Bakåt igen

Det är ett tag sedan jag skrev. Tänker på det ibland, vet vad jag ska skriva men sen har orken inte funnits. Eller snarare så är det den där kombinationen av lust och ork, kanske är det bristen på mening? Det är mitt värsta tillstånd. Meningslösheten, hopplösheten.

Jag har unnat mig ett par riktiga roligheter. Sådana som riskerar att bita mig i svansen efteråt, men som är omöjliga att motstå. Den ena var när tre av mina arbetskamrater kom hem till mig för jobbmöte med efterföljande middag och bubbelvin. Det var helt fantastiskt, och hade varit det även om jag kunde göra sånt var och varannan vecka.

Den andra roligheten var ett bröllop där en kär vän gifte sig. Jag hade fått lov att avstå från möhippan, men skulle baske mig gå på bröllopet! Resan dit kändes som det största hindret, men jag fick skjuts ända fram av sonen. Det var nog det finaste bröllop jag varit på, och jag är så lycklig över att ha varit med! Jag åkte hem innan efterrätten, och kände mig mer än nöjd.

För en tid sedan såg jag en inbjudan till en kombinerad forskningsstudie och behandling, en ”exponeringsbaserad behandling för dig som besväras mycket av kroppsliga symtom” som drivs av Region Stockholm och Karolinska Institutet. Jag tyckte att det lät intressant för mig och anmälde mig. I förra veckan fick jag en tid för videosamtal med en psykolog, och vi ska prata denna vecka igen. De ska bedöma om jag passar för studien. Jag fick en känsla av att jag kanske har lite för stora och framför allt många symptom för att få delta. Vi får se.

Nu är mamma på plats i sin nya lägenhet, och i stort sett allt är klart med det vi ägnat drygt ett halvår åt. Det känns otroligt skönt, men samtidigt är det tid att släppa fram det som hållits inne. Inte enbart sorgen över pappa och mammas man, utan även det att jag gått på över min förmåga under lång tid.

Igår pratade mamma och jag om hur det var när hennes man somnade in med henne tätt intill sig, och när min syster och jag satt med pappas händer i våra när han gick bort. Vi har berättat om det för varandra förut också, men det kändes bra att prata igenom det. Jag kände hur sorgen letade sig fram i mitt av antidepressiv medicin dämpade känsloregister. Det kändes så fint, och ett par tårar kom.

Jag vet när det hände. Strax efter lunch i onsdags var det som att någon dimrade min inre lampa. Jag åkte hem och stöp i säng. Jobbade hemifrån på torsdagen men det tog hela dagen att jobba mina sex timmar med alla pauser jag behövde. På fredagen var det mötesdag på kontoret, vilket kändes omöjligt för mig. Efter kontakt med min chef sjukskrev jag mig den dagen. Idag är det måndag och jag är fortfarande inte i form. Kanske att jag provar att jobba på hemmakontoret i morgon.

På onsdag har min chef bett någon från HR-avdelningen vara med på ett möte med oss, så att vi får prata igenom min situation. Det känns bra, min chef är mån om att det ska fungera bra för mig. Regeln som gäller är minst tre arbetsdagar på kontoret per vecka, men jag kan i bästa fall jobba två, ibland bara en. Om jag tvingas att jobba mer så måste jag sjukskriva mig på högre omfattning, och på min höjd jobba 50 procent. Dessutom tror jag att försäkringskassan skulle vilja ha ett ord med här, om arbetsgivaren inte gör sitt för att möjliggöra för mig att arbeta så mycket som möjligt. Jag kommer att kontakta dem i så fall.

Jag känner mig många saker på en gång. Jag är glad över att ha kunnat göra de roligheter jag beskrev. Men jag är orolig för hur det ska gå med mitt mående, och ledsen. Och sorgsen. Och lycklig över min man som gör så mycket för att underlätta för mig! ❤️

Här är bröllopspresenten jag gav brudparet!

