Oförbätterlig

Det är inte så svårt att lära nytt. Det som är svårt är att GÖRA nytt! Jag har svårt att inte jobba snabbt ochstoppa mig från att ”bara göra liiite till.” Det är ju så tråkigt annars. Men jag har helt klart blivit bättre på det i alla fall.

Igår hade vi möte i vår enhet på jobbet klockan 9 – 11.30. Två korta pauser men jag borde gå ifrån en längre stund också. Efter lunch för mig själv hade jag ett kortare mindre möte, och gick sedan hem till min mamma. Där insåg jag hur trött jag var! Jag stannade i några timmar, sov lite, och det kändes helt oöverstigligt att åka hem. Till slut gjorde jag det ändå, rusningstrafiken var över och det underlättade. Jag gick och la mig före kl. 9 och somnade tidigare än vanligt.

Mönstret känns igen: jag spelar frisk och kör på. Det sitter i idag också men som tur är jobbar jag hemma utan möten. I morgon ska jag på två dagars konferens, och ska se till att vila ordentligt.

I helgen hade jag två föresatser: jag skulle höstfixa i trädgården, och påbörja ett nytt broderi. Redan före lunch på lördagen kunde jag pricka av båda på listan!

Jag rotade bland oavslutade alster i verkstan, och hittade en del skoj där. Även en avslutade som jag blev glad av att återse. Just nu har jag fyra små lappar som jag målat på för några år sedan. De fyller jag med stygn som ett experiment. Kanske syr jag ihop dem, eller så får de vara var för sig. Det kanske inte ”blir” någonting, och det måste det inte heller. 

 

Broderikursen går mot sitt slut

Veckan inleddes med en oerhört trött dag. Det är längesedan jag var så slut, men jag jobbade på hemmavid och tog många och långa pauser. Sov mycket. Det hade aldrig gått att åka in till kontoret. Jag hade en kort avstämning med några kollegor, och hörde att min röst var så svag, det var liksom inget tryck i den.

Jag skulle hålla i ett digitalt arrangemang på torsdagen, och började bli nervös för hur jag skulle orka genomföra det. Jag gladde mig åt att jag snabbt plockade fram en av mina strategier. Den går ut på att komma på ett sätt att undvika, skjuta upp eller överlåta allt till någon annan. Syftet är göra dilemmat så litet att jag kan slappna av, och sedan brukar det lösa sig på ett eller annat sätt.

Den här gången insåg jag att arrangemanget faktiskt skulle kunna skjutas på framtiden. Det var ingen anlitad föreläsare som skulle medverka, utan det var jag och en kollega som skulle hålla i ett samtal med ett trettiotal personer. Det är inte optimalt att flytta fram det, men inte så farligt heller. Nåväl, jag blev allt piggare under dagarna som följde, och arrangemanget gick att genomföra utan att jag oroat mig dagarna innan!

Den digitala broderikursen avslutas på tisdag, då vi ska ha skickat in bilder på de fyra uppgifterna och ha en vernissage. Det ska bli så spännande att se de andras bilder när de är färdiga! Vi har visat varandra hur broderierna sett ut så långt vi hunnit med dem under kursens gång, och kursledaren Renée Rudebrant har kommenterat och gett råd.

Uppgifterna har varit att med samma foto som utgångspunkt brodera fyra bilder med olika tekniker. Jag har aldrig broderat någon bild tidigare, och det är inte riktigt sådant broderi jag vill ägna mig åt. Men jag ville gå kursen dels för att jag beundrar Renées broderier så mycket, och dels för att lära mig nya saker som kan vara användbara i andra broderier också. Det har varit mycket givande!

Här är min ursprungsbild, ett foto jag tog i Paris för en del år sedan, förstorade och ramade in. Här är den lite beskuren framförallt upptill, och det vita strecket till vänster härrör från en spegling i ramens glas.

Här är de tre broderierna jag gjort hittills. Den första uppgiften gick ut på att förenkla bilden och använda högst tre sorters stygn. Jag har sytt på en bit handduk som min mormor vävt av hennes barndomsgårds eget lin. Den är märkt OM så den var nog tänkt till hennes bror, Olle som var ogift och inte hade någon fru som vävde åt honom. Jag älskar att använda allt detta vackra linnetyg som hon vävt!

