Kategoriarkiv: Träning och motion

1 år!

Publicerat av
Svara

Jubileerna duggar tätt, idag är det ett år sedan jag opererades på Ersta sjukhus! Gastric bypass – en omkoppling av tarmar och minimering av magsäcken. Förutom den första månaden har jag bara mått utmärkt. Jag har till dags dato gått ner 39,3 kg, vilket är mer än jag vågade hoppas på. Operationen gav mig dessutom en skjuts i att börja träna, och sedan fem månader tränar jag på gym. Musklerna är påtagligt starkare – ibland går jag här hemma med händerna på låren för att känna på dem! Behöver jag säga att jag är oerhört nöjd med mitt beslut?

Något jag fruktat efter operationen är att få tarmvred. Risken för det ökar påtagligt efter operationen. I slutet av förra veckan började jag få ont i magen på ett sätt jag känner igen. Det hänger ihop med en evig följeslagare i mitt liv: förstoppning. Jag ska låta dig slippa detaljer, men när jag ringde 1177 i fredagskväll började jag ana att det inte bara var det. Sjuksköterskan kopplade över mig till 112 som skickade en ambulans. Den ganska stöddiga ambulanssjuksköterskan som förde ordet var skeptisk till min teori om tarmvred. Men eftersom det var för sent för närakuten så skjutsade de mig till Danderyds sjukhus kirurgakut.

Där placerades jag på en bår i korridoren där jag låg i 18 timmar, med avbrott för undersökningar och behandling, innan jag blev inskriven på en avdelning. Så skönt att ligga i en säng med mjuk madrass och en KUDDE! Där låg jag för observation för att se så att den behandling jag fått skulle få tarmen att räta ut sig själv. Annars väntade operation. Det innebar också att jag under hela den här tiden hade dropp och endast fick dricka lite vatten. Jag fick dock en liten kopp svart kaffe på morgonkvisten för att få bort abstinensens huvudvärk!

När ronden kom på söndag förmiddag sa doktorn att han skulle skicka remiss till vårdcentralen så att de följer upp med koloskopi för att se så att allt fungerat som det ska. Sen sa han det: ”du får åka hem idag”!

Konst i taket

Väl hemma har jag bara mått utmärkt och kunnat äta som vanligt. Jag var till och med på gymmet dagen efter, men tog det mycket lugnt. Det känns att tarmarna varit med om något, även om det inte gör ont. Men de gillar att jag rör på mig – det är viktigt. Apropå det så kände jag ett stort behov av att röra på mig efter att ha legat stilla så länge på britsen. Jag gav mig ut på avdelningen och gick runt runt i korridorerna, påhejad av personalen!

Att ha en tarmsjukdom får en att bli ödmjuk och släppa på värdigheten. Men som min kompis A, som jag lärde känna i och med operationen för ett år sedan, sa: ”värdighet är för fegisar!”

Med snö under skidorna

Publicerat av
Svara

Jag har precis haft en nära nog magisk långhelg. Tillsammans med tre barndomsvänner som jag känt i bra precis 55 år ägnade jag fyra dagar åt skidåkning, god mat, champagne och fina samtal i Romme Alpin. Det kunde inte ha varit bättre om jag så fått önska helt fritt. Vi bodde precis vid backen och jag kunde enkelt gå till rummet och vila när jag behövde. Själva skidåkningen var inte tröttande, men alla ljud och andra intryck vid pauserna på matställena fick min hjärna att ladda ur mellan varven.

Skidåkningen ja, dottern och jag åkte till Romme i två dagar strax innan nyår. Underlaget i backarna var tyvärr enbart konstsnö som låg i drivor, vilket gjorde det svåråkt för mig som inte åkt på så länge. Jag blev både förvånad och knäckt av att det gick så dåligt. Men nu hade det kommit massor med natursnö som pistats hårt, och den var ljuvlig att åka på! Efter nyår har M och jag gått till gymmet var och varannan dag, och det har också gett resultat förstås. En underbar känsla att känna mig starkare!

