Återupptagit broderi så smått

Jag har inte orkat brodera eller göra något annat i min verkstad på länge. I februari gjorde jag klar den här kudden och sedan tog det liksom stopp av oklar anledning.

Min nya kudde i yllebroderi

Jag fick ny energi av sommarkursen i silversmide i somras, men den tog slut strax efter att jag kommit hem. Jag förstår inte riktigt vad det är som gör att jag inte orkar med just det kreativa och skapande. Sånt har jag ju hållit på med när jag varit sjukskriven på heltid utan problem. Det är en annan slags ork som saknas, och kanske är det inte ork som är det rätta ordet.

Däremot tänker jag på det varje dag. På att jag vill brodera och allt jag vill göra i silver. Och allt finns ju kvar när det som saknas kommer tillbaka. Det är bara det att jag vet att jag mår så bra av att jobba i verkstan! Alltså brukade må så bra.

Men häromdagen när jag var ensam hemma tog jag sats och tog fram det jag påbörjade i vintras. Jag kom så långt att jag valde färger till en ny kudde i yllebroderi, och hade klippt till applikationer innan det tog stopp den gången. Nu bestämde jag mig för att prova att sätta igång det, bara en stund. Jag la applikationerna till blommor över det svarta ylletyget som ska bli bottentyg. Nålade fast dem, och sydde sedan fast dem hjälpligt med stora slarviga stygn i sytråd. Det är lättare att brodera fast dem om de sitter fast redan, och smidigare om de sitter fast med stygn än med nålar.

Så nu är jag alltså i gång så smått! Jag broderade fast själva blommorna och har påbörjat stjälkarna som ska slingra sig mellan dem. Kanske broderar jag fast blad som applikationer senare, och det kommer nog också att bli en annan färg på något sätt. Kanske mindre blommor emellan eller bara någon form. Jag får se. Det är roligt att se det växa fram, utan att jag bestämt på förhand!
Men det är inte så att jag broderar hela tiden, så där maniskt som det kan bli när jag är i farten. Det får bli i lagom takt, så får jag se hur det slutar. Jag gör det enbart för min egen skull och jag har inte bråttom.

Godkänd!

Även denna gång fick jag beslut i min favör hos försäkringskassan. Precis när jag skulle gå och lägga mig igår kväll plingade det till i telefonen. Det var FK som meddelade beslut! Jag är alltså sjukskriven på 25 % i tre månader till, till och med 6 mars. Det känns skönt förstås.

Skillnaden är att jag inte ens tänkt på det den här gången. Kanske för att jag vet vad jag ska göra om de inte godkänner att jag är fortsatt sjukskriven. Men också för att jag, trots alla hårresande historier om deras bedömningar av sjuka människors möjlighet att ändå arbeta, tror på fortsatt förståelse för min situation och hälsa. Men det kan säkert ändras framöver. Just för stunden känns det bra i alla fall.

Kanske mitt lugn till del beror på vad min husläkare sa i somras. Att han tror att deras välvilja beror på att jag har flera diagnoser som sammantaget är försvårande. Det skulle i så fall förklara varför de ifrågasätter min arbetsförmåga. De gånger de bett om en komplettering av läkarintygen är det för att läkaren inte beskrivit tillräckligt väl de skäl som är grund gör sjukskrivningen. Det är min läkare noga med att påpeka – det är honom de underkänt, inte mig! Ja, jag har ju sagt att han är bra!

Apropå förra inlägget om min farmors lakan så hittade jag den här fina bilden från slutet av 1960~talet någon gång. Jag är 4-5 år och farmor är i samma ålder som jag är nu, strax under 60 år.
Hon var mycket flitig att handarbeta, och här överinser hon uppenbarligen mina stapplande steg som brodös! Den flätade sockerskålen i näver kanske min faster Gertrud gjort, också hon väldigt skicklig med handarbete. Farmors halsband är även det av näver, men det kanske är köpt. Den röda klänningen har nog mamma sytt. Hon sydde massor av fina barnkläder när vi var små. Jag skymtar en löpare på bordet också. Om det är den jag tror så har jag den numera, även om den inte används.