Jag både VET och GÖR!

Så blev det äntligen dags att åka till Sätergläntan i vackra Dalarna! Kursen har jag gått förut, Textila bilder — filt och fibrer för den mycket skickliga och konstnärliga filtmakaren Yvonne Habbe. Det ingav ett lugn, jag känner till såväl skolan som kursens innehåll. Jag kan tekniken även om jag behövde påminnas om den, och jag känner Yvonne som har alla kvaliteter en kursledare bör ha. Hon är pedagogisk, lyhörd och inbjuder till frågor. Till yttermera visso är hon en väldigt trevlig och rolig person att vara tillsammans med.

Men trots detta var jag lite orolig eftersom jag var så trött. Skulle jag orka? Jag hade ganska stark ångest under tågresan dit, och första kvällen innan kursstart. Det var en känsla av att vara utlämnad och naken. Jag längtade efter min man som inger sådan trygghet. Men efter att ha träffat de andra kursdeltagarna och kommit igång, klingade ångesten av.

Jag bor även denna gång i ett av de små gamla härbren som finns vid kursgården.


Det är väldigt romantiskt och rart, men om jag åker dit fler gånger ska jag nog välja ett vanligt rum istället. Sängen var för hård och det kräver en del vighet för att ta sig in och ut ur den lilla dörren! Och så måste jag gå ut till ett annat hus för att gå på toaletten.

Kursen var minst lika rolig som förra gången, och gruppen var en av de bästa jag gått tillsammans med. Alla var så trevliga och generösa med att dela med sig av sina kunskaper. Dessutom var jag bekant med ett par av dem via Instagram respektive den digitala kursen jag gick i höstas. Det var så kul att träffa dem i verkliga livet!

Jag gjorde som jag brukar, bröt av med pauser och tog det framför allt lugnt. Men redan efter någon dag insåg jag att jag borde åka hem tidigare om jag inte skulle behöva vila en vecka efter kursen. Det slutade med att jag bokade om tågbiljetten och åkte hem ett dygn tidigare, vid lunch på torsdagen. Jag är så nöjd med att jag inte bara är lyhörd för mig själv, utan också agerar efter det jag känner!

Vi skulle ta med bilder till kursen på sådant vi skulle vilja göra textila bilder av. Jag hade med en bild från Brunflo, en hästgård bredvid pappas hus. Bilden är tagen tidigt på morgonen strax före jul förra året. Den filtade bilden är långt ifrån klar, men jag ska lägga upp den här senare.

Att arbeta med bilden väckte en känsla av sorg och saknad efter pappa. Jag hade inte väntat mig det, men det kändes bra. Det är ett halvår sedan han gick bort, och de känslorna kommer och går. Det kändes helt naturligt att de kom nu, när jag arbetar med bilden som jag tog bara någon vecka innan han dog. Jag kom också på att om han levt så skulle han ha fått bilden. Han var min största beundrare.

En bild blev i alla fall nästan klar. Jag ska brodera en del stygn på den innan den är helt färdig.

Det är oerhört skönt att vara hemma igen, och just idag är jag och katterna helt ensamma hemma i några timmar!

Mellan hopp och förtvivlan

Jag har haft ännu en natt utan kvällsdosen av medicinen mot RLS. Det berodde på att jag trodde att jag tagit medicinen eftersom facket i dosetten var tomt, men ju längre natten led (och jag med den!) insåg jag att det inte stämde. Att det var samma veckodag som jag brukar fylla på dosetten, men för föregående vecka. Alltså, om jag fyllt på dosetten för veckan mitt på dagen på söndag, så tar jag ju de doser som ligger i facken den dagen. Men när det blir söndag igen blir jag osäker på om det gäller denna eller förra söndagen. Det låter givetvis obegripligt på flera nivåer: både att fatta vad jag menar och att fatta hur jag kan vara så snurrig i skallen! Jag har nu försökt införa nya rutiner för påfyllning av dosetten, och tiden får utvisa hur det går …

Den natten blev i alla fall riktigt jävlig. Jag gick upp och tog medicin någon gång kring midnatt då jag insåg att jag verkligen glömt den. Men om det hjälpte så var det bara en kapning av topparna. Jag gick omkring i huset, stretchade, försökte sova och lyckades ibland somna ett tag. Dagen efter blev därefter förstås. Dessa dagar känns inte livet mycket värt.