Men framför allt var det förstås sällskapet som var allra bäst! Vi har känt varandra så länge, och även om jag inte träffat dem så ofta de senaste åren, så finns vi där och det är hur lätt som helst att återta samtalet. Jag har ju längtat så mycket efter att orka vara social, och även om jag fick gå undan och vila då och då, så orkade jag betydligt mer än för ett par år sedan. Jag sov mer än vanligt, även på dagarna, så kroppen tog igen sig ordentligt på egen hand. Jag hade också bett om ett undanskymt bord i matsalen, och det hade de hörsammat vilket gjorde det betydligt lättare för mig att vistas där.

Det var så vackert med alla granar med snö på, här speglade i mina skidglasögon.

Vad gäller vikten så har jag nu hamnat inom normalspannet på BMI. Även om det är ett trubbigt mått så säger det mig mycket, och det känns riktigt riktigt bra! Det är knappt tre veckor kvar till årsdagen för operationen och ett återbesök på Ersta sjukhus för uppföljning. Inför det ska jag ta en del prover för att se hur mina värden ser ut, och jag har svårt att tänka mig att de är dåliga med tanke på hur bra jag mår. Vi får se.

Vilket år!

Publicerat av
4

När det bara är en vecka kvar av 2025 summerar jag året och konstaterar att jag har haft ett fantastiskt år! I februari är det tio år sedan jag startade bloggen och utropade 2016 till mitt år. Jag kallade den Tid för mig eftersom jag tänkte att det var just det. Att kaoset jag levt i skulle vara över, och att jag skulle påbörja tillfrisknandet och bli starkare. Så blev det inte, vilket läsare av bloggen känner till.

Men tillbaka till 2025. I februari gjorde jag en gastric bypass-operation som visade sig vara ett mycket bra beslut. Jag mår toppen, och har orkat ta itu med att träna. Under hösten har jag och min man till och med börjat gå på gym ett par gånger i veckan. Jag märker att jag är starkare, och det är en enorm tillfredsställelse! Målet på kort sikt är att öka på benstyrkan så att det blir roligare att åka slalom, vilket jag tänkt göra så mycket som möjligt denna vinter. Och till helgen ska dottern och jag till Romme för två dagars skidåkning! Senast jag åkte var 2022. Jag har till och med köpt egna pjäxor och hjälm, vilket jag annars brukat hyra. I slutet av januari ska jag till Romme igen, denna gång tillsammans med fyra barndomsvänner som ska åka skidor och prata prata prata i fyra dagar!

Som om allt detta inte vore nog så kröntes mitt arbetsliv med den finaste utmärkelse jag kan tänka mig: Bengt Hjelmqvists pris! Det är så oerhört stort för mig, och nu sitter diplomet inom glas och ram ovanför min arbetsplats i sovrummet. Jag tittar på det varje dag och är oerhört stolt. Prisutdelningen ägde rum i november, och jag är extra glad att det var i år jag fick det. Förra året och året innan det hade jag inte orkat delta. Det var en ljuvlig känsla att under minglet efteråt glida omkring och motta gratulationer från höger och vänster!

Den största förtjänsten till att jag mår så bra är ändå den psykoterapi jag gått i under två år, och som avslutades i juni. Den har gett mig så många saker, bland annat en behandling mot PTSD. Genom den har jag äntligen kommit till ro med hur mitt liv blivit, och en lugn känsla av att acceptera att jag bara kan jobba 25 procent under resten av mitt arbetsliv. Att jag måste se till att orka med HELA mitt liv, inte enbart den tid jag arbetar. Tidigare har detta varit en intellektuell process, men nu både VET och KÄNNER jag att det är helt rätt för mig. Jag är oändligt tacksam över att jag hittade psykolog-J!

Häromdagen skjutsade jag sonen till Arlanda för vidare befordran till flickvännen i Haag, och hämtade dottern vid pendeln, på väg till oss för julfirande. Tänk att Normalt kan kännas så alldeles alldeles underbart – som en bal på slottet!

God jul och Gott nytt år! ❤️

Goda cirklar

Publicerat av
Svara

Nu när det är svalare ute går min man och jag på promenader i skogen var och varannan dag. Vi går snabbt och jag bli både svettig och andfådd. Det blir 45 minuter varje gång, och det känns jättebra att ha kommit igång. Min man har till och med fått mig att hänga på i snabbare takt i uppförsbackarna!