Den andra uppgiften var att göra en mola, som är ett traditionellt sätt att brodera som härrör från kunafolket i Panama. Det är en slags omvänd applikationsteknik, där man plockar fram applikationerna från undersidan. Eftersom min bild är svartvit så blev den inte så färgsprakande som molabroderier brukar vara. Bildgoogla gärna på mola! Om man tittar noga kan man se motorcyklarnas lyktor och även billyktorna i bakgrunden.

Den tredje uppgiften var att göra ett kanthabroderi. Jag har provat på det tidigare när jag gick på sommarkurs på Capellagården 2016. Här kan du se den lilla fågel jag gjorde då! Den här gången skulle vi först skissa bilden på rispapper (inte det man gör vårrullar av!) och lägga under det första lagret av tre, av tunt och glest tyg (ostduk). Därefter fyller man tyget med förstygn i olika färger och eventuellt mönster. Mina nariga nagelband fastnade i det glesa tyget men det gjorde inte så mycket.
Resultatet är väl inte så fantastiskt, men jag är nöjd med husen med fönstren och bron i alla fall.

Den fjärde och sista uppgiften ska jag hålla på med i helgen. Den tror jag kommer att passa mig mycket mer, och det ska bli roligt! Resultatet följer …

 

 

En skör hinna

Jag mår fortfarande klart bättre, och det känns så skönt. Samtidigt känns gränsen mellan att må ok och att ramla igenom så skör. Jag fick en bild i huvudet häromdagen – att mitt lilla självande sköra jag är omgivet av en sån där hinna som finns på insidan av äggskal. Ganska segt men också bräckligt för påfrestning. Det är så lite som krävs för att peta hål.

Igår höll jag i en digital fortbildning där en anlitad föreläsare gjorde jobbet och jag enbart höll i trådarna, presenterade och höll i frågestunden efteråt tillsammans med en kollega. Vi hade en del strul som vi tillsammans löste i kulisserna, och det var lite stressigt en stund. För övrigt gick det utmärkt och föreläsningen var mycket uppskattad. Efteråt unnade jag mig en långlunch och vilade ordentligt. Jobbade undan lite efterarbete innan jag stängde ner datorn för dagen. Det kändes bra, och jag var väldigt nöjd med arbetsdagen.

Precis när jag påbörjat matlagningen på kvällen kom reaktionen. Mattheten i kroppen gjorde att jag knappt kunde stå upp. Jag satte mig en stund i fåtöljen och andades. Efter en stund gick jag upp och kunde långsamt få den enkla middagen färdig.

Jag hade min broderikurs strax efter middagen och funderade på att delta i liggande ställning, men det behövdes inte. Det kan låta ansträngande med kurs, men det handlade bara om att vi skulle få en ny uppgift presenterad för oss, så det kändes helt överkomligt. Men när hon visade uppgiften drabbades jag helt plötsligt av ångest! Det finns en teknik som heter svartstick som jag aldrig provat. Det är ett slags bundet broderi och jag har enbart ägnat mig åt fritt broderi. Det här kändes svårt och alldeles för krävande för mig. Som tur var hade hon ett alternativ, kanthabroderi, vilket jag provat på tidigare och tyckt om. Det ska jag givetvis välja, och tror att det kommer att passa min bild.

Men ångesten satt i och resten av kvällen blev jobbig. Jag kom på mig själv med att sitta med spända axlar uppdragna till öronen, och fick värk i övre delen av ryggen, axlarna och nacken. Ångesten kom med sin vanliga tunga filt och tryckte ihop mig. Det är meningen att jag ska in till kontoret i morgon, men för att lugna mig själv bestämde jag mig för att jobba hemma istället. Sån tur att det är görligt!

Nu närmar sig klockan 4 på morgonen och jag har varit uppe i nästan en timme. Ätit lite frukt och läst några meddelande från vänner. Sömnigheten börjar göra sig gällande, och snart kommer jag att somna om.

Låg, lägre, lägst

Jag mår verkligen pyton nu. Troligen mest beroende på det som doktorn varnade mig för: att ökningen av den antidepressiva medicinen inledningsvis kan leda till ökad ångest och depp.

