Äntligen silversmide!

Jag tänker på saker jag vill göra med mina händer långa stunder varje dag, men det har känts svårt att komma igång, och det har mest blivit tankar. En sak jag tänkt på länge är en silverring till höger långfinger. Jag vet att den skulle vara i samma tjocka silvertråd som den jag gjorde mina nya förlovnings- och vigselringar förra sommaren, och som jag verkligen älskar.

Jag hade också tänkt använda lite guld som jag har för att göra en kula som skulle sitta på ringen. Nu visade det sig att den kedja jag hade inte alls var av guld så det blev bara resterna av en liten läkring som fick bli en liten liten kula, men den blev alldeles lagom visade det sig. Jag lödde också fast en liten silverkula.

Det var väldigt svårt att fotografera den på ett rättvisande sätt, men den lite mindre kulan till höger är den av guld. Fotot är också avslöjande mot själva lödningarna som inte syns lika väl i verkligheten.

Jag är i alla fall väldigt nöjd med både ringen och själva det faktum att jag gjorde den! Här hade jag mycket god hjälp av den ringbockningstång jag köpte för en tid sedan. Att böja en fyra mm tjock silvertråd är annars en lång process av att ömsom glödga tråden och ömsom böja den en bit till.

Jag broderade vidare på mitt yllebroderi på kvällen, det kändes så bra. Och bra att ha ett påbörjat arbete. Det är själva igångsättandet som är så arbetsamt annars.

Igår började jag skriva ner vad som gjort att jag är där jag är idag. Alla försvårande omständigheter och händelser som gör att jag har så svårt att bli frisk. Inte för att älta utan för att få en heltäckande bild och förstå. Bli förlåtande mot mig själv, känna lite självmedkänsla. Det tog på krafterna att skriva ska jag säga, och höjde min ångestnivå. Det slog mig att detta kan jag använda som exponeringsövning, som vi pratat om på Stressmottagningen. Jag ska fortsätta skriva om det, och så kanske ångesten börjar klinga av.

Trött trött trött

Jag började dagen som vanligt, med en promenad innan jobbet. Idag gick jag i skogen, svalt och skönt. Jag jobbade ett tag, tog en paus med Asahi, jobbade lite till, kände hur den välbekanta hjärntröttheten kom krypande, tog min längre paus, sov en stund, försökte jobba lite till men insåg till slut att det bara var att lägga ner.

Jag låg och vilade tillsammans med vår ena katt, blundade och försökte att bara slappna av. Orkade inte läsa eller lyssna på någonting. Sov lite emellanåt. Släpade mig upp och gjorde lunch. Satte mig utomhus och läste lite varvat med att bara sitta och titta på blommor och humlor, himmel och moln. Så fick jag lite ork och lust att sätta mig i verkstan. Har länge velat komma igång med ett yllebroderi, gärna ett som tar lång tid. Men det är en så lång startsträcka att börja – att komponera mönster, välja färger på bottentyg och garn – och det hindrar när orken inte är på topp. Men så rotade jag runt och hittade ett yllebroderi som jag påbörjat för några månader sedan, och glömt bort! Då blev det genast lättare och jag klippte ut rundlar och började brodera fast dem. Jag hann inte så mycket innan jag kände att det fick räcka för idag, men känslan var desto större!

Jag la mig i sängen och vilade, somnade ibland. Försökte komma på vad den här plötsliga tröttheten kom ifrån. Lite senare på kvällen kom jag på att jag gått igång lite för mycket på ett par saker på jobbet, min ambition fäller mig igen! Jag orkar inte det. Nu ska jag tagga ner den ambitionen och jobba lite mer lagom bra. Förhoppningsvis orkar jag lite mer i morgon och då ska jag bena upp hur jag ska göra. Nästa vecka kommer min chef tillbaka, och då kan jag prata med honom också.

Å

Första dagen

Vilka i väntrummet ska gå i samma behandlingsgrupp som jag? Det är den enda gången jag behöver undra – nästa gång kommer jag att känna igen dem! Första träffen med gruppen på Stressmottagningen ingav förväntningar. De som ingår i gruppen verkar trevliga, och det känns som en bra grupp att prata i. Vi har det gemensamt att vi alla har diagnosen utmattningssyndrom men orsaken är inte densamma för alla. De två psykologer som ledde samtalet var bra, det känns lovande det här.

Avslutningsvis fick alla säga ett ord om hur vi kände och tänkte efter första tillfället. Jag sa HOPP.

De bjuder också in anhöriga till en föreläsning om diagnosen och vad de kan göra för att stötta oss, och min man ska gå på den. Det känns fint.