I morgon ska jag träffa en instruktör på ett gym, där jag tänkt börja. Även här är det min man som inspirerat, han har precis börjat där. Gymmet ligger på gångavstånd hemifrån oss så det är enkelt att ta sig dit. Jag ska skaffa ett medlemskap där jag får gå innan klockan 15 på dagarna, och det passar mig utmärkt. Om man har RLS ska man inte träna på kvällar, då det kan trigga eländet.

Jag känner verkligen att jag är inne i en positiv spiral, i goda cirklar. Det ena ger det andra. Att jag mår bättre psykiskt efter den långa terapin, och så gastric bypass-operationen gör att jag orkar mer även fysiskt. Det gör i sin tur att jag orkar ännu mer, och så är spiralen i spinn! Jag har haft så många dåliga spiraler under åren, så det är en fantastisk känsla att det går åt rätt håll! Det är precis det här jag trodde skulle hända. Nu gäller det bara att dels hålla i det, men framför allt att inte lägga på mig för mycket. Ta det lugnt och sansat.

Jag har lärt mig att hela tiden planera och parera. Det sitter i ryggmärgen nu, och jag behöver inte påminnas om det. När saker som jag blir tillfrågad om dyker upp, oavsett om det gäller jobbet eller roliga saker på fritiden, så kollar jag kalendern hur det kan gå ihop så att jag ska orka på både kort och lång sikt. Behöver jag ta bort något, flytta till en annan vecka? Vad är måsten och vad vill jag absolut inte avstå ifrån?

En sak som jag behöver bli bättre på är att inte vränga mig ut och in för att saker ska passa. De flesta saker går att flytta på, och det måste inte alltid vara jag som ska ändra allt för att få det att funka! Svårt men det går allt bättre. Jag har ju turen att ha både vänner och arbetskamrater som påminner mig!

Jag påbörjade de här örhängena på sommarkursen, och glömde bort dem ett tag. Men i helgen blev de klara! Jag hade tänkt att de skulle hänga mer som kvadrater, men glömde att räkna med tyngdlagen!

Jag har nu gått ner nästan 32 kg, och hittar alltfler plagg i garderoben att plocka fram. Jag har också köpt en del second hand på Sellpy. Det är jättekul! Mina mjukisbyxor som jag har på mig hemma, har jag sytt in i midjan många gånger nu! Viktnedgången går inte lika snabbt som i början. Jag har räknat ut att jag i genomsnitt gått ner åtta hekto i veckan. Det är nog en bra takt ändå.

Som en ny människa

Publicerat av
Svara

Jag har gjort saker som jag inte gjort på länge, i alla fall inte utan kostnad. Vi tog oss en liten resa till Mariefred, min man M och jag. Vi bodde över en natt på Sveriges äldsta värdshus, där vi också åt middag. På eftermiddagen var vi på visning på Gripsholms slott, där vi fick oss en genomgång av Sveriges historia från Gustav Vasa till och med Gustaf IV Adolf. ”Du kan redan det här, eller hur?” viskade M. Joråsåatt.

För att fortsätta dagen baklänges så åt vi lunch på ett kafé. Det var första gången jag var ute och åt sedan operationen, och jag frågade om jag kunde få en halv portion med hänvisning till min lilla magsäck. Javisst, det gick bra. Jag är billig i drift numera!

När vi skulle beställa mat till middag frågade jag igen, och servitrisen kollade med köket och återkom med vilka rätter som passade bra att dela på. Jag beställde fiskgryta som var oerhört god. Vi satt utomhus i den ljumma kvällen, och det kändes som att vara utomlands!

Den här dagen var jag på kafé, gick på visning på museum och åt middag på restaurang! Allt sådant jag inte orkat på många år. Sist jag var på museum blev jag så trött att jag allvarligt övervägde att ta taxi hem. Det är några år sedan och gav inte direkt mersmak.

Men nu orkade jag! Det underlättade att Mariefred är så litet, och det är korta gångavstånd till allt. Men det var ganska mycket folk överallt, vilket är väldigt tröttande för mig med alla intryck av framför allt ljud.

