Dags att tänka smart

Om drygt en vecka ska jag börja jobba 50 % efter att ha jobbat 25 % sedan 1 februari. Jag är betydligt starkare än då, och jag vill verkligen försöka. Men det är mycket att fundera på. När jag arbetar 10 timmar i veckan är det ingen som har några direkta förväntningar på att jag ska hinna åstadkomma något. Mina fina arbetskamrater är mest glada att jag överhuvudtaget är tillbaka. De frågar försiktigt om de får rådgöra med mig om saker som rör mitt område, biblioteksverksamhet för barn och unga, som de fått rycka in och stötta under min frånvaro. Jag har knappt några förväntningar på mig själv heller, annat än att jag ska se till att orka.

 

imageJag har skrivit ner förhållningsregler för mig själv, och varje fredag kl 16 plingar det till i min telefon: en påminnelse om att jag ska ha avstämning med mig själv. Hur har jag mått under veckan? Har jag kunnat hålla mig från att göra för mycket? Har jag hållit mig till de avgränsade arbetsuppgifter jag bestämt tillsammans med min chef? Har jag kunnat avstå roligheter som jag vet att jag inte orkar? Hittills har jag fått guldstjärna varje vecka! Man kan vara duktig på att inte vara så duktig också.

Så från att vara en person som till och med ville vara den förälder som förskolefröknarna skulle tycka var den bästa (ja, jag hör hur det låter!) har jag nu åtminstone taggat ner.

Men så till det aktuella dilemmat: jag ska nu börja jobba halvtid och orka. Nu finns betydligt större förväntningar, inte minst från mig själv. På 20 timmar i veckan hinner man en hel del. Jag kommer i betydlig större utsträckning känna mig delaktig i eller åtminstone informerad om allt annat som händer på jobbet. Det är bra, men lite riskfyllt. Det kanske låter lite som prinsessan på ärten allt det här, men jag käner mig själv: jag är alldeles för bra på att pressa mig. Jag tror det kan hänga ihop med att jag tycker att jag fått offra mig inför omständigheter i livet, att det inte blivit som jag tänkt och att jag känner en viss, jag ska inte säga bitterhet, men sorgsenhet i alla fall. Jag skrev tidigare om acceptans och det är de tankarna som är viktiga att hålla i minnet nu.

Jag kan väl säga att den ofta tvivelaktiga förmågan att pressa mig gjort att jag är där jag är nu: den har bidragit till mitt sjuktillstånd men också till en del framgångar. Den bok jag gjorde tillsammans med en forskare förra året kostade mycket hälsomässigt. Jag visste det, men gav mig den på att den skulle bli klar, i vetskap om att jag kan pressa mig under en begränsad tid och att det kan stå mig dyrt. Jag gjorde samma sak i början av hösten. Då hade jag bestämt mig för att jag skulle vara frisk lagom till Bokmässan i september. Då skulle jag nämligen göra flera framträdanden och dessutom agera konferencier. Och visst, jag var på Bokmässan och gjorde alla de där sakerna. Och det var jätteroligt, men sedan var det som att göra att litet litet hål på en ballong. Luften pyste långsamt ut och till slut var det bara en sladdrig trasa kvar – jag blev sjuk igen.

imageDet är detta jag ska undvika den här gången. Nu finns ingen Bokmässa eller annat som hägrar, bara hälsan. Hälsa så att jag kan fortsätta att jobba med det jag tycker så mycket om. Hälsa så att jag orkar med andra roliga saker i livet. Hälsa så att jag orkar med min familj.

Åter till att jobba halvtid: hur ska jag lägga upp det? Hur ska jag kunna avgränsa mig även i fortsättningen? Jag ska be om ett samtal med min chef så får vi se hur vi kan lösa det på ett bra sätt. Skynda långsamt! (Kan man bli bäst på det också?)

 

Loppisfynd

Idag åkte jag med en god vän till Alunda utanför Uppsala till loppisen Mer shabby än chic. Tre kvinnor som får lov att leta runt i uthus och logar på gårdar, och sälja det de hittar. Där hittade jag den här gamla stolen i dåligt skick, men så fin! Det blir ett fint sommarprojekt för mig att laga och göra fin.

image

imageJag hittade också det här lilla fina skrivbordssetet med det underbara bläckhornet! Det ska jag använda när jag skriver kalligrafi, få kommer det att bli ännu snyggare.

 

image

 

Det här tror jag är ett glasunderlägg och det måste jag bara ha för det vackra mönstret.

Jag hittade också en del tyger och dukar att brodera på.

Allt som allt för 190:-!

Glad påsk! Om matlagning och trötthet

Jag tycker mycket om att laga mat tillsammans med min syster. Då brukar vi planera per telefon innan, prata recept och rådgöra med varandra. Mina två 50-årsfester till exempel, men oftast är det middagar i hennes sommarstuga på Bonnorn i Söderhamns skärgård. Nu var det dags igen. Hon kom på skärtorsdagen och vi gjorde då allt som kunde förberedas, för att göra klar hela påsklunchen på fredag förmiddag. (I år blev det påsklunch på långfredagen istället för på påskafton.)

