Fortsättning om doktorn

Idag pratade jag med en sjuksköterska på psykiatrimottagningen. Hon sa det jag redan förstått, att det är långa väntetider hos dem för att få träffa en läkare. Hon föreslog att jag skulle ringa till Försäkringskassan och säga det till dem. Jag sa att jag tänker ringa min husläkare som tidigare sjukskrivit mig, och det tyckte hon förstås lät bra. Men jag kommer att få en tid så småningom hos en ny läkare hos dem.

Så nu ska jag ge mig på jakt efter min husläkare. Han har telefontider men det har varit svårt att komma fram till honom på sistone. Det ska nog ordna sig.

Jag lyssnade på radioprogram  helt nyligen där psykiatern Åsa Nilssone pratade om att inte medicinera vid depression och psykisk ohälsa.  Det tar lång tid att bli frisk och man får låta sig göra det menade hon. Men det tillåter ju inte Försäkringskassan. Jag kan inte vara hemma och genomleva min sjukdom, då får jag inga pengar. Men jag förstår förstås vad hon menar. Så resonerade jag tidigare när jag vägrade medicin. Men det är ett annat läge nu, både i samhället och i mitt liv. Jag kan inte tillåta mig att falla igenom så kapitalt som jag gjorde tidigare i livet, utan måste både tänka på försörjning och på att kunna vara mamma.

Så här sa Åsa Nilssone: ”att ha en förmåga att kunna göra det bästa av det situationer som man befinner sig i, för att livet ska kunna leda en dit man har lust att komma”.  Det är mitt liv i ett nötskal  tänkte jag när jag hörde det. Jag har liksom ingen annan möjlighet att leva på än att försöka göra det bästa av det som är just nu. Av hur jag mår just nu, av den behandling jag erbjuds, av hur familjesituationen ser ut, hur det fungerar på arbetet. Det är en ständig kamp att hålla näsan över vattenytan, att överhuvudtaget få livet att fungera, trots allt. Jag har skrivit det förut och jag skriver det nu igen: jag är så sliten av denna eviga strid som sällan låter mig vila.


 

Ingen läkare

Förra måndagen ringde jag till psykiatrimottagningen för att försöka få tag på min läkare. Sjukskrivningen hade bara några dagar kvar,  sista dagen var i fredags men ingen doktor ringde under veckan. Idag ringde jag igen och när jag äntligen kom fram så fick jag veta att han slutat, och att det skulle ta flera veckor att få träffa en annan doktor. Ingen tid var inbokad för mig.

Jag känner mig alldeles tom. Får det gå till så här? Finns ingen kontinuitet? Borde det inte har varit någon överlämning av hans patienter? Han som jag pratade med idag kunde inte säga någonting närmare, utan jag ska återkomma imorgon.

Min första reaktion, när den väl kom, var att jag ville säga upp någonting, säga ifrån mig någonting, avhända mig någonting, lägga ner någonting, skita i allting.  Men det drabbar ju bara mig själv. Jag börjar känna mig lite på gränsen nu. Kanske måste göra någonting men vet inte riktigt vad. Kanske bara lägga mig under mitt kedjetäcke i några veckor.

Passet med BodyMind var inställt idag igen, liksom det samtal jag skulle ha med fysioterapeuten efter passet. Så lätt det är att falla in i dåliga tankespiraler!

Ännu en dikt

Jag läser Siv Arbs dikter igen och hittar den här:

Det är dramatisk dikt med starka känslor av övergivenhet, ångest och sorg. Jag tänker på min ångestperiod i 25-årsåldern då jag levde ensam och inte hade någon precis inpå mig. Jag hade däremot flera vänner och närstående som brydde sig om mig och fanns för mig. Men den här känslan fanns ändå. Jag var livrädd. Jag var livrädd för vad som skulle hända med mig. Skulle jag bli galen på riktigt? Skulle jag till slut inte orka? Skulle det någonsin gå över? Skulle jag kunna få tillbaka mitt vanliga liv igen? Jag gick ju i terapi (tack och lov) men kände ändå ett behov av att få någon att bli lika rädd som jag för vad som hände mig. Ett par gånger svarade jag inte i telefonen på 2-3 dagar, och tänkte att någon skulle bli orolig. Det lyckades inte. Jag kände mig oerhört ensam, fast jag kan se att jag inte riktigt var det. Men kanske är det oundvikligt att känna sig ensam? Det är ju bara jag som vet hur det är för mig, och det är svårt att sätta sig in i en annan människas hela situation. Empati är både svårt och krävande. Jag ville ju inte att någon annan skulle må lika dålig som jag, och det skulle inte heller hjälpa mig.