En annan rolig sak: de hade sådana där små fällbara museistolar som man kunde ta med sig runt på visningen för att vila benen. Jag tog med en sån eftersom jag kände att korsryggen protesterade lite. Så slog det mig att stolen kanske inte klarar min tyngd! Men inte nog med att den gjorde det – jag rymdes också i den!

Hittills har jag mest tagit det lugnt på semestern. Badat lite, cyklat ganska mycket, läst massor. Njutit av trädgården som jag ägnat mig lite åt. Snart ska jag emellertid till Mullsjö folkhögskola på kurs i silversmide för femte gången. Det ser jag verkligen fram emot! Jag har skrivit ner några saker som jag vill lära mig eller åtminstone bli bättre på. Det gäller att passa på när man har en så bra lärare! Sånt jag redan kan kan jag ju göra hemma.

Läget så här långt

Publicerat av
Svara

Nu har det gått lite mer än tre månader sedan operationen. Efter den första ganska jobbiga månaden då jag var illamående och inte tyckte om att äta, så har det gått utmärkt. Jag mår jättebra! Jag har verkligen kommit igång med träningen, och lägger märke till en helt annan styrka i benen när jag går i trappor till exempel. Träningscykeln var ett mycket bra köp, och jag har också ett träningsprogram med gummiband som jag fått av fysioterapeuten på sjukhuset.

En ny ring som jag kom på! Den är inte helt klar ännu, men jag är väldigt nöjd!

Till detta läggs också att jag mår bättre psykiskt nu, och att utmattningen inte gör kroppen så tung lika ofta. Sammantaget bildar allt en mycket fin spiral åt rätt håll: det ena hjälper det andra och så vidare. Hjärntröttheten är dock densamma. Igår var jag på kontoret i två timmar för veckans enhetsmöte, och väl hemma fick jag lägga mig att sova en stund.

Men frågan alla ställer sig är väl HUR HAR DET GÅTT MED VIKTEN? Tackar som frågar, jag har gått ner 20 kg allt som allt, 15 kg sedan operationen, vilket innebär att jag går ner drygt ett kilo i veckan. Jag har gått igenom mina kläder och hittat några plagg som jag växt i. Jag fotograferade mig innan operationen, både i underkläder och med kläder på. Jag gjorde om det nu och där ser jag verkligen skillnad!

Hittade det här örngottet hemma hos mamma. Det gjorde jag på fritt valt arbete på högstadiet — färg och form. Batik med vax.

Idag åker jag till min kära vän T uppe i Roslagen, där jag stannar över helgen. Tidigare var det ett andningshål i vardagen att åka dit och vila. Numera har jag inte det behovet, så nu kan jag njuta av sällskapet och tystnaden på ett annat sätt.

Träning känns bra

Publicerat av
2

Jag mår fortfarande väldigt bra efter operationen. Maten funkar bra nu och jag har fortsatt att träna. Jag träffade fysioterapeuten på Ersta sjukhus i torsdags för att få övningar med gummiband. Vi har pratat i videosamtal tidigare, och det var fint att träffas på riktigt. Hon är väldigt peppande och inspirerande! Hon berömde mig för det jag redan gör, och bekräftade att det är helt tillräckligt. Det betydde extra mycket, eftersom jag av någon anledning har dåligt samvete för att jag gör för lite. Cyklar på träningscykeln för sällan och tränar med gummibanden för lite. Men faktum är att jag cyklar tre-fyra gånger i veckan, och kör med gummibanden var och varannan dag. Dessutom har jag promenerat lite och haft några ansträngande pass i trädgården. Nu ska jag släppa den där pressen som jag lagt på mig själv! Själv är bäste skuldpåläggare! Jag märker redan att jag är både lättare och starkare. Det är en riktigt riktigt bra känsla!