Jag inspireras och gläds mycket av mina föregångare i släkten. Farmor, faster, mormor, mamma men också min mormors mor som jag äger ett par alster av. De tog nog mest för givet av de skulle handarbeta. Kvinnor skulle ju göra det, och mycket var av nödvändighet, i synnerhet för min farmors och mormors generation. Desto roligare att se att framför allt min farmor fortsatte att handarbeta av egen lust livet igenom.

För mig är det enbart lust, och även om jag tillfälligt tappat den till viss del nu, så handlar det egentligen enbart om ork och depression. Det blir så tydligt för mig hur mycket det kostar på att dra igång igen. Men jag tänker på det varje dag. Vad jag skulle vilja göra (yllebroderi, tova och brodera bilder, och så silversmide) och var jag ska börja någonstans så att jag orkar komma igång. Men nu har jag ju sytt ihop lakan i alla fall! En bra start!

Fick en beställning

Häromdagen fick jag plötsligt en beställning på en börs jag broderat en koltrast på. Det var en person som letat runt efter något med just en koltrast, och som fått träff på bloggen. Jag har inte den börsen kvar, och inte den andra jag broderat en koltrast på heller. Jag erbjöd mig att göra en ny, men den kostade mer än hon tänkt så det blev ingen affär av.

Jag blev ändå väldigt glad och peppad, det var längesedan jag försökte sälja någonting. Under sjukskrivningen kan jag ju inte aktivt annonsera, och har inte heller den orken.

Jag hade tänkt läsa mycket som jag gjorde förra sommaren, men jag har varit lite för trött för det. Jag blir ofta sömnig av läsningen och känner mig lite oengagerad. Det som framför allt sätter guldkant på den här sommaren är att jag badat mycket. Det ger en bra känsla av semester, och då gör det inget att jag mest såsar omkring under de dagar jag är hemma. Märkligt att det är så viktigt att känna att jag gör något vettigt, som att läsa eller rensa förrådet till exempel! Under den mer extrema värmen är jag inomhus med dörrar och fönster stängda, och luftvärmepumpen ställd på kyla mellan varven. Jag har nog av mitt inre värmeaggregat!

I morgon åker jag med min man och dotter till min pappa i Jämtland i några dagar, det blir fint! Där är det lite svalare, som tur är. Jag har ytterst få klädesplagg som jag står ut med när det är 25-30 grader, men nu kanske jag kan variera mig lite mer. Jag har inte tänkt köpa kläder innan jag går ner mer i vikt heller, och sakta men säkert växer jag i kläder i garderoben igen som tur är! Målet för semestern är att hålla vikten, inte att gå ner, och det har jag hållit hittills. Men sen ska jag sätta fart igen med viktnedgången! Jag hoppas verkligen vara i mål till nästa sommar.

Bokat massage

De senaste dagarna har jag blivit allt mer spänd i rygg, axlar och nacke. Idag har jag haft så ont i vänster skulderparti att jag tog värktabletter. Det har varit svårt att hitta lägen att hålla armen för att kunna slappna av. Nu ikväll bad jag sonen att massera ryggen. Han har väldigt starka nypor och verkar veta precis hur man ska göra! Det gjorde rejält ont, precis som det brukar. Jag frågade var han lärt sig det, men han svarade ”ingenstans”.

Så värmde han en vetekudde till mig, och jag la den över axlarna. Nu, en stund senare, känner jag hur det gjort verkan. Jag har inte alls lika ont längre.Jag kom på att massage räknas in i det friskvårdsbidrag vi får från jobbet, letade upp en massör i närheten och bokade en tid i nästa vecka. Det känns bra!

Jag har sovit mycket idag, jag har behövt det. Ändå känner jag mig väldigt sömnig nu, strax före klockan 21 på söndagkvällen. Jag ska gå och lägga mig snart.

Efter den senaste kudden jag gjorde har jag inte suttit i verkstan någonting. Jag tänker dagligen på vad jag ska göra härnäst, men orken att sätta igång något har inte riktigt funnits. Igår började jag i alla fall skissa på en ny avlång kudde, och idag har jag valt färger bland alla mina fina ylletyger och så började jag klippa ut applikationer, så kul!