Luktärter

Det kommer dagar då jag mår bättre, och hittar livsgnistan igen. Just nu gläds jag mycket åt vår lilla trädgård. Tidigare har val av plantor inneburit en del kompromisser med dottern, men nu är hon på väg att flytta hemifrån så nu frågar jag ingen längre! Det har ännu så länge inte resulterat i några större förändringar men jag har bytt ut somt och köpt fler av annat. Hortensiorna har rykt och jag har köpt fler plantor av lavendel, stjärnflocka och stäppsalvia. Ni anar färgspektrat! Rosa och lila är det mesta och det har att göra med att det står sig så fint mot det gröna och att vår stora pion är ceriserosa. Jag har också köpt plantor av luktärter som precis nu börjar slå ut och dofta!

Pionen är på gång och har fått en fripassagerare
Kryddsalvian blommar nu, så ljuvlig!

Jag har äntligen fått tag på gråmalva och beställt för avhämtning. Alla våra plantor utom en dog i vintras och de är så fantastiska på sensommaren.

Det finns alltså saker att glädjas åt. En annan är att jag broderat en kudde, men den är en present så den lägger jag upp senare! Ytterligare en är på gång. Planerings- och funderingsstadiet är förbi och nu är det dags för verkstad!

Lång sjukskrivning

Min läkare gick på min linje och sjukskrev mig på heltid i två veckor, 25 % i tre veckor, 50 % i tre veckor och därefter tillbaka på 75 %. Han skrev det ända till slutet av juni, och så länge har försäkringskassan aldrig beviljat tidigare. Jag trodde att de möjligen skulle protestera, men jag fick besked om att det gått igenom. Väldigt skönt att kunna släppa detta ett tag! Nu gäller det att allt funkar också, att jag orkar.

Jag har sovit mer än vanligt de sista veckorna. Inte vaknat fullt så tidigt som jag brukar utan klivit upp först vid halv 5 – 5-tiden. Jag somnar alltid om i fåtöljen efter ett tag, men nu har jag också sovit en hel del på eftermiddagen. Det känns bra och läkande.

Jag har kommit igång med att göra kuddar med yllebroderi igen, men börjar få väldigt många. Jag kom på att jag kan sälja dem till förmån för UNICEF. Det är så många förfärliga katastrofer överallt med enorma hjälpbehov. Jag tog 1000 kr per kudde och sålde fem stycken! Kändes väldigt fint att skicka 5000 kr till UNICEF!

Jag har några kvar, hör av dig om du är intresserad! Porto tillkommer.

Min nya kudde i yllebroderi

Övertalar mig själv

Jag är helt sjukskriven i två veckor nu. Det började med att jag förra veckan återgick till att jobba 75 %. Måndagen gick bra, tisdagen hyfsat men sedan var det som en boll i en sluttning. Jag blev tröttare, mer okoncentrerad och mer kraftlös för varje dag. På torsdag förmiddag insåg jag att det är dags att sluta spela frisk. Jag tog semester på fredagen för att vila och fundera över helgen. Fundera på vadå? Om jag är frisk? Så dumt! Jag hade konferens med mig själv hela helgen, diskuterade i bikupor och workshoppade mig fram till att jag inte skulle jobba följande vecka. När jag ändå var i farten med de realistiska glasögonen på, bestämde jag mig för att vara hemma i två veckor, för att därefter jobba 25 % en tid. Sådärja, det var väl inte så svårt!