Det som inte är bra just nu är den stress som den så kallade verksamhetsförändringen på jobbet lagt som ett nyponpulver innanför kläderna. Ännu vet vi inte vilka som blir övertaliga, även om jag inte tror att jag kommer att höra till dem. Och hur skulle jag kunna få nytt jobb? 61-åring med lång sjukskrivning i bagaget, hjärntrött och lättstressad, och som bara kan jobba 25 procent! Den oro jag främst känner är dels för verksamheten som kommer att lida stor skada av detta, dels för att de kollegor som jag håller högst ska skaffa nytt jobb under den här jobbiga processen. Men en viss oro känner jag också för min egen del. Kanske de vill stoppa in mig någon annanstans i organisationen? Då kan de få någon som kan arbeta heltid till arbetsgruppen istället. Jag kan säkert hjälpa till med allt möjligt på förvaltningen: jag kan exempelvis ekonomisystemet hyfsat, och är en fena på korrläsning. Men jag VILL förstås inte det!

Oron har tagit sig fysiska uttryck i form av ökad aktivitet av perioral dermatit (röda prickar runt munnen) och spänning i kroppen — det var ganska länge sedan jag senast kände av båda två.

Avslutningsvis något roligare. Jag gjorde ett smycke till min svägerska på silverkursen i somras. Hon fyllde 80 år under påskhelgen och jag fick äntligen överlämna det. Det är en matt onyx-kula inuti, och ett mönster på insidan.


Jag har länge velat ha ett uthuggarset för att kunna ta ut rundlar, men de kostar så mycket att jag inte unnat mig det. Men så såg jag att det fanns ett mindre för 900 kr och slog till på det. Tyvärr har jag inte lyckats få till några rundlar, stansarna går inte igenom silverplåten. Det finns nog en anledning till att det kostar så pass mycket mindre än de andra, så jag ska returnera det. Jag får passa på att göra rundlar när jag är på kursen i sommar istället.

Förändringar

Publicerat av
Svara

Jag hade förberett mig inför läkarbesöket i förra veckan. Doktorn skrev ut formuläret för ansökan om sjukersättning (sjukpension) förra gången jag var där, och jag hade fyllt i det hemma. Men doktorn sa att han tänkt om, eftersom han på sistone sett så många fall där ansökningarna nekats. Det kan ta lång tid och mycket arbete med att överklaga, och då blir det troligen avslag ändå. Dessutom undrade han varför jag är så angelägen om sjukersättning som ger så mycket mindre i bidrag än sjukpenning. Jag förklarade att jag skulle vilja slippa att gå till vårdcentralen var tredje månad för att få läkarintyg, och därefter vänta och se vad försäkringskassan behagar fatta för beslut. Det finns alltid en risk att de säger nej till slut.

Vi pratade en stund och så kom vi överens om att han skulle testa att sjukskriva mig i sex månader, så att det blir lite längre tid att vila mellan varven. Sagt och gjort, jag åkte hem och beslutet kom inte inom några timmar som det gjort de senaste gångerna, men efter ett par dagar fick jag godkänt! Så skönt, nu är jag sjukskriven september ut!

Forsythian blommar på bar kvist

Den andra delen av mitt liv, de 25 procent som jag jobbar, är riktigt turbulent nu. Vi fick häromveckan veta att vi ska gå samman med en annan enhet, och att några av oss blir övertaliga! Hur många fick vi veta i fredags, och det blev en chock för oss alla. Vi har varit tio personer inklusive chef. Nu ska vi bli fem! Fyra av dessa fem ska arbeta med barn och unga, vilket jag gör och har gjort i stort sett hela mitt bibliotekarieliv. Det är tre av mina kollegor som också gör det, så kanske vi vågar hoppas på att det blir vi fyra som får stanna kvar. Men det är ändå så mycket oro, även om jag har svårt att ta in det. Det är så overkligt. Som att slå sönder en fin verksamhet. (För dig som inte vet så arbetar jag på Region Stockholms kulturförvaltning med stöd till folkbibliotekens verksamhetsutveckling i regionen.)

Nu sätter processen igång med riskanalys, och så ska kompetensprofiler presenteras. Kanske, men inte säkert får vi veta innan sommaren vilka som får stanna respektive gå. Från 1 september ska verksamhetsförändringen gälla, och från årsskiftet organisationsförändringen. Så mycket mer vet vi inte just nu. Det är inte helt enkelt att bara jobba på, och hur ska vi kunna planera hösten?