Fin vänskap

Min goda vän E som bor ett par minuters promenad från mig ska flytta. Inte mer än ett par mil, så vi kan förstås träffas ändå, men inte så där enkelt. Ett sms: ”Promenad?” ”Gärna, när?” ”Ses kl 11 på vanliga stället?” ”Perfekt!”

Vi har känt varandra sedan våra döttrar gick i förskolan tillsammans, och i säkert 12 år har vi promenerat ihop. Pratat pratat pratat. Stöttat varandra i vår  liknande familjesituation, och när vi varit sjukskrivna för utmattningssyndrom och depression samtidigt. Firat när vi varit på väg ut ur sjukskrivningar – jag minns en härlig dag på Yasuragi! – och funnits där för varandra när vi kraschat igen.

På senare tid har det varit längre mellan promenaderna, vi har skickat ett sms då och då för att kolla läget. Vi vet att den andra finns där, och det är så himla viktigt. En som VET hur det är! Men igår sågs vi i alla fall, antagligen sista gången innan de flyttar inom kort. E fyllde 50 häromåret och jag hade tänkt fira henne på liknande sätt som hon firade mig: med en dag på Centralbadet tillsammans. Men sjukdom och sedan coronapandemin har satt käppar i hjulet för såna trevligheter. Jag gav henne min julkudde istället. Den passar bra med sitt stora hjärta tycker jag!

Hon fick kudden igår, innan vi gick ut och gick. Vi konstaterade att vår vänskap varit oerhört viktig för oss båda, och att vi kommer att hålla kontakten även framöver. Vi har kommit varandra så nära på ett sätt att även om det kan dröja mellan varven så vet vi att det inte kommer att vara svårt att ta kontakt. Precis som det är med mina barndomsvänner. Så värdefullt att ha sådana människor i mitt liv!

Fullmatad arbetsvecka

Jag har varit tröttare än vanligt de sista två dagarna, och förstod inte riktigt varför. Men så kom jag på att min chef sa häromdagen att det varit en massa korta arbetsveckor hittills, sedan jag började jobba 75 %. ”Det är först nu vi får se hur mycket du orkar.” Det känns fint, han är mån om mig.

I måndags sa jag till familjen att den här veckan kommer att bli tuff, eftersom det är mycket i min kalender. Jag bad om extra hänsyn. Men jag har så svårt att säga nej! Dom är lite trötta på att jag är trött förstås.

Jag har legat och vilat mer än vanligt idag, i den mån jag kunnat på grund av WED/RLS. Jag är inne i ett skov och det är faktiskt riktigt jävligt, och svårt att slappna av trots att det är det jag behöver.

Jag provar mig fram till hur hörnen ska se ut

Men en bra sak är mina dagliga promenader. Jag blev inspirerad när jag hörde talas om runstreak: att springa en engelsk mile (1,6 km) varje dag, oavsett väder. Just det där elementet – att bara göra det, varje dag utan att fundera på om jag har lust, är det inte lite för kallt/regnigt/moddigt? – det lockar mig. Så nu kör jag på det. En 20-30 minuters promenad på förmiddagen. Jag får dagsljus, luft och motion, och på köpet en bra paus från arbetet. Vi har en timmes friskvård i veckan från jobbet, som nu utökats till en halvtimme om dagen. Det är jättebra!

 

Good enough – igen

En av mina favoritpoddar, Över min döda kropp, är enligt egen utsago ”krimpoddarnas krimpodd. Två poliser som pratar om polisyrket, men ibland även om annat. Till exempel igår då de funderade över begreppet good enough, tillräckligt bra. Det är ett välkänt begrepp inom psykologin, och jag har skrivit om det förut. Dr Donald Winnicott myntade the good enough parent som är trösterikt för alla föräldrar med dåligt samvete. Men det passar bra på andra saker också, inte minst arbetet.

De två poliserna sa en så himla bra sak: att 70 är det nya 100, det vill säga att det räcker att göra 70 % där vi tidigare kämpat för att göra 100 %. De sa också att kunna avgöra när man kan växla av och på är själva kompetensen. Att inte ströva efter perfektion i ALLT utan veta när det är viktigt att lägga på ett extra kol, och när det räcker med lagom.