Nu när jag skriver det här känner jag en fläkt av den där känslan jag hade då. Ett obehag som ligger som ett mörkt moln i magen. Jag kom ur det. Eller rättare sagt, jag kämpade mig ur det. Det var ett hårt arbete med stora insatser och osäkert resultat. Jag kände en visshet att jag måste ta mig igenom det på egen hand. Visserligen med avgörande hjälp av min terapeut, men det var ändå JAG som skulle göra jobbet. Jag visste att det inte fanns några genvägar, det gick inte att gå runt det utan bara rakt igenom.

Min sjukskrivande läkare ville bara ge mig medicin men det var som en instinkt att jag måste göra det på det här sättet. Att jag inte skulle döva känslorna med medicin för då skulle jag aldrig bli frisk. Min terapeut höll med och den psykiater som läkaren envisades med att jag skulle prata med höll också med när han såg hur rädd jag var för medicinering.

Några gånger hade jag som en slags hallucinationer av att jag svävade en bra bit ovanför stolen. Så obehagligt, otäckt och overkligt. Är det så här jag blir galen? Händer det nu?

Att jag blev frisk, att jag kunde göra mig frisk! Jag var modig och stark, och det är jag nu också.

Bra möte

Idag var det dags för besöket hos psykiatern som jag fått remiss till av min husläkare. Jag fick göra en del tester på hans dator och så pratade vi lite. Han kunde konstatera att jag nog ligger på en bra dos av antidepressiva medicinen – testerna visade att jag låg på rätt sida av strecket för att vara deprimerad så att säga.

Han började också direkt att prata om min vikt, och det är ju något jag tänkt ta tag i nu efter sommaren. Jag har stadigt gått uppåt på viktkurvan de senaste åren, och jag trivs verkligen inte i min kropp. Anledningarna till viktuppgången är flera, bland annat två av mina mediciner och att jag är så stillasittande på grund av orkeslöshet. Jag äter bra och varierat men för mycket. Läkaren sa att han skulle konsultera överläkaren angående vikten och medicinen, det låter bra.

Jag trodde att jag skulle träffa en psykiater en gång för att diskutera medicineringen, men jag kommer att träffa honom flera gånger och även en psykolog för en basutredning. Det känns väldigt bra och omhändertagande – jag mår bra av det!

Han sa också att det även är hans bedömning att jag bör jobba 50 %, och att min husläkare är bra: ”honom ska du hålla hårt i”! De ser väl en och annan av primärvårdens läkare som inte är så bra på det här området. Ett av mina största orosmoment är att Försäkringskassan ska sätta ner foten, och säga att jag måste börja jobba heltid igen. Nu när jag har en bedömning av en psykiater förutom min husläkare och psykolog Siri så har jag lite mer att ta till ifall det skulle behövas. Det känns tryggt och jag ska försöka vila i den tanken.

Under hela besöket pirrade det så mycket i kroppen att jag satt och rörde mig konstant. Jag förklarade vad det var så att han inte skulle tro att jag skakade av nervositet! (Jag kan tillägga att jag sov riktigt bra i natt efter att ha haft lite svårt att somna – skönt!)

Jag var omtumlad efter besöket och började nästan att gråta, vilket jag i stort sett aldrig gör numera. Jag ska bli kallad på återbesök om 4-6 veckor.

IMG_3968

Känner du till gerillaslöjd? Det är kortfattat när en eller flera personer stickar, virkar, broderar osv, och sedan sätter upp det de skapat på offentliga platser. Det kan vara ett träd som kläs in i stickade ”kläder”, en staty som får en mössa eller ett jättelångt stycke tyg sammansatt av mindre delar som klär in en bro. Just det ska jag delta i. I Borås sker en gerillaslöjdsfestival i september och då ska en bro kläs in av just ett sådant textilt verk. Alla som vill kan skicka lappar till arrangörerna som syr ihop dem till ett enda. Jag skickade två lappar nu i sista stund. Det är växtfärgade lappar med en del stygn på. En av mina pippisar fick vara med!