Till detta lades att jag fick i uppdrag att korrekturläsa en lång rapport med en kort deadline (jag ska ju inte ha såna!) och jobbade för mycket den här veckan. Det resulterade i matthet i kroppen och försämrad hjärntrötthet, vilket i sin tur ledde till att jag inte orkade träna på min motionscykel den här veckan. Jag som hade kommit igång så bra med motion flera dagar i rad! Men jag ska ta ut en hel del tid nu under påsklovsveckan, även om det egentligen inte går att spara återhämtning till senare.

Idag har jag tagit en lång promenad tillsammans med en nära vän i det vackra vädret, utan att känna av min före detta onda ländrygg! Det är en befrielse. Troligen beroende på att jag varit mycket mer rörlig på sistone, och kanske för att jag tappat några kilo. Nästa gång ska jag nog gå ett varv i motionsspåret i skogen, det var längesedan.

Inte bli förkyld!

Publicerat av
Svara

Nu är det dags, på måndag ska jag opereras. Det jag oroar mig för nu är att bli förkyld. Om jag skulle bli det flyttas operationen fram, i minst ett par månader! Inte nog med att jag vill göra den så snart som möjligt, jag vill inte gå igenom dessa svältveckor igen! Men nu kan jag inte göra mer än att hållla mig hemma och hålla tummarna.

Det har gått betydligt bättre att leva på kostersättning än jag kunde föreställa mig. Visst har jag varit lite hungrig emellanåt, men inte alls som jag trodde. Yrseln och mattheten i benen varade bara i två tre dagar. Jag har inte tänkt så mycket på mat, men jag har drömt desto mer! I den första drömmen var jag på en fin fest med den godaste maten jag ätit någonsin. Jag slängde allt överbord och åt, åt, åt! Tolkning, någon? 😁

Jag har kontakt på Messenger med en som ska opereras samma dag som jag. Det känns bra att ventilera frågor och funderingar med någon som är i samma fas. Hon erkände att hon tagit en tugga av familjens mat en dag, och det är givetvis helt oskyldigt och inget så påverkar någonting. Jag bestämde mig för att göra detsamma igår, men det gav faktiskt ingenting. Skapade inget sug efter riktig mat. Dagens höjdpunkt är den stora kopp med umamibuljong som jag tar på eftermiddagarna. Det smakar ju mat, och är något som sjukhuset tipsat om.

I morgon kväll ska jag tvätta mig enligt instruktioner, och därefter sätta på mig rena kläder och lägga mig i rena lakan. På måndag morgon ska jag göra om tvättproceduren igen, och sätta på mig rena kläder innan jag åker till sjukhuset. Jag har beställt taxi till klockan sex, för jag ska inställa mig klockan sju. Så idag har jag tvättat kläder som jag ska ha på mig. Som förberedelse inför nästa vecka har jag gjort soppor som jag mixat helt släta, och mosat frukt som jag ska ha i yoghurt och kvarg till mellanmål. Planering är mitt mellannamn! Jag är så taggad!

Jag har cyklat i 30 minuter varje dag på min motionshoj, med tv-serien Somebody, somewhere framför mig. En stillsam tv-serie om det lilla samhället Manhattan i Kansas. Kommen enbart några avsnitt in i serien skulle jag säga att ett starkt tema är vänskap i utanförskap.

Repris på en liten tavla jag broderade åt en kär vän.

Jag har knappt tittat på tv på länge. Jag är så inne på att lyssna på ljudböcker att jag inte tar mig tiden. Men dokumentären Min tjockumentär har jag sett två gånger. Den handlar om en ung man som gör en gastric bypassoperation. Den kan rekommenderas, den är både rolig och instruktiv, och faktiskt lite gripande också. Finns i fyra halvtimmesavsnitt på SVT play.

Åter till ljudböckerna. Jag har nästan uteslutande lyssnat på deckare och spänning eftersom jag tycker att det är lätt att följa dem utan att tappa koncentrationen. Min vanliga läsning av romaner är lite för svår för min hjärna numera. Men jag har provat några och det har blivit allt fler och det är så härligt! Litteraturen är mitt största intresse så det har känts lite tomt utan den.