Jag känner mig ledsen och är så trött i hela systemet. Har svårt med den fysiska orken och rör mig långsamt. Jobbar hemma, men i korta pass med långa pauser. Spelar frisk.

Då och då, men inte lika ofta som förr, faller en sorg över mig. En sorg över att det blivit så här, att jag aldrig verkar bli frisk. I förra veckan kom det där grå täcket över mig, och jag grät utan tårar. Sedan jag började med antidepressiva gråter jag mer eller mindre aldrig. Jag som annars haft nära till tårar. Jag grät utan tårar men allt det andra fanns där. Ledsenheten. Hopplösheten. Klumpen i bröstet.

Och som en efterhängsen lillebror kommer RLS:en skuttande efter i nedförsbacken. Blir allmäntillståndet värre så hänger den på. Det ena triggar det andra, och så är vi i den djävulska spiralen nedåt. Spänningarna i axlar och nacke är tillbaka, och det har börjat ila i tänderna igen som ett tecken på att jag biter ihop käkarna dagtid.

Det går så snabbt att hamna i dåliga spinn medan den goda spiralen uppåt kräver något alldeles extra att komma in i. Jag hoppas att medicinen ska bli det där extra som gör att jag får något att grabba ta i, och dra mig uppåt mot det ljusa.

Så skön helg!

Jag hade en hel del förhoppningar på påskhelgen – att den skulle bli händelselös och stillsam. Vilsam. Det infriades med råge. Med det ena barnet bortrest och det andra knappt hemma heller, ingenting inbokat och inga att-göra-listor fick jag små ryck av energi och lust att göra länge försummade saker, som att rengöra tvättmaskinen och klippa bort allt visset i trädgården. En långpromenad i solen med en god vän jag inte träffat på länge blev det också, och ett långt telefonsamtal med en annan kär gammal vän. Men framför allt läste jag, det vill säga jag lyssnade på ljudböcker. Passade på att laga mat till mig och mannen som inte barnen gillar, och att inte laga mat alls när ”fågelungarna” inte var hemma! ☺️

Påskhelgen avslutades med att min syster och jag tog med vår mamma till spastället  Yasuragi för att fira att hon fyller 80 år. Det blev en väldigt fin dag som inleddes med finfrukost, och fortsatte med varma bad inom- och utomhus, saltbastu och god lunch med tårtljus på efterrätten. En fin dag med samvaro och samtal om fina minnen.

Det jag inte hade med i beräkningen var hur mycket en sådan anläggning låter! Allt vatten, alla system för att få vattnet varmt och roterande – allt lät och jag fick nästan panik. Hur skulle jag orka med en hel dag här! Så kom jag på att jag som alltid hade öronpropparna i handväskan, och hämtade dem. Den underlättade och jag hittade också platser med lite mindre ljud. Men jag hade hela tiden en oro om hur jag skulle orka med morgondagen med möte på kontoret. Jag hade helst sett att jag skulle arbeta hemifrån. Och personalfesten på onsdag blev också till en hård knut i magen. Men jag försökte nyttja min nya elefantätarmetod: en liten bit i taget. Jag bestämde mig för att se hur jag skulle må nästa morgon, och bestämma då hur jag skulle göra, och samma sak med festen. En sak i taget. Nu ska jag bara njuta av att jag haft en oväntat bra påskhelg!

Sämre

Jag mår inget vidare nu. Har svårt att sätta fingret på vad det beror på, men jag gissar att det inte är något särskilt utan flera mindre saker som samverkar. Kanske att kriget i Ukraina också bidrar. Förutom att krig alltid är fruktansvärt så har det skapat en oro för hur det ska påverka oss själva också. Inte så mycket att vi ska dras med i kriget utan hur det påverkar vår egen ekonomi. Om räntan skjuter i höjden, om allt blir mycket dyrare, om jag inte orkar jobba – såna saker.

Jag har haft mer ångest än på länge på sista tiden. Inte mer än jag kan hantera, men det påverkar förstås. I förrgår lagade jag middag till familjen men orkade inte äta själv, utan gick och la mig att vila. Igår orkade jag inte ens laga mat. Det går ganska bra under dagen då jag jobbar, men det är som att all energi går åt till det, för att helt ta slut senare på eftermiddagen. Bara tanken på att åka in till stan och jobba på kontoret känns oöverstiglig.