Jag skriver att JAG bestämde mig eftersom jag vet att min husläkare kommer att gå på min linje. Vi känner varandra efter många år av sjukskrivning och han litar på att jag vet vad som är bäst för mig. Att jag åtminstone inte överdriver hur sjuk jag är ska väl sägas. Jag har en telefontid med honom på fredag.


Jag har tänkt gå igenom det jag lärde mig på Stressmottagningen igen. Det finns alldeles säkert saker att ta tag i igen, tankemönster och en del övningar. Jag har köpt en bok av Georgio Grossi från Stressmottagningen, Gå vidare efter utmattning: att förebygga och hantera återfall. Jag är ju inte så bra på att läsa numera, men jag behöver inte läsa den från pärm till pärm. Den kan funka som en uppslagsbok, en påminnelse.


Jag sitter i fåtöljen och broderar större delen av dagarna. Jag har tagit en del broderade bilder som jag är halvnöjd med och repat upp stygnen på dem. Därefter har jag broderat på dem igen, och är betydligt mer nöjd nu. Det är nästan lite meditativt, att sy förstygn över hela bilden. Först åt en hållet och därefter åt det andra. Det är svårt att återge på foto på ett korrekt sätt inser jag. Men här är ett ett exempel där jag tagit två små bilder och gjort dem till en enda.

Jag hade kommit på nåt bra som jag skulle skriva här, men har givetvis glömt bort det! Kanske det kommer tillbaka. Men en sak som jag kom att tänka på häromdagen är att om jag förut blev ledsen och frustrerad över återfall och bakslag, så är jag numera ledsen och resignerad. Så här är mitt liv, jag har knappt något svängrum. Det låter dystert och passivt, men det är faktiskt ett framsteg. Frustrationen leder ingenstans, medan resignationen kan leda till acceptans.

Åter till Jämtland

I morgon åker jag och min syster till pappas lägenhet för att rensa bland sakerna, träffa mäklare och de som ska ta hand om allt som vi inte ska spara. På onsdag kommer våra närmaste och på torsdag är det dags för begravning.

Min syster sa att det kanske låter hemskt men att hon ser fram emot den här veckan, och jag känner precis likadant. Det är klart att det kommer att bli jobbigt känslomässigt. Bara att komma in i hans lägenhet utan att han är där kommer nog att trigga igång gråten. Men samtidigt så har vi varit så upptagna med allt praktiskt kring hans bortgång, att sorgen knappt fått något utrymme. Det känns skönt att få släppa fram den nu.

Jag fick ett bra tips från en vän och arbetskamrat. Hon kände till en kvinna i samma situation, som skulle skriva om de minnen som rensandet efter förälders bortgång väckte. Jag ska försöka göra något liknande, men efteråt eftersom tiden är ganska knapp. Kanske ta bilder och skriva stödord nu, för att sätta mig att skriva senare. Det känns som en fin idé.

Jag tycker att jag blivit piggare den senaste veckan. Det är oerhört glädjande! Även om nästa vecka kommer att kosta på så kanske jag hyfsat snabbt kan komma igen.

Jag har gjort klar ännu en kudde som inte blev så där väldans fantastisk kanske, men helt ok. Den lågi den låda för påbörjade saker som jag skrev om förut. Där låg också en bit gråblå yllefilt som jag börjat brodera rundlar på. Jag förstår verkligen varför jag aldrig avslutade det broderiet för det såg rätt så trist ut. Idén var bra men inte resultatet. Nu repade jag upp allt men behöll rundlarna som jag ska broderi fast på något nytt sätt. Vi får se om det blir nåt – det är roligt att prova sig fram.

Den är vinröd men blev mer klarröd på bild. Nu hittar jag inte det brunlila garn som jag broderat det slingrande mönstret med. Annars hade jag nog fortsatt lite på det.

Jag har också testat att limma fast en del småbroderiet på kartongbitar. Jag ska se om jag kan sätta dem tillsammans så att de bildar en helhet. Kanske blir det snyggt, kanske blir det fiasko.