IMG_3953IMG_3952

 

Hos doktorn

Jag träffade min husläkare igår och han förlängde sjukskrivningen till sista augusti. Han skulle ha skickat iväg en remiss till öppenpsykiatrin i mars men den hade inte gått iväg, oklart vem som brustit. Jag har försökt ringa till dem några gånger för att höra hur lång väntetid de har. En enda gång har jag kommit fram på telefon, och den jag pratade med då kunde inte hitta min remiss men skulle ringa till mig påföljande dag. Det gjorde hon inte, och jag har gjort några fåfänga försök att ringa dit igen, men hamnat i en märklig loop. ”Du är placerad i kö, ditt könummer är 4, 3, 2 – ditt samtal är nu först i kön – ditt samtal kopplas fram (några signaler går fram) – personen du söker är upptagen – du är placerad i kö, ditt könummer är …” och så vidare. Jag ska göra ett nytt försök och ringa till växelnumret istället!

Anledningen till att jag fått en remiss dit är att få en psykiaters bedömning av min medicinering i första hand. Kanske finns annat att prova istället för de antidepressiva jag tar nu?

IMG_3094 Doktorn sa att han tyckte att jag gav ett lite piggare intryck än sist. Den gången pratade vi länge om min historia av psykisk ohälsa, och om min känsla av hopplöshet. Att jag kände mig utan hopp om bättring. Sedan dess har jag pratat med psykolog Siri om det och än mer förstått hur lång tid det troligen kommer att ta innan jag blir frisk, men att den dagen kommer. Det känns bra att tänka på att hopplöshetskänslan är lite mindre påtaglig nu, än för två månader sedan.

Jag har också tagit nya blodprover för att bland annat kolla ferritinhalten (järn). Den ska ligga betydligt högre på oss som har WED än det rekommenderade värdet. Jag hoppas att det ligger lågt så det finns något att göra! Jag tar redan Folsyra och B12 varje dag, och järntabletter då och då. Kanske behöver dosen ökas? De senaste månaderna har inte varit roliga för min kropp, med ökad obehagskänsla och pirrningar. Jag försöker tänka att det är en period, för så här kan jag inte ha det hela livet!

Begärt ut gammal journal

Jag har tidigare beskrivit hur jag som barn hade ångestfyllda mardrömmar, och hur mina föräldrar sökte hjälp på PBU, barnpsykiatrin. För en tid sedan kom jag på att jag kan begära ut min journal från den tiden. Jag tänkte att det vore intressant att läsa hur det var och hur PBU bedömde situationen. Jag hade inga stora förhoppningar på att det skulle vara en så utförlig journal. Jag minns ju inte mer än något besök hos dem, och att de gjorde ett besök hemma hos oss. Det jag minns mest, förutom själva mardrömmarna, var att jag medicinerade. Vi kallade de små ljusblå pillren för ”mardrömstabletterna” minns jag.

Några veckor efter min begäran kom ett rekommenderat brev med 12 sidor journal. Det var lite omtumlande att läsa om mig själv för så länge sedan! Mina föräldrars skriftliga ansökan där de beskriver sin ”allvarliga oro” för sin dotter finns också med. Vid första besöket på PBU togs en bild till journalen, och det är med stor ömhet jag möter blicken hos 8-åriga Pia vars ansikte mest består av stora ögon. Jag ser ledsen ut men det säger ju många att jag gör fortfarande!

Ordet känslig återkommer på flera ställen i journalen. Föräldrarna beskriver mig som känslig: mamma var orolig att jag skulle bli en hackkyckling på dagis, jag vågade inte titta på något minsta läskigt på tv och blev till och med rädd för Teskedsgumman som liten! Pappa beskriver mig som en lite fantasifull, snäll, tankspridd dagdrömmare som läser mycket (!) och läkaren konstaterar ”mörkrädda hos något fantasifull flicka”.

Läkaren förskriver medicin och flera noteringar i journalen handlar om telefonsamtal från någon av mina föräldrar som rapporterar hur det går, uttrycker oro för att medicinera mig och hur medicinen byts till annan eftersom jag återigen börjat kissa på mig om nätterna.

Hösten när jag går i 6:an skriver en läkare  i journalen att det är otillfredsställande att enbart telefonkontakt hållits med familjen, och PBU gör ett hembesök. Där konstateras att jag mår bättre, men fortfarande har mardrömmar ibland. Återigen står ordet ”känslighet” som en förklaring till mina häftiga reaktioner på mardrömmarna.

Detta är den sista journalanteckningen trots att det står att man ska ha telefonkontakt om några veckor och eventuellt besöka PBU senare. Kanske det inte behövdes?

Jag känner mig så imponerad av att mina föräldrar sökte hjälp på PBU! Det kan inte ha varit helt lätt, och kanske inte så vanligt på den tiden i Norrlands inland.

Läs mer