Nu är klockan snart 4 på morgonen, och jag har haft en urkass sömn. Glömde förstås att ta min nattmedicin, oxascand, och det straffar sig direkt. Jag har vaknat många gånger och vid 3-tiden gav jag till slut upp. Med starka känningar av RLS i främst låren, var det ingen idé att ligga kvar i sängen. 

Jag ska till min husläkare idag eftersom min sjukskrivning tar slut i och med den här veckan. Det är inte riktigt samma oro för det som det varit tidvis förut. Inte för att min läkare ska fortsätta att sjukskriva mig, det vet jag att han kommer att göra. Men det finns förstås alltid en osäkerhet om huruvida försäkringskassan ska godkänna sjukskrivningen. På sistone har de fattat beslut snabbt, inom ett par dagar, men jag vet inte när de kommer att sätta ner foten igen.

Jag kommer på mig själv då och då med tanken att jag skulle behöva vila länge. Från allt. Inte behöva bry mig eller ta hand om någon annan än mig själv. Men hur skulle det gå till?

Återgång

Det tog drygt en vecka innan jag kände mig helt återställd efter covid, men nu är det bara en kvardröjande förkylning kvar. Resten av familjen är också friska även om sonen fortfarande har en del symptom. Skönt att vi klarade oss så relativt lätt.

Åter på jobbet blev det en vecka med känslan av att jaga ikapp. Förståendet sa att ta det lugnt – jag har varit borta en hel vecka och jag kan inte ta igen det på en kafferast – men känslan präglades av otillräcklighet och stress över allt som inte blivit gjort. Saknaden efter min kollega som nyligen slutade blev än mer påtaglig. Flera av sakerna jag inte kunnat göra skulle hon ha ordnat med. Känslan av ensamhet låg som ett mörkt moln över veckan.


Det är dags för återgång till arbete på kontoret igen. Det känns väldigt roligt men samtidigt stressigt. Jag vet att jag får jobba mycket hemifrån även efter pandemin. Min chef har sagt det när jag förklarat att jag inte tror att jag kommer att kunna jobba så mycket som 75 % om jag ska vara på kontoret större delen av veckan. Men det är en sak att jobba hemifrån om kollegorna också gör det, och en annan att vara den enda som gör det flera dagar i veckan. Att delta i hybridmöten blir inte helt enkelt. Vi har testat en gång. Jag var hemma och tre kollegor satt i ett mötesrum på jobbet. Så fort de pratade som man normalt gör i ett samtal, det vill säga delvis i mun på varandra, så hörde jag inte vad som sas. Men vi får väl lära oss.

Kontoret gjordes om till aktivitetsbaserat precis innan pandemin, vilket innebär att ingen har en fast arbetsplats utan det är öppet kontor där man tar en plats som passar för dagen. Det få gånger jag varit inne och jobbat på kontoret har jag insett att det passar mig dåligt med alla som rör sig omkring en och ljud från samtal. Jag ska se till att jobba i den tysta delen så mycket som möjligt.

Jag har samlat på mig en del artiklar som handlar om hybridmöten och om hur återgången till arbetsplatsen påverkar oss. Jag ska leta efter bra tips där och hitta en strategi. Det randiga tar jag med mig, och får hitta sätt att vila mellan varven.

Summering av 2021

Det är väl på sin plats att summera året som gått. När året inleddes var det bara en månad sedan jag ökat på min arbetstid till 75 %. Det är en av de saker som jag är gladast för i år, att ha kunnat fortsätta jobba så pass mycket. Det är så mycket roligaste att jobba mer än halvtid. Jag får del av det sammanhang som det är att vara en arbetsgrupp på ett annat sätt. Hinner mer, kan göra ett bättre jobb. Men det finns också en risk att jobba för mycket. Inte fler timmar, för det får jag inte. Men fortare. Vissa dagar har jag definitivt gjort ett heltidsarbete på sex timmar, och det märker jag av också. Jag blir väldigt trött, och resten av dagen blir inte många knop avverkade.
Målet för 2022 är att kunna fortsätta att jobba 75 % i lagom takt och må bra. Det är mycket som är osäkert kring vår arbetsgrupp för tillfället, och det har inneburit en oro som jag påverkats mycket av under slutet av året. Förhoppningsvis blir det tydligare i början av året så jag vet vad jag ska förhålla mig till.