Yllebroderi igen

Jag har en låda i verkstan som det står påbörjat på. Där ligger inte helt överraskande främst broderier som jag påbörjat, men av en och annan anledning inte gjort klara. Det kan bero på brist på ork, att jag inte tyckte att det blev bra eller att jag inte kom på vad det skulle bli.

Jag började gräva i lådan för att se om något legat till sig så pass att jag blev inspirerad av det. Fördelen med att ta itu med redan påbörjade alster är att jag inte måste tänka ut något nytt och plocka fram allt material. Det är bara att fortsätta där jag var.

Jag hittade inte mindre än tre påbörjade yllebroderier, tänkta att bli kuddar! Jag började med en som jag mycket väl minns att jag höll på med när jag fick en dipp i ork och energi. Nu satte jag igång och gjorde den färdig.

Jag har i stort sett gjort klar ännu en kudde, men den kommer på bild en annan dag. Jag hittade också en liten bunt yllebroderier som jag inte kommer på vad jag ska använda till. De ligger också i lådan trots att själva broderierna är färdiga. Jag blev glad när jag såg dem! På några av dem har jag använt pärlor och paljetter som i riktigt grannlåtsbroderi.

Vådan av att glömma att ta medicin

Igår kväll blev jag lite förvånad när jag skulle ta kvällsdosen av RLS-medicinen. Dagens tredje dos och den starkaste. Facket i dosetten var tomt, så jag tänkte att jag måste ha tagit tabletterna för en liten stund sedan utan att jag kom ihåg det. Det är ju så med en del saker vi gör ofta, att vi gör det så automatiskt att vi inte riktigt tänker på dem. Jag tog för givet att det var så. Men icke.

Jag vaknade flera gånger redan innan midnatt, och vid 1-tiden var det bara att ge sig, Jag gick upp och först då blev jag så pass vaken att jag fattade vad som hänt. Eller rättare sagt, vad som INTE hänt. Jag tog medicinen och satte igång att ömsom stretcha, ömsom försöka somna. Men obehaget i benen hade gått helt bananas, och jag insåg att den här natten kommer att bli ett helvete. Jag sov några timmar i fåtöljen på sennatten fördelat på kortare stunder, men någon vidare kvalitet på sömnen blev det inte. Nu är klockan strax efter nio på förmiddagen, och mina ögon är så tunga medan kroppen är i uppror. Om en timme ska jag ha ett jobbmöte, och jag ska nog ta en promenad innan det. Kanske jag blir lite piggare i alla fall.

Jag har en låda för påbörjade alster i verkstan, och där hittade jag två yllebroderier tänkta att bli kuddar. De jobbar jag vidare på nu. Lättare än att komma igång med något från början!

Återupptagit broderi så smått

Jag har inte orkat brodera eller göra något annat i min verkstad på länge. I februari gjorde jag klar den här kudden och sedan tog det liksom stopp av oklar anledning.

Min nya kudde i yllebroderi

Jag fick ny energi av sommarkursen i silversmide i somras, men den tog slut strax efter att jag kommit hem. Jag förstår inte riktigt vad det är som gör att jag inte orkar med just det kreativa och skapande. Sånt har jag ju hållit på med när jag varit sjukskriven på heltid utan problem. Det är en annan slags ork som saknas, och kanske är det inte ork som är det rätta ordet.

Däremot tänker jag på det varje dag. På att jag vill brodera och allt jag vill göra i silver. Och allt finns ju kvar när det som saknas kommer tillbaka. Det är bara det att jag vet att jag mår så bra av att jobba i verkstan! Alltså brukade må så bra.