I regel är det vi själva som avgör nivån menade dom, vi är våra egna största hot. Vi kan helt enkelt inte vara perfekta och bäst på allt: bästa mamman, partnern, dottern, systern, kollegan, medarbetaren, dagismamman. Det är så enkelt och så svårt, åtminstone för en del av oss. Jag tror att jag skrivit det förut, att jag insåg att jag ville vara bästa dagismamman i förskolepersonalens ögon, och hur sjukt det är!

Så good enough är en ledstjärna för mig, som jag verkligen inte lever upp till hela tiden, men betydligt mer nu än som yngre mamma. Intressant nog är det ett rött skynke för dottern som anser att min man och jag nöjer oss med mindre än vi skulle kunna ha (och nu pratar vi framför allt om heminredning)! Och då biter jag mig i tungan för att inte säga något om att man blir klokare med åren, och inser vad som är viktigt på riktigt. Men så är det, för mig i alla fall.

Kudden börjar bli klar, tror jag. Här är som den ser ut nu. Förmodligen blir den en försenad 50-årspresent till en nära vän.


Keramikkurs!

Jag har väntat länge på att Helena Hodell ska annonsera om keramikkurserna för vårterminen, och häromdagen kom äntligen mejlet. Jag skyndade att svara att jag vill gå i februari eller mars, och det var tur att jag var snabb för platserna tog i princip slut direkt! Jag fick i alla fall en plats i mars, och det ska bli så himla kul! Även den här gången är det en helg plus två måndagkvällar. Jag har ansökt om semester i anslutning till helgen så att jag ska orka.

Idag har jag suttit i flera timmar i verkstan och broderat, det var länge sedan det var så intensivt senast. Härligt faktiskt!

Här ser ni en del av arbetsprocessen. På första bilden är applikationerna fastnålade på bottentyget. Först skissade jag upp stjälkarna med en blyertspenna, och broderade dem sedan. Sedan testade jag löv och blommor på lite olika sätt innan jag nålade fast dem, för att sedan sy fast dem med sytråd i samma färg som applikationen. Stygnen ska knappt synas. Jag har oftast broderat fast applikationerna på bottentyget, men då är det svårare att få dem exakt där jag vill. Därför syr jag fast dem innan broderiet.

På den andra bilden har jag sytt fast allt och nu börjar jag kunna se hur kudden kommer att se ut.

På tredje bilden ser ni en detalj av en blomma som jag precis börjat brodera på. Fortsättning följer!

Kedjetäcket och WED/RLS

Jag har haft ett rejält skov med WED/RLS de senaste veckorna. Jag har haft svårt att ligga och vila på dagarna eftersom obehaget i benen varit som starkast då jag legat ner, och ryckningarna blir värre också. Ibland har jag suttit i en fåtölj och halvsovit i stället, det har varit lite bättre i alla fall.

Men så föreslog sonen att jag skulle använda kedjetäcket, och jag hade glömt hur effektivt det kan verka på mina rastlösa ben! Men nu ligger det längst ner i sängen och jag sticker ner benen under det vid behov. Eftersom jag inte behöver det på hela kroppen för tillfället, viker jag det tio kilo tunga täcket flera gånger så att trycket på smalbenen och fötterna blir så stort som möjligt. Det lindrar faktiskt.

Igår påbörjade jag äntligen ett nytt yllebroderi, en kudde förstås! Här är skissen till mönstret. Det är blomrankorna från julkudden som får en egen kudde, den här gången på vit botten. Eller vit – jag tänker att klädet har samma färg som vita får, med lite gult och grått inblandat.

Jag var ovanligt trött i kroppen igår. Inte direkt sömnig utan matt och svag. Det frestar på att hela familjen är hemma mest jämt! Jag låg en del och myste med en av katterna. Hon har fattat kärlek till en pläd i vårt nya sovrum, och det är fint att veta att hon nästan alltid ligger där, och välkomnar mina besök. Jag borrar in ansiktet i hennes mage, och hon spinner. Fina Semlan!