Vi hade väldigt trevligt som vanligt. Det är verkligen inte alla jag kan laga mat tillsammans med, men vi funkar lika på något sätt så det är bara kul. Dessutom behöver jag inte förklara när jag blir trött i skallen, och vi måste sakta ner allting. Hon förstår direkt.

Det här med bristen på simultankapacitet och koncentrationsförmåga blir väldigt tydlig när jag ska laga mat, i synnerhet många olika rätter och tillsammans med någon annan. Jag tittar på receptet om och om igen. Stod det 1 dl socker? Och när jag lyft på locket till sockerburken måste jag kolla igen eftersom jag inte minns det jag läste för 5 sekunder sedan. För säkerhets skull läser jag en gång till när jag står med sockret i dl-måttet ovanför skålen. Vis av erfarenhet: jag har förstört mat vid ett par tillfällen just på grund av detta.

Det är väldigt tröttande, och jag fick mycket riktigt gå och lägga mig och sova på torsdag eftermiddag. Under själva lunchen kom tröttheten också i vågor, och när jag skulle göra kaffe fick jag verkligen intala mig själv att det inte var bråttom alls. Allt gick långsamt, och såna gånger känns det nog extra jobbigt eftersom jag i vanliga fall gör saker fort.

Men det viktiga är ändå hur jag känner mig psykiskt. Jag blir inte ledsen utan det är mer en kroppslig trötthet och en trötthet i hjärnan. Visst tar det ner humöret och en viss hopplöshetskänsla infinner sig emellanåt. Men det är oftast ok. Troligen mest tack vare medicinen, men ändå. Det känns ändå skönt.

image

Nålfiltade påskägg

 

 

Meningen med livet

Jag är inte troende. En gång i livet ville jag vara det. Jag konfirmerade mig delvis därför att i stort sett alla andra gjorde det där jag bodde. Men delvis för att jag ville tro. Varför vet jag inte. Ovanför min säng satt en sån där liten tavla av porslin som många hade. Min var i form av en uppslagen bok med en bild på ett litet barn och bönen Gud som haver barnen kär. Kanske jag fått den av min mormor. imageHon var varmt troende även om vi sällan pratade om det. Min morfar däremot var närmast hatisk gentemot all religion. Jag minns att min mormor sa en gång att hon var orolig att de skulle möta prästen när de gick på byn i Järvsö. Orolig att morfar skulle slå ner honom! Det kan jag väl inte tro men det säger kanske något om hur djupt han kände. Hon upplevde sig i alla fall förhindrad att utöva sin tro. När min morfar begravdes ordnade vi själva med en borgerlig begravning för honom. imageDet är det finaste begravning jag varit på. Min kusin Pär agerade officiant, min mamma läste dikten om att inte ens en grå liten fågel finns på andra sidan av Nils Ferlin, min man spelade gitarr och vi sjöng morfars favoritsång Hjärtats saga. Blommorna hade vi plockat själva. Jag tror att han skulle varit väldigt nöjd.

imageNästan exakt ett år innan han dog på midsommarafton 1995, höll han ett improviserat tal på mitt bröllop. Han sa att det var det bästa dagen i hans liv, och det är ett av mina finaste ögonblick. (Han var nog också nöjd med att det var en borgerlig vigsel!)

 

image

När min mormor dog några år senare ville vi förstås ha en begravning som hon skulle ha uppskattat. Det blev också en väldigt fin ceremoni i Järvsö kyrka. Jag tyckte att vi skulle sjunga alla verserna i alla psalmer, istället för enbart ett par stycken som man ofta gör. Vi skulle ta i med det religiösa! Hon har nu en grav nära sina föräldrar och andra släktingar på kyrkogården med den vackraste utsikten, medan morfar är strödd i minneslunden.

image

Varför jag tycker att detta är så fint och viktigt kan man undra, eftersom jag inte alls är troende. Jag tror inte att det händer någonting alls efter döden. Livet tar slut och så är det ingenting mer med det. Det är en trösterik tanke tycker jag. Begravningar är till för de efterlevande och det är för vår skull det känns bra att arrangera begravningen som vi tror eller vet att den som avlidit skulle vilja ha den. Samma sak gäller grav. Huruvida jag begravs med en sten eller i en minneslund måste vara något mina efterlevande får bestämma. Kommer de att känna ett behov av att gå och titta på en sten så visst. Men för min del spelar det ingen som helst roll.

Jag tror inte heller att det finns någon mening med livet. Det är inte samma sak som att livet är meningslöst. Bara det att jag inte tror att det finns en mening med just mig eller mitt liv. En del säger att ”det var meningen att det och det skedde”. Det tror jag inte alls att det är. Saker sker och ibland känns det som att det passar väldigt bra, men det finns ingen mening med det. Tur, slump, kalla det vad du vill men om det är en mening måste det ju innebära att någon slags högre makt är inblandad.

Typiskt svenskt är tydligen att säga att ”jag tror inte på Gud men på en högre makt av något slag”. Vår religion är snarare kärleken till naturen. Många känner sig nära Gud eller den högre makten – meningen – i naturen.

Jag tror att det som kommer närmast en mening med livet är vad vi kan vara och göra för varandra. Som Stig Dagerman skrev:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.