Pandemins fortsättning innebar fortsatt arbete hemifrån, vilket passar mig utmärkt. Det skriver jag lite skamset eftersom jag vet att många drabbas väldigt hårt på så många olika sätt. För mig har det inneburit att jag kunnat jobba mer, och min nya chef har sagt att jag får jobba mycket hemifrån även när vi går tillbaka till arbete på kontoret igen.
Tack vare att vaccinationerna satte igång kunde min syster och jag äntligen hälsa på vår pappa i Jämtland i våras. Vi har också kunnat träffa vår mamma längre stunder än en fika utomhus. Känslan att få krama om dem var fantastisk!

Fantastiska framsteg för sonen som börjat en yrkesutbildning var nog årets höjdpunkt ändå! Barnens väl och ve ligger alltid närmast hjärtat. Det är så spännande att se hur de växt upp till vuxna människor, 19 och 22 år – herregud!

Läsningen som jag hittade tillbaka till sommaren innan tog slut, men under slutet av detta år började jag lyssna på ljudböcker på samma omättliga sätt som mycket annat jag tar mig för! Det känns väldigt kul.

Jag har fortsatt att gå ner i vikt, långsamt men säkert har jag sammanlagt gått ner 30 kg sedan januari 2020. Något att glädjas mycket åt! Jag har bara köpt kläder jag absolut måst de senaste åren. Begagnat och billigt eftersom jag ändå inte tänkt väga så här mycket. Men nu har jag faktiskt köpt en del och det är en härlig känsla!

Jag har några riktigt roliga saker planerade för 2022. Min man och jag firar 30 år tillsammans i januari och jag har planerat en överraskning. I mars ska jag till fjälls en vecka – det känns helt osannolikt underbart – och i augusti ska jag på sommarkurs i silversmide igen! Det är så härligt att ha saker att se fram emot, det bidrar till välmåendet.

Gott nytt år!

Vilodagar

I fredags åkte jag till min kära vän T i Roslagen och stannade till söndag eftermiddag. Kravlösa dagar med vila, sömn, vila, fina samtal och vila. Jag hade packat baddräkten och på lördagen var det dags. T brukar bada flera dagar i veckan, men jag har inte varit i sedan i september. Men jag tvekade inte.

Vattentermometer stod på 7 grader, och det VAR kallt! Så in i … ! Men jag gjorde det, och när jag kom upp på bryggan frös jag inte alls. Luften kändes inte lika kall som kroppen. En kopp te när vi var åter i stugan kändes helt rätt.
I måndags hade jag ett samtal med min chef och blev lugnad kring hur mycket jag måste jobba på kontoret i stan. Jag har inte fått något tydligt besked om det tidigare, men nu sa han att om jag är där en dag i veckan så är det jättebra. Han sa att han ser att jag jobbar på bra hemma, och dessutom är sjukskriven så det är helt ok att jag gör så. Det kommer jag att klara utan problem och det känns väldigt bra.

PS. Jag fick ett ryck och beställde lite kläder, men när de kom var de för stora allihop! Min uppfattning om min kropp har inte hängt med verklighetens viktnedgång!

Sovit

De sista nätterna har jag sovit hyfsat eller riktigt bra. Jag tog Oxascand en natt men efter det har jag kunnat sova ändå. Det värsta RLS-skovet har dämpats något, tack för det!

Jag hörde av mig till psykiatrin via 1177.se och skrev att det är ohållbart och att jag behöver prata med läkaren om att börja använda Oxascand igen. Jag fick bara ett svar att meddelandet skickats till läkarna, men sen hörde jag ingenting förrän det kom ett sms med en tid för läkarbesök 2 december. Jag hade redan en telefontid inbokad med min psykiater några dagar tidigare. Men det är ju bra att vi får prata lite mer ordentligt om det här. Tyvärr var det inte den psykiater jag haft de senaste gångerna som stod på kallelsen. Han har varit så bra, både på att lyssna och på att förklara.

Jag har haft en bra arbetsvecka nu när många är lediga på grund av höstlov. Inte så mycket inbokat utan tid att jobba ikapp i lugn och ro. Det har nog hjälpt till att få ner mig i varv och sömnen att funka bättre.