Eftermiddagen bjöd på lite uppskruvad läge här hemma, men jag intalade mig själv att det är luuuugnt, och det gick bra till slut även om jag blev väldigt trött.

Häromdagen påbörjade jag ett bytt yllebroderi! Jag har inte haft ork eller lust att göra någonting alls i verkstan de senaste veckorna, och broderat har jag inte gjort på mycket länge. Men så kom den – lusten – och jag påbörjade ett broderi. Första gångerna jag satt med det blev inte så långa, men i tisdags orkade jag längre. Jag tänkte att ni ska få följa med i arbetet, och här kommer första bilden.

Sitter på tåget …

… som nyss lämnade Söderhamn – på väg hemåt. Jag har haft två fina dagar i sakta mak. Jag har varit trött, vilat mycket och sovit en del. Jag mår så bra av att bara vara här med allt välkänt: den stora roten utanför dasset, stenarna i form av en döskalle på stigen upp från bryggan, den enorma gamla aspen, ljudet när man går in i köket, den branta stegen upp till övervåningen och så mycket som minner om mormor och morfar. Och så den vackra vyn över Bottenhavet förstås – den är svårslagen och den tröttnar jag aldrig på. Ibland syns Hällgrundets fyr långt ut i havsbandet och ibland är den som osynlig. De två stora grunden därute ser ibland ut att sväva i luften och ibland som två stora båtar långt ut. Dimman kan ligga tung och mystisk, och dölja skogen på andra sidan fjärden. Men framför allt är det den långa obrutna horisontlinjen som fascinerar.

Jag hade med ett pågående yllebroderi och satt en stund med det, men blev inte nöjd med garnet jag hade med mig så jag repade upp allt.

Ångesten jag hade på kvällarna under senaste veckan har inte dykt upp dessa dagar – skönt. Nu har två veckor av min semester gått och jag har fortfarande kvar tre. Det känns bra att komma hem igen!

Fler bilder från verkstan

Jag trodde inte att jag skulle få plats med allt mitt material i verkstan, men i och med att andra saker flyttade ut så fick allt mer plats där. Jag har ju fantiserat om att ett av barnens rum ska bli mitt när någon av dem flyttar hemifrån så småningom. Nu har jag nästan fått ett sådant rum, om än minimalt. Det jag skulle vilja ha är ett stort bord där jag kan ha två arbetsstationer igång samtidigt – från varsitt håll. Till exempel symaskinen på ena sidan av bordet och något annat projekt på det andra. Gärna en fåtölj i ett hörn också. Men det jag har nu är så fantastiskt ändå!

På vägghyllan till vänster om arbetsbordet frigjordes två hyllplan så mina kuddar fick en fin plats.

Bakom mig står kofferten och över den finns de tovade  och broderade bilderna jag gjorde i somras och höstas. På dörren till skåpet en klenod som min dotter gjort i förskolan!

I skåpet fick alla mina tyger plats.

Och en av mina favoritbilder bland de jag växt- och skrotfärgat och broderat på fick en given plats ovanför dörröppningen!

Verkstan i förändring

Igår tog min man och jag itu med ett kraftprov: vi flyttade alla LP- och CD-skivor till sovrummet där mannen har sin musikstudio, och flyttade min koffert med tyger och ett skåp till verkstan. Vi bytte alltså plats på dem, så att de hamnade där de hör hemma. Det tog större delen av dagen; framför allt för mannen som har en del skivor och de hyllorna är både höga och tunga. Men det blev bra till slut.

Jag är så glad över skåpet som numera står i verkstan. Det tillhör mina svärföräldrars allra första möblemang sedan flykten från Estland till Sverige 1943. Fraktsedeln finns kvar på baksidan och den är ställd till dem på Antuna gård där de arbetade en tid i början. Hyllorna är klädda med ett papper som jag hade i min skolbänk och på mina skolböcker när jag gick i 2:an – vilken rolig slump!

Kofferten utgår jag ifrån är från min mormor och morfar. Jag hade den som brudkista när jag var i tonåren. Det vill säga att jag köpte och önskade i present sådant jag kunde ha när jag flyttade hemifrån, och la dem i kistan. Idén hade jag fått från en äldre kusin.

Nu fick jag en stor bit vägg på köpet, ovanför kofferten, och jag har en del funderingar på vad jag ska sätta där. Antingen hyllplan, snören att hänga pågående broderier och inspirationsbilder på eller så spikar jag i spikar och hänger upp bilder jag gjort. Just nu lutar det åt det senare. När jag flyttade saker, från en byrålåda i sovrummet till skåpet i verkstan, hittade jag de tovade och broderade bilder jag gjorde förra sommaren. Jag blev så glad att se dem, jag tycker verkligen om dem, och funderar på att ta nya tag med tovningen. Det tar bara sådan tid och kraft. Men de bilderna ska jag nog sätta upp på väggen i verkstan.