På sistone har jag läst Therese Bohmans böcker med stor behållning, och även Hanne-Vibeke Holsts böcker om Therese. I bådas böcker har jag känt igen mig starkt i huvudkaraktärerna på ett sätt jag inte känt på väldigt länge. Mikael Niemi läser Mikael Niemi är en egen genre! Hans senaste bok Sten i siden är helt fantastisk, och nu har jag lyssnat på nästan alla hans böcker. Ingeborg Arvolas Kniven i elden var mycket fascinerande, liksom Gabrielle Zevins Imorgon och i morgon och i morgon. Maria Turtschaninoffs Arvejord likaså, om människor som lever på samma plats i Österbotten i generation efter generation.

En bok jag nog inte hade läst om inte min syster tipsat om den är ABBA undercover av Jan Gradvall. Boken handlar givetvis om ABBA men också om andra artisters förhållande till ABBA, det högröstade hatet mot populärmusiken och inte minst om tiden. Vad som hände i samhället och världen under då få år som ABBA var aktiva. Och så hur de fick en enorm återfödelse som verkar leva i evighet!

Jag har många favoriter bland deckarförfattarna också. Jag ska inte räkna upp alla dem, men i min mentala bokhylla har Jo Nesbø och Lars Kepler en särskilt fin plats. Jag läste om deras böcker för en tid sedan. Det är det inte alla som håller för. Det finns massor av mediokra författare även i denna genre förstås, och det är väl de som drar ner omdömet på hela genren. Men pärlorna är många med välskrivna (mycket viktigt för mig) och väl komponerade berättelser. Inte minst danska och norska författare vid sidan om de svenska.

Nu stänger jag tipsarhörnan för idag, och ägnar resten av helgen åt att inte bli förkyld.

Tiden är inne!

Publicerat av
Svara

Nu är det lördag kväll och på måndag inleder jag perioden då jag enbart ska livnära mig på lågkaloridiet i två veckor. Det är pulver som jag blandar med vatten till en så kallad shake. De flesta jag har smakar choklad enligt förpackningen. Smaken är helt ok, men jag skulle inte missta den för oboy! Jag har också köpt ett par andra sorter men de smakar verkligen inget vidare. Nåväl, det är i två veckor jag ska stå ut. Jag är mer orolig för att jag ska vara konstant hungrig som jag hört är vanligt.

Efter dessa två veckor är det då dags för OPERATIONEN! Den är jag inte orolig för, men jag känner nu – när det verkligen är dags att sätta mig in i hur jag ska äta veckorna efter – att det är så mycket att hålla reda på! Jag satte mig ner idag och skrev menyer för de sju minimåltider jag ska få i mig i extremt långsam takt varje dag, och fick en släng av ångest. Samtidigt så vet jag att det kommer att funka hur bra som helst, när jag väl är igång.

Allt kommer att kretsa kring maten, i synnerhet de första veckorna efter operationen. Jag träffade en oerhört trevlig sjuksköterska för inskrivning i tisdags, och han sa att jag ska vara sjukskriven i minst en vecka. De sjukskriver alla i två veckor, så får man se hur lång tid man behöver. Samma dag träffade jag narkosläkaren och hon var nästan övertrevlig! Hon berättade allt möjligt, som att hon skulle ut i dejtingdjungeln nu efter att ett förhållande tagit slut! ”Jag gillar att prata, jag är från Göteborg” sa hon! Ersta sjukhus har verkligen gett ett intryck av hög kvalitet, och jag känner mig omhuldad av alla där: sjuksköterskor, fysioterapeuter, dietister, narkosläkare och kirurg. Det känns toppen att det är dags!

Jag har köpt en motionscykel för att komma igång med träning hemma. Då slipper jag gå ut i regn, rusk och halka. Dessutom får jag ont i korsryggen när jag promenerar, så det här blir en bra start på mitt nya starka liv! Den har en hållare för iPad så att man kan titta på film samtidigt som man cyklar – vad kan man mer begära!

Jag håller på med ett halssmycke i silver, inspirerat av Torun Bülow-Hübe. Jag satt en god stund och klippte papper för att få till en mall. Det var inte helt lätt, tredimensionella objekt drar mer material så man måste vara säker på att inte såga till en för liten bit. Silverplåt kostar en hel del. Bild kommer senare!