Men häromdagen när jag var ensam hemma tog jag sats och tog fram det jag påbörjade i vintras. Jag kom så långt att jag valde färger till en ny kudde i yllebroderi, och hade klippt till applikationer innan det tog stopp den gången. Nu bestämde jag mig för att prova att sätta igång det, bara en stund. Jag la applikationerna till blommor över det svarta ylletyget som ska bli bottentyg. Nålade fast dem, och sydde sedan fast dem hjälpligt med stora slarviga stygn i sytråd. Det är lättare att brodera fast dem om de sitter fast redan, och smidigare om de sitter fast med stygn än med nålar.

Så nu är jag alltså i gång så smått! Jag broderade fast själva blommorna och har påbörjat stjälkarna som ska slingra sig mellan dem. Kanske broderar jag fast blad som applikationer senare, och det kommer nog också att bli en annan färg på något sätt. Kanske mindre blommor emellan eller bara någon form. Jag får se. Det är roligt att se det växa fram, utan att jag bestämt på förhand!
Men det är inte så att jag broderar hela tiden, så där maniskt som det kan bli när jag är i farten. Det får bli i lagom takt, så får jag se hur det slutar. Jag gör det enbart för min egen skull och jag har inte bråttom.

Godkänd!

Även denna gång fick jag beslut i min favör hos försäkringskassan. Precis när jag skulle gå och lägga mig igår kväll plingade det till i telefonen. Det var FK som meddelade beslut! Jag är alltså sjukskriven på 25 % i tre månader till, till och med 6 mars. Det känns skönt förstås.

Skillnaden är att jag inte ens tänkt på det den här gången. Kanske för att jag vet vad jag ska göra om de inte godkänner att jag är fortsatt sjukskriven. Men också för att jag, trots alla hårresande historier om deras bedömningar av sjuka människors möjlighet att ändå arbeta, tror på fortsatt förståelse för min situation och hälsa. Men det kan säkert ändras framöver. Just för stunden känns det bra i alla fall.

Kanske mitt lugn till del beror på vad min husläkare sa i somras. Att han tror att deras välvilja beror på att jag har flera diagnoser som sammantaget är försvårande. Det skulle i så fall förklara varför de ifrågasätter min arbetsförmåga. De gånger de bett om en komplettering av läkarintygen är det för att läkaren inte beskrivit tillräckligt väl de skäl som är grund gör sjukskrivningen. Det är min läkare noga med att påpeka – det är honom de underkänt, inte mig! Ja, jag har ju sagt att han är bra!

Apropå förra inlägget om min farmors lakan så hittade jag den här fina bilden från slutet av 1960~talet någon gång. Jag är 4-5 år och farmor är i samma ålder som jag är nu, strax under 60 år.
Hon var mycket flitig att handarbeta, och här överinser hon uppenbarligen mina stapplande steg som brodös! Den flätade sockerskålen i näver kanske min faster Gertrud gjort, också hon väldigt skicklig med handarbete. Farmors halsband är även det av näver, men det kanske är köpt. Den röda klänningen har nog mamma sytt. Hon sydde massor av fina barnkläder när vi var små. Jag skymtar en löpare på bordet också. Om det är den jag tror så har jag den numera, även om den inte används.

Jag inspireras och gläds mycket av mina föregångare i släkten. Farmor, faster, mormor, mamma men också min mormors mor som jag äger ett par alster av. De tog nog mest för givet av de skulle handarbeta. Kvinnor skulle ju göra det, och mycket var av nödvändighet, i synnerhet för min farmors och mormors generation. Desto roligare att se att framför allt min farmor fortsatte att handarbeta av egen lust livet igenom.

För mig är det enbart lust, och även om jag tillfälligt tappat den till viss del nu, så handlar det egentligen enbart om ork och depression. Det blir så tydligt för mig hur mycket det kostar på att dra igång igen. Men jag tänker på det varje dag. Vad jag skulle vilja göra (yllebroderi, tova och brodera bilder, och så silversmide) och var jag ska börja någonstans så att jag orkar komma igång. Men nu har jag ju sytt ihop lakan i alla fall! En bra start!