ger effekt. Jag får väl höra vad han säger i morgon.

I helgen har min man och jag firat silverbröllop! Det är några veckor kvar men denna helg passade bra att låna min syster och svågers lägenhet inne i Stockholm. Den 4 juni 1994 gifte vi oss i trädgården till min mans syskons jättelika sommarhus utanför Vaxholm. 120 gäster firade hela natten med oss. Ett minne för livet! 

Vi firade med att dricka gott bubbel (som jag bett min syster att köpa och ställa i kylskåpet) och titta på filmen Bohemian rhapsody i deras lägenhet. Jag hade bokat bord på en mysig italiensk kvarterskrog och vi åt en riktigt god trerättersmiddag innan vi mycket belåtna begav oss till lägenheten igen.

Idag var det min mans tur att ordna en aktivitet och vi tog Djurgårdsfärjan från Slussen och gick till Nordiska museet. Vi gick på en visning av utställningen om brittiskt inflytande på vårt klädmode genom århundradena. Bland annat fanns ett broderi till en prästdräkt från 1300-talet med läggsöm och klyvsöm! Smart att använda läggsöm när man sydde med dyrbar tråd, så att ingen del av materialet hamnade på baksidan där ingen ändå såg det.

Jag blev väldigt trött direkt vi kom till museet och det blev bara värre. Jag satt i en fåtölj och blundade och höll för öronen för att stilla alla intryck. Vi åt lunch på museet men efter den kände jag mig nästan panikslagen och ville bara hem. Tyvärr går vår anslutningsbuss från pendeltåget bara en gång i timmen på söndagar (skandal!) och det var långt till nästa buss. Vi tog en taxi istället och jag kunde äntligen krypa ner under kedjetäcket och sova.

Nu har det gått några timmar men jag är fortfarande helt slut. I fredags tog jag hem datorn från jobbet med tanken att det skulle kunna bli så här, och att jag skulle kunna jobba hemifrån i morgon. Jag får se hur jag känner mig, men skönt att kunna välja i alla fall.

 

Ökad dos igen


Igår träffade jag psykiatern igen. Han frågade hur jag mår och jag hade så svårt att formulera det. Han frågade om mina dippar, och jag sa att de kommer fortfarande – bråddjupa och blixtsnabba. Jag kom till slut på en bild som stämmer ganska väl: jag mår oftast hyfsat bra och det kan beskrivas som en horisontell linje. Ibland bryts linjen av och skapar ett djupt hack. Jag tappar fotfästet och skakas om rejält även om jag snabbt är tillbaka på linjen igen. Periodvis, under delar av dagen, är linjen sänkt och ligger konstant nedanför den vanliga nivån. Inga djupa hack men desto längre tid, under större delen av en dag. Både hacken och den tillfälliga sänkningen är tärande.

Han frågade om jag vill prova ny medicinering och jag frågade om det går att öka Mirtazapin ytterligare. Det tyckte han var en bra idé och från och med igår kväll tar jag tre tabletter, 0,45 mg. Det är i princip maxdosen.

Jag frågade om det finns andra alternativ om det inte kommer att hjälpa, och då bröts hans vanligtvis oerhört lugna och milda fasad och han slog ut med armarna och sa att oh ja, det finns mycket annat att prova. Det ska jag inte oroa mig för, det finns tyngre artilleri att ta till. Det lugnade mig. Tanken på att ha det så här för all framtid känns tung. Jag måste bli av med RLS/WED och depressionen, eller rättare sagt: jag måste bli av med symptomen. Sjukdomarna får jag dras med.

Idag jobbade jag i två timmar, min första arbetsdag sedan i början av mars. Det kändes väldigt bra. Förutom mina närmaste arbetskamrater var det andra på förvaltningen som kramades och hälsade välkommen tillbaka.

Jag var inte så väldigt trött när jag kom hem tyckte jag, men sedan somnade jag på eftermiddagen och sov i nästan två timmar så det tog nog på krafterna ändå!

Sista dagen?

Idag hoppas jag är sista dagen av sjukskrivningen på heltid. I morgon ska jag börja jobba 25 %. Det känns pirrigt men bra. Jag har ännu inte fått besked från Försäkringskassan om sjukpenningen, så jag vet inte hur de ställer sig till mina läkarintyg.

Jag ska träffa psykiatern idag och känner mig märkligt orolig inför mötet, men har svårt att riktigt förstå varför. Jag vet att jag kommer att få vara kvar som hans patient, det har han sagt. Om jag inte vill bli utskriven från psykiatrin blir jag inte det, och det känns tryggt. Eller rättare sagt så känns det väldigt viktigt. Jag hoppas att han tycker att det är lönt att prova att öka dosen av Mirtazapin ytterligare. Jag skulle väldigt gärna känna mig mer stabil. De plötsliga djupdykningarna kommer alltsom oftast, och tär hårt.

Vårvärmen kom av sig lite men verkar vara tillbaka inom kort. Jag har tittat efter backsipporna och igår såg jag äntligen att de första tittat upp i fjolårsgräset. Ännu ett ljuvligt vårtecken!

Jag har beställt tygetiktter att sy i mina textila alster, och de kom i måndags. Riktigt snygga tycker jag!

Lite uppåt

I tre dagar har jag nu tagit Mirtazapin en timme tidigare på kvällen, enligt ordination från psykiatern. Första kvällen somnade jag i soffan klockan 8, men lyckades släpa mig till sängen utan att passera badrummet och slocknade vid halvniosnåret. Jag vaknade flera gånger under natten, ungefär som jag gjorde för några år sedan Innan jag började ta Oxascand till kvällen. Då på den tiden hade jag svårt att somna om och det blev alldeles för lite sömn per dygn. Nu kunde jag somna om mer eller mindre omgående. Nästa kväll var jag förberedd och hade borstat tänderna i god tid innan jag blev helt klubbad, och även igår kväll gjorde jag mig i ordning och la mig när ögonlocken började klippa.

Ännu så länge har ändringen i medicinering bara inneburit en förskjutning i dygnsrytmen, men jag ska vara tålmodig och se om det blir någon förbättring i måendet också. Jag ska på återbesök hos psykiatern om ett par veckor så jag får prata om det med honom då.
Varje gång jag varit hos honom har han gett mig ett kort med numret till en akutenhet inom psykiatrin. Jag tänkte på det kortet i förrgår då jag hade ganska mycket ångest. Det kändes tryggt och bra att veta vart jag kan vända mig om det skulle kännas ohanterligt.
Men å andra sidan var jag ovanligt pigg igår! Det kändes oerhört skönt. En känsla av att ha hamnat med näsan över vattenytan igen. Jag satt till och med i verkstan och lyssnade på podradio, det var ett tag sedan!
Jag gjorde klart ännu ett par pulsvärmare.
Jag skrev förut om alla underbara färgkombinationer på skidkläder som jag njöt av i Romme. Jag fick en idé då som jag genomförde igår. Jag visste att jag hade en lång orange snodd i mina gömmor, och igår sydde jag på ett par bitar av den på min röda skidjacka. Små detaljer, men fint.