Egentid

I morse åkte jag till min systers och svågers lägenhet och ska bo här för mig själv i ett par dagar. Igår kväll var jag lite fundersam om jag verkligen skulle åka hit, eftersom jag hade ganska stark ångest. Men det känns bra att vara ensam. Ikväll kommer en god vän förbi på en enkel middag.

När jag sov middag väcktes jag av att en handläggare på Försäkringskassan ringde. Det var ett trevligt samtal där hon ville få lite mer information om hur jag jobbar och hur jag, läkarna och arbetsgivaren ser på framtiden. Jag berättade om hela min situation: mina sjukdomar och de läkarkontakter jag har, och också om stödet av chef och arbetskamrater samt om anpassningen av arbetsuppgifter. Hon sa det inte rakt ut men det var underförstått att det senaste läkarintyget kommer att godkännas, och det känns förstås bra. Jag loggade in på Försäkringskassans hemsida senast i morse för att se om något hänt i mitt ärende, men då syntes inget. Handläggaren bad mig hälsa min husläkare att han ska skriva om intyget från grunden och inte bara lägga till en del och dra ifrån annat. Det blir för otydligt och jag har verkligen full förståelse för det! Jag ska förbereda mig noga inför nästa läkarbesök så att han skriver ett så bra intyg som möjligt.

Jag har med mig en påse med broderigrejer också. Ett påbörjat som från början var en provlapp där jag testar bottensöm med lintråd på linnetyg. Jag har bara sett bottensöm i yllebroderi, men det går förstås med andra material också. Så här ser det ut ännu så länge. Jag ska fundera på vad jag kan använda det till.

Jag har också med material till en kudde med yllebroderi inspirerat av en heltäckningsmatta jag såg på ett hotell i Varberg där jag var på konferens i vintras.

Långt ut på glasspinnen

Jag tror att jag skrivit om hur min goda vän E fick en träspatel (en sån som används i sjukvården när de ska titta en i halsen) av sin terapeut. Hon skulle föreställa sig var på spateln hon befann sig. Om hon var på mitten – i balans – eller började komma nära kanten och måste backa. Tanken var att inse att det var dags att sätta stopp innan det gått för långt, och idén med just spateln var att den är lätt att bära med sig och känna i fickan för att ständigt påminna sig om det.

Linden blommar nu och doftar rent himmelskt!

Jag tycker att det är en bra idé och i brist på träspatel tog jag en glasspinne som jag har i handväskan. Idag kom jag åt den när jag grävde efter nycklarna, och stannade upp en stund i tankarna för att känna efter. Jag var på väg in på en restaurang för att köpa sushi till barnen eftersom jag unnat mig att inte laga mat ikväll. Jag kände hur yr jag var och konstaterade att jag hamnat en bit ut på glasspinnen. Vi har haft hantverkare hemma i två dagar och min man är bortrest så det kanske inte är så konstigt att jag är lite sliten.

På hemvägen idag blev jag nästan som överfallen av WED/RLS. Jag kände det i tandköttet, i skallen – i synnerhet vid ögonbrynen – och under naglarna. Jag satt och försökte klämma där jag kom åt, och tryckte in en nagel under de naglar som kändes värst. Just under naglarna har jag ofta obehag. Det gick över ganska så fort ändå. Det varade kanske i 20-30 minuter

Jag har legat i soffan hela kvällen, och varje gång jag rest mig känner jag hur trött jag är. I morgon ska jag jobba hemma och det ska bli SÅ skönt! Och på fredag är det dags för fem veckors semester!

Här är en bit ylle med fler bottensömmar.

Dålig dag

Jag har jobbat hemma idag och det var skönt. Men jag har inte mått så bra. Höjd ångestnivå och trötthet. Jag var och klippte mig på eftermiddagen och fick nästan panik vid tanken på att prata med min urtrevliga frisör. Jag fick verkligen anstränga mig för att orka med mig själv.

Den enda anledningen jag kan komma på är att jag inte har något broderi på gång! Jag gjorde klart yllebroderiet med bottensöm och sydde ihop till en kudde igår.

Jag behöver nog sätta igång med ett nytt broderi för att må bättre. Kanske att jag borde ha två på gång samtidigt så att de går lite omlott och jag aldrig står utan? Startsträckan är så lång och närmast oöverstiglig ibland.

En arbetsdag kvar och sedan en tredagarshelg. Vi firar midsommar i Vaxholm som vi brukar. Sedan är det två arbetsveckor innan min fem veckor långa semester börjar. Det regnar och är soligt om vartannat, och det växer så det knakar i trädgården!